Tre trallande jäntor

Inför internationella kvinnodagen funderar jag kring tre fina skivomslag som finns i min lilla LP-samling. Madonna, Neneh Cherry och Cilla Black. Upplägget är detsamma: ett porträtt eller halvbild där artisten i fråga håller händerna i kors över bröstet mot en enfärgad bakgrund.

Lika men ändå så olika.

Madonna: You can dance
Född 1975 så vore jag en fjant att inte erkänna att jag beundrat Madonna djupt. Som tweenie och tonåring ägnade jag mycket tid åt att begapa denna kvinnas visuella artisteri samt insupa hennes slagdängor.

Det är omslaget till You can dance jag ska snacka om här. Ett remixalbum som kom 1987.

 

I en tjurfäktarinspirerad outfit tittar Madonna både lite blygt och intensivt på oss. Ljussättningen är platt och nästan inga skuggor skapas. Armar och händer döljer ett förmodat dekolletage. Huvudet är aningen nedböjt. Bakgrunden är klarröd.

Rött är nog den mest symboltyngda kulören i hela färgspektrumet. Den signalerar bl a ilska (”se rött”) och passion, två ytterst applicerbara sinnesstämningar när det gäller tjurfäktning. Rött är också blodets färg, en kroppsvätska som inte sällan spills under dessa grymma spektakel.

Runt halsen hänger vad vi kan gissa är en svart sombrero. Dess runda form påminner om en svart sol eller gloria som halkat ned en smula. Madonna är ingen duvunge!

Hon har annekterat manliga tjurfäktarattribut men fyller dem med kvinnlighet, vacker make-up och sval attityd på ytan. Men vem är det Madonna tittar på? Oss? Är det vi som är tjuren? Inbjuder hon till en fight eller har hon gett upp? Man kan förmoda att det är en manlig blick hon möter. Bilden är tvetydig att tolka och därför tycker jag den är intressant.

Texten i vitt är skriven med slarvig handstil och skänker en personlig touch till omslaget.

Ni kan nog förstå vilket intryck detta omslag gjorde på en 12-årig flicka 1987, på landet i nordöstra Skåne. Tack till mina gudföräldrar Majsan och Putte som kom med denna fantastiska julgåva!

Neneh Cherry: Raw like sushi
Bara ett par år efter You can dance var jag stor nog att köpa mina egna skivor. En som stannat kvar i skivbacken och inte rensats ut genom åren är Neneh Cherrys debutalbum Raw like sushi. 1989 var det förmodligen ingen som provat sushi i lilla Oppmanna, byn där jag växte upp. Man visste knappt vad det var.

Under mina stackars tonår var detta LP-inköp förmodligen den coolaste handling jag åstadkom!

 

Kameran som fångat Neneh är placerad aningen i grodperspektiv. Hon tittar ner på oss. Ljussättningen är ett ganska hårt sidoljus som skapar en tydlig skuggsida. Liksom Madonna döljer hon ett dekolletage, men vi anar en svart BH, där det ena bandet glidit ned. Hon har gigantiska dollartecken hängande i öronen och runt halsen en kraftig kedja med ett jättestort hänge. Tunga guldsmycken, tänk hip-hop, pryder handlederna.

Värt att notera är att händerna är lindade likt en boxares. Här är en dam som ska gå en match!

Hennes namn skrivet med versler (stora bokstäver) och spärrade (ihopdragna) till en massiv textrad som knappt går att uttyda. Bokstäverna är stentuffa och maximalt sammanhållna. Och Neneh är sannerligen sammanbiten.

Cilla Black
I slutet av 90-talet inhandlades denna LP i Stockholm, förmodligen på Myrorna eller liknande. Något ställe där en fattig student kunde hitta ett och annat fynd. Cilla Black är typ Storbritanniens Lill Lindfors. Jag lyssnade på skivan om och om igen och tyckte att den var störtbra. Det tycker jag fortfarande.

 

På omslaget syns en leende Cilla med huvudet på sned. Stylad precis i enlighet med det decennium då skivan kom, d v s 60-talet. Ett starkt sidoljus skapar hårda skuggor och påminner om kraftig scenbelysning. Bakgrunden är svart, black. Passande!

Cilla framstår som en snäll och rar böna, inte tuff som Neneh. Inga erotiska undertoner som hos Madonna. Bara käck och trevlig. Texten, Cilla, är skriven på ett sätt som snarast påminner om ett ”Kalle Anka-typsnitt”. Färgglatt, ofarligt.

Ladies with an attitude
Dessa tre damer påminner mig om att man signalerar mycket med sin attityd. Olika situationer kan kräva att man plockar fram olika sorters attityd hos sig själv. Man kommer långt med ett medvetet använt kroppsspråk och styling. Ibland är man tvungen att rusta sig som Neneh. I andra situationer kommer man längre med Cillas käckhet. Och vid dating kan Madonnas trixande vara användbara grepp!

Jag avslutar med följande passande rader från låten Vouge (Madonna):

“Ladies with an attitude
Fellows that were in the mood
Don’t just stand there, let’s get to it
Strike a pose, there’s nothing to it”

Har någon artist  betytt mycket för dig? Något albumomslag eller affisch som gjort stort intryck? Skriv gärna och berätta!

4 reaktion på “Tre trallande jäntor

  1. De album som gest mig mest intryck är av 10cc. Jag var 12 år och gick till byns nybyggda bibliotek för att lyssna på skivor som de hade till utlån. Har alltid gillat bibliotek sedan dess.

    Detta var alltså 1976 och att lyssna på vinylskivor var inte enbart lyssningen. Konvoluten var ju som en bok. Ofta gick de att veckla ut och bilderna var väldigt kreativa – vem minns inte ELOs rymdfarkost (https://www.youtube.com/watch?v=GIt9t11xgY8) som fanns i, perforerat i ett hård papp, som man monterade och ställde i sin bokhylla!? Hade man tur fanns det ofta också ett litet ristat budskap på skivan, mellan etiketten och där spåret slutar. Och innerkonvolutet var gärna formgett, låttexterna kunde finnas här.

    Skivorna som jag älskade att lyssna, läsa och titta på var The Original Soundtrack (https://www.youtube.com/watch?v=dl8XG17PS4U) och How Dare You (https://www.youtube.com/watch?v=I_AYWGMCK9A)?

    I det förstnämnda albumet fanns I’m Not In Love som väl blev deras största hit. Men det första spåret One Night In Paris är häftig! Framsidan ser ut att vara ritad med blyerts; filmkamera med attiraljer. Cowboy i kamerafönstret.

    How Dare You har tema telefonsamtal och den sista låten på albumet slutar med en telefonsignal. Kul! Albumet förmodligen fotograferat, svårt att se om det är målat eller inte. Lite Hollywoodskt med äldre förlegade (?) divor som ringer eller väntar på telefonsamtal.

    Ett annat favoritalbum är Alan Parsons Project’s Eve (https://www.youtube.com/watch?v=f7jWUd2BVMA). Framsidan är två tjejer med svarta pillerburkar och flor. På baksidan samma tjejer men med stora bölder i ansiktena!

    Dessa album präglade väl min musiksmak och den utvecklades vidare till att gilla bland annat fusionjazz, gärna experimentell musik. Pink Floyd, Supertramp, Weather Report, Pat Metheny till exempel.

    • Vilka suveräna tips! Vid en snabb koll på Youtube inser jag att detta är en epok jag måste undersöka närmare, särskilt Alan Parsons Project verkar helt i min smak. Allt finns inte på Spotify i sin helhet och spotify-generationen går verkligen miste om de fräcka skivomslagen.
      Tusen tack!

  2. Ja det är nog läge att leta fram den gamla LP-samlingen. Få se om den överlevt 20 år i en flyttkartong bredvid hönshuset. Pink är en artist som jag verkligen gillar. Hennes musikvideo är så personliga och så gillar jag hennes budskap. Jämställdhet bland annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *