Miljonprogrammet – en spaning i min närmiljö

Dagens inlägg ägnar jag min boendemiljö, en del av miljonprogrammet.

Huset där jag bor.

Denna höst är jag återigen plugghäst, fast bara på 25%. Alltså försöker jag förkovra mig i något intressant, som dessutom ger några akademiska poäng. Jag läser kursen ”Design, arkitektur och det svenska samhället 1880-2020” på Högskolan i Halmstad. Just nu studerar vi 60-talet. Därför reflekterar jag nu lite kring huset jag själv bor i, eftersom det byggdes 1967 och därmed är en del av miljonprogrammet.

Vadå miljonprogrammet?

Man byggde miljonprogrammet mellan åren 1965-1974 och målsättningen var att bygga en miljon nya bostäder. De flesta associerar miljonprogrammet med monotona, betonggråa huslängor och bostadsområden i städernas utkanter. Områden präglade av våld och misär. Inte sällan har arkitekturen fått skulden för allsköns problem som råder i dessa områden.

Jag har traskat runt i kvarteren runt Gröndal där jag bor och konstaterar att de flesta husen i omgivningarna tillhör miljonprogrammet. Alltså ganska stora och trista flerbostadshus byggda någon gång i slutet av 60-talet eller början på 70-talet. Miljonprogrammet har ofta futtiga utemiljöer. Man ville helt fokusera på de liv som skulle levas inne i husen. Många kallar dessa hus fula.

Fogar som signalerar

Ett typiskt kännetecken för miljonprogrammets byggnader är de prefabricerade betongelementen som man staplade på varandra. Fogarna mellan elementen är fullt synliga. Således är det enkelt för en betraktare att genomskåda den enkla konstruktionen.

Jag såg nyligen en intressant dokumentär på SVTplay, den hette ”Folkhemmets estetik”. I den kommenterar arkitekten Gert Wingårdh just dessa betongelement. Han säger att betongelementen uppenbart signalerar att det är de billigaste möjliga pusselbitar man kan bygga ett hus med. Därför blir de synliga fogarna en inskription som ytterligare förstärker detta budskap. Och detta är enkelt för folk att förstå. Alltså är de liv som levs där lågt värderade. Således känner sig de boende nedvärderade av samhället i stort.

Arkitekten Gert Wingårdh snackar betongelement.

Fogar till frukost

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag just ett sådant hus, konstruerat av betongelement med synliga fogar. Det är det kommunala bostadsbolaget MKB:s område.
Här ser du ett par bilder:

I dokumentären menar Gert Wingårdh att man genom att addera bearbetning och nya ytskikt kan motverka den negativa laddningen som de synliga betongelementen utgör. Det har MKB uppenbarligen inte brytt sig om i detta fall.

Mitt miljonprogram

Miljonprogrammet är allt detta, men faktiskt inte bara det. Förutom de typiska bostadshusen byggdes en hel del annat, som villor, parhus, radhus och kedjehus. Och en hel del höghus som faktiskt är helt OK.

Jag är väl partisk i frågan, men jag vill påstå att min bostadsrättsförening, Malmöhus 18, ändå tillhör ett mer lyckat miljonprogrambygge. Det ligger på lagom avstånd från Malmös centrum och känns idag inte som någon förort. Vi har en jättelik trädgård med fina träd och planteringar. Interiört har vi en hel del fina material i trapphusen. Och de tre huskropparna med olika antal våningsplan gör att området känns varierat. Se här:

Jag blev intresserad av själva fasaderna på mitt hus. De är uppenbarligen inte några betongelement med synliga fogar. Jag drog slutsatsen att fasaden måste ha blivit omstylad någon gång på 80- eller 90-talet. Det var ganska enkelt att avslöja. Titta på dessa bilder:

Ett skikt av så kallat ”marmoroc” har adderats till fasaden. Dessutom har man byggt ut och glasat in balkongerna.
Här syns den tunna ytan av ”marmoroc”.

En medlem i min bostadsrättsförening upplyste mig om att förändringarna skett 1995-1998. Och att våra hus tidigare hade haft en annan beklädnad, nämligen ”sidiplattor”. En slags eternit, om jag fattat rätt. Så här ser ett annat hus i närheten ut, som har kvar sina sidiplattor:

Grannbyggnad med sidiplattor.

Således bor jag i ett något otypiskt och lite uppgraderat miljonprogram. Jag stortrivs! Och inglasad balkong borde någon få nobelpris för. Det är som ett extra rum. Jag skulle aldrig vilja vara utan min ”pensionärskuvös”!

Miljoner kramar från bloggerskan i brf Malmöhus 18

Relaterade inlägg

Naturens arkitekt: Lövsalsfågeln

Visste du att arten lövsalsfågeln bygger de mest fräsiga, kreativa och förbluffande kärleksnästen man kan tänka sig? Den kan banne mig jämföras med berömda arkitekter som Antonio Gaudí och Zaha Hadid!

Idag vill jag berätta för dig om de fantastiska små liven som bygger upp riktigt romantiska och kreativa kryp-in. Allt för att imponera på potentiella kärlekspartners. Till sin hjälp har de enbart sin näbb och sina klor.

Ett fotografi som visar en blåskimrande fågel som står på marken omgiven av blåa detaljer, såsom blomblad och kapsyler.
En så kallad ”satin bower bird”. Just denna individ verkar helt klart föredra en blåtonad skala i dekoren. Bild från Wikimedia commons.

Lövsalsfågeln är ett släkte med ett antal arter som finns på Nya Guinea och i Australien. Med största omsorg letar de upp personligt byggmaterial såsom färggranna blomblad, kvistar, grässtrån, -ja allt möjligt som de vill använda till sitt bygge. Du kan läsa mer om den här.

Lövsalsfågelns unika kärleksnästen

Det roliga är att lövsalsfåglarna har väldigt personlig smak, och skapar unika byggen. Till exempel satsar någon på en symmetrisk pelargång, en annan på en orange blomsterbädd, en tredje på en gräsmanege pyntad med upphittade kapsyler. Med yttersta omsorg om detaljer dekorerar de den plats där de sedan uppför sin lockande parningsdans på. Därför kan man med fog kalla dem scenografer.

När jag ser dessa små liv blir jag alldeles förundrad, rörd och imponerad över den kreativitet de besitter. Jag börjar fundera på begrepp som skönhet och kreativitet. Varifrån kommer känslan för färg och form?

Jag har inte skrivit särskilt mycket om arkitektur här tidigare, men jag borde bli bättre på det. Som konstvetare förväntas man nämligen kunna mycket om det. Du kan i alla fall läsa mina tidigare inlägg om Notre Dame och Helgo Zettervall.

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Filmtips: Porträtt av en kvinna i brand

Idag tipsar jag om en romantisk och sorglig film: Porträtt av en kvinna i brand. Den utspelar sig på 1700-talet.

Från match.com till oljemåleri

Har du någonsin nätdejtat? Det vill säga presenterat dig med foto och text inför främlingar i hopp om ett gott parti? Jag testade nätdejting på Match under några månader detta år, med extremt lyckat resultat. Men att välja profilbild var inte det lättaste. Man vill ju se avslappnad och spännande ut, framstå som välvårdad men inte överdrivet självmedveten. Puh!

Varför inleder jag detta inlägg med att prata om nätdejting, undrar ni kanske? Jo, innan fotografiets intåg fanns det faktiskt en slags motsvarighet: friarporträtt. För att finna en lämplig maka eller make målade konstnärer fördelaktiga porträtt av den giftasmogna. Dessa porträtt skickade man till den potentiella motparten innan man avtalade något bestämt.

Ofrivillig profilbild

Den franska filmen Porträtt av en kvinna i brand handlar om just en sådan situation. Héloïses mor ska gifta bort henne med en friare i Milano. Modern har redan försökt få ett porträtt målat, men Héloïse har motsatt sig att bli avbildad och hela tanken på giftemålet.

Därför lejer modern en kvinnlig konstnär, Marianne, som ska utge sig för att vara sällskapsdam åt Héloïse på dagarna. På kvällarna ska hon i smyg arbeta på ett porträtt i olja, utifrån dagens minnesbilder. På detta sätt ska Marianne under en begränsad tid åstadkomma ett attraktivt porträtt av Héloïse, helt utan dennas vetskap.

Oplanerad romantik

De två unga kvinnorna förälskar sig i varandra. Således handlar det både om omöjlig kärlek och konstnärsrollen för en kvinna under sent 1700-tal. Berättelsen är otroligt fint filmad och ljussatt. Hur det utvecklar sig kan du se om du loggar in på Cineasterna och lånar filmen med ditt bibliotekskort.

Jag tidigare filmtipsat om andra konstrelaterade filmer, till exempel Tulpanfeber, Tecknarens kontrakt och Kvinnan i guld. Har du någon konstrelaterad film du vill tipsa om? Hör gärna av dig till mig!

Au revoir!
/Karolina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: En ilsken svan från barocken

Idag spanar vi svan. Jag upptäckte denna på en resa till Holland. Svanen fanns på vykort, gasunderlägg, servetter och allt möjligt. Därför blev jag nyfiken på vad det egentligen var för speciellt med denna svan.

En oljemålning som föreställer en stor svan med vingarna utbredda. Den försvarar sitt näste i vattenbrynet, mot en liten hund som syns i tavlans vänstra hörn.
Svanmålning av Jan Asselijn, ca 1650. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Tavlan avbildar alltså en svan i naturlig storlek. Den försvarar sitt bo mot en hund, vars huvud syns (dåligt) i nedre vänster hörn. Fågeln fångade min uppmärksamhet eftersom den såg så ursinnig ut. Jag tycker att konstnären verkligen fångat ilskan mycket bra. Vi kan nästan höra den väsa och känna vinddraget från de flaxande vingarna. Den lilla hunden har inte en chans.

En närbild på svanens huvud med den kraftfulla näbben vidöppen.

Tolkning med eller utan text?

Det visade sig att det rått olika mening om hur bilden egentligen ska tolkas. Rijksmuseum i Amsterdam köpte in tavlan år 1800. Då beskrev man den som en allegori över Hollands politiske ledare Johan de Witt (1625-1672). Alltså skulle svanen symboliskt visa en man som försvarade Holland mot dess fiender.

Framförallt var det texter i bilden som pekade på detta. För det första så står det målat med vitt ”Ledaren” mellan svanens ben. För det andra står det ”Statens fiende” ovanför hundens huvud. Och för det tredje så står det ”Holland” ovanför ägget i nästet. Här nedan ser du lite bättre, eftersom jag gjort de detaljerna ljusare i Photoshop.

Swanspread med utrymme för bildtext.
Statens fiende: en liten krullig vovve.
Svanens ägg i nästet.
Staten Holland. Som ägg.

Men med gamla tavlor ska en aldrig vara säker. Någon har troligtvis målat dit texten i ett senare skede, ca 1750 tror man idag. Med andra ord så har någon tagit sig friheten att med hjälp av text styra tolkningen av bilden.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att bilder inte existerar i ett vakuum. Betydelser skapas och ändras genom tiderna och vilka sammanhang de används i. Text är ett kraftfullt sätt att knyta en betydelse till en bild.

Det var dagens rapport från svansjön! Tjingeling!
/Karolina


PS: Jag har tidigare skrivit om en erotisk rokokosvan. Läs gärna det inlägget också!

Relaterade inlägg

Instagramtips: Bizarro och Dan Piraro

Jag ska framöver, då och då, blogga om några instagramkonton som jag följer. Idag blir det Bizarro.

När jag gick på gymnasiet läste jag ganska mycket serietidningar. Det var främst två stycken: Larson och Bizarro. Men nuförtiden läser jag aldrig serietidningar, tyvärr. Vet inte riktigt varför. Det är väl annat som upptar mitt huvud. Men Instagram har jag och där finns det också serier. Till exempel Bizarros konto.

Dan Piraro heter den amerikanske serietecknaren som står bakom. Han ritar kluriga serierutor om allt mellan himmel och jord. Ofta vänder han upp och ner på begrepp och slår huvudet på spiken. Mycket djur, klurigheter, ord- och bildskämt. Och en hel del galghumor. Alltså ämnen jag gillar! Här kommer smakprov.

Serieruta från Bizarro. Den visar en grottmänniska som målar på en mammut. Texten lyder "tidigt avant-garde".
Serieruta från Bizarro. Två grottmän gör ett skämt om pratbubblor. Den ene använder en pratbubbla för att hacka  sten, men den andre påpekar att den är till för att prata i.

Nackdelen – som säkert många av er upptäckt – är att Instagram är en riktig tidstjuv. Det blir en massa tid som slösas där. Som konstvetare kan jag dock hävda att det ingår i min allmänbildning att studera Instagram som visuellt fenomen. Och särskilt ett konto som detta!

Jag tänkte tipsa om lite fler roliga och udda konton då och då. Vilka är dina favoritkonton? Skriv gärna och tipsa!

Bästa hälsningar
Karolina