Yttre och inre landskap

Ibland upplever vi en situation som ett förhöjt koncentrat. En stund av förtätad innebörd. Då händer det att vi säger ”Det var som på film”. Men om du drabbas känslomässigt av ett storslaget landskap skulle du lika gärna kunna yttra ”Det var som på en målning av Caspar David Friedrich”.

Caspar David Friedrich (1774-1840)
Bombastiska naturvyer, stormande havslandskap, stilla vintervyer eller knotiga trädstammar i motljus. I förgrunden syns ofta några enstaka människogestalter som blickar ut i landskapet. Det är konstnären Friedrichs signum.

Månsken vid havet, Caspar David Friedrich. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Han kom att bli en av de främsta konstnärerna inom romantiken som var den rådande konststilen under perioden ca 1770-1850. Då hyllade man de stora känslorna och uttrycken. Efter den romantiska perioden kom den mer nyktra realismen och naturalismen att ta över.

Metaforer för inre landskap
Man kan gärna tolka Friedrichs episka landskap som uttryck för inre själstillstånd. Som metaforer för känslor. Helt enkelt som inre landskap. Visst är det en användbar metafor!

Vinterlandskap, Caspar David Friedrich. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vid kriser känns ens inre som en stormig ocean. Naturkrafter som inte går att hejda river ens själ. Omöjligt att navigera i. Man tar in vatten. Ens känslor dränker en.

Bättre då med en lugn solnedgång över ett pastoralt landskap. Då mår man gott och kan lugnt gå till sängs full av tillförsikt inför morgondagen.

Kanske är man frusen i själen. En inre vinter har lamslagit en och satt allt på paus inför kommande vår. Isformationer på ett fruset hav tynger ner ens inre. Livet på tomgång.

Om du mår toppen kanske du kan blicka ut över ett inre lugnt hav inramat av vita klippor. Tillförsikt och harmoni vilar över bilden.

Hur ser ditt inre landskap ut för tillfället?

Vinter i själens galleri
Har man haft en längre tids utställning på tema stormande hav och isblock i storformat så är livet inte särskilt muntert. Till slut tröttnar man på dessa tavlor! Man ska då minnas att de kan bytas ut. Antingen en i taget eller alla på en gång! Varför inte hänga upp en helt ny utställning?

Skifta utställning
Man får se till att få tag i lite andra bilder. Varför inte några mysiga soluppgångar och solnedgångar? Lugna hav med fredliga skutor som glider runt i motljus. Trygga trädstammar med kronor av friska gröna blad. Man får tänka att man är chefsintendent i sitt inre galleri.

Snart kan man ha vernissage! När man så småningom blickar tillbaka på utställningarna man haft kommer man med lite distans att upptäcka att de flesta faktiskt varit meningsfulla.

Livet: en resa


”Le Grand Voyage”, 2013, konstnär Helena Blomqvist. Bilden är publicerad med konstnärens tillstånd.

Helena Blomqvist är en svensk konstnär som arbetar med iscensatt fotografi. Bilden ovan har titeln Le Grand Voyage och kommer från bildserien Slumberland. Blomqvists bildserie handlar om en pojkes resa i drömmarnas land, tillsammans med ett vänligt monster.

Livet är en resa från vaggan till graven. En resa i yttre och inre landskap. Ibland behöver jag påminna mig om att förflyttning är nödvändig. Genom olika typer av landskap.

På bloggen Renovatio Mundi kan du läsa ett intressant inlägg om denna typ av ”sublima” landskap med en liten figur i förgrunden.

Tack till tålmodiga kollegor som modellat.

Relaterade inlägg

Tack för det, SVT!

Ni vet det där mediet som kallas Television… Och det där som heter Public Service…  Ja! Det existerar fortfarande!

Idag vill jag tala mig varm för programmet Konsthistorier. 4 av 6 delar har redan visats och allt ligger kvar på SVT Play ända fram till augusti (2017).

Nutid möter dåtid
Konceptet är att knyta ihop äldre pionjärer inom svensk konst med nu levande konstnärer eller designers. Varje program har ett eget tema.

Saga, ockultism med mera
Första delen hade tema Saga och då möttes Roger Anderssons och Elsa Beskows konstnärskap. I andra delen var det tema Ockultism och då var Hilma af Klint i fokus ihop med Jonny Johansson, chefsdesigner på Acne Studios. Och så vidare…

 

Programmen är 29 minuter långa och alldeles lagom. Konstnärerna träffar intendenter, släktingar till de avlidna konstnärerna och så är det inslag med ytterligare andra konstnärer som behandlar samma tema.

Personliga möten
Jag fick gåshud när Elsa Beskows barnbarn (nu en äldre tant) tårögt berättade för Roger Andersson om hur Elsa varje tredje advent hade dukat fram ett pysselbord till släktens barn och hur fantastiskt det hade varit.

Designern Jonny Johansson (Acne) höll på att tappa hakan när han av Iris Müller-Westermann fick inblick i Hilma af Klints andliga uppdrag som hon hade accepterat för att ”ta ner” ett stort antal bilder till jorden från en annan sfär.

Det blir väldigt fint och levande när man låter samtiden gå i dialog med dåtiden. Man förstår att människor i alla tider försökt att förstå tillvarons mysterier. Genom konstnärer har dessa funderingar fått en visuell form som talar till oss betraktare trots att tiderna förändrats radikalt.

Missa inte detta! Se serien på SVT Play.

Relaterade inlägg

Att se med någon annans ögon

Att försöka förstå något man ogillar

Häromdagen besökte jag Dunkers kulturhus för att se utställningen Through the Eyes of Nathalia Edenmont-Helsingborgs museers samlingar.

Du har säkert hört talas om Nathalia Edenmont. Med sina bilder av döda möss och kaniner, collage av exotiska fjärilar har hon stött på patrull, både hos djurvänner och också tull.

Nathalia Edenmont. Foto: Fredrik Söder

Jag är skeptisk!
Jag som djurälskare har varit ytterst skeptisk till hennes konstnärskap och tyckt att hon skördat billiga poäng i konstvärlden. På djurens bekostnad.

Men…
Men vem är jag att döma utan att veta mer? För vad visste jag egentligen om konstnären mer än att hon använder döda smådjur? Det räckte för mig för att döma ut henne. Men på inrådan av en bekant begav jag mig till Helsingborg för att se med egna ögon.

Eviga teman möts
Utställningen är en blandning av Edenmonts fotografier tillsammans med äldre måleri och föremål från Helsingborgs museers samlingar. Teman som berörs är Djurkroppar, Stilleben, Kvinnlig ungdom, Blicken, Äktenskap, Moderskap, Förlust och Tro.

Stilleben av Franz Snyder. Från Helsingborgs museers samlingar. Foto: Dunkers

Tuff uppväxt
Fascinerad vandrar jag omkring med en audioguide och hör konstnären själv berätta om sin tuffa bakgrund i Sovjet där hon blev föräldralös vid 14 års ålder. Hur hennes älskade mamma dog under mystiska omständigheter och hur hon 16 år gammal pressades att genomgå en illegal abort. Hur hon trott på kärleken så mycket att hon gift sig hela 5 gånger. Att hon genomlidit missfall och barnlöshet. Detta skildrar hon i fruktansvärt starka bilder. Vackert och otäckt på samma gång.


”Forbidden fruit”, 2012, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

I utställningen kombineras Edenmonts bilder med föremål från museets samlingar, här en brudklänning. Foto: Till vänster: ”First Wedding”, 2013, copyright Nathalia Edenmont/Gallery Wetterling. Till höger: Dunkers.

Föremålen från samlingarna, t ex brudklänningar, uppstoppade djur och begravningskarameller, får också liv genom audioguiden. Museets konservatorer berättar om sitt arbete och jag bara lapar i mig. Det är så intressant och fascinerande.

Och det jag fasat mest för, de döda djuren, är inte så många till antalet. Det underlättar för mig. Jag kan upptäcka andra sidor av konstnären.

Överst: ”Skogsnymf” av Xavier Elliral, 1880, foto: Dunkers. Nedan: ”Gustav”, 2009-2010, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

Perfektionist
En film, K-special, om Edenmont visas i videorummet. Där får man följa hennes arbete och jag måste säga att jag är imponerad. Planeringen. Hängivenheten. Perfektionismen.

Edenmont fotograferar analogt med storformat. Negativen är stora som A4. Photoshoppande är fullständigt bannlyst. Inför fotograferingen intalar hon sitt team av assistenter att ”idag ska de göra ett mästerverk”. Hon sparkar den som inte håller måttet, men verkar lika sträng mot sig själv.

”Discovery”, 2012, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery. Ett kollage av fjärilsvingar.

Det svåra…
Edenmont dödar smådjur och använder dem i sina bilder. Det är problematiskt i alla fall för en djurälskare som jag. Men jag måste tänka vidare…

Är det inte mer hedervärt att själv ta livet av en kanin än att stå i frysdisken på Ica och gräva fram den billigaste danska fläskfilén som under plågsamma former vuxit fram i en djurfabrik? Är det värre att döda en handfull möss än att gå omkring på stan med päls som kommer från en vidrig djurfarm?

(Men när det gäller konst ska konstnären hängas. Högt. Det har vi varit med om förr. Inte minst i fallet Anna Odell, som jag ska berätta om i ett annat inlägg.)

Allt är inte svart eller vitt. Jag är fortfarande mycket skeptisk till Edenmonts djurbilder, men utställningen fick mig att fundera och ompröva. Se fler nyanser. Förstå konstnärens tankar bakom verken.

”Wildmind”, 2016, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

Så, om du kan, hasta till Dunkers. Utställningen varar till den 19 mars. Och glöm inte att ta en audioguide!

PS: Konstnären har även varit sommarvärd i P1.

Qvinnans och mannens åldrar

Några dagar innan min födelsedag ska jag fördjupa mig i en bild som gjorde djupt intryck på mig som barn.

Ett barndomsminne
Ett mycket starkt barndomsminne kommer från mina morföräldrar Emmy och Antons hem, gården Stubbaryd i utanför byn Oppmanna, ca 2 mil norr om Kristianstad, nordöstra Skåne. På en vägg hängde två inramade reproduktioner som satt outplånliga spår i mig. Det var Qvinnans åldrar och Mannens åldrar.

Först går det upp, sen går det ner.

Qvinnans åldrar och Mannens åldrar
Om du mot förmodan inte känner till dessa bilder så visar de en form av trappa med ett antal steg upp till 50 års ålder och ett antal steg ner till 100 års ålder. På varje trappsteg står en kvinna eller man i respektive ålder.

Vid varje steg finns också ett käckt rim som ska fånga essensen av varje årtionde. Texten på ”mitt” trappsteg lyder: ”Hon är, när fyrtio flytt, I barnens lycka ung på nytt”.

Observera nittioåringens märkliga huvudbonad. Skärmkeps?

Dessa bilder tycks ha varit enormt populära under 1900-talets första hälft. Det finns även äldre varianter i allmogestil.

Notera liemannen som skördar under trappan.

Som liten flicka överensstämde den tydliga uppdelningen i trappsteg väl med den förenklade världsbild som ett barn kan tänkas ha: ”Först är det så och sen blir det så. Sen blir man jättegammal och dör och kommer till himlen”.

Jag minns att jag reflekterade över att jag inte ens hade nått upp till första trappsteget. Livet tedde sig oändligt och därför var denna illustration ännu inte ödesmättad.

Det är den däremot nu. Här kommer en annan härlig bild från konsthistorien i repris på samma tema:

Favorit i repris: Kvinnans tre åldrar, konstnär Hans Baldung (1480-1545). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Från enkelt till komplext
Allt som tycktes glasklart under barndom och tidiga tonår är som bortblåst. Hur ens liv skulle vara, vad ens barn skulle heta, var man skulle bo. Tvärsäkra utsagor har under årens lopp smulats sönder. Några nya ämnen som komplicerar, förvirrar och fördjupar har tillkommit. Livsåskådning. Pensionssparande. Livskris. Relativitetsteorin (den speciella). Lönesamtal. Kvantfysik. Med mer.

När jag nu betraktar ”Qvinnans åldrar” är det med den berömda skräckblandade förtjusningen. Snart är jag uppe på högsta trappsteget. Sen tycks det bara bära utför, enligt bilden. Kommer jag ens att nå de sista trappstegen?

Det lilla barnets fascination över den linjära utvecklingen har ersatts med en annalkande insikt om livets ändlighet. Har jag redan peakat eller ligger mitt livs glansdagar fortfarande framför mig?

Döden alltså
Om jag placerar in mig själv i ”Qvinnans åldrar” är det möjligen lite lättare att ta beslut om hur livet ska levas. Att jag vill vara glad, lära mig mer, skratta, inte ta för allvarligt på saker och ting. Våga lite mer. Tro mer på mig själv och mina förmågor.

”När hon så de fyrtio nått, tar hon för sig av allt gott”. Bilden är ett montage.

”Hon är, när fyrtio flytt, I barnens lycka ung på nytt”. Öh?
Vilket fjantigt rim! Det står för en föråldrad syn på kvinnan reducerat till ett reproduktionskärl. Låt oss nu istället dikta: ”När hon så de fyrtio nått, tar hon för sig av allt gott”

På bloggen gammaltochnytt kan du läsa alla de gamla rimmen…
Kan du hjälpa till att uppdatera de gamla rimmen? Varför inte unisexrim?

Tjingeling tills nästa gång vi hörs!

Relaterade inlägg