Miljöer med Magnus, del 2.

Förra gången skrev jag om Magnus Peterssons fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund, man ärver av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. Man är en del av en kedja. Ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Minnen väcks till liv
Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. De var tillbommade och ouppvärmda, om det inte skulle bli kalas.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima
Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Då är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt
Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!
Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter. Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan och då började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. Då skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. När jag sen ljussätter så uppstår magi.

__________________________

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 1.

Jag är lycklig ägare till ett av Magnus Peterssons fotografiska verk, ”Biblioteket”. Att betrakta den bilden väcker många tankar och känslor i mig. Den fascinerar, förbryllar och fångar in mig i en alldeles speciell stämning. 

Bilden jag äger. Titel ”Biblioteket”. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären Magnus Petersson.

Övergivna platser
Magnus Petersson gestaltar ofta ödsliga och tysta miljöer. Han bygger upp modeller av interiörer och exteriörer, som han sedan fotograferar, t ex serierna ”Avfart”, ”Tillslutet” och ”Arkipelag”.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Min bild, ”Biblioteket”, ingår i serien ”Tillslutet” som verkar skildra en övergiven herrgårdsmiljö från förra sekelskiftet. I interiörerna tycks människorna som bott där ha lämnat huset till sitt öde. Över möblerna hänger lakan och in genom fönsterna lyser ett varmt ljus som får möblerna att kasta långa skuggor över golven.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Hört talas om antropocen?
Bilderna ger ett tyst intryck på ett lite kusligt sätt. Och ljuset som sveper in i rummen få mig att tänka att världen utanför kanske gått under eller står i brand. Eller har miljöförstöring gett atmosfären ett eldigt sken.

Jag läser på lite om den så kallade antropocen. Det är en benämning på vår nuvarande tidsålder som myntades av den amerikanske biologen Eugene F. Stormer (1934–2012). Tidsperioden antropocen började efter cirka 1800. Under denna tid och framåt har människan förändrat jordens geologi, klimat och ekosystem. Vi har helt enkelt fördärvat vår egen livsmiljö och självklart går det hela åt skogen.

Någon mer än jag som får ångest av det? Är det undergång jag ser i bilderna?

Vad kan ha hänt? Var är människorna? Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Tillslutet
Titeln på bildsviten är ”Tillslutet”. Inte ”Till slutet”, fast det skulle också ha passat bra i mina ögon om det nu handlar om undergången.

Konst som terapi?
Är det helt enkelt så, att jag genom att betrakta Peterssons bilder bearbetar min klimatångest? Hmm! Samtidigt är bilderna vackra och meditativa. Är det så att bilderna skänker tröst inför den förmodade undergången? Mänskligheten kommer att gå åt skogen, men förfallet kommer att vara ack så vackert! Jag kan inte reda ut dessa tankar, men bilderna fascinerar mig ungefär på samma sätt som jag gillar dystopiska filmer.

Nästa gång vi hörs får du veta mer om Magnus konst. Jag har nämligen träffat honom och ställt några frågor!

Hasta la vista!

PS: Fram till 21 januari kan du se några av Magnus Peterssons verk från serien ”Arkipelag”  i utställningen ”Till havs” på Falsterbo Strandbad.

Ur serien ”Arkipelag” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 3. Livsstil.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om några personliga nedslag på en palett. Denna gång har jag träffat en person som gjort svart och vitt till sin livsstil.

En träff med svarta madame Anneli Magnuson
Damen som alltid är svartklädd heter Anneli Magnuson. Hon är textilkonstnär, poet och vigselförrättare.

Alltid ytterst tjusigt klädd i fantastiska kreationer sveper Anneli in i ens vardag. Pälskragar, chica fjäderdekorationer, broderade detaljer svart på svart, följsamma plagg med attityd och alltid en formsäker silhuett. Hon är mycket tjusig!

Anneli har sin högborg i byn Västra Ingelstad söder om Malmö. Där har hon sin ateljé med utställningsrum och bostad som hon delar med maken Anders. Allt i hemmet är antingen svart eller vitt. Ska man ta med sig en gåva bör den vara vit eller svart…

Vi sitter i uterummet hos Anneli och jag blir bjuden på lyxskorpor, praliner och te. Att befinna sig hos Anneli är som att kliva in i en annan stämning. Här kan du läsa vad vi pratade om.

På besök i Anneli-land…

Hej Anneli! Jag antar att dina favoritfärger är svart och vitt. Har det alltid varit så?
För 35 år sedan hade jag en helt kornblå period. Men sen dess har det svarta kommit mer och mer. Nu är allt svart i min klädsel, men jag har detaljer som är vita, till exempel pärlhalsband och även guld och silver.

Jag ser oftast likadan ut, men ändå inte. Jag använder ju olika material t ex olika strukturer, matt och blankt o s v.

Hur kom det svarta in i ditt liv?
Jag tror att jag nog ”hade det i mig” från början, men jag kunde inte uttrycka det. Inredning och föremål i svart var mycket ovanlig förr. Nu finns det ju massor! Men då det var en lycka och en förväntan för mig att få leta och längta tills de rätta föremålen dök upp.

För många kan svart kanske verka lite skrämmande.  Vad betyder svart för dig?
Det finns inget alternativ för mig! För mig är det svarta vilsamt vackert och jag får en enorm styrka i det svarta. Jag ser alla färger i det svarta och hämtar kraft ur det.

Till vänster: En vacker skapelse, en så kallad ”karamellsemla” av svandun och pärlor. Till höger ett Anneli-halsband. Allt skapat av Anneli!

Vackra föremål, skönhet och harmoni är viktigt för dig både när det gäller kläder och heminredning, men också det vackra i människor och mångfald. Hur kommer det sig?
Redan som liten bestämde jag mig för att tro på det goda i livet. Att göra gott, att vilja gott. Det kan vara i vilken form som helst.

Min önskan är att alla människor ska förstå att alla kan göra gott, alla kan stråla på sitt sätt. Om jag inte hade valt att se det vackra i livet hade jag inte överlevt i denna brutala värld.

Tyvärr är det mesta sant av hemskheterna som står i tidningarna, men samtidigt händer en massa fina saker och vi får försöka fokusera på det. Någonstans i det fasansfulla kanske man kan orka lyfta blicken och fästa den på en liten ljusglimt.

 

Många associerar svart till sorgdräkt, vad tänker du om det?
Ja, vid tillfällen som exempelvis begravning, då blir svart en platt färg, säger Anneli och klappar med händerna för att illustrera.

Hur fungerar den svarta klädseln när du är vigselförrättare?
Jag brukar alltid bjuda hem de par som jag ska viga på fika. Jag kollar av deras reaktioner om de tycker min klädstil är ok. Vill de ha en vigselförrättare som har färggranna eller blommiga kläder får de helt enkelt ge uppdraget till någon annan än mig.

Jag kan inte gå emot mig själv på denna punkt. Men om någon skulle be mig vara klädd i helvitt skulle jag gå med på det.

Har du stött på någon situation där kärleken till svart varit problematisk?
Jag gick en andlig målerikurs och där man inte fick använda svart! Man skulle meditera först och få inspiration. Sen skulle man måla det man fått till sig vilket gjorde det svårt för mig…

Hur gör du med färger i ditt eget måleri?
Jag använder lite andra färger i mitt måleri men så klart mycket svart när jag får måla som jag vill. Jag gillar att använda guld, silver och bladguld i mina bilder.

Hur fungerar det med din man Anders, har han också anammat det svarta?
Anders är också bara klädd i svart och han har nog blivit inspirerad av mig. Jag är så lycklig över det för han klär mycket bra i det.

Hämtar du inspiration från några speciella modeskapare och stilikoner?
Nej! Jag struntar i trender och modetidningar. Jag går min egen väg!

Berätta om ditt nagellack!
Jag brukar ha ena handens naglar i svart och andra handens i skimrande pärlemor! Det är en vacker symbol för att det som är olika är vackert och att vi ska bejaka det. Både i en själv och i de människor man möter.

Vi måste öppna våra ögon för att se lite mer, lyssna lite bättre och inte vara så tvärsäkra alltid.

Annelis skapelser.

Och det här med svart, vitt och guld kommer också tillbaka på omslaget till din bok, Guldkorn från universum.
Det är en bok med svart glänsande omslag. På framsidan står titeln i guld och så finns det en liten, enkel vit fjäder. Allt detta speglar mig och den lilla vita fjädern är en så vacker symbol för det lilla som kanske inte är så stort för världen, men som förmedlar det sköna! Bokens kanter är guldfärgade och glänser underbart.

Jag inspireras av Annelis syn på livet och skönhet. Med hennes synsätt blir svart en mjuk och vänlig färg som kan ge kraft och mod. Har du någon favoritfärg som går igenom i ditt klädval och hem? Vad betyder det i så fall för dig? Skriv och berätta!

Relaterade inlägg

Så mycket bättre med Helgo Zettervall

Att förbättra fasaden gör de flesta glada.  Jag kan inte tänka mig att visa mig utan smink. Varje dag spacklar jag fasaden. Gör mig vacker. Jag kan bara inte låta bli! Resultatet blir en piffigare, chicare och faktiskt lite gladare Karolina. En förskönad fasad förbättrar humöret! Men ibland slår det slint…

Arkitekten som var besatt av att försköna
En person som var besatt av att försköna fasader var arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907). Han for fram som en ångvält i sin iver att förbättra, försköna och dekorera historiska byggnader, kyrkor och slott. Han har satt spår över nästan hela landet.

Hans ingrepp har förvanskat ett stort antal byggnader. Ett strålande exempel är rådhuset i Malmö. Jag träffar malmöexperten Christian Kindblad som svarar på mina frågor och berättar mer om Zettervall.

En vandal? Helgo Zettervall i sina bästa dagar, ca 1880. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Hur var tiden Helgo Zettervall verkade i?
Han verkade ju på 1860-, 70- och 80-talen. Det var en tid i Malmö då industrin kom igång och började generera pengar. Mycket pengar och dålig smak har alltid varit en vedervärdig kombination. Detta bäddade för hans brutala ingrepp på historiska byggnader.

Man fick alltså för mycket pengar och skulle göra något tjusigt. Och då kom Helgo Zettervall farande, som han alltid gjorde.

Hur gick det hela till? Fick han fria händer?
Han var stor arkitekt och även domkyrkoarkitekt och dessutom senare även ordförande i det som kom att bli byggnadsstyrelsen. Så han hade alla trådar i sin hand och kunde agera fritt.

Vad tror du drev honom? Vilka stilideal hade han?
På denna tid hade man något som kallas eklektisk stil. Det är ett tjusigt hittepå-ord som bara betyder ”Jag har ingen aning om vad jag sysslar med. Jag tar element ur all byggnadshistoria och slår ihop det och hittar på att det är t e x holländsk renässans” (som i fallet med Malmö rådhus).

Jag tycker att eklektisk stil är tämligen vidrig. Den är ingen egentlig stil. Det är det värsta med den.

”Från grunden uppförd 1546, blev denna byggnad ändrad och förbättrad 1812, vidgad och förskönad 1864-69.” Den texten hittar du på Rådhusets fasad. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vad har Helgo Zettervall gjort med Malmö rådhus?
Rådhuset byggdes på 1500-talet i renässansstil och det är samtida med Stortorget. Huset fick klassicistisk stil i början av 1800-talet, mycket likt de två husen bredvid som lyckades klara sig undan eklekticismen. Rådhuset såg alltså ut som dessa innan Helgo Zettervall satte tänderna i det.

Malmö stortorget, Ludvig Messman, 1859. Den ljusa byggnaden framför kyrktornet är alltså rådhuset innan Helgo satte tänderna i det. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Renässansstilen hade ju sina oregelbundenheter: man satte ett fönster där man behövde ett, en trappa där man behövde en. Men med eklekticismen skulle allt göras jävligt fyrkantigt. Alla fönster ska sitta på rad även om det inte behövs fönster. Och blindfönster.

Om man tittar på rådhusets exteriör, vad har egentligen hänt?
Vi ser en rusticering längst ned på rådhuset. Det ska föreställa stabila gråstenar men allt är påklistrat i tunna sjok. Det gäller hela fasaden. Det är inte byggnadselement utan påklistrade detaljer. Det är till exempel inga riktiga pilastrar.

”Stabila gråstenar” i Helgos smak. Detalj från rådhusets bas. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Var kom dessa detaljer ifrån?
På denna tid kunde man köpa dekorationer i olika historiska stilar per katalog. Dessa krusiduller kunde man fästa på sitt hus. En välkänd firma inom detta var Notini. Det var en stor stuckatörfamilj som etablerade sig i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Går man Stora Nygatan i Malmö kan man se Notinis eget hus (nr. 19) som är en riktig reklampelare för stuckatur.

Notini och flera andra firmor gjorde tjocka kataloger med alla sorters krusiduller, både för exteriört och interiört bruk. Fönsteromfattningar, lister, rosetter o s v. Du kunde fixa ett hus hur lätt som helst. Det var bara en fråga om pengar.

Även stenhuggare och andra gjorde utsmyckningar, figurer och annat till rådhuset.

Ett exempel på pimpad fasad med Notinis stuckatur. Detta hus ligger bredvid Café Hollandia på Södra Förstadsgatan. Spana in det om du kommer förbi!

Detaljbild på stuckaturen. More is more!

Vad är det för figurer Helgo Zettervall dekorerat rådhusets fasad med?
Han gjorde ett godtyckligt urval av Malmögubbar, t ex Frans Suell och Jörgen Kock. Han struntade helt i Kockum och bröderna Beijer, som var nog så viktiga. Vidare har vi en Justitia-liknande figur och lite andra damer… Vågskålen längst upp i mitten påminde folk om en bödelsyxa och den gillade inte malmöborna.

Vad är hans värsta ingrepp när det gäller historiska byggnader?
Det största brottet han begick var renoveringen av Lunds domkyrka. Visst, det är en vacker kyrka men den har ju noll med ursprunget att göra. Han rev båda tornen, hela västfasaden och ändrade om det mesta inuti. Och så byggde han upp något som han tyckte var den perfekta kyrkan, fast utan någon hänsyn bakåt i tiden.

Och Petri kyrktorn i Malmö har han också renoverat, kan du säga något om det? Han passade på att ändra som han alltid gjorde! Han introducerade cement och maskinslaget tegel. Innan dess använde man aldrig cement på kyrkor, det var kalkbruk som gällde och handslaget tegel. Det ska ha liv i sig!

Petri kyrka, Malmö.

I Uppsala domkyrka gjorde han likadant och det ledde till hans fall. Verner von Heidenstam blev den som tog livet av Helgo Zettervalls karriär. I två artiklar i Dagens Nyheter skrev han starkt kritiskt om honom. Tiden hade blivit mogen, alla var trötta på Helgo. Efter detta störtdök han i popularitet.

Se Edward Bloms avsnitt om Uppsala domkyrka.

Vad är problemet med att man mixat ihop olika stilar på det här sättet? Vilka konsekvenser får det?
Det är en hybris jag inte gillar! Det leder till dålig smak. Detta att man ska vara störst och bäst. Malmö har väl haft lite lillebrorskomplex framförallt mot Stockholm. Gärna stora projekt som ska markera rikedom.

Jag älska gamla medeltida kyrkor. Jag är inte alls imponerad av de stora katedralerna nere i Europa och på andra ställen för de markerar inte en gemensam tro. Det är inte byns befolkning som sliter för något de tror på utan handelsmän som vill visa sin rikedom och vill tävla med staden intill.

Det har inget med Gud att göra utan är bara skryt. Det gillar jag inte. Det är exakt samma med det här rådhuset. Jag hade hellre haft den gamla byggnaden. För mig är detta vulgärt.

Palle Lauring skrev 1964 boken Danmark i Skåne. Han ansåg att Zettervall var en vandal.

Lite roligt är det allt…
Jag delar absolut Kristians skepsis mot dessa förvanskningar. Samtidigt kan jag inte låta bli att le lite muntert åt denna iver. Det måtte ha kliat i fingrarna på Helgo Zettervall när han trillade över en stackars gammal byggnad som skulle renoveras. Den kunde ju bli så mycket bättre!

Har jag då något gemensamt med Helgo egentligen? Nja. Hans ingrepp är mer eller mindre permanenta. Friser, pilastrar och helgon sitter där de sitter. Jag däremot kan plocka bort mina smycken, hårspännen och smink varje kväll. Jag förvanskar inte originalet till oigenkännlighet utan kan gå till sängs som en omålad kanvas för att nästa dag påbörja processen igen.

Fasadförsköning anno 2016. Min kreativa kollega, husägaren Jeanette Jandermark, har engagerat graffitikonstnären Pärra ”Ruskig” Andreasson, för att försköna sin villafasad. Foto: Jeanette Jandermark.

Tack till Christian Kindblad som ställde upp och svarade på frågor.

PS: Om du är i Stockholm kan man via Stadsmuseet boka visning i Notinis Stockholmsvåning som kallas ”Stuckatörens våning”. Det är bland det mest krusidulliga jag någonsin sett och väl värt ett besök.

 

Prat om Jung

Carl Gustav Jung (1875-1961) är en intressant karaktär i psykologins historia, men nästan helt bortglömd! För något år sedan fick jag upp ögonen för hans tankar. De kretsar oftast kring människans själ, kulturyttringar som konst och litteratur, sagor och myter.

Plockat från bokhyllan.

Många begrepp som används flitigt idag skapades av Jung. Det är inte många som känner till det. Exempel är arketyp och extrovert/introvert personlighet. Han menade att man kunde använda termen synkronicitet på händelser och till synes slumpartade sammanträffanden som betydelseskapande och klargörande i den enskilda människans liv.

När jag skrev denna bloggs första inlägg, om Venusmyten och skönhetsindustrin, så refererade jag till boken Jung och astrologin av Hans Ljungqvist, leg.psykolog/studierektor. Han är även författare till boken Kreativitetens hemlighet (2001). Efter att jag publicerat inlägget kontaktade jag honom och han ville gärna ställa upp och svara på lite frågor om Jung.

Vad var det du fastnade för hos Jung?
Hos Jung finns ett väldigt existentiellt djup, ett erkännande av tillvarons andliga dimensioner. Jung talar till den enskilda människan och hennes upplevelsevärld, inte till det akademiska kollektivet. Han talar till sökare, outsiders, inte till den intellektuella eliten.

När jag studerade nere i Lund i början 80-talet, fick jag och en kurskamrat själva ordna en seminariedag om Jung – en dag under 5 års teoretiska studier! De godkände dock att jag gick min egenterapi hos en jungiansk terapeut.

Hur står det till med Jung idag?
Måste säga att jag nog häpnar lite över att så många av de yngre inom dagens psykologkollektiv knappt vet vem han var. Men så är jag väl lite av en nörd. Jag har studerat jungianska tankegångar sen sent 70-tal och tycker att jag fått en större bild av den mänskliga existensen på detta sätt.

Om vi tar ett begrepp som arketyper, har det någon relevans idag i vårt moderna samhälle?
Hela reklamindustrin arbetar, medvetet eller omedvetet, med just arketyper i en eller annan form. Jag jobbade själv åt en reklamfirma på 90-talet som spökskrivare. De ville ha mytologiska förtecken inför lanseringen av ett större svenskt varumärke. Det kallas idag inom managementvärlden för storytelling, d.v.s att man förankrar en företeelse mytologiskt. Myten är själens eget DNA.

En liten fördom jag har mot psykologi idag är att den ofta ignorerar patientens livsåskådning, tankar om själen och människans plats i universum. Vad tror du? Och om så är fallet, är det därför Jung fallit i glömska?
Det sekulärt materialistiska synsättet har idag mer eller mindre totalt tolkningsföreträde. Detta synsätt säger oss att tillvaron är helt utan mål och mening. En ekande meningslös tomhet.

Man menar att medvetande är inget annat än elektrokemisk aktivitet i grå materia, d.v.s. hjärnan. Hela skapelsen är bara ett gigantiskt tärningskast. Slumpens skördar. Att då komma och prata om själen och ett sökande efter mening, ja det blir förstås en aning magstarkt.

Jung anklagas ofta för att ha varit en mystiker, och det är delvis sant. Hans upplevelsevärld är mycket lik mystikernas. Det fanns en stark spänning inom Jung mellan vetenskap och det andliga.

Han ville bli sedd som vetenskapsman men kunde inte negligera sina direkta andliga upplevelser. Jung lyssnade till den stilla inre rösten. Något som inte är fullt så lätt för oss att göra i vår numer så högljudda och larmande värld. En tid när polerad yta premieras framför själsligt djup och kontemplation.

Du menar alltså att man anser att det är negativt att psykologiska teorier och mysticism kan ha beröringspunkter? Varför tror du det är så?
Det hela faller tillbaks på den världsbild jag nämnde nyss. Det finns ingen plats för det mystiska, det transcendenta. Sånt där får konstnärer och poeter ägna sig åt. Vuxna moderna, förnuftiga människor tror inte på något sådant flum. Det är sagor för barn – och outsiders.

Scientismen, tillbedjandet av vetenskapen, är numer religionen för dagen. Det enda som finns, det enda som är verkligt, är det som är tillgängligt för våra fem sinnen. Allt annat bara fria fantasier, påhitt eller ren och skär lögn.

Jung däremot ansåg att religion/andlighet utgör en läkande kraft i människans psyke. Jag har själv en idé om att vi idag i många stycken når vår andliga sida genom skapande verksamhet i olika former. Flow som en port till större rymd. Jag har utvecklat detta i min andra bok, Kreativitetens hemlighet. 

Vad jag har förstått så menade Jung att den yttre världen (omvärlden) och den inre världen (människans psyke) korresponderar. Om mänskligheten har tumult i sitt inre så skapas kaos även i den yttre världen. Är inte detta högaktuellt, så som världen ser ut idag?
Jung menade att den inre och den yttre världen är två sidor av samma mynt. Detta gäller både för individ och kollektiv. Man måste finna helhet, mening inom sig själv för att kunna bidra till detta i den yttre världen.

Vi smittar varandra med känslor. Kaos inombords ger i regel kaos utanför i våra mellanmänskliga relationer. Yttre reflexer av inre tillstånd. Jungs synkronicitetsbegrepp kommer in här. Ett yttre sammanträffande som speglar en inre psykisk process. Världen likt en spegelsal. En underbar mystiker ifrån vår egen kultursfär, Franciscus av Assisi, uttryckte det på följande sätt: ”Det vi söker är den som söker”

Hur tror du att framtiden ser ut för Jung?
Jag tror inte att jungianska tankegångar kommer att inta någon central roll framöver inom den officiella psykologin, annat än att enskilda psykologer låter sig inspireras och kanske smittar andra att söka i den riktningen.

Men jungianska tankegångar kommer, nu som innan, alltid att finnas som en underjordisk livgivande idéströmning att hämta inspiration ur. Många är det som har druckit ur detta flöde.

Ett kuriosum som inte många känner till, är att Jung var den som gav den utlösande inspirationen till skapandet av Anonyma Alkoholister och tolvstegsmodellen. Andlighet som medicin mot missbruk.

Vad ska man läsa om man vill lära sig mer?
Den absolut bästa boken på svenska, är Kurt Almqvists ”Att läsa Jung”. Kurt, f d rektor på nu insomnade Junginstitutet, Skeppsbron Stockholm, ger en djuplodande analys av Jungs sätt att förstå människan och existensen. Kanonbra bok, helt enkelt.

På antikvariat kan man kanske hitta den gamla boken Från Freud till Jung av Ivar Alm. Alm var den som på allvar introducerade Jung här i Sverige och den som sedermera översatte Jungs självbiografi, Mitt liv, till svenska. I det engelskspråkiga utbudet rekommenderar jag Deirdre Bairs tungviktare Jung: A Biography.

Om man går ut på Youtube kan man hitta intressanta dokumentärer om Jung.
Länk till långfilmen A Matter of Heart
Länk till dokumentärserien The Wisdom of the Dream

Face to Face (den berömda BBC-intervjun):

Det finns även en liten intressant dokumentär från BBC som ger en god och poetisk inblick i Jungs teorier, Sea of Faith.
Del 1.

Länk till del 2

Skönlitteratur med touch av Jung
Om man vill närma sig Jung från den skönlitterära sidan, är det Herman Hesse som gäller. Hesse var nära vän till Jung och gick även i analys hos en jungiansk psykolog. Han skickade alltid ett dedicerat exemplar av sina nya böcker till Jung.

Demian och Stäppvargen är direkt relaterade till Hesses egna arbete med sig själv i jungiansk terapi. Hesses absoluta mästerverk är förstås annars Glaspärlespelet, den bok han fick nobelpriset för 1946. Under de många år det tog för honom att förbereda detta opus, skrev han samtidigt en annan liten bok, Österlandsfärden. En esoterisk kioskvältare av klass. En virtual reality utan dator och glasögon.

Och inte att förglömma… Här i Sverige har vi ju vår egen nobelförfattare, psykologen Tomas Tranströmer, vars svindlande poesi har många jungianska associationsbanor.

För mig var det mycket intressant att få svar på dessa frågor och förhoppningsvis för dig som läsare också! Tack till Hans Ljungqvist.

Relaterade länkar