En träskalle ringar in konst med dendrokronologi

Vad tänker du när du hör ordet geologi? De flesta tänker nog på stenar och berg. Men geologi är så mycket mer! Exempelvis finns inriktningen dendrokronologi. Idag får du träffa forskaren Johannes, som tack vare sina expertkunskaper om träd hamnade mitt i konstvärlden. Jag besökte honom på geologiska institutionen i Lund. Hör här!

Fotografi som visar geologen Johannes Edvardsson, med inriktning dendrokronologi. Han står i en slottslik interiör med en oljemålning framför sig på ett bord.
Geologen Johannes Edvardsson med en 1600-talsmålning framför sig: ”Satyr som spelar flöjt” av Jacques Jordaens, på Royal Lazienki Museum, Warsawa. Bildkälla: Johannes Edvardsson.

Hej, Johannes Edvardsson, geolog med inriktning dendrokronologi. Vad gör en geolog egentligen?

Johannes: Geologi är läran om jorden. Alltså alla processer som skapat, omformat eller påverkat jorden. Själv är jag en så kallad kvartärgeolog med specialisering på dendrokronologi.

Som dendrokronolog jämför jag årsringsmönster från olika träd och i min forskning tittar jag mycket på hur trädens tillväxt påverkas av olika klimat- och miljöförändringar.

Årsringar berättar

Karolina: Vad kan årsringarna berätta?

Johannes: De visar klimatförändringar över tid. Årsringar kan också användas för att datera en mängd olika föremål. Exempel är virke i skeppsvrak, gamla musikinstrument, bjälklag i kyrkor och träpaneler.

Årsringar är som trädets egna streckkoder! Utifrån årsringarna kan man utläsa mycket spännande, både om klimat och kulturhistoria.

Karolina: Du hamnade mitt i ett stort forskningsprojekt om konstnärerna Van Dyck och Jordaens. Vad var din uppgift?

Johannes: Jag skulle datera virket i panelerna de målat på. På 1600-talet, då dessa konstnärer verkade, målade man fortfarande en hel del på träpaneler.

Genom forskningen ville man veta mer om ett eventuellt samarbete konstnärerna emellan, och hur arbetet i ateljéerna hade gått till. Jag fick samarbeta med konsthistoriker och konservatorer på en mängd fina konstmuseer i Europa.

Bild som visar hur webbsidan (som handlar omt Van Dyck och Jordaens) ser ut.
Projektet om Van Dyck och Jordaens. Klicka på bilden så hamnar du på projektets hemsida. Där finns mycket information om dessa gamla snubbar!

Karolina: Var du intresserad av konst sedan tidigare?

Johannes: Jag gillar att rita och måla. Visst hade jag besökt en del konstutställningar, men aldrig riktigt reflekterat över konsten som kunskapsområde.

Jag fick läsa på lite hastigt om konsthistoria. Men jag hade ju kunniga konsthistoriker som medarbetare i projektet, så jag brukade lyssna på deras diskussioner, medan jag packade upp min utrustning.

Att få gå bakom kulisserna…

Karolina: Du fick gå bakom kulisserna och tillträde till en sluten värld, där de allra dyrbaraste och unika konstverken bevaras. Hur var den världen?

Johannes: Den präglades av ett extremt högt säkerhetstänk. Ibland åkte vi hiss ner i en bunkerlik miljö, långt under marknivå där det fanns kameror och detektorer överallt. Andra gånger fick jag arbeta med en vakt eller konservator som övervakade mitt jobb.

Inget fick riskeras med dessa ovärderliga konstverk!

Intressanta kanter

Karolina: Hur gjorde du när du undersökte panelerna?

Johannes: Först måste jag avgöra om det gick att se och dokumentera årsringarna. Ibland hade någon annan forskare varit där tidigare och undersökt kanten på träpanelen. Då behövde jag inte snitta i träet, eftersom årsringarna syntes tydligt.

Men om kanten var otydlig av smuts och fernissa, så blev jag tvungen att skära bort en tunn remsa, för att kunna fotografera. Jag fotograferade alltså av kanten på träpanelerna med min makro-utrustning.

Fotografi som visar en kamera på stativ i förgrunden. Kameran är riktad mot ett bord där en träpanel ligger.
Kanten på träpanelen dokumenteras. Bildkälla: Johannes Edvardsson.
Kanten och baksidan på en panelmålning. Längs kanten har Johannes gjort en 2 mm bred ”väg” där man kan se ca 20 av ekens årsringar. Bildkälla: Johannes Edvardsson.

Johannes: Sedan kunde mäta bredden på årsringarna och på så sätt få fram ett tillväxtmönster för trädet som jag via ett datorprogram kunde jämföra och datera med hjälp av referens-kronologier.

På så sätt kunde vi få veta var virket kom ifrån och hur gammalt det var. Det visade sig att man köpte baltisk ek från Polen till de flamländska träpanelerna! Ofta kunde mitt resultat stärka konsthistorikernas teorier.

Närbild av en detalj på en träpanels baksida. Bilden visar en brännmärkning av ett signum, som tillhörde en viss panelmakare.
Panelerna är märkta med panelmakarens signum, ungefär som guldsmeder fortfarande märker sina arbeten med ett antal stämplar.
Bildkälla: Johannes Edvardsson.

Karolina: Slutligen, har du någon egen favoritkonstnär?

Johannes: Jag gillar Hieronymus Bosch! Det är riktigt spännande och skruvat! Dock har jag själv aldrig undersökt någon Boschpanel.

Efterord: Det här inlägget är ett exempel på en intressant aspekt av konsten: att den breder ut sig, förgrenar sig in i andra vetenskaper och levererar oväntade aha-upplevelser och spännande möten! Jag tackar Johannes för hans tid och engagemang och att jag nu vet vad dendrokronologi är!

Relaterade inlägg, andra intervjuer

Miljöer med Magnus, del 2: Intervju med Magnus Petersson

Förra gången skrev jag om Magnus Petersson och hans fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Ödehus som fascinerar

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund. Därmed ärver man av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. På detta sätt är man en del av en kedja. Och ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Magnus Petersson väcker minnen till liv

Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Alltså att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. Dessa rum var tillbommade och ouppvärmda. Såvida det inte skulle bli kalas.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima

Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Därför är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Alltså något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt

Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!

Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter.
Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan. Därför började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. På så sätt skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. Slutligen uppstår magi när jag ljussätter.

__________________________

Efterord

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket.

Jag är lycklig ägare till ett av Magnus Peterssons fotografiska verk, ”Biblioteket”. Bilden fascinerar och förmedlar en väldigt speciell atmosfär. Således finns all anledning att betrakta bilden närmare.

Bilden Biblioteket.

Bilden jag äger. Titel ”Biblioteket”. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären Magnus Petersson.

Övergivna platser

Magnus Petersson gestaltar ofta ödsliga och tysta miljöer. Bland annat bygger han själv upp modeller av interiörer och exteriörer. Därefter ljussätter han och fotograferar. På detta sätt har han gjort serierna ”Avfart”, ”Tillslutet” och ”Arkipelag”.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Min bild, ”Biblioteket”, ingår i serien ”Tillslutet”. Också denna serie verkar skildra en övergiven herrgårdsmiljö från förra sekelskiftet. I interiörerna tycks människorna som bott där ha lämnat huset till sitt öde. Exempelvis hänger lakan över möblerna. Och in genom fönsterna lyser ett varmt ljus som kastar långa skuggor över golven.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Hört talas om antropocen?

Bilderna ger ett tyst intryck på ett lite kusligt sätt. Och ljuset som sveper in i rummen få mig att tänka att världen utanför kanske gått under eller står i brand. Eller har miljöförstöring gett atmosfären ett eldigt sken.

Mot bakgrund av en annalkande miljökatastrof läser jag på lite om den så kallade antropocen. Det är en benämning på vår nuvarande tidsålder som myntades av den amerikanske biologen Eugene F. Stormer (1934–2012). Tidsperioden antropocen började efter cirka 1800. Under denna tid och framåt har människan förändrat jordens geologi, klimat och ekosystem. Resultatet är att vi helt enkelt fördärvat vår egen livsmiljö och självklart går det hela åt skogen.

Vad kan ha hänt? Var är människorna? Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Tillslutet

Titeln på bildsviten är ”Tillslutet”. Inte ”Till slutet”. Men det skulle också ha passat bra i mina ögon om det nu handlar om undergången.

Konst som terapi?

Är det helt enkelt så, att jag genom att betrakta Peterssons bilder bearbetar min klimatångest? Eller är det så att bilderna skänker tröst inför den förmodade undergången? På så sätt är de både vackra och skrämmande på samma gång. Jag kan inte reda ut dessa tankar, men bilderna fascinerar mig ungefär på samma sätt som jag gillar dystopiska filmer.

Slutligen vill jag avslöja att du i nästa inlägg får veta mer om Magnus konst. Jag har nämligen träffat honom och ställt några frågor!

Hasta la vista!

Ur serien ”Arkipelag” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 3. Livsstil – En intervju med Anneli Magnuson.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om några personliga nedslag på en palett. Också idag fortsätter temat. Därför har jag träffat Anneli Magnuson som gjort svart och vitt till sin livsstil.

En träff med svarta madame Anneli Magnuson

Damen som alltid är svartklädd heter Anneli Magnuson. Hon är textilkonstnär, poet och vigselförrättare.

Alltid ytterst tjusigt klädd i fantastiska kreationer sveper Anneli in i ens vardag. Exempelvis pryder hon sig med pälskragar, chica fjäderdekorationer, broderade detaljer svart på svart, följsamma plagg med attityd och alltid en formsäker silhuett. Sammanfattningsvis är hon mycket tjusig!

Anneli har sin högborg i byn Västra Ingelstad söder om Malmö. Där har hon sin ateljé med utställningsrum och bostad som hon delar med maken Anders. När det gäller inredningen i hemmet är allt antingen svart eller vitt. 

Vi sitter i uterummet hos Anneli och jag blir bjuden på lyxskorpor, praliner och te. Att befinna sig hos Anneli är som att kliva in i en annan stämning. Här kan du läsa vad vi pratade om.

På besök i Anneli-land…

Prat med Anneli

Karolina: Hej Anneli! Jag antar att dina favoritfärger är svart och vitt. Har det alltid varit så?
Anneli:
För 35 år sedan hade jag en helt kornblå period. Därefter har det svarta kommit mer och mer. Nu är allt svart i min klädsel. Men jag har detaljer som är vita, till exempel pärlhalsband och även guld och silver.

Jag ser oftast likadan ut, men ändå inte. Jag använder ju olika material t ex olika strukturer, matt och blankt o s v.

Det svarta gör entré

Karolina: Hur kom det svarta in i ditt liv?
Anneli:
Jag tror att jag nog ”hade det i mig” från början, men jag kunde inte uttrycka det. Det beror på att inredning och föremål i svart var mycket ovanlig förr. Nu finns det ju massor! Men då det var en lycka och en förväntan för mig att få leta och längta tills de rätta föremålen dök upp.

Karolina: För många kan svart kanske verka lite skrämmande.  Vad betyder svart för dig?
Anneli:
Det finns inget alternativ för mig! För mig är det svarta vilsamt vackert och jag får en enorm styrka i det svarta. Det beror på att jag ser alla färger i det svarta och hämtar kraft ur det.

Till vänster: En vacker skapelse, en så kallad ”karamellsemla” av svandun och pärlor. Till höger ett Anneli-halsband. Allt skapat av Anneli!


Skönhet och mångfald

Karolina: Vackra föremål, skönhet och harmoni är viktigt för dig både när det gäller kläder och heminredning. Men också det vackra i människor och mångfald. Berätta!
Anneli:
Redan som liten bestämde jag mig för att tro på det goda i livet. Att göra gott, att vilja gott. Det kan vara i vilken form som helst.

Min önskan är att alla människor ska förstå att alla kan göra gott, alla kan stråla på sitt sätt. Om jag inte hade valt att se det vackra i livet hade jag inte överlevt i denna brutala värld.

Tyvärr är det mesta sant av hemskheterna som står i tidningarna, men samtidigt händer en massa fina saker och vi får försöka fokusera på det. Någonstans i det fasansfulla kanske man kan orka lyfta blicken och fästa den på en liten ljusglimt.

Svart = Sorg?

Karolina: Många associerar svart till sorgdräkt, vad tänker du om det?
Anneli:
Ja, vid tillfällen som exempelvis begravning, då blir svart en platt färg, säger Anneli och klappar med händerna för att illustrera.

Karolina: Hur fungerar den svarta klädseln när du är vigselförrättare?
Anneli:
Jag brukar alltid bjuda hem de par som jag ska viga på fika. På så sätt kan jag kolla av deras reaktioner om de tycker min klädstil är ok. Vill de ha en vigselförrättare som har färggranna eller blommiga kläder får de helt enkelt ge uppdraget till någon annan. Jag kan inte gå emot mig själv på denna punkt. Däremot, skulle någon be mig vara klädd i helvitt skulle jag gå med på det.

Svart i måleri och på maken

Karolina: Har du stött på någon situation där kärleken till svart varit problematisk?
Anneli:
Jag gick en andlig målerikurs och där man inte fick använda svart! Man skulle meditera först och få inspiration. Därefter skulle man måla det man fått till sig, men alltså utan svart. Därför blev  det svårt för mig…

Karolina: Hur gör du med färger i ditt eget måleri?
Anneli:
Jag använder lite andra färger i mitt måleri men så klart mycket svart när jag får måla som jag vill. Dessutom gillar jag att använda guld, silver och bladguld i mina bilder.

Karolina: Hur fungerar det med din man Anders, har han också anammat det svarta?
Anneli:
Anders är också bara klädd i svart och han har nog blivit inspirerad av mig. Dessutom klär han mycket bra i det!

Anneli Magnuson går sin egen väg

Karolina: Hämtar du inspiration från några speciella modeskapare och stilikoner?
Anneli:
Nej! Jag struntar i trender och modetidningar. På så sätt går jag alltid min egen väg!

Karolina: Berätta om ditt nagellack!
Anneli:
Jag brukar ha ena handens naglar i svart och andra handens i skimrande pärlemor! Det är en vacker symbol för att det som är olika är vackert och att vi ska bejaka det. Både i en själv och i de människor man möter.

Vi måste öppna våra ögon för att se lite mer, lyssna lite bättre och inte vara så tvärsäkra alltid.

Annelis skapelser.

Guldkorn från universum

Karolina: Och det här med svart, vitt och guld kommer också tillbaka på omslaget till din bok, Guldkorn från universum.
Anneli:
För det första har boken svart glänsande omslag. För det andra så står titeln i guld. För det tredje så finns det en liten, enkel vit fjäder. Sammantaget speglar allt detta mig. Och den lilla vita fjädern är en så vacker symbol för det lilla som kanske inte är så stort för världen. Trots det förmedlar fjädern det sköna! Dessutom är bokens kanter guldfärgade och glänser underbart.

Jag inspireras av Annelis syn på livet och skönhet. Med hennes synsätt blir svart en mjuk och vänlig färg som kan ge kraft och mod. Slutligen undrar jag om du har någon favoritfärg som går igenom i ditt klädval och hem? Och vad betyder det i så fall för dig? Skriv och berätta!

/Karolina

PS: Jag har skrivit ett annat inlägg om en dam som blir inspirerad av olika fågelarter i sin klädstil. Läs det gärna!

Relaterade inlägg

Så mycket bättre med Helgo Zettervall

Att förbättra fasaden gör de flesta glada.  Därför spacklar jag dagligen fasaden. Gör mig vacker. Resultatet blir en piffigare, chicare och faktiskt lite gladare Karolina. En förskönad fasad förbättrar humöret! I detta inlägg får vi veta mer om arkitekten Helgo Zettervall och hans metoder att försköna fasader.

Arkitekten som var besatt av att försköna

En person som var besatt av att försköna fasader var arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907). Han for fram som en ångvält i sin iver att förbättra, försköna och dekorera historiska byggnader, kyrkor och slott. Ett resultat är att han har satt spår över nästan hela landet.

Hans ingrepp har förvanskat ett stort antal byggnader. Exempelvis är rådhuset i Malmö. Med anledning av detta har jag träffat malmöexperten Christian Kindblad som svarar på mina frågor och berättar mer om Zettervall.

En vandal? Helgo Zettervall i sina bästa dagar, ca 1880. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Mycket pengar och dålig smak

Karolina: Hur var tiden Helgo Zettervall verkade i?
Christian:
Han verkade ju på 1860-, 70- och 80-talen. Det var en tid i Malmö då industrin kom igång och började generera pengar. Mycket pengar och dålig smak har alltid varit en vedervärdig kombination. På så sätt bäddade ekonomin för hans brutala ingrepp på historiska byggnader.

Man fick alltså för mycket pengar och skulle göra något tjusigt. Och då kom Helgo Zettervall farande, som han alltid gjorde.

Karolina: Hur gick det hela till? Fick han fria händer?
Christian:
Han var stor arkitekt och även domkyrkoarkitekt och dessutom senare även ordförande i det som kom att bli byggnadsstyrelsen. Alltså hade han alla trådar i sin hand och kunde agera fritt.

Stilideal?

Karolina: Vad tror du drev honom? Vilka stilideal hade han?
Christian:
På denna tid hade man något som kallas eklektisk stil. Det är ett tjusigt hittepå-ord som bara betyder ”Jag har ingen aning om vad jag sysslar med. Jag tar element ur all byggnadshistoria och slår ihop det och hittar på att det är t e x holländsk renässans” (som i fallet med Malmö rådhus).

Jag tycker att eklektisk stil är tämligen vidrig. Därför att det inte är någon egentlig stil. Det är det värsta med den.

”Från grunden uppförd 1546, blev denna byggnad ändrad och förbättrad 1812, vidgad och förskönad 1864-69.” Den texten hittar du på Rådhusets fasad. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Malmö rådhus fick make-over

Karolina: Vad har Helgo Zettervall gjort med Malmö rådhus?
Christian:
Rådhuset byggdes på 1500-talet i renässansstil och det är samtida med Stortorget. Huset fick klassicistisk stil i början av 1800-talet, i likhet med de två husen bredvid. Men dessa lyckades klara sig undan eklekticismen. Rådhuset såg alltså ut som dessa innan Helgo Zettervall satte tänderna i det.

Malmö stortorget, Ludvig Messman, 1859. Den ljusa byggnaden framför kyrktornet är alltså rådhuset innan Helgo satte tänderna i det. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Renässansstilen hade ju sina oregelbundenheter: man satte ett fönster där man behövde ett, en trappa där man behövde en. Men med eklekticismen skulle allt göras jävligt fyrkantigt. Alla fönster ska sitta på rad även om det inte behövs fönster. Och blindfönster.

Karolina: Om man tittar på rådhusets exteriör, vad har egentligen hänt?
Christian: Vi ser en rusticering längst ned på rådhuset. Det ska föreställa stabila gråstenar men allt är påklistrat i tunna sjok. Det gäller hela fasaden. Det är inte byggnadselement utan påklistrade detaljer. Det är till exempel inga riktiga pilastrar.

”Stabila gråstenar” i Helgos smak. Detalj från rådhusets bas. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Historiska detaljer via katalog

Karolina: Var kom dessa detaljer ifrån?
Christian:
På denna tid kunde man köpa dekorationer i olika historiska stilar per katalog. Dessa krusiduller kunde man fästa på sitt hus. En välkänd firma inom detta var Notini. Det var en stor stuckatörfamilj som etablerade sig i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Går man Stora Nygatan i Malmö kan man se Notinis eget hus (nr. 19) som är en riktig reklampelare för stuckatur.

Notini och flera andra firmor gjorde tjocka kataloger med alla sorters krusiduller, både för exteriört och interiört bruk. Fönsteromfattningar, lister, rosetter o s v. Du kunde fixa ett hus hur lätt som helst. Det var bara en fråga om pengar.

Även stenhuggare och andra gjorde utsmyckningar, figurer och annat till rådhuset.

Ett exempel på pimpad fasad med Notinis stuckatur. Detta hus ligger bredvid Café Hollandia på Södra Förstadsgatan. Spana in det om du kommer förbi!

Detaljbild på stuckaturen. More is more!

Karolina: Vad är det för figurer Helgo Zettervall dekorerat rådhusets fasad med?
Christian:
Han gjorde ett godtyckligt urval av Malmögubbar, t ex Frans Suell och Jörgen Kock. Han struntade helt i Kockum och bröderna Beijer, som var nog så viktiga. Vidare har vi en Justitia-liknande figur och lite andra damer… Vågskålen längst upp i mitten påminde folk om en bödelsyxa och den gillade inte malmöborna.

Helgo Zettervall och de många ingreppen

Karolina: Vad är hans värsta ingrepp när det gäller historiska byggnader?
Christian:
Det största brottet han begick var renoveringen av Lunds domkyrka. Visst, det är en vacker kyrka men den har ju noll med ursprunget att göra. Han rev båda tornen, hela västfasaden och ändrade om det mesta inuti. Och så byggde han upp något som han tyckte var den perfekta kyrkan, fast utan någon hänsyn bakåt i tiden.

Karolina: Och Petri kyrktorn i Malmö har han också renoverat, kan du säga något om det?
Christian:
Han passade på att ändra som han alltid gjorde! Han introducerade cement och maskinslaget tegel. Innan dess använde man aldrig cement på kyrkor, det var kalkbruk som gällde och handslaget tegel. Det ska ha liv i sig!

Petri kyrka, Malmö.

I Uppsala domkyrka gjorde han likadant och det ledde till hans fall. Verner von Heidenstam blev den som tog livet av Helgo Zettervalls karriär. I två artiklar i Dagens Nyheter skrev han starkt kritiskt om honom. Tiden hade blivit mogen, alla var trötta på Helgo. Efter detta störtdök han i popularitet.

Se Edward Bloms avsnitt om Uppsala domkyrka.

Hybris

Karolina: Vad är problemet med att man mixat ihop olika stilar på det här sättet? Vilka konsekvenser får det?
Christian:
Det är en hybris jag inte gillar! Det leder till dålig smak. Detta att man ska vara störst och bäst. Malmö har väl haft lite lillebrorskomplex framförallt mot Stockholm. Gärna stora projekt som ska markera rikedom.

Jag älska gamla medeltida kyrkor. Jag är inte alls imponerad av de stora katedralerna nere i Europa och på andra ställen för de markerar inte en gemensam tro. Det är inte byns befolkning som sliter för något de tror på utan handelsmän som vill visa sin rikedom och vill tävla med staden intill.

Det har inget med Gud att göra utan är bara skryt. Det gillar jag inte. Det är exakt samma med det här rådhuset. Jag hade hellre haft den gamla byggnaden. För mig är detta vulgärt.

Lite roligt är det allt…

Jag delar absolut Kristians skepsis mot dessa förvanskningar. Samtidigt kan jag inte låta bli att le lite muntert åt denna iver. Det måtte ha kliat i fingrarna på Helgo Zettervall när han trillade över en stackars gammal byggnad som skulle renoveras. Den kunde ju bli så mycket bättre!

Tack till Christian Kindblad som ställde upp och svarade på frågor.

PS: Om du är i Stockholm kan man via Stadsmuseet boka visning i Notinis Stockholmsvåning som kallas ”Stuckatörens våning”. Det är bland det mest krusidulliga jag någonsin sett och väl värt ett besök.