På vingar genom konsthistorien, del 1. Vi förbereder take-off.

Nu påbörjas en riktig långkörare… Nästan i klass med Dallas på 80-talet. Vi ska nämligen börja skåda fåglar i konsthistorien. Hoppas du vill hänga med på turen!

Litet smakprov på några fåglar vi kommer att skåda under ett antal månader framöver. Bildkälla: Wikimedia.

Voyeurer
Konstvetare och fågelskådare har mycket gemensamt, tror jag. Vi måste vara samhällets mest hängivna voyeurer, inte sant? Vi älskar att iaktta… Så därför tänkte jag, att fåglar kunde vara ett roligt motiv att följa genom konsthistorien.

Krysslistor och monumentkunskap
Fågelskådare har så kallade krysslistor med olika arter de bockar av. Ju fler arter man sett, desto bättre! Då gäller det förstås att kunna känna igen fåglar och artbestämma.

Något liknande har också vi konstvetare, men då kallas det monumentkunskap. Det är inga riktiga listor, men vi förväntas känna till ett stort antal verk ur konsthistorien, kunna datera och ange upphovsperson, samt sätta in verken i en kontext.

Så både för ornitologer och konstvetare gäller det att skåda och åter skåda tills man får upp känslan och erfarenheten.

Utrustning
Och, jo… Det är inte bara fågelskådare som har kikare. En föreläsare inom konsthistoria, rådde oss studenter att skaffa en liten teaterkikare! Så att vi på allvar skulle kunna granska olika detaljer t ex inom arkitektur.

Så häng med, vetja! Och tipsa mig gärna om några specifika konstverk med fåglar som du gillar.

Allt gott! Karolina

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: ”Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

”Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

Relaterade inlägg

Konst och krig, del 2.

Förra inlägget handlade om de svåra tider vi lever i. Hur galningar far fram och dödar människor och förstör allt fint som skapats.  Idag fortsätter jag på den tråden och fokuserar på s.k. ikonoklasm. Ett fenomen som sticker upp sitt fula tryne då och då genom konsthistorien.

Inställningen att man ska förstöra sin motståndares artefakter (ofta religiösa) kallas bildstormning, eller med ett finare ord ikonoklasm. Det är ingen ny företeelse utan har skett flera gånger genom historien.

Här kommer en bild från St Martin-Katedralen i Utrecht. Så här blev det när reformationsivriga kalvinister bedrev sin ikonoklasm: man hackade bort ansiktena på helgonen. Det ansågs vara avgudadyrkan att ha sådana bilder i kyrkan.

Detalj från katedralen i Utrecht, Nederländerna. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Historiska artefakter raseras
2001 sprängde talibaner 2 jättelika Buddhastatyer från 500-talet i Afghanistan. De fridfulla monumentalskulpturerna påstods vara ”avgudar” och passade inte in i talibanernas världsbild.

2015 förstörde IS bland annat en 2000 år gammal lejonskulptur som vakat över ett tempel i den antika syriska staden Palmyra. Lejonet hade grävts fram under 1970-talet och blivit populärt bl a bland turister.  Det var ett av de första objekten IS förstörde när de intog staden.

Det 2000 år gamla lejonet i Palmyra som det såg ut innan det förstördes. Vad hade det gjort för ont? Bildkälla: Wikipedia Commons.

Människor eller skulpturer?
Människor dödas och sprängs i bitar i olika oroshärdar runt om i världen. Ska man då bry sig om några skulpturer som sprängs? Ska man ägna sig åt några dammiga stenbumlingar eller lägga sin energi på något annat?

Människor och skulpturer!
Det gör ont i mig att människor dödas. Det gör också ont i mig att skulpturer sprängs. Det behöver inte vara någon motsättning i detta. Människor OCH artefakter ska bevaras. Om människan får ha kvar sina artefakter får hon ha kvar sin historia, kultur och identitet.

Konst för en bättre värld
Om konsten kan vara en tröst, en spegel att se sig själv i, en värld som berikar vårt inre, ja då borde konst och kultur stå mycket högt på dagordningen för en bättre värld.

Låt konsten vara vår sköld när galenskapen rasar. Ett ymnighetshorn av berättelser, fantasi och visdom. Ge mig mer av det ymnighetshornet. Nu!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg