Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 8: ”Det här kunde ett barn gjort!”

Idag fortsätter mitt reflekterande… Ännu en kommentar jag hört många gånger. Detta utspelade sig någon gång förra året, på ett av mina arbetspass.

Utställningen Mångstilat på Falsterbo Strandbad, 2019. Foto taget av mig.

Dissande damer

Ett par besökare kommer in i konsthallen. Det är två damer. Den ena säger högt och tydligt:
Det här tycker jag inte om!
följt av ”Det här kunde ett barn ha gjort!

Det är klassiska kommentarer om konst, som jag hört tidigare. Damen ifråga tar fram sin mobil och visar en bild för sin väninna. Bilden är ett självporträtt som hennes 8-åriga barnbarn målat.  Samtidigt säger hon: ”Titta vad fantastiskt! Det här kunde de hänga upp här!

Vid det här laget har jag 12 års erfarenhet av att bemanna konstutställningar. Under dessa år har jag fått höra alla möjliga kommentarer. Ibland har vissa besökare ett mycket stort behov av att uttrycka sitt missnöje. Därför blir jag, som vaktar utställningen, ofta mottagare av sådana uttalanden.

Till attack!

Kvinnan närmar sig mig med mobilen i högsta hugg och utbrister:
”-Titta här vilket fint självporträtt mitt barnbarn har gjort. Det kunde ni hänga upp här och sätta prislapp på en halv miljon och sätta en röd prick!

Bilden hon visar mig på mobilen är en ganska representativ bild för vad en 8-åring åstadkommer med penslar och färg. Den är färggrann och har starka kontraster. Men den är knappast extraordinär. Jag skulle kunnat svara henne ”En sådan där bild kan vilken 8-åring som helst måla”. Men det gör jag naturligtvis inte, för jag vill inte såra henne. Jag tycker ju det är underbart att barn målar!

Alltså har jag en slags spärr inom mig som hindrar mig att bemöta hennes negativa attityd med samma mynt. Men en sådan spärr har inte damen. Hon vill gärna kommentera, så att jag – som i detta fall är ansiktet utåt för utställningen- får höra hur dålig den är.

Hon vill naturligtvis tro att hennes barnbarn är en konstnär i gryende. Att det hennes barnbarn gör är unikt. Det ska hon få tro! Vem är jag att ta bort denna glädje för henne? Dessutom, vem vet, barnbarnet kanske faktiskt är nästa Lars Lerin eller Karin Mamma Andersson.

Ett varv till

Men låt oss tänka ett varv till… Yttrandet ”Det här skulle ett barn kunna göra” är definitivt tänkt som ett nedsättande omdöme. Det betyder förmodligen, att hon anser att bilderna inte kräver något speciellt kunnande för att framställa.

Samtidigt upphöjer hon sitt barnbarns bild till skyarna. Så, vad är problemet? Om hon avgudar sitt barnbarns alster borde hon kunna uppskatta konsten, vars uttryck i hennes ögon stämmer överens med barnbarnets?!

Picasso lär ju själv ha sagt ”Det tog mig fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn.” Alltså en eftersträvansvärd kunskap!?

Jag förstår att alla inte kan gilla all konst. Men snälla, varför kan vi inte bara stryka meningen ”Det här kunde ett barn gjort” ur vårt vokabulär! Jag tycker att det är nedsättande både för barn och konstnärer!

För att bemöta ett sådant yttrande krävs att båda parter har ett öppet sinnelag och vilja till förståelse och diskussion. Det skulle även kräva en genomgång på minst en vecka (månad?!), då vi går igenom konsthistoria, perception, kontext, barns bildspråkliga utveckling och olika konstsyn.

Men alla är nog inte beredda att ta en sådan kurs… De önskar endast deklarera högt, att konsten vi visar är skräp. Eller ska vi kalla det Poop Art, kanske?

Hälsar Karolina

Relaterade inlägg

Livet och konsten fyller 100!

Dagens inlägg blir nummer 100 på livetochkonsten.se! Sedan oktober 2016 har jag slungat ut mer eller mindre genomtänkta reflektioner om just livet och konsten, i cyberrymden.

100 inlägg, till vilken nytta?

Ja, till vilken nytta? Så härligt för mig att besvara den frågan med följande:

  • För att roa min lilla skara följare!
  • Av ren självbevarelsedrift. Bloggen har hjälpt mig navigera när livet och konsten överväldigat mig.
  • För nöje och stimulans. Det är roligt att skriva för webben!
  • För att kolla att jag kan något…. Jag har dragit nytta av mina studier.
  • För att få nya kunskaper. Jag har tvingats undersöka och hitta sammanhang för de ämnen jag tagit upp.

Inläggen är av olika slag. Ibland handlar de om enskilda konstverk eller andra bilder som fångat min uppmärksamhet. Det kan också vara en hel serie på samma tema. Andra tillfällen har jag samtalat med någon intressant person. Ibland kommer filmtips med anknytning till konst. Alltså en salig röra!

Ett urval av godbitar

Här kommer ett urval av inlägg jag själv är extra nöjd med.

Ett urval av miniatyrbilder från 5 av 100 inlägg.
Några bildexempel från de 100 inläggen.

Samtal som fördjupar

Och här kommer några av de personer jag samtalat med om olika ämnen.

Jasmine Cederqvist, Magnus Petersson, Anneli Magnuson och Johannes Edvardsson.

Och vad kommer nu då?

Denna termin är jag tillbaka på konstvetenskapen i Lund. Alltså kommer det kanske att reflekteras en del om de ämnen som dyker upp på kursen där.

Jag har också försökt övertyga ett antal personer att gästblogga. Därmed kommer nya perspektiv och tankar att strömma ut från denna domän. Slutligen så hoppas jag kunna rapportera från fler spännande miljöer och ge konstrelaterade filmtips.

Vad skulle du vilja läsa om? Genom att välja ”Kommentera” nedan kan du tipsa mig.

Nu ska jag förbereda mig för ett ordentligt firande av min alldeles egna hundring! På grund av detta måste jag nu hasta till köket och lägga lite goda drycker på kylning…

Bästa hälsningar från Karolina

Det vackra kämpar mot Det fula – och en Klein tröst

I 10 månader har jag dagligen genomgått en inre kamp, där det vackra ligger i underläge mot det fula. Det är mina estetiska preferenser som dragit in mig i en ohygglig känsloreaktion, svår att hantera.

Du sköna nya återvinningsanläggning

Vi tar det från början. Min bostadsrättsförening började i mars 2019 att anlägga en underjordisk återvinningsstation och ett nytt staket. Staketet, som skulle kapsla in anläggningen, måste vara på plats innan de nya underjordiska kärlen skulle kunna tas i bruk.

Ett fotografi som visar en toppmoderna, underjordisk återvinningsstation, med smidiga inkastningsluckor ovan jord.
Den underjordiska anläggningen som alltså inte kan tas i bruk ännu.

Det hela skulle vara klart till sommaren 2019. Under tiden bygget var igång skulle vi boende slänga vår sopsortering i blåa återvinningskärl i plast. Dessa kärl skulle – givetvis – stå uppradade precis utanför min trappuppgång.

Redan här förstår du som känner mig, att det här inte alls är roligt. Alltså, en armé av blåa plastkärl, i givakt, alldeles utanför mina köks- och balkongfönster! Så fult! Men eftersom det hela bara skulle gälla fram till juni, så kunde jag stå ut.

Ett fotografi i fågelperspektiv som visar ett antal blåa plastkärl uppställda på en innergård.
Vy från min lägenhet.

Amatörernas sammansvetsning

Men ack. Vem är blåögd nog att tro på leverantörernas fagra löften? Företaget som skulle svetsa och leverera staketet – ett företag med 90 år i branschen – höll naturligtvis inte sitt löfte. De levererade fel produkter och dessutom för sent. Bakläxa. Det skulle göras om och vara på plats ”efter sommaren”.

Och ”efter sommaren” kom. Inget staket. Tiden gick sin gilla gång. Sommaren gled över i höst. Löven antog vackra färger, en slags ironisk kontrast till de ilsket blåa kärlen, som alltså fortfarande stod parkerade utanför Min uppgång.

Allvarlig kärlkamp

Och så kom höstvindarna. Som lättvindigt (ordvits) öppnade kärlens lock och virvlade upp diverse skräp. Således prydde förpackningar vår gräsmatta och våra buskar.

Så kom då den stora dagen då den sista leveransen staket anlände. Alltså grindarna som skulle försegla vårt område så att inga andra kunde komma innanför vårt gated community och slänga sopor i våra kärl. Så att vi äntligen kunde ta de underjordiska kärlen i bruk och säga goodbye till de blåa plastbackarna.

Fotografi som visar fula blåa återvinningskärl.
”Bye bye blue boxes”…

Och vad tror du hände? Givetvis hade leverantören gjort fel med gångjärnen, så de nedrans grindarna inte fungerade. Nu är vintern kommen. Och träden har fällt sina löv för längesedan. Det finns inga bjärta kulörer som kan tävla med de blåa sopkärlen längre. Kärlen har vunnit. De smockar näthinnan varje gång med sin fula uppsyn.

Ett fotografi som visar en grön gräsmatta med en orange kon i förgrunden. Längre bort syns staket som omgärdar byggmaterial, och fler koner.
Höjden av ironi: Felkonstruerade stängsel vilar skönt på gräsmattan, omringade av ännu fulare väktar-staket och orangea koner. Ska det vara nödvändigt med staket som skyddar staket? Vem vill stjäla felkonstruerade och måttbeställda stängsel?!

Det fula mot Det vackra

Jag har förstått att det vackra är mycket viktigt i mitt liv. Alltså vill jag omge mig med det jag tycker är vackert. Fina saker och möbler. Vackra bilder, vackra snittblommor. Därför ställer jag i mitt hem fram stilleben, blickfång som skänker glädje och frid åt min hårt prövade synnerv. Blåa plastkärl är Fula.

”Vilket i-landsproblem”, tänker du kanske. Ja, det är det sannerligen. Men detta sitter så djupt i mig att jag inte kan avfärda det genom att distansera mig. Annars brukar det hjälpa att ”zooma ut” och se vilka petitesser som upptar oss i västvärlden privilegierade. Men de blåa kärlen har mig nere för räkning nu.

Inte ens ironi funkar. Annars brukar jag försöka se det komiska närhelst jag stöter på en besvärlig människa eller situation.

Klein, en klen hjälp?

Men låt mig ändå försöka hitta en strimma ironi i det hela… Häromdagen insåg jag att de blåa kärlens kulör ligger hyfsat nära så kallad Yves Klein-blått. Eller korrekt kallad heter färgtonen ”International Klein Blue”, förkortat IKB.

Yves Klein var en fransk konstnär som på 1960 tog fram en speciell blandning av blått. Denna blåa kulör skulle utgöra kärnan i många av hans monokroma verk. Här nedan ser du förresten en video på hur en konservator ska åtgärda en Klein-målning.

Så nu har jag börjat betrakta sopkärlen med en konstvetares blick. Se den djupa, mjuka och välkomnande blåa nyansen som en gammal kompis. Kanske vi ska döpa färgen till ”International SYSAV blue”?

Plastkärlen må ha vunnit ett slag, men inte hela kriget.

Har du råkat ut för något fult i din vardag som irriterar dig? Skriv gärna och berätta hur du hanterar det! Vi hörs snart igen!

Filmtips: Tecknarens kontrakt

Så här i mellandagarna kan det passa med ett filmtips! Ännu en gång har jag hittat en konstrelaterad guldklimp på Cineasterna.com. Med risk för att bli tjatig: Utnyttja Cineasterna, du får streama 2 kvalitetsfilmer i veckan. Helt gratis och helt lagligt. Släng dig i väggen, Netflix!

Kultförklarade Tecknarens kontrakt, av Peter Greenaway, är från 1982. Filmen utspelar sig 1694, på ett gods på engelska landsbygden. En tecknare blir kontrakterad av husets fru, Mrs Herbert, för att göra 12 teckningar av godset. Medan hennes make är bortrest. Tecknaren ombeds inte enbart att teckna, om vi säger så…

Bild som visar filmen Tecknarens kontrakt.

Avtal om teckningar och sex

Konstnären, Mr Neville, dikterar sina villkor i ett kontrakt. Mycket noga anger han de platser han vill avbilda. Dessutom reglerar han noga, att dessa platser ska vara fria från tjänstefolk, hästkärror, tvätt och andra störande detaljer, den dag och tidpunkt han tecknar.

Så börjar konstnären rita i ganska rask takt. Mycket tack vare ett optiskt rithjälpmedel, nämligen ett rutnät. Vi vet idag, att konstnärer alltsedan renässansen, använt sig av olika optiska hjälpmedel, såsom camera obscura, camera lucida och rutnät.

Detaljer stör bilden

I alla fall… Trots tecknarens noga instruktioner kommer störande detaljer med i bilderna. En kvarglömd stege. En skjorta slarvigt slängd på en buske. Ett par stövlar som ingen vill kännas vid. Med mer.

Till slut uppdagas det som alla misstänkt: mannen i huset, Mr Herbert, har inte alls rest iväg…

Filmen är väldigt speciellt gjord, som Greenaways alla filmer är. Musiken, färgerna och kostymerna används som självständiga, berättande komponenter. Här finns symbolik på många plan. Jag tror definitivt att de som gjorde The Favourite (2018) har tittat på denna film och inspirerats. Inte så lite, heller.

(Om du ser Tecknarens kontrakt, kan det vara intressant att läsa denna artikel från The Guardian)

Mycket nöje!
/Karolina

PS: Mitt förra filmtips, Tulpanfeber, utspelade sig under ungefär samma tid. Du hittar alla mina filmtips under ”Relaterade inlägg”.

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 7: ”Jag vill kunna se vad det föreställer”

En del tror att de enbart kan uppskatta konst som föreställer. Varför är det så? Och varför tycker jag det är bekymmersamt att höra folk säga så? Dagens inlägg handlar om detta. 

Folk säger ”Jag vill kunna se vad det föreställer”. Som om bra konst per definition avbildar något. 

Den inställningen tycker jag är sorglig och ytterst begränsande. Det finns ju så mycket konst som får oss att känna, uppleva, förtjusas, förfäras och tänka – utan att vara föreställande!

Vilken miss!

Var kommer denna idé ifrån? Här skulle jag kunna ha en lång utläggning och gräva vidare. Tanken att god konst ska avbilda något i den ”yttre verkligheten” har rötter ända tillbaka i antiken och renässansen…

Men detta inlägg handlar inte om det. Jag vill bara flagga för att många människor begränsar sig, när de säger ”Jag vill kunna se vad det föreställer”.

Kanske har de som vill kunna se vad det föreställer, missat hela 1900-talet? De har missat installationskonst, abstrakt expressionism och konceptuell konst.

Förmodligen har de aldrig låtit sig sugas in i en monokrom målning av Mark Rothko. De har alltså inte doppat sinnet i färg och känt mjuka, djupa kulörer smeka själen.

De har heller inte drabbats av Ann Edholms dramatiska spetsformer. Inte stuckit sig på kontrasterna.

De har aldrig fått svindel i en målning av Gerhard Richter. Således missat mag-pirr orsakat av dallrande linjer eller mystisk oskärpa.

De har heller aldrig gillat att förlora orienteringen i Yayoi Kusamas prick-universum. Alltså har de missat att få ett visuellt smakprov på evigheten.

Facit till konstupplevelse?

Min teori är, att vissa vill att konst ska gå att avkoda till en enda, korrekt tolkning. Alltså önskar dessa individer känna, att de är kapabla att utföra en sådan avkodning, annars är de ”misslyckade”. Därför är det säkrast att avfärda allt icke-föreställande på ett bräde.

Det gör mig irriterad! Eftersom de förminskar sig själva och sin förmåga att uppleva. De begränsar sig. De begränsar konsten. Om en bara släpper lite på kontrollen, väntar förunderliga saker.

Lyssna när konsten talar

Låt sinnet och tanken vandra fritt i konstverket! Du kan alltså lita på att konsten talar, om du lyssnar.

Och vill du inte nöja dig med att känna, utan måste tänka och analysera,
så finns det ju alltid texter om konsten att tillgå. Eller prata med personen som vaktar utställningen, vetja! Alltså, fråga en sådan som jag!

Fotografi som föreställer en liten skylt. Texten lyder "Fråga mig gärna om konsten!"

Tjingeling tills nästa gång!
/Karolina


PS: Nu är denna serie nästan slut… Jag har reflekterat kring olika kommentarer jag ofta får höra. Första delen i serien kan du läsa här.

PS 2: Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte publicera några bilder på konstverk idag. Du får bildgoogla på konstnärerna jag nämner!

Relaterade inlägg