Strövtåg i ett delat landskap

Under ett antal veckor denna höst har jag haft förmånen att varje arbetsdag kunna blicka på Ella Tillemas stora oljemålning Landskap. Den ingick i en grupputställning på Falsterbo Strandbads konsthall. Här kommer en personlig betraktelse och analys av bilden.

Ella Tillema: Landskap 2011/2015. Olja på duk. Bilden är publicerad med tillstånd av konstnären.

Landskap som oroar
Tavlan är stor (1,60×2,5 m) och målad på liggande format. Förenklat kan man säga att motivet består av tre olika fält som tillsammans utgör ett landskap. En lerig åker längst ned, en upplyst byggnad ovanpå den och en mörk och molnig himmel längst upp. Vid en snabb anblick kan man konstatera att tavlan föreställer köpcentret Entré i Malmö, förmodligen en höstkväll.

Om man nöjer sig med att avkoda motivet på detta vis, och att inte reflektera ytterligare, så går man miste om mycket.

Konst med budskap
Ella Tillema använder sin konst för att reagera på omvärlden och hon behandlar ämnen i vår samtid som är svåra, både för den enskilda individen och för samhället i stort. Alltså finns det förmodligen saker och ting att fundera över i denna målning!

Faktum är att just Entré är ett sorgebarn bland alla köpcenter som de senaste decennierna växt upp som svampar ur jorden utanför städerna. Dessa standardiserade affärskluster suger livet ur stadskärnorna som utarmas av konkurrensen.

Men Entré har haft stora bekymmer med lönsamheten och man har utan framgång försökt få det att fungera.

Vad vill konstnären då säga med detta motiv? Vad säger bilden till mig som betraktare?

Delad komposition, kluven värld
Bildens komposition delas en bit ovanför mitten, där den leriga åkern möter köpcentret. Denna linje kan betraktas som en slags horisont. Men köpcentret hindrar marken från att möta himlen. Entré har landat som ett tomt och sterilt rymdskepp och täpper till den skånska myllan.

Komposition (förstärkt av mig). Bilden delas i tre fält. Tar det aldrig slut?

Leråkern kan symbolisera ett samhälle i samklang med naturen, där odling och närhet till naturen är viktigt. Köpcentret kan symbolisera ett helt annat sorts samhälle som bygger på snabb konsumtion, utan tanke på naturen som det trots allt hämtar sina resurser ifrån.

Ett antal trädsilhuetter utgör en sorglig försvarslinje innan den så kallade civilisationen tar vid.

Värt att notera är att vi inte ser byggnadens slut utan den fortsätter utanför tavlans kant, ut i det negativa bildrummet. Kanske fortsätter byggnaden i all evighet, som ett järnband som slagits runt vår jord. Vad vet vi? Bilden har helt klart civilisationskritiska undertoner nedgrävda i myllan.

Subliminala tecken i jorden?
Så en dag när jag tittar lite mer på tavlan upptäcker jag några detaljer som viskar till mig från myllan. Kanske är det bara jag som hör. Och jag är lite osäker på vad jag hör. Men det är intressant.

Ett djupt och vattenfyllt traktorspår i mitten av åkern leder blicken rakt in mot målningens mitt. Ljuset från Entré blänker i vattnet och spåren utgör ett klassiskt centralperspektiv. Traktorn som plöjt åkern verkar ha kört regelbundet fram och tillbaka över hela ytan. Men sen på slutet gjort några extra krumelurer. Dessa kan anas mot det regelbundna mönstret. Är spåren verkligen en slump? Finns det subliminala referenser i leran?

En gestalt…
De vattenfyllda fördjupningarna bildar ett tecken. Det ser ut som en förenklad figur med långa ben och armarna utsträckta mot sidorna.

 

Här vore det kanske naturligt att läsa in en förhärskande västerländsk konnotation i figuren. Men eftersom jag på sistone blivit allt mer kritisk mot patriarkala religioner, så avstår jag från den associationen! Jag går längre bakåt än så och drar mig till minnes en märklig hällristning som jag fotograferade i Tanum för några år sedan. Den föreställer en gestalt med jättelånga armar som sträcks ut mot sidorna. Så här såg hällristningen ut.

Jag kan varmt rekommendera ett besök i Tanum, som är ett världsarv. På Vitlycke museum kan man få veta mycket om denna typ av bronsålderskonst och om hur livet var på den tiden.

Och lite till…
Är det långsökt eller bildar några andra spår konturerna av ett hjärta? Jag funderar fram och tillbaka. Är detta en vag och personlig tolkning? Ser någon annan detsamma som jag? Jag ställer frågan till min kollega: ”Har du sett hjärtat?” Jovisst, har hon det!

Ser du vad jag ser?

Associationen delas alltså åtminstone en annan person. Intressant! En figur som verkar försöka omfamna jorden och ett stort hjärta. Är det inte precis vad vi behöver i denna kalla och grymma värld, där shopping blivit en religion och naturen exploateras?

Här kan du läsa vad konstkritikern Thomas Millroth skrivit i Sydsvenskan om tavlan.

Vilka tankar väcker min tolkning hos dig? Vad tänker du om bilden? Skriv gärna och kommentera!

Svart och vitt, del 2. Några tankar om svart och vitt på paletten.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om kontrasternas konfrontation i spel- och sportsammanhang. Nu ska jag göra några personliga nedslag på en palett och se vad svart och vitt kan innebära där.

Såsom på paletten så och i livet
Att se allt i svart eller leva i ett vitt skimmer, det är frågan. Knappast någon gör väl enbart det ena eller det andra! Är inte livet mest en grå sörja, ett ekorrhjul av vardagligheter som ibland kryddas av svarta eller vita stänk?

Kanske är livsvisdom erfarenheten av livets alla valörer från djupaste svart till vitaste vitt. Hela gråskalan. Då vet man vad man snackar om.

Man får väl försöka addera lite vitt om livets palett är nattsvart. Om man länge målat med svarta toner så kanske man glömt bort de tuber med zinkvitt och titanvitt som ligger längst ned i målarlådan. Konsten är väl att kunna plocka fram dessa färger igen, att hitta något som gör livet mer uthärdligt.

Mina vita tuber består bland annat av umgänge med vänner, katter, humor, biobesök, musik, glass, naturupplevelser och en massa annat som jag vet lättar upp tillvaron. Vad består dina vita färgtuber av?

Svart sväljer mycket vitt
Alla som målat vet att man för att blanda grått utgår från vitt och adderar svart stegvis för att hitta rätt nyans. Att göra tvärtom, addera vitt till svart, är fullkomligt oekonomiskt eftersom det svarta pigmentet bokstavligen sväljer mängder av vitt innan blandningen börjar ljusna.

Känns det bekant? Hur lätt tar inte dysterheterna över och sväljer en med hull och hår? Det kan vara värt att lägga detta på minnet så att man är observant när mörkret sänker sig. Var beredd med mängder av vitt!

”Aldrig svart direkt från tuben!”
Jag gick på två förberedande konstskolor innan jag kom in på Konstfacks bildpedagogiklinje. Ganska tidigt fick vi elever på dessa förberedande skolor höra att man aldrig ska använda färgen svart direkt från tuben. Svart, t ex elfenbenssvart, ska absolut brytas (blandas) med en annan kulör för att inte ”slå hål” på bilden.

Om ens livsbild känns väldigt mörk så ska man således minnas att bryta det svarta med en annan kulör. Man ska finna något litet i sitt liv som kan blanda upp det svarta med och göra det mer rimligt.

Rent vitt? Ofta osannolikt!
Rent oblandat vitt på en målning kan man möjligtvis tänka sig i en högdager på ett blankt föremål, annars ska vitt också brytas för att verka realistiskt. Om nu realism är rättesnöret. Men det var det oftast när man fick lära sig måla på en förberedande konstskola.

Man ska också akta sig för att luras av dukens vithet medan motivet växer fram. De vita, ännu omålade områdena lurar ögat att uppfatta de målade partierna på ett visst sätt. När de vita fälten undan för undan ”fylls igen” kan övriga färger bli påverkade på ett fatalt sätt. I värsta fall ”släcks” hela tavlan ner och färgskalan mister sin spänning.

Därför är det bäst att börja sin målning med att blaska ner hela duken med färger som ligger någonstans i mellanskiktet mellan ljust och mörkt. Någon gråton fungerar bra. Därifrån kan man vandra både mot mörker och ljus.

Fruktbar sörja att utgå ifrån.

Utgå ifrån mellanskiktet
Att starta från en fond av mellantoner kan således vara en metafor för att se på livets mörka och ljusa stunder. Den gråa, vardagliga sörjan har nu förvandlats till en fruktbar grund att stå på. Livet kommer att addera både svarta och vita penseldrag, var så säker.

Kommentera gärna!

PS: I denna spaning har svart få klä rollen som ”the bad guy”. Så behöver det inte alls vara. Nästa spaning om svart och vitt kommer att avslöja NÅGOT HELT ANNAT, håll ut!

Relaterade inlägg

Konst som inredning

En dam inspirerar mig att förvandla WC till VG

En tavla till soffan, tack!
En dag för några år sedan var vi med om något märkligt på min arbetsplats. Jag arbetar på en konsthall. Där händer det att besökare ibland köper konstverk.

Just denna dag kom det in en dam som var mycket intresserad av en stor oljemålning. Men hon tvekade eftersom hon var osäker på huruvida målningens färger skulle passa skinnsoffan. Således återkom hon med ett färgprov för att säkerställa en perfekt matchning. Jodå, det skulle passa. Köpet avgjordes.

Inredning först, konst sen!
Damen shoppade alltså konst utifrån sin soffas färg. I mina ögon en absurd ordning. Konsten kommer ju först, i alla fall för mig. Blir jag förälskad i ett verk så tänker jag knappast på om den matchar vardagsrummets färger. Det får bli en senare fråga! Inredningen får helt enkelt anpassas till konsten.

Vi pratar ibland om denna kund på jobbet. Men var det så tokigt? Det skulle visa sig att hennes metod faktiskt kunde komma till min hjälp härförleden.

Konst till gula badrumsskåp
I mitt hem finns ett fint badrum som jag kan tacka de tidigare ägarna för. Det har klinkergolv, vitt kakel och badkar på tassar. Samt gula skåpsluckor. Gula, ja. Ingen färg jag skulle valt direkt. Det känns som att de kom dit i mitten av 90-talet. Jag har gått och irriterat mig på de gula luckorna. Så till den milda grad att jag haft planer på att låta lackera om dem.

Men så gjorde jag en tankevurpa! Kunde jag anpassa rummet till luckornas blekgula nyans? Det skulle säkerligen bespara mig besvär och pengar att ändra på lite annat istället för att ändra luckorna. Jag började med att tänka ut ett tema som skulle matcha det gula.

Van Gogh, räddaren i nöden
Självfallet skulle badrummet få van Gogh-tema. Så kul och kitschigt! Snabbt letade jag fram ett antal konstvykort av Vincent (sådant som en konstälskare har liggandes i sina dammiga byrålådor). De sattes in i några lagom krusidulliga ramar. Dessa verk fick ange rummets toner.

Jag fortsatte med att hitta en kontrasterande kulör till det gula. Det fick bli stark mörk turkos. Handdukar och tvålpump inhandlades billigt på Det Stora Möbelvaruhuset där man går runt i en väldigt lång slinga och blir förvirrad. Sen tillkom ljuslyktor, rea på Indiska. Annat jag rotade fram ur gömmorna var en träpiedestal, ett turkost glaskärl (arvegods) och några passande smyckeskrin.

Jag misslyckades med att hitta turkosa förvaringsboxar till den befintliga hyllan. Ambitiös och uppeldad av detta projekt inhandlade jag vita boxar på Panduro som jag gjorde decoupage på med turkosa servetter. En vacker glasplatta med en trollslända, gjord av konstnären Karel Becvar, fick äntligen plockas fram och placeras i ett vettigt sammanhang.

Lite av Provence lyser på mig varje gång jag besöker WC. Eller VG som det nu borde kallas efter van Gogh.

Nytt projekt på gång
I hemmet finns även en gästtoalett som länge fört en tynande tillvaro utan stil eller tema. Vilket konstnärligt tema tycker du ska inspirera mig denna gång? Kusama? Impressionism? Hokusai? O´Keeffe? Popkonst? Du får svaret i ett inlägg någon gång framöver. Det lär bli vilt, Van Gogh var bara början!

 

Vapenpalmen i Karlskrona: En bisarr tingest.

En artefakt från 1800-talet gör mig brydd

Marinmuseum i Karlskrona stötte jag i somras på ett verk som jag hade svårt att förhålla mig till. Är det ens ett konstverk? Varför blev jag, som är så van att betrakta konst, bringad ur fattning?

Vapenpalmen på Marinmuseum.

Vana och ovana
Jag har i mitt yrkesliv lagt märke till att människor som är ovana att betrakta konst ofta har ganska låg acceptans inför vad som egentligen får kallas konst. Vissa tycks ha missat hela 1900-talets utveckling. Men att även konsten utvecklas och förändras till form och innehåll är inget vi kan stoppa!

Jag har förmånen att uppleva både äldre konst och samtidskonst, i mitt yrke och privat. Därför är min toleransnivå inför konst ganska hög. Jag accepterar det mesta. Därmed inte sagt att jag gillar allt. Långt ifrån! Mycket konst är ointressant för mig. Genom att se olika sorters konst blir man undan för undan mer varse om vad det är man gillar. Om man aldrig utsätter sig för något nytt så får man heller inga nya intryck.

(Chockerad blir jag sällan, men det finns konst som är chockerande dåligt utförd och då blir jag lite olustig till mods.)

Tillbaka till Karlskrona och Marinmuseum där min olustiga upplevelse inträffade… Mötet med ”vapenpalmen”.

Objekt, tingest, konst, artefakt, kuriosa?
Verket i fråga föreställer en palm. Den tillverkades 1860 inför kung Karl XV:s besök i rust- och modellkammaren och består av sammanfogade pistoler och bajonetter. Det var flottan som lät tillverka den som en hyllning till kungen.

Karl XV, ca 1870, bild via Wikimedia Commons.

På sidan av palmen stå ett par harpor som även dessa är gjorda av vapen och vapendelar. Nedtill vid palmen står två bisarra ananaser, även dessa gjorda av vapendelar.

Detaljbild av palmkronan tillverkad av skjutvapen.

Ärligt talat, detta är bland det mest knasiga jag sett. Jag misstänker att man lät tillverka denna tingest som en rolig ploj. Den verkar vara gediget ihopsatt. Säkert har man anlitat en duktig smed. Formen är elegant symmetrisk. Dåtiden kan knappast ha ansett att det var ett konstverk och därmed kunde den säkert obemärkt passera sin tids konstpoliser och högljudda tyckare.

En vapen-ananas som skakar galler.

Detta objekt, denna vapenpalm, lämnar en mycket olustig känsla i mig. Det är något äckligt över hur pistolerna växer ihop till en organisk form.

Sett ur dagens kontext blir verket både en förskönande hyllning av vapen men kan även ses som ett fredsaktivistiskt objekt: ”Sluta skjuta, gör konst istället”. Denna kluvenhet gör att jag pendlar i min tolkning. Ska verket lämnas åt sin dåtida kontext eller ska det få betyda något här och nu?

Då, där, nu, här
Man kan alltid fråga sig ”Vad betyder detta verk för mig, i den situation jag befinner mig i nu och det samhälle jag lever i?”. Oavsett om det är ett äldre eller samtida verk. På så sätt väcks nya betydelser och tankegångar. Konst kan tala genom historien och få ny mening i nya sammanhang.

Jag kommer fram till att det är krocken mellan materialet (vapen) och motivet (en palm, harpor, ananas) som får mig ur balans. Vapen gillar jag ju inte, men gärna palmer och harpor. En och annan ananas sitter heller inte fel.

Hade vapenpalmen varit gjord idag av en samtidskonstnär så tror jag att den hade ställts ut på ett trendigt galleri eller konsthall. Vapenpalmen hade varit ett samhällskritiskt inlägg mot svensk vapenexport med referenser till postkolonial teori. Och kungen hade förmodligen blivit avrådd från att acceptera en sådan gåva med politiskt brännbart innehåll.

Har du sett något konstverk eller artefakt som förbryllat dig? Skriv gärna och berätta!