Öden och äventyr med Livet och Konsten

Idag bjuder jag på några minnesvärda och smått absurda ögonblick ur min personliga minnesbank som bildpedagog, konstvetare och bloggare.

Göra väsen

I början var bloggen ett sätt för mig att ta ett eget utrymme i en tillvaro som faktiskt var ganska dyster. Av olika anledningar hade jag förlorat mig själv och min självkänsla. En klok person uppmanade mig att ”göra mer väsen” av mig. Alltså uttrycka mig så att andra kunde ta del av mina tankar. Till exempel genom att blogga.

WordPress

I samma veva gick jag en kurs i WordPress. Vi var ett litet gäng på tre personer som tappert framhärdade med icke fungerande Wi-fi på Skanörs bibliotek. De andra deltagarna var en pensionerad sjuksköterska samt en äldre herre som presenterade sig som ”musdoktor”.

Vad ”musdoktor” innebär har till stor del förblivit ett mysterium och lett till vilda spekulationer, men vi gissar nu att han sysslade med läkemedels-laborationer. Hur som helst, det var där jag lärde mig WordPress.

Från gagg till snärt – förhoppningsvis…

I början publicerade jag långa och gaggiga inlägg. På den tiden fattade jag inte att man ska skriva på ett visst sätt för webben. Men med tiden har jag lärt mig mer och mer, bland annat genom så kallad sökmotors-optimering (SEO) och läsbarhetsanalys. På så sätt har inläggen förhoppningsvis blivit mer snärtiga och lättillgängliga.

En vän och f d kollega lärde mig att trixa med Google Search Analytics för att Livet och Konsten ska hamna högt upp när folk googlar. På så sätt har jag lyckats bräda både Per Morberg och hans kokbok samt en bok om Jenny Nyström.

Kontaktad av Pierre Schori

Ett minnesvärt ögonblick för Livet och Konsten skedde när ingen mindre än Pierre Schori kontaktade mig. Han hade läst ett av mina inlägg (det om Utvandrarmonumentet i Karlshamn). Eftersom han skrev på en bok om Amerika-emigranterna, ville han veta mer och bad mig ringa upp! Inte varje dag man blir kontaktad av en sosse-pamp. Tyvärr var jag så överväldigad att jag nog inte lyckades konversera på något lyckat sätt…

Skärmdump på Pierre Schoris kommentar från mars 2020.

Öden och äventyr: Att reparera en mekanisk hyena

Under mina år som intendent och konstpedagog har jag hamnat i flera absurda och roliga sammanhang. Som till exempel den gången jag tillsammans med vår utställningstekniker fick operera en mekanisk hyena av konstnären Lars Brunström. Min uppgift blev att smeta in hyenans päls med lervälling.

Jag lagar en mekanisk hyena tillsammans med utställningsteknikern Ed Menton på konsthallen vid Falsterbo Strandbad, 2016. Observera att hyenorna var konstgjorda och inte uppstoppade.

Öden och äventyr: Att jobba som Skurgumma

Att installera konstutställningar är superspännande. Det beror på att varje utställning genererar en helt ny uppsättning utmaningar att lösa. Därför får man hela tiden lära sig nya saker, träffa nya människor och tänka utanför boxen. Tvärtemot vad många tror, är jobbet sällan lugnt och problemfritt. Folk kanske får den uppfattningen eftersom att den färdiga utställningen ser väl avvägd ut, har fin installation och så vidare. Jobbet bakom syns inte!

Exempelvis tillbringade jag flera dagar på Trelleborgs museum med att tvätta bort ritkol från konsthallens väggar. Vi var ett litet tappert gäng som mot klockan frenetiskt kämpade med dammsugare och skumgummisvampar för att skura bort den gamla utställningen. Den konstnärliga friheten skapar ibland oanade konsekvenser…

Medan jag stod och gnodde bort ritkol, spatserade Trelleborgs påfåglar utanför och tittade nyfiket in genom salens fönster.

Öden och äventyr: Stammisar

Under mina år i Falsterbo lärde jag känna många snälla och intressanta besökare. Jag har tidigare beskrivit när jag fick en synnerligen bisarr affisch av konstnären och stammisen Sture Johannesson. Läs gärna!

Livet och Konsten på högskolan

Helt nyligen har Livet och Konsten agerat som referensläsning för studenter vid Högskolan i Halmstad. Närmare bestämt i kursen Design och Arkitektur. Det var en lärare som googlat sig fram och hittat mitt inlägg om miljonprogrammet. Hon tyckte det skulle kunna inspirera hennes studenter att titta närmare på sin närmiljö!

Kransnedläggning på kyrkogård

2022 hade jag det roliga uppdraget att koordinera en stipendiat-vistelse på Tomelilla konsthall. Det har jag berättat om i ett tidigare inlägg. På invigningsdagen var det högtidligt med pressvisning, lokala politiker och stipendiaten Michael Whelan. I uppdraget ingick att lägga ner en krans på donatorn Sten Malmquists föräldragrav. Även förra året fick jag samma uppdrag. Då var det den polska konstnären Magdalena Kleszynska som gästade Tomelilla. Ett kul, omväxlande och kreativt uppdrag. Magda är en underbar person och vi blev goda vänner.

På väg till kyrkogården. Till höger Michael Whelan, stipendiaten.
Här står Michael och jag med breda leenden på Tomelilla kyrkogård. En märklig bild, med tanke på miljön. Men vi tror att även donatorn Sten Malmquist log i sin himmel, nöjd över att hans generösa donation kommer Tomelilla till godo.

Gästbloggare

För att vidga bloggens innehåll och perspektiv har jag nöjet att få bjuda in intressanta gästbloggare med jämna mellanrum. Henrik Rogowski, Anneli Magnuson, Ulf Westerberg och Petter Pettersson har hittills berikat Livet och Konsten med sina berättelser. Och fler gäster är på ingång, kan jag avslöja redan nu.

Det var allt jag ville hälla ut från minnes-säcken idag!
/Karolina

Relaterade inlägg

Retro-design i en tid av kaos

Nu kan det väl inte bli värre, tänker jag ofta. Men jo då. Varje dag blir världen värre och värre. Krig, miljöförstöring, hat och hot. Vi lever sannerligen i otrygga tider. Vad ska en liten människa göra? Svaret kan vara: Trösta dig med nostalgi!

På sistone har jag också tänkt en del på begreppet retro. Alltså ting som är nytillverkade, men ska ge en känsla av äldre stil. På ett sätt hänger de här tankegångarna ihop (oroliga tider och retrovurm), om vi ska tro en viss Adrian Forty.

När jag läste fortsättningskursen i Konsthistoria hade vi ett avsnitt om formgivning. Adrian Forty har skrivit en klassiker på ämnet, “Objects of Desire – Design and society since 1750”.
Den boken gav en tankeställare.

Form follows function – Not?!

Kanske har du hört begreppet “Form follows function”. Det är en tes som betyder att formgivningen måste underkasta sig funktionaliteten hos ett föremål, en byggnad o s v. Men Adrian Forty är skeptisk till att den principen skulle vara så allenarådande. Därför visar han exempel på hur andra aspekter har styrt utformningen av bruksföremål. Hans tes är att ekonomi, historia och samhällskrafter påverkar formgivning mycket mer än vi är medvetna om.

Industrialismen

Adrian Forty är särskilt intresserad av industrialismen. Orsaken är att masstillverkade ting blev vanliga då. Det vill säga att vardagsföremål som tidigare tillverkats för hand började produceras i fabriker. Maskiner slog ut småskaligt hantverk. Med det följde standardisering och ny arbetsfördelning.

Men på 1800-talet upplevde många de stora omvälvningarna som hotfulla. Förändringarna gick för fort! Det viktorianska samhället ville ha inbäddade och mjuka hem som inte påminde om arbete och industri. Inom konsten vände sig prerafaeliterna sig tvärt emot tiden. De sökte sig till en gammal stil, inspirerad av myter, sagor och kristna berättelser.

En typisk historiserande prerafaelit-målning. Jungfru Maria som barn, oljemålning av Dante Gabriel Rossetti från 1849.

Maskerade ting

En följd blev alltså att titta bakåt och “förklä” de nytillverkade föremålen i en historisk dress. Ett exempel är material som försökte efterlikna äldre tiders stoff. Som saltglaserat stengods som imiterar agat. Tryckt dekor på porslin skulle se handmålat ut. Urnor i basalt var kopior och pastischer på antika dito.

Ja, särskilt antiken var något man suktade efter. Således var nyklassicism högsta mode. För att inte tala om alla nystilar inom möbeltillverkning: nyrenässans, nybarock, nyrokoko…

En snabbt snurrande värld kräfva denna retro

Vår tid då? Hjulen spinner så fort, hinner vi ens reflektera över det som omger oss? Men öppnar vi ögonen så finns det massor av saker idag som ska signalera “gammalt”. Ofta tillverkat på ett snabbt, slarvigt och slentrianmässigt sätt.

Det är bara att beträda Espresso house så får du en dos av formgivning som ska se gammal ut. Ingenting där är egentligen kopior på något gammalt, men sammantaget försöker de skapa en nygammal miljö med mörke, tunga läderfåtöljer, rustika trämöbler, nakna glödlampor, flätade krukor och jutesäckar.

I Malmö kan vi få en air av klassicism genom att fika på Hollandia. Pizzerior har en lång kärlekshistoria med fejkat tegel. Det ska (försöka) se gammalt och murat ut. På ICA Malmborgs plockar kunden nybakade kakor i påsar som ser ut som gamla tidningssidor.

Blodig påle skänker trovärdighet?

Något som särskilt fångat min uppmärksamhet är hur nutida raknings- och frisörinrättningar för män också försöker anspela på äldre traditioner. Gatubilden är nedlusad med “Barber´s pole”, som visar att här finns en riktig barberare minsann.

Men de flesta känner förmodligen inte till historien bakom denna vit-blå-röda cylinder. Ty det är en historiskt omtvistad symbol med kopplingar till åderlåtning, blodiglar och kirurgi, men även den grekiska guden Hermes (ah- antiken, igen!).

På medeltiden var nämligen barberaren också den som utförde kirurgi och åderlåtning! Den röd-blå-vita staven var troligen till för de arma klienterna att hålla fast i, medan blodet tappades. Ursprungligen ska det även ha funnits en kopparbehållare överst, där blodiglarna förvarades. Ränderna på staven ska förmodligen föra tankarna till en annan känd stav, nämligen guden Hermes ”kaducé”.

Jag undrar hur många av dagens salonger som känner till det. Men förmodligen spelar det ingen som helst roll. Barber´s pole ska idag helt enkelt signalera ”gammalt”, ”trovärdigt” och ”tryggt”.

Retro?!

Men är allt som försöker anspela på äldre tider retro? Nu när jag sitter här vid tangentbordet blir jag mer och mer förvirrad. Retro ska vara nyproducerat, fast i äldre stil. Därmed är det något helt annat än vintage. Men av någon anledning förknippar jag ordet ”retro” med 1900-talsstilar. Vi skulle knappas kalla en nysydd vikingadräkt för retro. Snarare historiserande.

Och nu har vi ordet steampunk för den nutida stil som vurmar för den industriella revolutionens former och material. Ingen har väl heller missat inredningstrenden shabby chic? Det finns även dielsepunk, cottage core, grandmacore och säkert en massa andra tillbakablickande trender som jag sannerligen inte har koll på. Allt det här hör säkerligen ihop med begreppet nostalgi. Att fly bakåt i tiden är väl en av de få snuttefiltarna vi har kvar, när den nutida omvärlden är för jävlig.

Det var allt för idag!

/Karolina

PS: Livet och Konsten har tidigare berört begreppet nostalgi. Läs inläggen
Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket
Miljöer med Magnus, del 2: Intervju med Magnus Petersson
Och läs om mitt vitrinskåp. Läs även mitt inlägg om en interiör från slutet av 1800-talet i Köpenhamn: Klunkehjemmet.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Duvor i tornet på Christiansborg

Unna daj! Varför inte åka till Köpenhamn och äta smörrebröd på Meyers i tornet? Då kan du passa på att se en riktigt fin videoinstallation en trappa upp.

Var är vi?

Jo, vi är på Christiansborgs slott i den danska huvudstaden. Det gamla slottet brann ner 1884. Men efter mycket tjafs byggde man ett nytt, klart 1928. Det ”nya” slottet ser märkvärdigt tungt, massivt och dögammalt ut.

Hissen upp

Nu tar vi hissen upp till Meyers i tornet. Alltså, vi får inte ens kliva in i hissen utan att en kypare kontrollerat att vi bokat bord! Och var beredd på rigorös säkerhetskontroll uppe i tornet: röntgen av väskor och jackor och metallbåge som piper för minsta lilla. Det beror på att Christiansborg också huserar det danska parlamentet.

Nu är vi igenom! En annan kypare visar oss till bordet. Nu snabbspolar vi, för detta inlägg skulle inte handla om smörrebröden på Meyers (även om de är dejliga). Vi ska ju se duvor!

Därför ska vi istället vandra ytterligare en våning upp. Till ett förvaringsutrymme där man ställt gamla gipsmodeller och allt möjligt gammalt jox från slottets tillblivelse. Bland kolonner, atlanter och stucco-detaljer ser vi dem. Duvorna.

Duvor uppåt väggarna

Konstnären Eva Koch har skapat videokonstverket som levandegör det gamla förvaringsutrymmet. Olika arter av duvor projiceras bland kolonnerna. Några sitter, andra promenerar. Ibland lyfter någon och flaxar iväg.

Innan tornet fick sitt tak var det öppet. På så sätt kunde duvor husera där. Det var något som duvorna gillade och de var talrika. Men sen kapslades rummet in och duvorna försvann. Nu har alltså Koch lockat tillbaka dem.

Det är ett smart grepp att använda video i det utrymmet. Dels p g a att konstnären kan använda rummets höjd maximalt. Och dels på att det blir en så häftig kontrast mellan de stillastående, tunga gipspjäserna och de rörliga, lätta duvorna. Miljön blir verkligt levande och död på samma gång.

De gigantiska atlanterna fortsätter tappert att bära sina bördor. Duvornas närvaro fortgår. Om du unnar daj ett Köpenhamnsbesök ska du banne mig upp i tornet! Dessutom kan du gå ytterligare en våning upp och se ut över en storslagen Köpenhamnsvy. Christiansborgs torn är fortfarande stadens högsta (slår Rådhusets torn med 40 cm!).

Det var allt från fågelspaningen idag!
Karolina

PS1: Duvor har jag skrivit om tidigare, läs inlägget om den kristna duvan.
PS2:
Jag har också skrivit om andra Köpenhamnstips: Klunkehjemmet, Davids samling och Thorvaldsens museum. Läs gärna!

Sarajevos rosor

Härförleden reste jag till Sarajevo med min väninna. Många har frågat mig varför vi i hela fridens namn valde det resmålet. ”Vad gör man i Sarajevo”? ”Var ligger det?”, ”Är det säkert där?” var några av undringarna.

För det första ville vi se en plats där så mycket 1900-talshistoria utspelat sig. För det andra ville vi se en stad där så många kulturer och religioner smält samman sedan staden grundades på 1500-talet. Och ja, maten och de förhållandevis låga priserna lockade också. Sarajevo ligger i Bosnien Hercegovina och det är säkert att resa dit.

Sarajevos rosor

Men detta ska inte bli en reseskildring. Istället vill jag berätta om ett visuellt intryck: Sarajevos rosor. De blodröda. De fanns nämligen överallt. Det handlar inte om rosor i vanlig bemärkelse. Alltså rosor som står för kärlek, passion, romantik.

Sarajevos rosor är istället permanenta minnesmärken som finns i gatorna runt om i staden. De ska påminna om den blodiga belägringen 1992-96, då serbiska styrkor omringade staden och besköt den med kraftigt artilleri.

Granathål blir rosor

På alla platser där 3 människor eller fler dog av en briserande granat finns det nämligen en ”ros”. Man har fyllt granathålen med röd resin. På så sätt bildar granathålen rosor i asfalten. Sarajevos rosor finns på cirka 200 ställen i staden.

Minnesmärken är en svår kategori inom offentlig konst. Men denna metod är så enkel, påtaglig och slagkraftig att jag knappast sett något annat minnesmärke som kan mäta sig med denna lösning. Rosorna är bokstavligen minnen i märken, i marken. Granatmärken som fyllts med blodröd färg.

När det regnat djupnar den blodröda färgen och symboliken blir än mer påtaglig.

Förutom rosorna finns andra tydliga spår från belägringen. Man har valt att behålla kulhålen i fasaderna. Det finns minnesplattor över stupade människor och graffiti-målningar som uppmanar till hågkomst av krigets offer. Dessutom finns det flera museer som berättar historien om belägringen, folkmordet i Srebrenica och Jugoslavien-krigen.

Det blev en minnesvärd resa, bitvis tung. Men viktig. Jag har lärt mig lite mer om konflikterna på 90-talet. Vid tiden för krigen var jag nämligen tonåring, med fullt fokus på annat. Att passa in, få kompisar, hitta mig själv. Jag var inte tillräckligt mogen för att fatta innebörden av allt som skedde på Balkan.

Så klart gjorde vi annat också på vår resa. Men det är en annan historia!

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Anna Atkins – En exklusiv, blåtonad artikel, bara på Livet och Konsten!

För ett bra tag sedan fick jag för mig att skriva en artikel om kvinnan som skapade den första fotoboken. Alltså Anna Atkins. Hon är en spännande pionjär i den tidiga fotografins historia. Därför tänkte jag att en kvinnohistorisk tidskrift skulle vara intresserad av att publicera mitt alster.

Jag satte mig ner och letade upp ett antal vetenskapliga artiklar om Atkins. Jag fann i min research flera intressanta källor och började snart formulera min text. Eftersom jag redan kände till Atkins och har bloggat om henne så var det roligt att få dyka ännu djupare i hennes djupblåa bildvärld.

Anna Atkins, 1861.

Avslag för mig och Anna Atkins

Tyvärr delade inte chefredaktören för den kvinnohistoriska tidskriften min entusiasm för Anna Atkins banbrytande gärning. Jag fick till svar ”att de inte hade plats för fler artiklar om vita, europeiska, priviligierade 1800- och 1900-talskvinnor” i sin tidning. Därför fick jag ta tillbaka Anna. Det var inte tal om publicering.

Men hallå, alltså! Är det inte relevant att berätta om den första personen som skapade en fotobok och det helt i tekniken cyanotypi? Jag tycker faktiskt det. Men min artikel riskerade att blekna bort bland 1:or och 0:or på ett moln i cyberrymden, utan att någonsin möta läsare.

Slutligen kom jag fram till följande geniala lösning: Digital egenpublicering! Så, voilá, här finns nu min artikel om Anna Atkins i sin helhet. Du kan ladda ner den som pdf. Jag har själv gjort lay-out i InDesign.

Tack till Peter Hillve som stöttade mig i skrivandet!

Det var allt för idag!
Bloggerskan

Relaterade inlägg