Veckans pausfågel: Natt och dag med Escher

”Dag och natt” är Riksbyggens felanmälningsjour. Dit har jag ringt ett antal gånger, efter att mina grannar pressat in alltför stora soppåsar i sopnedkastet och därmed orsakat stopp. ”Natt och dag” är däremot ett konstverk från 1938 av MC Escher. Alltså ett mycket roligare ämne för dagens inlägg!

”Natt och dag”, 1938, av M C Escher. Bilden är ett träsnitt.

Dagens iakttagelser ingår i serien ”Veckans pausfågel”, som alltså är en spinn-off på serien ”På vingar genom konsthistorien”. Ibland råkar jag på ett spännande konstverk med fåglar i. Därmed finns det genast läge att göra en så kallad ”observation”!

Natt och dag i Haag

Konstverket ”Natt och dag” har jag sett i original, på Escher-museum i Haag. Eftersom det är ett grafiskt blad, närmare bestämt ett träsnitt, så finns det flera ex av det.

Här syns jag (till höger) med mitt resesällskap, Désirée Lennklo, framför Escher-museet i Haag, november 2019. På fasaden syns en av Eschers metamorfos-bilder.

”Natt och dag” föreställer gäss som flyger över ett lapptäckes-likt landskap. Fågelformerna är i mitten av bilden sammanflätade genom så kallad tesselering. Alltså en särskild teknik för att skapa heltäckande ytor med geometriska former. Dessa upprepas genom att de vrids eller speglas enligt olika principer.

Escher har stegvis ”dragit isär” tesseleringen. Således ser vi, förutom fåglarna, landskapet under. Det består av två spegelvända vyer som visar samma område.

Nedan ser du hur Skånetrafiken använder en tesselering på glaset i en busskur.

Enastående och enigmatiskt, Escher!

Escher utbildade sig till arkitekt, men kom att arbeta som konstnär. Han är känd för sina tesseleringar och ”omöjliga” bilder, där t ex vatten tycks rinna uppåt och olika trappkonstruktioner skapar gåtfulla hus. Eller där olika djur stegvis omvandlas till nya former, i bilder som konstnären kallade Metamorfoser. Alltså förvandlingar.

Jag tror faktiskt att skaparen av vår förra tjuga, kan ha inspirerats av ”Natt och dag”. Kolla här:

Eschers konstnärskap kretsade kring utforskade av perspektiv, geometri och speglingar. Jag är djupt fascinerad av Eschers bilder och tycker att han var extremt konsekvent och skapade helt egna bilder som fascinerar än idag!

Bästa hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg

Det vackra kämpar mot Det fula – och en Klein tröst

I 10 månader har jag dagligen genomgått en inre kamp, där det vackra ligger i underläge mot det fula. Det är mina estetiska preferenser som dragit in mig i en ohygglig känsloreaktion, svår att hantera.

Du sköna nya återvinningsanläggning

Vi tar det från början. Min bostadsrättsförening började i mars 2019 att anlägga en underjordisk återvinningsstation och ett nytt staket. Staketet, som skulle kapsla in anläggningen, måste vara på plats innan de nya underjordiska kärlen skulle kunna tas i bruk.

Ett fotografi som visar en toppmoderna, underjordisk återvinningsstation, med smidiga inkastningsluckor ovan jord.
Den underjordiska anläggningen som alltså inte kan tas i bruk ännu.

Det hela skulle vara klart till sommaren 2019. Under tiden bygget var igång skulle vi boende slänga vår sopsortering i blåa återvinningskärl i plast. Dessa kärl skulle – givetvis – stå uppradade precis utanför min trappuppgång.

Redan här förstår du som känner mig, att det här inte alls är roligt. Alltså, en armé av blåa plastkärl, i givakt, alldeles utanför mina köks- och balkongfönster! Så fult! Men eftersom det hela bara skulle gälla fram till juni, så kunde jag stå ut.

Ett fotografi i fågelperspektiv som visar ett antal blåa plastkärl uppställda på en innergård.
Vy från min lägenhet.

Amatörernas sammansvetsning

Men ack. Vem är blåögd nog att tro på leverantörernas fagra löften? Företaget som skulle svetsa och leverera staketet – ett företag med 90 år i branschen – höll naturligtvis inte sitt löfte. De levererade fel produkter och dessutom för sent. Bakläxa. Det skulle göras om och vara på plats ”efter sommaren”.

Och ”efter sommaren” kom. Inget staket. Tiden gick sin gilla gång. Sommaren gled över i höst. Löven antog vackra färger, en slags ironisk kontrast till de ilsket blåa kärlen, som alltså fortfarande stod parkerade utanför Min uppgång.

Allvarlig kärlkamp

Och så kom höstvindarna. Som lättvindigt (ordvits) öppnade kärlens lock och virvlade upp diverse skräp. Således prydde förpackningar vår gräsmatta och våra buskar.

Så kom då den stora dagen då den sista leveransen staket anlände. Alltså grindarna som skulle försegla vårt område så att inga andra kunde komma innanför vårt gated community och slänga sopor i våra kärl. Så att vi äntligen kunde ta de underjordiska kärlen i bruk och säga goodbye till de blåa plastbackarna.

Fotografi som visar fula blåa återvinningskärl.
”Bye bye blue boxes”…

Och vad tror du hände? Givetvis hade leverantören gjort fel med gångjärnen, så de nedrans grindarna inte fungerade. Nu är vintern kommen. Och träden har fällt sina löv för längesedan. Det finns inga bjärta kulörer som kan tävla med de blåa sopkärlen längre. Kärlen har vunnit. De smockar näthinnan varje gång med sin fula uppsyn.

Ett fotografi som visar en grön gräsmatta med en orange kon i förgrunden. Längre bort syns staket som omgärdar byggmaterial, och fler koner.
Höjden av ironi: Felkonstruerade stängsel vilar skönt på gräsmattan, omringade av ännu fulare väktar-staket och orangea koner. Ska det vara nödvändigt med staket som skyddar staket? Vem vill stjäla felkonstruerade och måttbeställda stängsel?!

Det fula mot Det vackra

Jag har förstått att det vackra är mycket viktigt i mitt liv. Alltså vill jag omge mig med det jag tycker är vackert. Fina saker och möbler. Vackra bilder, vackra snittblommor. Därför ställer jag i mitt hem fram stilleben, blickfång som skänker glädje och frid åt min hårt prövade synnerv. Blåa plastkärl är Fula.

”Vilket i-landsproblem”, tänker du kanske. Ja, det är det sannerligen. Men detta sitter så djupt i mig att jag inte kan avfärda det genom att distansera mig. Annars brukar det hjälpa att ”zooma ut” och se vilka petitesser som upptar oss i västvärlden privilegierade. Men de blåa kärlen har mig nere för räkning nu.

Inte ens ironi funkar. Annars brukar jag försöka se det komiska närhelst jag stöter på en besvärlig människa eller situation.

Klein, en klen hjälp?

Men låt mig ändå försöka hitta en strimma ironi i det hela… Häromdagen insåg jag att de blåa kärlens kulör ligger hyfsat nära så kallad Yves Klein-blått. Eller korrekt kallad heter färgtonen ”International Klein Blue”, förkortat IKB.

Yves Klein var en fransk konstnär som på 1960 tog fram en speciell blandning av blått. Denna blåa kulör skulle utgöra kärnan i många av hans monokroma verk. Här nedan ser du förresten en video på hur en konservator ska åtgärda en Klein-målning.

Så nu har jag börjat betrakta sopkärlen med en konstvetares blick. Se den djupa, mjuka och välkomnande blåa nyansen som en gammal kompis. Kanske vi ska döpa färgen till ”International SYSAV blue”?

Plastkärlen må ha vunnit ett slag, men inte hela kriget.

Har du råkat ut för något fult i din vardag som irriterar dig? Skriv gärna och berätta hur du hanterar det! Vi hörs snart igen!

En pappskalle viker ut sig

Jag har i tidigare inlägg avslöjat att jag har lite insnöade intressen. I själva verket är hela den här bloggen ganska så insnöad. Och idag ska jag delge dig ett annat nördigt intresse! Här får du läsa om min böjelse att tillverka pop-up-kort.

Papper istället för pulka

Allt började på sportlovet 2015. Inte för att jag själv hade något sportlov. Istället jobbade jag som vanligt på Falsterbo Konsthall. Vi hade bjudit in Lena Ignestam från Pop-Up-Lab Malmö, att hålla en workshop. Lena är konstnär. Förutom att arbeta med skulptur och offentlig gestaltning, har Lena nördat ner sig i pop-up-kort.

Denna dag skulle Lena lära barn och ungdomar hur man skapar sådana kort. Lena och ungdomarna vek alltså kort. Och jag passade på att testa samtidigt.

Fotografi som visar ett blått kort. Från kortets bas står en grönskande fond och framför den finns bilder på en hare, en man och ett glas vin.
Ett av mina första, lite mer avancerade pop-up kort.
Denna grundteknik kallas symmetrisk v-vikning.

Sen var jag fast. Jag började vika kort hemma. Klippa och klistra. När jag ville lära mer, beställde jag en bok från brittiska Amazon: ”Pop-up Cards and paper mechanics” av Duncan Birmingham. Duncan är en liten brittisk farbror som, förutom boken, har en Youtube-kanal. Där visar han sina tekniker steg för steg.

Hobby som viker sig platt

En behöver inte så mycket för att utöva denna hobby. Skärmatta, skalpell, falsben, sax, papper, pennor, linjal och lim. Resultatet blir platt och tar liten plats i hemmet. En nätt och behändig hobby, med andra ord. Billig också!

Här syns en konstruktionsvy.

Folk blir extremt imponerade och fascinerade av mina kort. På mitt Instagram publicerar jag bilder och filmer av mina alster. Det resulterar i glada tillrop från vänner och andra pappskallar runt om i världen. Följ mig gärna där, så får du se vart nörderi kan leda till!

Ett kort i tre lager med tema Gabriele Münter. Bilderna tog jag från ett
gratishäfte på Louisiana, där nämnda konstnärinnas alster ställdes ut.

Har du någon hobby? Skapar du på något sätt? Skriv gärna och berätta. Vem vet, kanske inspirerar du någon annan att testa!

Pappriga hälsningar från Karolina

Jag mönstrar av!

Sedan en tid tillbaka har jag varit lätt stressad när jag tittat in i min garderob. Varför? Jag har massor av fina kläder. Olika kläder. Mönstrade kläder. Kläder i fint skick. Gamla trotjänare. Ändå väckte mina persedlar tvetydiga känslor i mig. Till analys!

Stagnerade energier
En orsak till känslorna kan vara, att jag de senaste åren genomgått enorma förändringar i mitt privatliv. Men kläderna som hänger i garderoben har köpts in under en tidigare fas av mitt liv. De representerar en annan sorts liv.

Som anhängare av Feng Shui skulle jag säga att de bär på stagnerade energier. Energier som inte längre fyller ett syfte. Bort med dem!

Självdiagnostik
Ytterligare en orsak är att jag ställt en diagnos på mig själv. Jag är allergisk! Mot att klä mig i mönster! Symptomen yttrade sig när jag insåg att alla dessa mönstrade kläder framkallar stress och olustkänslor i mig. Var fanns lugnet? Det vilsamt stiliga?

Bilder som föreställer mönstrade tyger. Allt annat än monokrom stil!

Knappast monokromt! Ett potpurri av mönster i min garderob. Känner du stressen komma krypande?

Ladies med mode-statement
Så sprang jag på ”Röda damen”, både i Trelleborg och på Mobilia i Malmö. För er som inte känner till henne, så är hon lite av en ”urban legend” i Malmö. Faktum är att hon existerar i verkligheten! Hon heter Irene och är en äldre dam som alltid klär sig i rött, från topp till tå. Oavsett årstid och väderlek. Detta är vad man kallar en monokrom klädstil. Röda damen och jag satt på Mobilia och pratade. Hon bjöd mig på röda geléhjärtan. Jag tycker att hon har supercool stil.

En annan inspirationskälla är min väninna Anneli Magnuson, som jag tidigare skrivit om här på bloggen. Alltid stilig och monokromt klädd.

Så nu har jag plockat undan, sålt, skänkt bort merparten av min garderob. Nu börjar en stegvis resa mot det vilsamma, det monokroma.

Tjingeling!

PS: På bloggen Färgstarka Fridas Monokroma Mani kan du se exempel på en cool tjej som valt monokrom livsstil.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: ”Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

”Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

Relaterade inlägg