Klunkehjemmet: En värld full av bollar

En gång i månaden åker jag till Köpenhamn och upptäcker något nytt. Det är mitt nyårslöfte! Idag vill jag tipsa dig om en möjlig tidsresa till en äkta miljö från 1890: Klunkehjemmet.

Klunkehjemmet tillhör Danmarks Nationalmuseum och man måste boka en guidad tur i förväg för att få besöka det. Rundturen utgår från nationalmuseets entré och det tar bara ett par minuter att promenera till själva lägenheten. Väl inne visar guiden runt i en miljö som verkligen kan kallas en tidskapsel, eller ”tidslomme”, som det heter på danska!

Fotografi som föreställer herrarnas rum.

Romantiskt drömmeri

Jag gillar att drömma mig bort till andra tider. 1800-talet lockar mig, trots uselt kvinnoideal och ojämlikhet. Jag längtar efter de frasiga klänningarna med turnyr och puffat dekolletage. De överlastade inredningarna. Att träda in hos familjen Christensen är alltså en fest för mig.

Trendigt till tusen

I lägenheten bodde alltså familjen Christensen. Fadern var grosshandlare. När familjen inredde våningen på 1890-talet var den verkligen hypermodern. Alltså valde man möbler, textilier och ytmaterial helt enligt tidens trender om vad som var ”det hippaste”.

Fotografi som visar hörn av ett rum, som är överlastat med inredningsdetaljer. I hörnet står ett piano.

Enligt de borgerliga idealen hade hemmets rum olika syften. Alltså fanns det ett damrum, en kvinnlig sfär, där de fragila och känslosamma fruntimren kunde sitta och brodera. Givetvis med en schäslong att svimma av på. Vilket kunde behövas med tanke på de tortyrliknande korsetterna de snördes in i.

I herrarnas rum förde männen viktiga samtal om världen utanför. De rökte cigarr och drack cognac.

Fotografi som visar en salong mes toppade möbler och en s-formad soffa.

I salongen kunde både män och kvinnor umgås, men utifrån strikta regler. T ex förekom ingen kroppskontakt. Den s-formade konversationsmöbeln, även kallad tête-a-tête, tillät däremot lagom mycket intimitet mellan könen.

I salongen tog man emot visit. Det var snabba besök på ca 15 minuter då folk i societeten hälsade på varandra, drack te och lämnade sina visitkort.

Den bullrande världen utanför, befolkad med arbetande pöbel, var skrämmande. Därför utestängde man den med tjocka sammetsgardiner. På så sätt skapades en skyddad värld.

Bollar till tusen

”Klunke” är de små runda tygbollar som pryder dukar, draperier och lampskärmar. Lägenheten är full av dem. De är så karaktäristiska för tidens inredningsideal, att man kallar stilen ”klunkestil”.

Det viktorianska väntar på dig!

Är du, som jag, en drömmare, som tycker att tiden vi lever i är jobbig och svår? Vill du för en stund stänga ute 2019? Då är alltså Klunkehjemmet definitivt något för dig!

Porslinstoalett med blomdekor.

Ha det fint! Vi hörs snart!
Karolina

På vingar genom konsthistorien, del 8. Mosaik-fåglar i Ravenna.

Förra gången besökte vi antikens Rom och idag tar vi ett raskt kliv ända fram till medeltiden. Nu sparar vi för första gången fåglar i en kristen miljö.

En stiliserad gräsand, artbestämd med hjälp av naturum Falsterbos personal… Se så fint de använt blå mosaik för att visa skuggor (näbben och bortre foten). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Från romersk till kristet
Med kejsar Konstantin hade kristendomen tillåtits i Romarriket på 300-talet. Den obskyra sekten (de kristna) som dittills firat mässor i katakomber fick nu komma ovan jord och bli den officiella religionen. Konstantin hade också flyttat Romarrikets centrum till Konstantinopel i Bysans (”Öst-Rom”), där en kristen bildtradition började utveckla sig.

Ärkebiskopens palats i Ravenna, Italien. Exteriören avslöjar inget om den magiska interiören. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Nog snackat om religion. Var är fåglarna?
Jo, dem hittar vi i de underbara mosaikerna i Ravenna, en stad i norra Italien, grundad av präster från just Öst-Rom. Vi pratar ca 400-tal.

I detta tunnvalv är taket täckt med ett underbart fågelmönster. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Detalj från valvet. Jag kan se änder, påfåglar, duvor (varav en turturduva), kanske en kalkon?! Hjälp mig gärna om du kan artbestämma. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Från sten till glas-bling med super-cement
Romarna hade använt stenmosaik på golv, men bysantinerna var wild and crazy och täckte även väggar och tak med glimrande glasmosaik. Detta var nu möjligt tack vare att man uppfunnit en ny typ av cement.

De små glasbitarna kom i alla möjliga vackra färger och de kunde ges ett gyllene skimmer genom att man satte bladguld på undersidan.

Vad är den lite prickiga fågeln för något? Jag gissar på pärlhöna, kan det stämma? Bildkälla: Wikimedia Commons.

Himmelskt skimmer
Man satte upp mosaikbitarna lite lätt vinklade så att de skulle ge en skimrande effekt när ljuset föll över dem. Syftet var ge en föreställning av att vara i himlen.

I början på 2000-talet hade jag glädjen att få besöka Ravenna och se allt detta underbara. Just dessa fågelbilder kommer från Ärkebiskopens palats.

Tycker du, som jag, att de är fantastiska? Hör gärna av dig med kommentarer!
Allt gott/Karolina

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två format inom konstutställningar. Hur konst presenteras i ett rum påverkar så klart upplevelsen och våra vänner Svart och Vitt har naturligtvis ett finger med i spelet!

Hört talas om den vita kuben?
I konstsammanhang talas det om den vita kuben. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Omvärlden stängs ute och konsten får tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta utställningar byts.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box
Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?
I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.

Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

Relaterade inlägg

Wien, mina drömmars stad!

Om det gick att gifta sig med en stad, skulle jag fria till Wien på stående fot!

Jag tillbringade denna jul i Wien. Vistelsen gjorde mig fullständigt blown-away. Jag är kär i Wien! Det har länge varit en hemlig dröm att få spatsera runt på kullerstenarna i denna stad, äta bakelser och kolla in folklivet på Ringstrasse. Framförallt att få vara på plats och fantisera mig tillbaka till 17- och 1800-talen.

Fotografi som visar Karolina i en selfie framför det gula slottet Schönbrunn.

Selfie vid slottet Schönbrunn, Wien.

Så, lyckades Wien infria alla drömmar? Ja, med råge! Här är några saker jag gjorde:

  • Besökte slottet Schönbrunn. Rokoko-bonanza ihop med japaner och amerikaner.
  • Besökte julmarknader och drack varm punsch.
  • Gick guidad tur i stadskärnan och vägrade ställa mig i den ringlande kön till Hotel Sacher för att äta Sacher-tårta.
  • Spanade på pållar som hade rast på Spanska ridskolan och tyckte allmänt synd om dem.
  • Fascinerades av Stefans-domen, en gotisk katedral mitt i city.
  • Såg arkitektur jag läst om på konsthistorien: byggnader av Otto Wagner och Alfred Loos.
  • Så en fantastisk Brueghel-utställning på Konsthistoriska museet och insåg att jag inte på något sätt i världen skulle orka med att se samlingarna också…
  • Åt friterade räkor på en utomordentlig fisk-snabbmats-kedja (Varför finns inte Nordsee i Sverige?)
  • Såg att wienarna fortfarande begagnar sig av telefonkiosker som fanns i ansenlig mängd i city.
  • Undvek att köpa Klimtsouvenirer (!) vid Hundertwasserhaus.
  • Såg en fullspäckad Monet-utställning på Albertina.
  • Såg Klimt och Shiele på Leopold.
  • Såg diverse utställningar på Mumok.
  • Blev hög på alla gräddtårte-fasader i city.
  • Önskade att jag kunde göra en tidsresa till 1800-talet och få ha på mig en frasig gräddtårteklänning med turnyr. Med mera!

Fotografi som visar en mörkt gestalt med kåpa framför byggnaden Secession i Wien.

Döden vid Wiener Secession-byggnaden… I Wien, var annars?

Fotografi som visar fasaden på färgglada Hundertwasserhaus i Wien. Karolina syns i halvfigur i bildens nedre del.

Hundertwasserhaus.

Fotografi som visar Karolina framför byggnader Looshaus i centrala Wien.

Vid Looshaus. Attans nöjd Wien-turist!

Har du en drömstad som du ämnar besöka? Eller har du redan hittat dina drömmars stad? Skriv gärna och berätta!

Vi hörs snart igen!
/Karolina

Miljöer med Magnus, del 2.

Förra gången skrev jag om Magnus Peterssons fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund, man ärver av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. Man är en del av en kedja. Ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Minnen väcks till liv
Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. De var tillbommade och ouppvärmda, om det inte skulle bli kalas.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima
Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Då är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt
Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!
Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter. Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan och då började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. Då skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. När jag sen ljussätter så uppstår magi.

__________________________

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg