Abstrakt

Visste du att termen abstrakt kommer från det latinska verbet abstrahere? Det betyder att ”dra ut”. Men vad är det som dras ut? Från vart och till vad? 

Dahlgren och Rantanen
I sommar har jag haft förmånen att på mitt arbete få vistas i en utställning med konstverk av Jacob Dahlgren och Mari Rantanen. De arbetar båda med abstrakt konst fast med olika utgångspunkt. Så jag läste på lite om ämnet.

Omgiven av färgstarka abstraktioner. Målningen i bakgrunden är utförd av Mari Rantanen.

Utifrån
Ett enkelt sätt att analysera abstrakt konst är att fråga sig om verket har sitt ursprung i det yttre? I så fall har konstnären utgått från ett föremål i verkligheten och omvandlat det till rena, förenklade former.

Ett känt exempel på detta är konstnären Piet Mondrian (1872-1944). Han menade att det finns ett slags underliggande formsystem i vår verklighet och genom att renodla linjer och färgfält kan man komma åt detta system. På internet hittade jag följande animation som illustrerar Mondrians arbete mycket bra.

Inifrån
Men alla konstnärer utgår inte från en yttre verklighet. Tvärtom! Många hämtar sina bilder ur inre tankeprocesser eller känslor. Ett exempel är Vasilij Kandinskij (1866-1944). Hans abstraktioner hämtades ur inre visioner. Ren fantasi, skulle man kunna säga. Han hade många tankar om andlighet och geometri i konsten.

Abstrakt av Kandinskij. Denna affisch har jag visat för massvis av förskolebarn. Alltid med lika gott resultat. Bilden sätter verkligen igång tankar. Foto: Julius Dahlström.

Såklart finns det en glidande skala, konstnärer hämtar korn av inspiration från alla möjliga håll, omvandlar, vrider och vänder på saker och ting. Och utvecklas under sin livstid.

Öppen för tolkning
Det är naturligtvis upp till var och en av oss betraktare om man väljer att möta ett abstrakt verk med tanke och analys eller med känsla. Om man försöker tolka in något föreställande eller om man låter sig översköljas av känslor och förnimmelser…

Ingen kan förhindra att ett abstrakt verk omvandlas till konkreta associationer i betraktarens ögon. Det är heller inte önskvärt, tycker jag. Jag tror att alla konstnärer gillar när deras verk sätter igång en tanke eller association hos betraktaren.

Det finns anledning att återkomma fler gånger till detta konkreta OCH abstrakta ämne!

Ciao!

Liten sommarhälsning!

Här kommer en rolig nyhet för mig: jag ska läsa konsthistoria i Lund till hösten!

Denna underbara syn mötte mig på skärmen för några dagar sedan:

Jag är så tacksam
Jag är så tacksam över att jag kom in. Att jag kommer att få fördjupa mig i det jag gillar bäst. Att få möta skickliga föreläsare med specialkunskaper. Att få träffa andra studenter. Att själv få bli student igen.

Jag har redan kikat på schemat och litteraturlistan. Så nu får jag damma av Honour/Fleming samt Chadwick. Det känns underbart! Jag hoppas att kursen ska ge mig ännu mer att prata om på denna blogg.

Famnen full av tunga titlar.

Hoppas din sommar är underbar!

Många kramar från Karolina

Att fastna på ett ljuskänsligt material


Anna Riwkin: Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. Bildkälla: Landskrona stad.

Time/Light/Love på Landskrona museum
Landskrona museum pågår utställningen Time/Light/Love till och med 28 januari 2018. Det är en fotoutställning med porträttbilder.

Att fastna på ett ljuskänsligt material
Beskrivningen i katalogen säger: ”Ironiker och voyeurer, de tramsiga och de nedtyngda av sorg, skådespelare och systrar, utklädda och avklädda; här finns de som skyndar sig och de som finpromenerar, de tilltvålade och de med makt, de som poserar och de som aldrig ens begrep att de fotograferades – alla har de fastnat på något slags ljuskänsligt material”.

Utställningen är byggd som ett hem, olika rum representerar olika tema, t ex biblioteket visar självporträtt och matsalen familjealbum. Det är tydligt och smart uppdelat.

Rensa i röran
När jag besöker utställningen är jag samtidigt mitt uppe i en flytt. Jag packar ned mitt bohag och förbannar alla prylar och pinaler som jag samlat på mig genom åren. Mycket har jag rensat bort och kört till Erikshjälpen i Malmö samt återvinningsstationen. Det är skönt att rensa. Att klippa känslomässiga band till föremål som kommit att bli en belastning.

Magiska lådor
Men en sak jag aldrig skulle kunna slänga är mina två stora lådor med fotografier. Superskarpa bilder från mammas barndom med familjen, drängar, umgängeskrets och allt. Ett antal pärmar från min uppväxt, pappas album med svartvita bilder från när han militärtjänstgjorde på Oscar II. Detta mixat med mina egna bilder, från tiden då jag lärde mig fotografera med analog systemkamera och framkalla i mörkrum. Vardagsbilder, högtidsbilder omvartannat.

Min moster Greta med lilla moster Barbro i famnen. Till höger Doris, min mor.

Mor.

 

 

 

Far.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På något oklart sätt har även ett stort antal porträttbilder från Chicago hamnat i min låda. Av kläderna att döma är de från sent 1800-tal. På baksidan är fotografernas ateljélogotyper tryckta med snirklig stil. Dessa bilder måste ha gått i arv till mina föräldrar. Kanske föreställer bilderna emigrerade släktingar?

Memento mori
När jag besöker Time/Light/Love på Landskrona museum tänker jag mycket på att fotografiska bilder är memento mori, d v s en påminnelse om vår egen dödlighet. Susan Sontag skrev en hel bok om fotografiets betydelse för oss. Boken heter Om fotografi och är mycket läsvärd.

Vad är ett fotografi om inte ett ögonblick som aldrig återkommer och som i sin frusenhet blir en bitterljuv påminnelse om att även mina dagar är räknade? Om man ”fastnat på ett ljuskänsligt material” så har man så att säga blivit tvådimensionellt mumifierad inför framtiden. Min kropp kommer att dö men fotografier kommer att finnas kvar.

Hmm, i alla fall om någon orkar ta hand om dem och inte dumpar allt på återvinningsstationen…

Lev väl och ta vara på dina stunder så hörs vi snart igen!

Tvådimensionellt mumifierad bloggare. Bilden tagen ca 1998 av mig själv!

Relaterade inlägg

Gungan, del 4. Ska vi?

Idag svingar vi oss upp till skogarna i nordöstra Skåne. Vi tittar närmare på två konstverk i underbara Wanås konst och skulpturparken där.

Kärlek på eftermiddagen
När man gått in i parken möts man ganska snart av ett väldigt stort bokträd med 11 gungor. Konstverket heter Love in the afternoon och kom till 1996. Konstnären heter Hanne Tierney och verkar mest arbeta med performance-konst. Det utspelade sig också en performance när verket invigdes, en flicka iklädd rokokoklänning satt högt upp i träden. En tydlig referens till Fragonards Gungan, som jag skrev om i det första inlägget om gungor.


Hanne Tierney, Love in the Afternoon, 1996, The Wanås Foundation, Sweden. Foto: Anders Norrsell

De 11 gungorna är uppsatta på olika höjd. Vissa kan man nå, medan andra måste man ta sig till via andra gungor. Det är fullt tillåtet att använda konstverket och genom att göra så blir man också del av det.

Kollektivt gungande
Den andra skulpturen i parken är Molly Haslunds Gungor – Koordinationsmodell 2. Det är en ställning med 6 gungor tätt monterade i en trästomme. För att kunna gunga måste alltså sex personer synkronisera sina rörelser!


Molly Haslund, Gungor – Koordinationsmodell 2 /SWINGS, 2002/2014. Den permanenta samlingen på Wanås Konst. Foto: Mattias Givell.

Konsten i dessa fall är i själva verket de situationer som uppstår när människor interagerar med varandra och med verken. I Tierneys gungor kan man agera ensam, men i Haslunds måste man samarbeta och kommunicera med andra för att lyckas.

Den här typen av konst är ju väldigt annorlunda mot traditionell bildkonst och skulptur. Fokus skjuts från själva verket till betraktaren och de situationer som uppstår. Konsten bjuder in oss att ta ett steg bort från vardagen och in i leken.

Det är kul, tycker jag. Vad tycker du? Har du något speciellt minne från ett konstverk som du interagerat med? Skriv gärna och berätta!
/Karolina

Relaterade länkar