Klunkehjemmet: En värld full av bollar

En gång i månaden åker jag till Köpenhamn och upptäcker något nytt. Det är mitt nyårslöfte! Idag vill jag tipsa dig om en möjlig tidsresa till en äkta miljö från 1890: Klunkehjemmet.

Klunkehjemmet tillhör Danmarks Nationalmuseum och man måste boka en guidad tur i förväg för att få besöka det. Rundturen utgår från nationalmuseets entré och det tar bara ett par minuter att promenera till själva lägenheten. Väl inne visar guiden runt i en miljö som verkligen kan kallas en tidskapsel, eller ”tidslomme”, som det heter på danska!

Fotografi som föreställer herrarnas rum.

Romantiskt drömmeri

Jag gillar att drömma mig bort till andra tider. 1800-talet lockar mig, trots uselt kvinnoideal och ojämlikhet. Jag längtar efter de frasiga klänningarna med turnyr och puffat dekolletage. De överlastade inredningarna. Att träda in hos familjen Christensen är alltså en fest för mig.

Trendigt till tusen

I lägenheten bodde alltså familjen Christensen. Fadern var grosshandlare. När familjen inredde våningen på 1890-talet var den verkligen hypermodern. Alltså valde man möbler, textilier och ytmaterial helt enligt tidens trender om vad som var ”det hippaste”.

Fotografi som visar hörn av ett rum, som är överlastat med inredningsdetaljer. I hörnet står ett piano.

Enligt de borgerliga idealen hade hemmets rum olika syften. Alltså fanns det ett damrum, en kvinnlig sfär, där de fragila och känslosamma fruntimren kunde sitta och brodera. Givetvis med en schäslong att svimma av på. Vilket kunde behövas med tanke på de tortyrliknande korsetterna de snördes in i.

I herrarnas rum förde männen viktiga samtal om världen utanför. De rökte cigarr och drack cognac.

Fotografi som visar en salong mes toppade möbler och en s-formad soffa.

I salongen kunde både män och kvinnor umgås, men utifrån strikta regler. T ex förekom ingen kroppskontakt. Den s-formade konversationsmöbeln, även kallad tête-a-tête, tillät däremot lagom mycket intimitet mellan könen.

I salongen tog man emot visit. Det var snabba besök på ca 15 minuter då folk i societeten hälsade på varandra, drack te och lämnade sina visitkort.

Den bullrande världen utanför, befolkad med arbetande pöbel, var skrämmande. Därför utestängde man den med tjocka sammetsgardiner. På så sätt skapades en skyddad värld.

Bollar till tusen

”Klunke” är de små runda tygbollar som pryder dukar, draperier och lampskärmar. Lägenheten är full av dem. De är så karaktäristiska för tidens inredningsideal, att man kallar stilen ”klunkestil”.

Det viktorianska väntar på dig!

Är du, som jag, en drömmare, som tycker att tiden vi lever i är jobbig och svår? Vill du för en stund stänga ute 2019? Då är alltså Klunkehjemmet definitivt något för dig!

Porslinstoalett med blomdekor.

Ha det fint! Vi hörs snart!
Karolina

Saker jag är trött på att höra när jag vaktar en utställning. Del 4: ”Denna konst blir man inte glad av”

Faktum är att detta nog är en av de värsta kommentarerna jag vet om konst.

Denna kommentar uttalas alltid med ett nedvärderande tonfall. Personer som yttrar detta utgår från premissen, att konstens uppgift är, att göra en glad. Och konst som inte uppfyller detta kriterium, är därmed underförstått dålig. Detta uttalande är faktiskt ganska provocerande för mig!

Glad konst?
Vad är i så fall ”glad konst”? Låt mig gissa: Det ska vara färgstarkt, föreställande, lättförståelig och kanske lite naivistiskt? Låt mig därför föreslå ”konst” av Gunilla Mann! (OBS: bildgoogla inte, du riskerar att överhetta ögats tappar och stavar.)

Eller förresten, googla ”Gunilla Mann” och du ska få ditt lystmäte stillat av feta, glada damer på cykel, bjärta kulörer och kärlekspar- allt målat med synnerligen slarvig penselföring och minst sagt stressande komposition.

Konst i form av en blyertsteckning, föreställande en leende man i kostym.

Denna lilla blyertsteckning har jag köpt på loppis. Motivet har ett smittande leende och gör i alla fall mig lite muntrare!

Snabba diss, vilken miss!
Jag blir så ledsen när folk snabbt avfärdar konst, som vid en första anblick kanske verkar annorlunda, dyster eller svår. Alltså, jag blir fruktansvärt LEDSEN och BESVIKEN. Folk går miste om så mycket i sin ensidiga jakt på ”glädje”, ”nöjen” och positiva kickar. De missar djupet, helheten, insikterna…

Konstnärer vill förmedla något och väcka tankar. De har lagt ner tid och möda på att utföra konstverk. Ska det då vara så mycket begärt att besökaren tar en liten stund och försök sätta sig in i verken eller konstnärskapet? Genom att exempelvis läsa en introduktionstext eller prata med personalen på plats. Eller fundera lite själv?

Inte så jäkla muntert alltid
Faktum är att konsten genom tiderna haft många olika funktioner och ett ”evigt” tema är faktiskt döden och livets förgänglighet. Det kan du läsa om i mitt inlägg om Qvinnans och mannens åldrar. Konst har även haft moraliserande budskap. Politiska budskap. Kanske inte särskilt glatt, eller hur?

Bäst är kanske att få ett ”balanserat” intag av konst. Lite lättsmält, lite svårtuggat, lite ögongodis, lite konceptuellt. Ensidig kost kan aldrig vara bra. Man kan ju få visuell skörbjugg.

Vad tycker du? Värderar du konst utifrån hur glad/upprörd/tankfull den gör dig? Hör av dig med en kommentar!

Tjingeling!
Karolina

Filmtips: Kvinnan i guld

Idag blir det filmtips! Förra gången jag filmtipsade handlade det om humor, idag blir det en hjärtskärande berättelse ur verkliga livet.

Gustav Klimts målning, porträttet ”Adele Bloch-Bauer I” (mer känd som ”Kvinnan i guld”), har en dramatisk historia. Nazisterna stal tavlan från en judisk familj i Wien. Tavlan hamnade i den Österrikiska statens ägo. 1997 gjorde en efterlevande, Maria Altmann, anspråk på tavlan genom s k restitution.

Svenska dagbladet har skrivit en bra artikel om tavlan, läs gärna den.

Turerna kring återlämnandet skildras även i filmen ”Kvinnan i guld” som går att streama helt gratis och lagligt på sajten Cineasterna.com.

Bild som visar bioannonsen för filmen Kvinnan i guld.

Kvinnan i guld, med Helen Mirren i huvudrollen.

Gratis är guld!
Ja, du läste rätt: Gratis och lagligt! Det hela sker genom ditt bibliotekskonto. Denna fantastiska sajt, cineasterna.com,  har över 2000 titlar med kvalitetsfilm att välja på. Du får låna två filmer i veckan. Har du inte upptäckt denna tjänst ännu, är det hög tid!

Kvinnan i guld, av Gustav Klimt, 1907.

Har du någon favoritfilm som handlar om någon konstnär eller konstverk? Skriv gärna och berätta genom att välja ”kommentera”.

Det var allt från mig idag!
Bästa hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg

Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer

Låt inte rubriken förleda er. Jag har INTE blivit positivt inställd till Skånetrafiken över en natt. Nej, jag syftar snarare på Skånetrafikens senaste bildval i sin sökfunktion. Kolla här!

skanetrafiken_cdf

Skånetrafikens sökfunktion.

Har du besökt Skånetrafikens hemsida på sistone (från en stor skärm, inte mobilversionen) kanske du har känt lite som jag: ”Var sjutton har jag sett denna bild tidigare?”

För visst känns bilden bekant? Två mansfigurer i ett vackert landskap, snett bortvända, betraktande något på avstånd…

skanetrafiken_cdf_detail

Two men contemplating a beach hut.

Två män betraktar en badhytt
Skånetrafiken har uppenbart låtit sig inspireras av konstnären Caspar David Friedrich. Jag googlade fram bilden jag visste att jag sett någonstans. Bilden jag hade i åtanke heter ”Two men contemplating the moon” och finns i åtminstone tre varianter.

Målning av konstnären Caspar David Friedrich. Målningen påminner mycket om den som finns på Skånetrafiken.

Skånetrafikens inspirationskälla?! Denna version av motivet finns på Galerie Neue Meister, Dresden. Tillkomst 1829-30.

Romantiska män
Romantik inom måleri åsyftar inte kärlek (så som ordet används av oss idag) utan hänvisar till en speciell period på 1800-talet, då man inspirerades av det gåtfulla i naturen.

Ett landskap kunde symbolisera något bortom denna värld, något som inte gick att sätta fingret på. Naturens skönhet balanserade ofta på gränsen till det hotfulla. I en sådan överväldigande natur fick människan utlopp för de stora känslorna och de stora frågorna. Om just Friedrichs landskap har jag skrivit i ett tidigare inlägg, läs det gärna!

Friedrichs motiv i ”Two men contemplating the moon” föreställer två män som betraktar månen. Denna himlakropp fascinerade de romantiska konstnärerna. Man tror att männen föreställer konstnären själv och hans elev August Heinrich.  I tavla nr 2 är det dock en man och en kvinna.

Målning av konstnären Caspar David Friedrich.

Denna variant finns på Alte Nationalgalerie, Berlin. Tillkomst ca 1824.

Målning av konstnären Caspar David Friedrich.

Och denna version finns på The Met, tillkomst 1825-30.

Same same but different
Så vad har Skånetrafiken gjort? I princip har de kopierat hela kompositionen. Och den varma färgtonen.

Även statusmarkörer är efterapade, fast i uppdaterad form. I de gamla målningarna signalerar männens kläder överklass. Detta har Skånetrafiken tagit fasta på och iklätt sina modeller kläder, som definitivt signalerar visst välstånd. De äldre herren bär rock (loden?), filthatt och en randig halsduk, konstnärligt slängd över axeln. Den yngre bär lagom pösig keps och värmande jacka.

De spatserar runt i en strandnära miljö, med största sannolikhet Falsterbo. Det hela signalerar avspänd fritid och hög status. Den lagom skamfilade badhytten ger en ruin-romantisk touch till det hela.

Fotografiet är sannolikt Photoshoppat i hög grad. Wow, Skånetrafiken, ni har verkligen lyckats med er parafras.

Hör gärna av dig med en kommentar!
Romantiska hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag är trött på att höra när jag vaktar en utställning. Del 3: ”Är konstnären känd?”

Är konstnären känd? Denna fråga får jag ofta. Den får mig att må illa. Skulle detta att vara ”känd” innebära något särskilt? Att konstnären ifråga är intressant? Skicklig? Vad menar man med ”känd” egentligen?

Be gemene man att räkna upp fem samtidskonstnärer och jag tror att en hel del kommer att få problem. TV och andra medier har hjälpt vissa att fastna i det allmänna medvetandet, som Lars Lerin, Carolina Gynning och Ernst Billgren. Men sen?

Fotografi föreställande konstnären Ernst Billgren, en känd konstnär, i alla fall i Sverige!

Tillräckligt känd för att bli igenkänd? Bildkälla: Wikipedia.

Enligt Konstnärsnämnden finns ca 11 000 yrkesverksamma konstnärer i Sverige. De flesta hårt arbetande, med långa högskoleutbildningar och därmed skyhöga studielån.
Doldisar för de flesta, möjligtvis uppmärksammade av sina studiekamrater och konstlärare. Förhoppningsvis finner de mening med sitt yrkesutövande utan att vara någon celebritet. Förhoppningsvis får de erkännande av de som intresserar sig för deras konst.

Så, är konstnären känd?
Jag brukar alltid svara undanglidande på denna fråga. På konsthallen där jag jobbar ställer vi inte inte ut konstnärer som är kända för den breda massan. Vi letar inte utställningar utifrån sådana kriterier. Vi letar efter intressant konst, som säger något om vår tid och vår värld.

Men visst, vi har ställt ut en del namn som är kända i ”konstvärlden”. Men konstvärlden är bara en liten, liten del av den allmänna tillvaron och det allmänna medvetandet.

Så, snälla, låt mig slippa denna fråga. Men p g a att denna blogg är så himla OKÄND (vilket du kan läsa i detta inlägg) så lär ingen uppmärksamma denna önskan.

Tjingeling!
Karolina

Relaterade inlägg