En pappskalle viker ut sig

Jag har i tidigare inlägg avslöjat att jag har lite insnöade intressen. I själva verket är hela den här bloggen ganska så insnöad. Och idag ska jag delge dig ett annat nördigt intresse! Här får du läsa om min böjelse att tillverka pop-up-kort.

Papper istället för pulka

Allt började på sportlovet 2015. Inte för att jag själv hade något sportlov. Istället jobbade jag som vanligt på Falsterbo Konsthall. Vi hade bjudit in Lena Ignestam från Pop-Up-Lab Malmö, att hålla en workshop. Lena är konstnär. Förutom att arbeta med skulptur och offentlig gestaltning, har Lena nördat ner sig i pop-up-kort.

Denna dag skulle Lena lära barn och ungdomar hur man skapar sådana kort. Lena och ungdomarna vek alltså kort. Och jag passade på att testa samtidigt.

Fotografi som visar ett blått kort. Från kortets bas står en grönskande fond och framför den finns bilder på en hare, en man och ett glas vin.
Ett av mina första, lite mer avancerade pop-up kort.
Denna grundteknik kallas symmetrisk v-vikning.

Sen var jag fast. Jag började vika kort hemma. Klippa och klistra. När jag ville lära mer, beställde jag en bok från brittiska Amazon: ”Pop-up Cards and paper mechanics” av Duncan Birmingham. Duncan är en liten brittisk farbror som, förutom boken, har en Youtube-kanal. Där visar han sina tekniker steg för steg.

Hobby som viker sig platt

En behöver inte så mycket för att utöva denna hobby. Skärmatta, skalpell, falsben, sax, papper, pennor, linjal och lim. Resultatet blir platt och tar liten plats i hemmet. En nätt och behändig hobby, med andra ord. Billig också!

Här syns en konstruktionsvy.

Folk blir extremt imponerade och fascinerade av mina kort. På mitt Instagram publicerar jag bilder och filmer av mina alster. Det resulterar i glada tillrop från vänner och andra pappskallar runt om i världen. Följ mig gärna där, så får du se vart nörderi kan leda till!

Ett kort i tre lager med tema Gabriele Münter. Bilderna tog jag från ett
gratishäfte på Louisiana, där nämnda konstnärinnas alster ställdes ut.

Har du någon hobby? Skapar du på något sätt? Skriv gärna och berätta. Vem vet, kanske inspirerar du någon annan att testa!

Pappriga hälsningar från Karolina

Jag mönstrar av!

Sedan en tid tillbaka har jag varit lätt stressad när jag tittat in i min garderob. Varför? Jag har massor av fina kläder. Olika kläder. Mönstrade kläder. Kläder i fint skick. Gamla trotjänare. Ändå väckte mina persedlar tvetydiga känslor i mig. Till analys!

Stagnerade energier
En orsak till känslorna kan vara, att jag de senaste åren genomgått enorma förändringar i mitt privatliv. Men kläderna som hänger i garderoben har köpts in under en tidigare fas av mitt liv. De representerar en annan sorts liv.

Som anhängare av Feng Shui skulle jag säga att de bär på stagnerade energier. Energier som inte längre fyller ett syfte. Bort med dem!

Självdiagnostik
Ytterligare en orsak är att jag ställt en diagnos på mig själv. Jag är allergisk! Mot att klä mig i mönster! Symptomen yttrade sig när jag insåg att alla dessa mönstrade kläder framkallar stress och olustkänslor i mig. Var fanns lugnet? Det vilsamt stiliga?

Bilder som föreställer mönstrade tyger. Allt annat än monokrom stil!

Knappast monokromt! Ett potpurri av mönster i min garderob. Känner du stressen komma krypande?

Ladies med mode-statement
Så sprang jag på ”Röda damen”, både i Trelleborg och på Mobilia i Malmö. För er som inte känner till henne, så är hon lite av en ”urban legend” i Malmö. Faktum är att hon existerar i verkligheten! Hon heter Irene och är en äldre dam som alltid klär sig i rött, från topp till tå. Oavsett årstid och väderlek. Detta är vad man kallar en monokrom klädstil. Röda damen och jag satt på Mobilia och pratade. Hon bjöd mig på röda geléhjärtan. Jag tycker att hon har supercool stil.

En annan inspirationskälla är min väninna Anneli Magnuson, som jag tidigare skrivit om här på bloggen. Alltid stilig och monokromt klädd.

Så nu har jag plockat undan, sålt, skänkt bort merparten av min garderob. Nu börjar en stegvis resa mot det vilsamma, det monokroma.

Tjingeling!

PS: På bloggen Färgstarka Fridas Monokroma Mani kan du se exempel på en cool tjej som valt monokrom livsstil.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: ”Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

”Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två format inom konstutställningar. Hur konst presenteras i ett rum påverkar så klart upplevelsen och våra vänner Svart och Vitt har naturligtvis ett finger med i spelet!

Hört talas om den vita kuben?
I konstsammanhang talas det om den vita kuben. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Omvärlden stängs ute och konsten får tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta utställningar byts.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box
Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?
I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.

Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 4. Svart kvadrat på vit botten.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om hur konstnären Anneli Magnuson gjort svart och vitt till en livsstil. Idag ska jag ta itu med ”Svart kvadrat på vit botten”, en legendarisk målning av Kazimir Malevitj (1878-1935).

”Svart kvadrat på vit botten” av Malevitj, 1915. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Suprematism
Den ryske konstnären Kazimir Malevitj utvecklade i början av 1900-talet stilen suprematism. Han har blivit känd för sina abstrakta kompositioner med geometriska former. Svart kvadrat på vit botten (1915) är kanske en av de mest kända. Den är vad det låter som: en svart kvadrat på vit botten.

Suprematism kommer från engelskans supreme vilket betyder suverän. Suprematismen skulle vara en konststil med andlig funktion, helt ren och befriad från föremål. Malevitj reducerade sin målning till så få element som möjligt. En svart kvadrat på vit botten var en målning som var en målning, inte en illusion av verkligheten.

En målning med dimensioner
Saker som tidigare varit intressanta för konstnärer, som volym, djup och perspektiv skulle ersättas av en helt platt yta. Den platta ytan skulle ändå inrymma dessa dimensioner fast på ett högre plan, om jag förstått saken rätt. Den svarta ytan skulle vara en oändlig rymd, dock begränsad av den vita ytan runt omkring.

Malevitjs målningar utgjorde en helt ny värld inom måleriet, en ny värld för den nya och moderna människan.

Ett urval av suprematistiska målningar av Malevitj. Notera att ”Svart kvadrat på vit botten” hängts på platsen där man traditionellt hänger hemmets ikon. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Kontrasterna samspelar
Abstrakta konstverk kan så klart tala till oss. Väcka stämningar, känslor och associationer. Alla kan göra sin personliga tolkning och det finns inget rätt eller fel. Den abstrakta bilden är fullkomligt vidöppen i sitt tolkningsutrymme. Den bara är sig själv.

Lek med tanken att målningen istället heter Vit ram runt svart kvadrat. Eller Fönster mot rymden. Eller Evighet. Eller Svart stuga i snölandskap. Vi kan projicera vad som är fruktbart för oss på Malevitjs målning.

I Svart kvadrat på vit botten samspelar plötsligt det svarta och det vita med varandra. Trots kontrasten upplever jag inte målningen som hård eller fientlig. Den bär på något förborgat, kanske till och med en andlig dimension. Kanske kan jag snudda vid målningens innersta kärna, om jag bara tillåter mig lite lugn och ro.

Malevitjs öde
Att konstnären lanserade en så radikal stil hindrade honom inte från att så småningom återgå till föreställande motiv. Det var nog ett sätt att fogligt närma sig den av myndigheterna stipulerade konststilen socialistisk realism. Vad hade han att sätta emot? Tur för oss att dessa radikala tavlor trots allt överlevt för att väcka förundran även i vår tid.

Relaterade inlägg