Bättre nörd än störd på Thorvaldsens!

Härförleden råkade jag i förbifarten berätta för en väninna att jag besökt Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Hennes spontana reaktion var något i stil med ”Men det är väl jättetråkigt?

Thorvaldsens museum, Köpenhamn. Bildkälla: Wikimedia.

För dig som inte vet: Thorvaldsens är ett museum med gamla marmorstatyer. Som förställer karaktärer ur den grekiska och romerska mytologin. Redan där gäspar nog de flesta. Tycker det är torrt och extremt insnöat. De skulle aldrig sätta sin fot på ett sådant ställe.

Vilken tur att ingen tvingar dem!

Marmor-mys

Alla behöver inte gilla det! Det finns folk som uppskattar det torra och gamla. Jag är en sådan person. Thorvaldsens är en plats för sådana som jag. Där finns lugnet och tystnaden. Det vackra och skickligt utförda hantverket.

Att vandra runt bland Venus, Herkules och Merkurius-skulpturer var ljuvligt för mig. Dessutom hade museet en väl fungerande ljudguide som berättade om de gamla myterna. Och i shopen köpte jag ett par egyptiska katt-örhängen.

Skulptur på Thorvaldsens museum.
Amor och Psyke, konstnär Bertel Thorvaldsen.
Egyptiska katt-örhängen som ibland kan ses dingla i mina örsnibbar.

Det är väl underbart att vi är olika. Och att det finns något för alla. Det gäller bara att hitta sin grej och dyka ner i den.

Vad gillar du? Har du något intresse som andra anser tråkigt eller nördigt? Hör gärna av dig med en kommentar! Nu tar Livet och konsten ett långt sommaruppehåll!

Bästa hälsningar Karolina

PS: Ett annat Köpenhamnstips fick du för ett tag sedan: Klunkehjemmet.

Extra: En sargad got drar en tung suck

Notre-Dame stod i lågor igår. Brandmännen bedömer att huvudstrukturen har räddats samt en hel del föremål från interiören. Men förödelsen är omfattande.

Tänk att värmeutveckling, syre och brännbart material i några ögonblick kan sluka oersättliga föremål. Det är som när fotoalbum brinner upp. Det är oåterkalleligt.

Gotiskt företagande till frukost

Av en slump håller jag sedan en tid på att läsa en bok om gotiska katedraler. Boken, ”The Gothic Enterprise” (Robert A. Scott), hade vi som kurslitteratur när jag läste konsthistoria. Den var så fascinerande att jag valt att läsa om den. Boken blev skrämmande aktuell igår kväll.

Fotografi som visar boken "The Gothic Enterprise" på frukostbordet med en kopp kaffe intill.

Medeltiden producerade fantastiska katedraler över hela Europa. Författaren ställer sig frågan hur så fantastiska byggnader kunde konstrueras och finansieras i en tid av misär, pest, härjningar och fattigdom.

I kapitel efter kapitel redogör han på ett mycket tydligt och lättfattligt sätt den stora komplexa kraftsamling som katedralbyggandet innebar. Teologin, ekonomin, logistiken och estetiken. Och inte minst de arkitektoniska särdragen: strävsystem, spetsbågar och ribbade valv.

Fetaste katedralen vinner

Författaren tar också upp de absurda sidor som katedralbyggandet innebar. Att det pågick mer eller mindre legitima stöldräder mellan grannstäderna, då reliker stals från katedraler för att på ett mystiskt och ”gudomligt” sätt återfinnas i en annan katedral.

Teologer hetsade byggmästare att fortsätta bygga trots att sprickor uppstått i konstruktionen. De trodde att om de bara fortsatte enligt de ”gudomliga” geometriska principerna, så skulle katedralen kunna färdigställas med Guds omsorg. De facto rasade ca 15% av alla katedraler på grund av felberäkningar.

Städer bokstavligen tävlade med varandra om att konstruera den fetaste katedralen för att locka till sig flest pilgrimer. I sanning fascinerande! Så om du är ute i Europa och reser, ta chansen att besöka någon av de fantastiska katedralerna!

Notre-Dame i Paris. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Hur känner du inför branden i Notre-Dame? Har du besökt någon gotisk katedral? Skriv gärna och berätta!

Klunkehjemmet: En värld full av bollar

En gång i månaden åker jag till Köpenhamn och upptäcker något nytt. Det är mitt nyårslöfte! Idag vill jag tipsa dig om en möjlig tidsresa till en äkta miljö från 1890: Klunkehjemmet.

Klunkehjemmet tillhör Danmarks Nationalmuseum och man måste boka en guidad tur i förväg för att få besöka det. Rundturen utgår från nationalmuseets entré och det tar bara ett par minuter att promenera till själva lägenheten. Väl inne visar guiden runt i en miljö som verkligen kan kallas en tidskapsel, eller ”tidslomme”, som det heter på danska!

Fotografi som föreställer herrarnas rum.

Romantiskt drömmeri

Jag gillar att drömma mig bort till andra tider. 1800-talet lockar mig, trots uselt kvinnoideal och ojämlikhet. Jag längtar efter de frasiga klänningarna med turnyr och puffat dekolletage. De överlastade inredningarna. Att träda in hos familjen Christensen är alltså en fest för mig.

Trendigt till tusen

I lägenheten bodde alltså familjen Christensen. Fadern var grosshandlare. När familjen inredde våningen på 1890-talet var den verkligen hypermodern. Alltså valde man möbler, textilier och ytmaterial helt enligt tidens trender om vad som var ”det hippaste”.

Fotografi som visar hörn av ett rum, som är överlastat med inredningsdetaljer. I hörnet står ett piano.

Enligt de borgerliga idealen hade hemmets rum olika syften. Alltså fanns det ett damrum, en kvinnlig sfär, där de fragila och känslosamma fruntimren kunde sitta och brodera. Givetvis med en schäslong att svimma av på. Vilket kunde behövas med tanke på de tortyrliknande korsetterna de snördes in i.

I herrarnas rum förde männen viktiga samtal om världen utanför. De rökte cigarr och drack cognac.

Fotografi som visar en salong mes toppade möbler och en s-formad soffa.

I salongen kunde både män och kvinnor umgås, men utifrån strikta regler. T ex förekom ingen kroppskontakt. Den s-formade konversationsmöbeln, även kallad tête-a-tête, tillät däremot lagom mycket intimitet mellan könen.

I salongen tog man emot visit. Det var snabba besök på ca 15 minuter då folk i societeten hälsade på varandra, drack te och lämnade sina visitkort.

Den bullrande världen utanför, befolkad med arbetande pöbel, var skrämmande. Därför utestängde man den med tjocka sammetsgardiner. På så sätt skapades en skyddad värld.

Bollar till tusen

”Klunke” är de små runda tygbollar som pryder dukar, draperier och lampskärmar. Lägenheten är full av dem. De är så karaktäristiska för tidens inredningsideal, att man kallar stilen ”klunkestil”.

Det viktorianska väntar på dig!

Är du, som jag, en drömmare, som tycker att tiden vi lever i är jobbig och svår? Vill du för en stund stänga ute 2019? Då är alltså Klunkehjemmet definitivt något för dig!

Porslinstoalett med blomdekor.

Ha det fint! Vi hörs snart!
Karolina

På vingar genom konsthistorien, del 8. Mosaik-fåglar i Ravenna.

Förra gången besökte vi antikens Rom och idag tar vi ett raskt kliv ända fram till medeltiden. Nu sparar vi för första gången fåglar i en kristen miljö.

En stiliserad gräsand, artbestämd med hjälp av naturum Falsterbos personal… Se så fint de använt blå mosaik för att visa skuggor (näbben och bortre foten). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Från romersk till kristet
Med kejsar Konstantin hade kristendomen tillåtits i Romarriket på 300-talet. Den obskyra sekten (de kristna) som dittills firat mässor i katakomber fick nu komma ovan jord och bli den officiella religionen. Konstantin hade också flyttat Romarrikets centrum till Konstantinopel i Bysans (”Öst-Rom”), där en kristen bildtradition började utveckla sig.

Ärkebiskopens palats i Ravenna, Italien. Exteriören avslöjar inget om den magiska interiören. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Nog snackat om religion. Var är fåglarna?
Jo, dem hittar vi i de underbara mosaikerna i Ravenna, en stad i norra Italien, grundad av präster från just Öst-Rom. Vi pratar ca 400-tal.

I detta tunnvalv är taket täckt med ett underbart fågelmönster. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Detalj från valvet. Jag kan se änder, påfåglar, duvor (varav en turturduva), kanske en kalkon?! Hjälp mig gärna om du kan artbestämma. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Från sten till glas-bling med super-cement
Romarna hade använt stenmosaik på golv, men bysantinerna var wild and crazy och täckte även väggar och tak med glimrande glasmosaik. Detta var nu möjligt tack vare att man uppfunnit en ny typ av cement.

De små glasbitarna kom i alla möjliga vackra färger och de kunde ges ett gyllene skimmer genom att man satte bladguld på undersidan.

Vad är den lite prickiga fågeln för något? Jag gissar på pärlhöna, kan det stämma? Bildkälla: Wikimedia Commons.

Himmelskt skimmer
Man satte upp mosaikbitarna lite lätt vinklade så att de skulle ge en skimrande effekt när ljuset föll över dem. Syftet var ge en föreställning av att vara i himlen.

I början på 2000-talet hade jag glädjen att få besöka Ravenna och se allt detta underbara. Just dessa fågelbilder kommer från Ärkebiskopens palats.

Tycker du, som jag, att de är fantastiska? Hör gärna av dig med kommentarer!
Allt gott/Karolina

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två format inom konstutställningar. Hur konst presenteras i ett rum påverkar så klart upplevelsen och våra vänner Svart och Vitt har naturligtvis ett finger med i spelet!

Hört talas om den vita kuben?
I konstsammanhang talas det om den vita kuben. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Omvärlden stängs ute och konsten får tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta utställningar byts.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box
Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?
I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.

Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

Relaterade inlägg