Konst och krig, del 1.

Vad ska det bli av detta år som precis börjat? Världen brinner på flera platser. Galna typer slaktar, bombar och lemlästar sina medmänniskor. Maktgalna tokskallar kan med ett litet utfall putta vår jord ur balans. Ska ett tredje världskrig bryta ut? 

En vidrig tid
Det är svårt att ta lätt på saken när man börjar reflektera över världens tillstånd. Var det verkligen så här illa för 10 år sedan? Jag tycker att världen är mer skruvad än någonsin. Det tar mig mycket hårt. Krigen, hatet, miljöförstöringen, arternas utrotning. Varför fjanta runt och ägna sig åt konst när världen är överdjävlig?

The Age of Aquarius. Var? När? Hur?
I musikalen Hair sjöng hippies om att vattumannens tidsålder hade infunnit sig . En tid av harmoni, förståelse, sympati och tillit. Det låter toppen. Ge mig det. Nu!

Vid ytliga efterforskningar (Wikipedia) tycks det råda väldigt delade åsikter bland astrologer om vad vattumannens tidsålder egentligen innebär. Teorierna pendlar från det negativa till det positiva. När denna tidsålder ska infalla är ännu mer obskyrt. Det verkar inte som att vi kan sätta vår tillit till den, i alla fall.

Futuristiska våldshetsare retrostyle
1909 kom det futuristiska manifestet författat av den italienska poeten Marinetti. I manifestet hyllas våldet, maskinerna, industrierna och fartens skönhet. Man ville bekämpa feminism, akademierna, biblioteken och museerna. Kriget som en renande kraft skulle vitalisera hela det italienska samhället. Man ville rasera allt det gamla.

Jag kom först i kontakt med det futuristiska manifestet under min utbildning på Konstfack i slutet av 90-talet. Läraren i konsthistoria läste manifestet högt för oss studenter och vi skrockade åt galenskaperna. Nu fnissar jag inte längre. I höstas stötte jag på manifestet igen, på kursen i konsthistoria i Lund.

Knasigheterna blir verklighet
Det låter i mina öron som om IS (islamiska staten) och en massa andra livsfarliga knäppgökar låtit sig inspireras ganska duktigt av dessa knasigheter. Det låter som om det futuristiska manifestet idag omsätts i praktiken på många ställen i världen.

Detta är ett exempel på hur det ibland slår slint även i konstens värld. Nu tror jag ju inte att talibaner, IS och andra galenpannor faktiskt har läst det futuristiska manifestet. Men de har samma lust att förstöra gamla fina konstverk!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg

None found

Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två format inom konstutställningar. Hur konst presenteras i ett rum påverkar så klart upplevelsen och våra vänner Svart och Vitt har naturligtvis ett finger med i spelet!

Hört talas om den vita kuben?
I konstsammanhang talas det om den vita kuben. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Omvärlden stängs ute och konsten får tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta utställningar byts.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box
Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?
I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.

Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

Relaterade inlägg

God jul, grevinnor och baroner!

Jag får passa på och önska er alla en härlig jul. Tack för att ni följer bloggen. Hoppas ni vill fortsätta!

Denna blogg framhärdar i det tysta, i mediebrusets slagskugga. Inte många hittar hit. Därför är jag extra glad att just du följer mig. Hellre beröra ett fåtal än att försöka sträcka sig ut över massorna…

Ni är nio stycken som prenumererar: A, A, L, J, I, B, P, T och R. Jag är bekant med er alla, förutom T, och du ska vara extra välkommen (en kollega förklarade för mig vem du är!).

Här kommer några bilder från hur jag julpyntat mitt hem.

Ett litet julstilleben pryder mitt spegelbord. Bergkristall, ametist och rosenkvarts heter stenarna. Ängeln kommer från mitt barndomshem, den lilla manekineko-katten är en gåva från en vän, guldfjärilen likaså. Känner du de goda vibbarna?

Ser du vem dockan föreställer? En kollega trodde det var en tomte… Men det är en konstnär i själva verket!

Vi hörs snart igen!

/Karolina

Miljöer med Magnus, del 2.

Förra gången skrev jag om Magnus Peterssons fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund, man ärver av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. Man är en del av en kedja. Ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Minnen väcks till liv
Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. De var tillbommade och ouppvärmda, om det inte skulle bli kalas.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima
Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Då är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt
Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!
Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter. Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan och då började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. Då skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. När jag sen ljussätter så uppstår magi.

__________________________

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 5. Vi avrundar temat.

Här kommer en repris. Detta inlägg fick av oklar anledning en massa skräpkommentarer, så jag var tvungen att ta bort det och publicerar det på nytt… Så här kommer det… Blunda om du läste det förra gången!

Nu har vi kommit fram till sista spaningen på tema djur i konstens tjänst.

Samtida grymheter
Det finns många samtida konstnärer som använder djur i sin konst. Från gulligt poserande hundar (William Wegman) till Damien Hirst som konserverar bland annat döda kossor i formaldehyd. I Sverige finns Nathalia Edenmont vars vackra men magstarka stilleben med döda djur är svåra för mig att hantera (det skrev jag om i ett tidigare inlägg).

Att använda djur på ett grymt sätt i konsten är för mig fullkomligt oacceptabelt. Lika oacceptabelt som alla andra sätt som människan utnyttjar djur. Gränsen vad som kan vara tillåtet i konstens namn går så klart när djur börjar må dåligt eller helt sonika måste sätta livet till.

Spekulativ konstvärld
Det finns skikt av konstvärlden som är synnerligen spekulativa, som dras till effektsökerier, det utstuderade. Således finns det tyvärr även en marknad för konst där djur på ett eller annat sätt fått offra hälsa och liv.

Jag avskyr dessa aspekter av konstvärlden. Men jag avskyr lika mycket att folk går omkring med päls och slafsar i sig kött som är framställt under vidriga former!

Bara för att man är konstintresserad betyder det inte att man accepterar allt som sker i konstens namn. Jag tycker att man kan fundera över var ens egen gräns går när man stöter på spekulativa uttryck där djur har använts i konstens tjänst. Vad tycker du? Skriv gärna och kommentera!

Vi hörs! /Karolina

Relaterade inlägg