Miljonprogrammet – en spaning i min närmiljö

Dagens inlägg ägnar jag min boendemiljö, en del av miljonprogrammet.

Huset där jag bor.

Denna höst är jag återigen plugghäst, fast bara på 25%. Alltså försöker jag förkovra mig i något intressant, som dessutom ger några akademiska poäng. Jag läser kursen ”Design, arkitektur och det svenska samhället 1880-2020” på Högskolan i Halmstad. Just nu studerar vi 60-talet. Därför reflekterar jag nu lite kring huset jag själv bor i, eftersom det byggdes 1967 och därmed är en del av miljonprogrammet.

Vadå miljonprogrammet?

Man byggde miljonprogrammet mellan åren 1965-1974 och målsättningen var att bygga en miljon nya bostäder. De flesta associerar miljonprogrammet med monotona, betonggråa huslängor och bostadsområden i städernas utkanter. Områden präglade av våld och misär. Inte sällan har arkitekturen fått skulden för allsköns problem som råder i dessa områden.

Jag har traskat runt i kvarteren runt Gröndal där jag bor och konstaterar att de flesta husen i omgivningarna tillhör miljonprogrammet. Alltså ganska stora och trista flerbostadshus byggda någon gång i slutet av 60-talet eller början på 70-talet. Miljonprogrammet har ofta futtiga utemiljöer. Man ville helt fokusera på de liv som skulle levas inne i husen. Många kallar dessa hus fula.

Fogar som signalerar

Ett typiskt kännetecken för miljonprogrammets byggnader är de prefabricerade betongelementen som man staplade på varandra. Fogarna mellan elementen är fullt synliga. Således är det enkelt för en betraktare att genomskåda den enkla konstruktionen.

Jag såg nyligen en intressant dokumentär på SVTplay, den hette ”Folkhemmets estetik”. I den kommenterar arkitekten Gert Wingårdh just dessa betongelement. Han säger att betongelementen uppenbart signalerar att det är de billigaste möjliga pusselbitar man kan bygga ett hus med. Därför blir de synliga fogarna en inskription som ytterligare förstärker detta budskap. Och detta är enkelt för folk att förstå. Alltså är de liv som levs där lågt värderade. Således känner sig de boende nedvärderade av samhället i stort.

Arkitekten Gert Wingårdh snackar betongelement.

Fogar till frukost

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag just ett sådant hus, konstruerat av betongelement med synliga fogar. Det är det kommunala bostadsbolaget MKB:s område.
Här ser du ett par bilder:

I dokumentären menar Gert Wingårdh att man genom att addera bearbetning och nya ytskikt kan motverka den negativa laddningen som de synliga betongelementen utgör. Det har MKB uppenbarligen inte brytt sig om i detta fall.

Mitt miljonprogram

Miljonprogrammet är allt detta, men faktiskt inte bara det. Förutom de typiska bostadshusen byggdes en hel del annat, som villor, parhus, radhus och kedjehus. Och en hel del höghus som faktiskt är helt OK.

Jag är väl partisk i frågan, men jag vill påstå att min bostadsrättsförening, Malmöhus 18, ändå tillhör ett mer lyckat miljonprogrambygge. Det ligger på lagom avstånd från Malmös centrum och känns idag inte som någon förort. Vi har en jättelik trädgård med fina träd och planteringar. Interiört har vi en hel del fina material i trapphusen. Och de tre huskropparna med olika antal våningsplan gör att området känns varierat. Se här:

Jag blev intresserad av själva fasaderna på mitt hus. De är uppenbarligen inte några betongelement med synliga fogar. Jag drog slutsatsen att fasaden måste ha blivit omstylad någon gång på 80- eller 90-talet. Det var ganska enkelt att avslöja. Titta på dessa bilder:

Ett skikt av så kallat ”marmoroc” har adderats till fasaden. Dessutom har man byggt ut och glasat in balkongerna.
Här syns den tunna ytan av ”marmoroc”.

En medlem i min bostadsrättsförening upplyste mig om att förändringarna skett 1995-1998. Och att våra hus tidigare hade haft en annan beklädnad, nämligen ”sidiplattor”. En slags eternit, om jag fattat rätt. Så här ser ett annat hus i närheten ut, som har kvar sina sidiplattor:

Grannbyggnad med sidiplattor.

Således bor jag i ett något otypiskt och lite uppgraderat miljonprogram. Jag stortrivs! Och inglasad balkong borde någon få nobelpris för. Det är som ett extra rum. Jag skulle aldrig vilja vara utan min ”pensionärskuvös”!

Miljoner kramar från bloggerskan i brf Malmöhus 18

Relaterade inlägg

Naturens arkitekt: Lövsalsfågeln

Visste du att arten lövsalsfågeln bygger de mest fräsiga, kreativa och förbluffande kärleksnästen man kan tänka sig? Den kan banne mig jämföras med berömda arkitekter som Antonio Gaudí och Zaha Hadid!

Idag vill jag berätta för dig om de fantastiska små liven som bygger upp riktigt romantiska och kreativa kryp-in. Allt för att imponera på potentiella kärlekspartners. Till sin hjälp har de enbart sin näbb och sina klor.

Ett fotografi som visar en blåskimrande fågel som står på marken omgiven av blåa detaljer, såsom blomblad och kapsyler.
En så kallad ”satin bower bird”. Just denna individ verkar helt klart föredra en blåtonad skala i dekoren. Bild från Wikimedia commons.

Lövsalsfågeln är ett släkte med ett antal arter som finns på Nya Guinea och i Australien. Med största omsorg letar de upp personligt byggmaterial såsom färggranna blomblad, kvistar, grässtrån, -ja allt möjligt som de vill använda till sitt bygge. Du kan läsa mer om den här.

Lövsalsfågelns unika kärleksnästen

Det roliga är att lövsalsfåglarna har väldigt personlig smak, och skapar unika byggen. Till exempel satsar någon på en symmetrisk pelargång, en annan på en orange blomsterbädd, en tredje på en gräsmanege pyntad med upphittade kapsyler. Med yttersta omsorg om detaljer dekorerar de den plats där de sedan uppför sin lockande parningsdans på. Därför kan man med fog kalla dem scenografer.

När jag ser dessa små liv blir jag alldeles förundrad, rörd och imponerad över den kreativitet de besitter. Jag börjar fundera på begrepp som skönhet och kreativitet. Varifrån kommer känslan för färg och form?

Jag har inte skrivit särskilt mycket om arkitektur här tidigare, men jag borde bli bättre på det. Som konstvetare förväntas man nämligen kunna mycket om det. Du kan i alla fall läsa mina tidigare inlägg om Notre Dame och Helgo Zettervall.

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Det vackra kämpar mot Det fula – och en Klein tröst

I 10 månader har jag dagligen genomgått en inre kamp, där det vackra ligger i underläge mot det fula. Det är mina estetiska preferenser som dragit in mig i en ohygglig känsloreaktion, svår att hantera.

Du sköna nya återvinningsanläggning

Vi tar det från början. Min bostadsrättsförening började i mars 2019 att anlägga en underjordisk återvinningsstation och ett nytt staket. Staketet, som skulle kapsla in anläggningen, måste vara på plats innan de nya underjordiska kärlen skulle kunna tas i bruk.

Ett fotografi som visar en toppmoderna, underjordisk återvinningsstation, med smidiga inkastningsluckor ovan jord.
Den underjordiska anläggningen som alltså inte kan tas i bruk ännu.

Det hela skulle vara klart till sommaren 2019. Under tiden bygget var igång skulle vi boende slänga vår sopsortering i blåa återvinningskärl i plast. Dessa kärl skulle – givetvis – stå uppradade precis utanför min trappuppgång.

Redan här förstår du som känner mig, att det här inte alls är roligt. Alltså, en armé av blåa plastkärl, i givakt, alldeles utanför mina köks- och balkongfönster! Så fult! Men eftersom det hela bara skulle gälla fram till juni, så kunde jag stå ut.

Ett fotografi i fågelperspektiv som visar ett antal blåa plastkärl uppställda på en innergård.
Vy från min lägenhet.

Amatörernas sammansvetsning

Men ack. Vem är blåögd nog att tro på leverantörernas fagra löften? Företaget som skulle svetsa och leverera staketet – ett företag med 90 år i branschen – höll naturligtvis inte sitt löfte. De levererade fel produkter och dessutom för sent. Bakläxa. Det skulle göras om och vara på plats ”efter sommaren”.

Och ”efter sommaren” kom. Inget staket. Tiden gick sin gilla gång. Sommaren gled över i höst. Löven antog vackra färger, en slags ironisk kontrast till de ilsket blåa kärlen, som alltså fortfarande stod parkerade utanför Min uppgång.

Allvarlig kärlkamp

Och så kom höstvindarna. Som lättvindigt (ordvits) öppnade kärlens lock och virvlade upp diverse skräp. Således prydde förpackningar vår gräsmatta och våra buskar.

Så kom då den stora dagen då den sista leveransen staket anlände. Alltså grindarna som skulle försegla vårt område så att inga andra kunde komma innanför vårt gated community och slänga sopor i våra kärl. Så att vi äntligen kunde ta de underjordiska kärlen i bruk och säga goodbye till de blåa plastbackarna.

Fotografi som visar fula blåa återvinningskärl.
”Bye bye blue boxes”…

Och vad tror du hände? Givetvis hade leverantören gjort fel med gångjärnen, så de nedrans grindarna inte fungerade. Nu är vintern kommen. Och träden har fällt sina löv för längesedan. Det finns inga bjärta kulörer som kan tävla med de blåa sopkärlen längre. Kärlen har vunnit. De smockar näthinnan varje gång med sin fula uppsyn.

Ett fotografi som visar en grön gräsmatta med en orange kon i förgrunden. Längre bort syns staket som omgärdar byggmaterial, och fler koner.
Höjden av ironi: Felkonstruerade stängsel vilar skönt på gräsmattan, omringade av ännu fulare väktar-staket och orangea koner. Ska det vara nödvändigt med staket som skyddar staket? Vem vill stjäla felkonstruerade och måttbeställda stängsel?!

Det fula mot Det vackra

Jag har förstått att det vackra är mycket viktigt i mitt liv. Alltså vill jag omge mig med det jag tycker är vackert. Fina saker och möbler. Vackra bilder, vackra snittblommor. Därför ställer jag i mitt hem fram stilleben, blickfång som skänker glädje och frid åt min hårt prövade synnerv. Blåa plastkärl är Fula.

”Vilket i-landsproblem”, tänker du kanske. Ja, det är det sannerligen. Men detta sitter så djupt i mig att jag inte kan avfärda det genom att distansera mig. Annars brukar det hjälpa att ”zooma ut” och se vilka petitesser som upptar oss i västvärlden privilegierade. Men de blåa kärlen har mig nere för räkning nu.

Inte ens ironi funkar. Annars brukar jag försöka se det komiska närhelst jag stöter på en besvärlig människa eller situation.

Klein, en klen hjälp?

Men låt mig ändå försöka hitta en strimma ironi i det hela… Häromdagen insåg jag att de blåa kärlens kulör ligger hyfsat nära så kallad Yves Klein-blått. Eller korrekt kallad heter färgtonen ”International Klein Blue”, förkortat IKB.

Yves Klein var en fransk konstnär som på 1960 tog fram en speciell blandning av blått. Denna blåa kulör skulle utgöra kärnan i många av hans monokroma verk. Här nedan ser du förresten en video på hur en konservator ska åtgärda en Klein-målning.

Så nu har jag börjat betrakta sopkärlen med en konstvetares blick. Se den djupa, mjuka och välkomnande blåa nyansen som en gammal kompis. Kanske vi ska döpa färgen till ”International SYSAV blue”?

Plastkärlen må ha vunnit ett slag, men inte hela kriget.

Har du råkat ut för något fult i din vardag som irriterar dig? Skriv gärna och berätta hur du hanterar det! Vi hörs snart igen!

Filmtips: Tecknarens kontrakt

Så här i mellandagarna kan det passa med ett filmtips! Ännu en gång har jag hittat en konstrelaterad guldklimp på Cineasterna.com. Med risk för att bli tjatig: Utnyttja Cineasterna, du får streama 2 kvalitetsfilmer i veckan. Helt gratis och helt lagligt. Släng dig i väggen, Netflix!

Kultförklarade Tecknarens kontrakt, av Peter Greenaway, är från 1982. Filmen utspelar sig 1694, på ett gods på engelska landsbygden. En tecknare blir kontrakterad av husets fru, Mrs Herbert, för att göra 12 teckningar av godset. Medan hennes make är bortrest. Tecknaren ombeds inte enbart att teckna, om vi säger så…

Bild som visar filmen Tecknarens kontrakt.

Avtal om teckningar och sex

Konstnären, Mr Neville, dikterar sina villkor i ett kontrakt. Mycket noga anger han de platser han vill avbilda. Dessutom reglerar han noga, att dessa platser ska vara fria från tjänstefolk, hästkärror, tvätt och andra störande detaljer, den dag och tidpunkt han tecknar.

Så börjar konstnären rita i ganska rask takt. Mycket tack vare ett optiskt rithjälpmedel, nämligen ett rutnät. Vi vet idag, att konstnärer alltsedan renässansen, använt sig av olika optiska hjälpmedel, såsom camera obscura, camera lucida och rutnät.

Detaljer stör bilden

I alla fall… Trots tecknarens noga instruktioner kommer störande detaljer med i bilderna. En kvarglömd stege. En skjorta slarvigt slängd på en buske. Ett par stövlar som ingen vill kännas vid. Med mer.

Till slut uppdagas det som alla misstänkt: mannen i huset, Mr Herbert, har inte alls rest iväg…

Filmen är väldigt speciellt gjord, som Greenaways alla filmer är. Musiken, färgerna och kostymerna används som självständiga, berättande komponenter. Här finns symbolik på många plan. Jag tror definitivt att de som gjorde The Favourite (2018) har tittat på denna film och inspirerats. Inte så lite, heller.

(Om du ser Tecknarens kontrakt, kan det vara intressant att läsa denna artikel från The Guardian)

Mycket nöje!
/Karolina

PS: Mitt förra filmtips, Tulpanfeber, utspelade sig under ungefär samma tid. Du hittar alla mina filmtips under ”Relaterade inlägg”.

Relaterade inlägg

Bättre nörd än störd på Thorvaldsens!

Härförleden råkade jag i förbifarten berätta för en väninna att jag besökt Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Hennes spontana reaktion var något i stil med ”Men det är väl jättetråkigt?

Thorvaldsens museum, Köpenhamn. Bildkälla: Wikimedia.

För dig som inte vet: Thorvaldsens är ett museum med gamla marmorstatyer. Som förställer karaktärer ur den grekiska och romerska mytologin. Redan där gäspar nog de flesta. Tycker det är torrt och extremt insnöat. De skulle aldrig sätta sin fot på ett sådant ställe.

Vilken tur att ingen tvingar dem!

Marmor-mys

Alla behöver inte gilla det! Det finns folk som uppskattar det torra och gamla. Jag är en sådan person. Thorvaldsens är en plats för sådana som jag. Där finns lugnet och tystnaden. Det vackra och skickligt utförda hantverket.

Att vandra runt bland Venus, Herkules och Merkurius-skulpturer var ljuvligt för mig. Dessutom hade museet en väl fungerande ljudguide som berättade om de gamla myterna. Och i shopen köpte jag ett par egyptiska katt-örhängen.

Skulptur på Thorvaldsens museum.
Amor och Psyke, konstnär Bertel Thorvaldsen.
Egyptiska katt-örhängen som ibland kan ses dingla i mina örsnibbar.

Det är väl underbart att vi är olika. Och att det finns något för alla. Det gäller bara att hitta sin grej och dyka ner i den.

Vad gillar du? Har du något intresse som andra anser tråkigt eller nördigt? Hör gärna av dig med en kommentar! Nu tar Livet och konsten ett långt sommaruppehåll!

Bästa hälsningar Karolina

PS: Ett annat Köpenhamnstips fick du för ett tag sedan: Klunkehjemmet.