Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två format inom konstutställningar. Hur konst presenteras i ett rum påverkar så klart upplevelsen och våra vänner Svart och Vitt har naturligtvis ett finger med i spelet!

Hört talas om den vita kuben?
I konstsammanhang talas det om den vita kuben. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Omvärlden stängs ute och konsten får tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta utställningar byts.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box
Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?
I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.

Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 2.

Förra gången skrev jag om Magnus Peterssons fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund, man ärver av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. Man är en del av en kedja. Ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Minnen väcks till liv
Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. De var tillbommade och ouppvärmda, om det inte skulle bli kalas.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima
Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Då är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt
Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!
Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter. Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan och då började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. Då skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. När jag sen ljussätter så uppstår magi.

__________________________

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 1.

Jag är lycklig ägare till ett av Magnus Peterssons fotografiska verk, ”Biblioteket”. Att betrakta den bilden väcker många tankar och känslor i mig. Den fascinerar, förbryllar och fångar in mig i en alldeles speciell stämning. 

Bilden jag äger. Titel ”Biblioteket”. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären Magnus Petersson.

Övergivna platser
Magnus Petersson gestaltar ofta ödsliga och tysta miljöer. Han bygger upp modeller av interiörer och exteriörer, som han sedan fotograferar, t ex serierna ”Avfart”, ”Tillslutet” och ”Arkipelag”.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Min bild, ”Biblioteket”, ingår i serien ”Tillslutet” som verkar skildra en övergiven herrgårdsmiljö från förra sekelskiftet. I interiörerna tycks människorna som bott där ha lämnat huset till sitt öde. Över möblerna hänger lakan och in genom fönsterna lyser ett varmt ljus som får möblerna att kasta långa skuggor över golven.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Hört talas om antropocen?
Bilderna ger ett tyst intryck på ett lite kusligt sätt. Och ljuset som sveper in i rummen få mig att tänka att världen utanför kanske gått under eller står i brand. Eller har miljöförstöring gett atmosfären ett eldigt sken.

Jag läser på lite om den så kallade antropocen. Det är en benämning på vår nuvarande tidsålder som myntades av den amerikanske biologen Eugene F. Stormer (1934–2012). Tidsperioden antropocen började efter cirka 1800. Under denna tid och framåt har människan förändrat jordens geologi, klimat och ekosystem. Vi har helt enkelt fördärvat vår egen livsmiljö och självklart går det hela åt skogen.

Någon mer än jag som får ångest av det? Är det undergång jag ser i bilderna?

Vad kan ha hänt? Var är människorna? Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Tillslutet
Titeln på bildsviten är ”Tillslutet”. Inte ”Till slutet”, fast det skulle också ha passat bra i mina ögon om det nu handlar om undergången.

Konst som terapi?
Är det helt enkelt så, att jag genom att betrakta Peterssons bilder bearbetar min klimatångest? Hmm! Samtidigt är bilderna vackra och meditativa. Är det så att bilderna skänker tröst inför den förmodade undergången? Mänskligheten kommer att gå åt skogen, men förfallet kommer att vara ack så vackert! Jag kan inte reda ut dessa tankar, men bilderna fascinerar mig ungefär på samma sätt som jag gillar dystopiska filmer.

Nästa gång vi hörs får du veta mer om Magnus konst. Jag har nämligen träffat honom och ställt några frågor!

Hasta la vista!

PS: Fram till 21 januari kan du se några av Magnus Peterssons verk från serien ”Arkipelag”  i utställningen ”Till havs” på Falsterbo Strandbad.

Ur serien ”Arkipelag” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Relaterade inlägg

Vidrörd av konst!

Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!

Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.

En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Budskap på marken
Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder ”Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!

Alldagliga meningar
Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter ”Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida.

Ser du meningen? En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström.

Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: ”Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?

Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta. Få vänta. Få invänta. Få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.

De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.

Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.

”Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

”Det går snart över”. En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!

Simma lugnt tills nästa gång!
/Karolina

Relaterade inlägg

Så mycket bättre med Helgo Zettervall

Att förbättra fasaden gör de flesta glada.  Jag kan inte tänka mig att visa mig utan smink. Varje dag spacklar jag fasaden. Gör mig vacker. Jag kan bara inte låta bli! Resultatet blir en piffigare, chicare och faktiskt lite gladare Karolina. En förskönad fasad förbättrar humöret! Men ibland slår det slint…

Arkitekten som var besatt av att försköna
En person som var besatt av att försköna fasader var arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907). Han for fram som en ångvält i sin iver att förbättra, försköna och dekorera historiska byggnader, kyrkor och slott. Han har satt spår över nästan hela landet.

Hans ingrepp har förvanskat ett stort antal byggnader. Ett strålande exempel är rådhuset i Malmö. Jag träffar malmöexperten Christian Kindblad som svarar på mina frågor och berättar mer om Zettervall.

En vandal? Helgo Zettervall i sina bästa dagar, ca 1880. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Hur var tiden Helgo Zettervall verkade i?
Han verkade ju på 1860-, 70- och 80-talen. Det var en tid i Malmö då industrin kom igång och började generera pengar. Mycket pengar och dålig smak har alltid varit en vedervärdig kombination. Detta bäddade för hans brutala ingrepp på historiska byggnader.

Man fick alltså för mycket pengar och skulle göra något tjusigt. Och då kom Helgo Zettervall farande, som han alltid gjorde.

Hur gick det hela till? Fick han fria händer?
Han var stor arkitekt och även domkyrkoarkitekt och dessutom senare även ordförande i det som kom att bli byggnadsstyrelsen. Så han hade alla trådar i sin hand och kunde agera fritt.

Vad tror du drev honom? Vilka stilideal hade han?
På denna tid hade man något som kallas eklektisk stil. Det är ett tjusigt hittepå-ord som bara betyder ”Jag har ingen aning om vad jag sysslar med. Jag tar element ur all byggnadshistoria och slår ihop det och hittar på att det är t e x holländsk renässans” (som i fallet med Malmö rådhus).

Jag tycker att eklektisk stil är tämligen vidrig. Den är ingen egentlig stil. Det är det värsta med den.

”Från grunden uppförd 1546, blev denna byggnad ändrad och förbättrad 1812, vidgad och förskönad 1864-69.” Den texten hittar du på Rådhusets fasad. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vad har Helgo Zettervall gjort med Malmö rådhus?
Rådhuset byggdes på 1500-talet i renässansstil och det är samtida med Stortorget. Huset fick klassicistisk stil i början av 1800-talet, mycket likt de två husen bredvid som lyckades klara sig undan eklekticismen. Rådhuset såg alltså ut som dessa innan Helgo Zettervall satte tänderna i det.

Malmö stortorget, Ludvig Messman, 1859. Den ljusa byggnaden framför kyrktornet är alltså rådhuset innan Helgo satte tänderna i det. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Renässansstilen hade ju sina oregelbundenheter: man satte ett fönster där man behövde ett, en trappa där man behövde en. Men med eklekticismen skulle allt göras jävligt fyrkantigt. Alla fönster ska sitta på rad även om det inte behövs fönster. Och blindfönster.

Om man tittar på rådhusets exteriör, vad har egentligen hänt?
Vi ser en rusticering längst ned på rådhuset. Det ska föreställa stabila gråstenar men allt är påklistrat i tunna sjok. Det gäller hela fasaden. Det är inte byggnadselement utan påklistrade detaljer. Det är till exempel inga riktiga pilastrar.

”Stabila gråstenar” i Helgos smak. Detalj från rådhusets bas. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Var kom dessa detaljer ifrån?
På denna tid kunde man köpa dekorationer i olika historiska stilar per katalog. Dessa krusiduller kunde man fästa på sitt hus. En välkänd firma inom detta var Notini. Det var en stor stuckatörfamilj som etablerade sig i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Går man Stora Nygatan i Malmö kan man se Notinis eget hus (nr. 19) som är en riktig reklampelare för stuckatur.

Notini och flera andra firmor gjorde tjocka kataloger med alla sorters krusiduller, både för exteriört och interiört bruk. Fönsteromfattningar, lister, rosetter o s v. Du kunde fixa ett hus hur lätt som helst. Det var bara en fråga om pengar.

Även stenhuggare och andra gjorde utsmyckningar, figurer och annat till rådhuset.

Ett exempel på pimpad fasad med Notinis stuckatur. Detta hus ligger bredvid Café Hollandia på Södra Förstadsgatan. Spana in det om du kommer förbi!

Detaljbild på stuckaturen. More is more!

Vad är det för figurer Helgo Zettervall dekorerat rådhusets fasad med?
Han gjorde ett godtyckligt urval av Malmögubbar, t ex Frans Suell och Jörgen Kock. Han struntade helt i Kockum och bröderna Beijer, som var nog så viktiga. Vidare har vi en Justitia-liknande figur och lite andra damer… Vågskålen längst upp i mitten påminde folk om en bödelsyxa och den gillade inte malmöborna.

Vad är hans värsta ingrepp när det gäller historiska byggnader?
Det största brottet han begick var renoveringen av Lunds domkyrka. Visst, det är en vacker kyrka men den har ju noll med ursprunget att göra. Han rev båda tornen, hela västfasaden och ändrade om det mesta inuti. Och så byggde han upp något som han tyckte var den perfekta kyrkan, fast utan någon hänsyn bakåt i tiden.

Och Petri kyrktorn i Malmö har han också renoverat, kan du säga något om det? Han passade på att ändra som han alltid gjorde! Han introducerade cement och maskinslaget tegel. Innan dess använde man aldrig cement på kyrkor, det var kalkbruk som gällde och handslaget tegel. Det ska ha liv i sig!

Petri kyrka, Malmö.

I Uppsala domkyrka gjorde han likadant och det ledde till hans fall. Verner von Heidenstam blev den som tog livet av Helgo Zettervalls karriär. I två artiklar i Dagens Nyheter skrev han starkt kritiskt om honom. Tiden hade blivit mogen, alla var trötta på Helgo. Efter detta störtdök han i popularitet.

Se Edward Bloms avsnitt om Uppsala domkyrka.

Vad är problemet med att man mixat ihop olika stilar på det här sättet? Vilka konsekvenser får det?
Det är en hybris jag inte gillar! Det leder till dålig smak. Detta att man ska vara störst och bäst. Malmö har väl haft lite lillebrorskomplex framförallt mot Stockholm. Gärna stora projekt som ska markera rikedom.

Jag älska gamla medeltida kyrkor. Jag är inte alls imponerad av de stora katedralerna nere i Europa och på andra ställen för de markerar inte en gemensam tro. Det är inte byns befolkning som sliter för något de tror på utan handelsmän som vill visa sin rikedom och vill tävla med staden intill.

Det har inget med Gud att göra utan är bara skryt. Det gillar jag inte. Det är exakt samma med det här rådhuset. Jag hade hellre haft den gamla byggnaden. För mig är detta vulgärt.

Palle Lauring skrev 1964 boken Danmark i Skåne. Han ansåg att Zettervall var en vandal.

Lite roligt är det allt…
Jag delar absolut Kristians skepsis mot dessa förvanskningar. Samtidigt kan jag inte låta bli att le lite muntert åt denna iver. Det måtte ha kliat i fingrarna på Helgo Zettervall när han trillade över en stackars gammal byggnad som skulle renoveras. Den kunde ju bli så mycket bättre!

Har jag då något gemensamt med Helgo egentligen? Nja. Hans ingrepp är mer eller mindre permanenta. Friser, pilastrar och helgon sitter där de sitter. Jag däremot kan plocka bort mina smycken, hårspännen och smink varje kväll. Jag förvanskar inte originalet till oigenkännlighet utan kan gå till sängs som en omålad kanvas för att nästa dag påbörja processen igen.

Fasadförsköning anno 2016. Min kreativa kollega, husägaren Jeanette Jandermark, har engagerat graffitikonstnären Pärra ”Ruskig” Andreasson, för att försköna sin villafasad. Foto: Jeanette Jandermark.

Tack till Christian Kindblad som ställde upp och svarade på frågor.

PS: Om du är i Stockholm kan man via Stadsmuseet boka visning i Notinis Stockholmsvåning som kallas ”Stuckatörens våning”. Det är bland det mest krusidulliga jag någonsin sett och väl värt ett besök.