Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 6: ”Det här är barnhörnan!”

Alltså, jag har inga egna barn, så jag kanske inte bör uttala mig… Men jag bara måste!!! Detta inlägg handlar om hur en del vuxna besökare beter sig i vår ateljé.

Vi har en öppen ateljé i konsthallen där jag jobbar. Personer i alla åldrar är välkomna in dit, för att skapa med inspiration av pågående utställning. Ofta hör jag vuxna titta in och utbrista: ”Det här är för barn!”, ”Här är barnhörnan!” eller rentav ”Här är lekrummet!”.

Då inflikar jag käckt, att ateljén är till FÖR ALLA ÅLDRAR! Alla är välkomna dit in, för att skapa, ta en paus, fundera, diskutera…

Fotografi som visar en ateljé.

”Barnhörnan”

Kreativa barn och passiva vuxna

Ändå inträffar ofta följande: barnen studsar glatt in, tar av sig mössa och jacka, sätter sig vid bordet och börjar måla, konstruera, forma sina egna skapelser. Och föräldern eller morföräldern i fråga, ställer sig snett bakom barnet och tittar på.

Alltså: den vuxna förblir STÅENDE och PASSIV snett bakom. Med ytterkläderna på!

Scener ur en barnhörna

Ganska ofta halar den vuxna personen fram en smartphone och ber barnet att se glatt ut, när det ska fotograferas. Värst av allt är när den vuxne försöker instruera barnet att ”göra rätt”, måla ”fint”, ”rita ett hus!”, utan att själv ens ha försökt. Riktigt jobbigt är det att höra vuxna som pratar om att barnen ska använda ”rätt färger”, när de målar.

Om jag hade haft barn hade jag aktivt gjort det sällskap i ateljén. Jag hade tagit av mina bylsiga ytterkläder, satt mig bredvid och själv börjat skapa. Varit kreativ.

Vems påfund är det att bara barn kan skapa? Och att de ska ”måla fint” och ”använda rätt färger”? Jag säger: slappna av, släpp loss och gå loss i ateljén, så ska du se att det är mycket roligare än att stå snett bakom sitt barn, med ytterjackan på och mobilen i handen.

Vad tycker du? Har du erfarenheter och åsikter om hur dagens föräldrar, mor- och farföräldrar är delaktiga i barnens skapande? Kommentera gärna!

Bästa hälsningar Karolina

Relaterade inlägg

Bättre nörd än störd på Thorvaldsens!

Härförleden råkade jag i förbifarten berätta för en väninna att jag besökt Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Hennes spontana reaktion var något i stil med ”Men det är väl jättetråkigt?

Thorvaldsens museum, Köpenhamn. Bildkälla: Wikimedia.

För dig som inte vet: Thorvaldsens är ett museum med gamla marmorstatyer. Som förställer karaktärer ur den grekiska och romerska mytologin. Redan där gäspar nog de flesta. Tycker det är torrt och extremt insnöat. De skulle aldrig sätta sin fot på ett sådant ställe.

Vilken tur att ingen tvingar dem!

Marmor-mys

Alla behöver inte gilla det! Det finns folk som uppskattar det torra och gamla. Jag är en sådan person. Thorvaldsens är en plats för sådana som jag. Där finns lugnet och tystnaden. Det vackra och skickligt utförda hantverket.

Att vandra runt bland Venus, Herkules och Merkurius-skulpturer var ljuvligt för mig. Dessutom hade museet en väl fungerande ljudguide som berättade om de gamla myterna. Och i shopen köpte jag ett par egyptiska katt-örhängen.

Skulptur på Thorvaldsens museum.
Amor och Psyke, konstnär Bertel Thorvaldsen.
Egyptiska katt-örhängen som ibland kan ses dingla i mina örsnibbar.

Det är väl underbart att vi är olika. Och att det finns något för alla. Det gäller bara att hitta sin grej och dyka ner i den.

Vad gillar du? Har du något intresse som andra anser tråkigt eller nördigt? Hör gärna av dig med en kommentar! Nu tar Livet och konsten ett långt sommaruppehåll!

Bästa hälsningar Karolina

PS: Ett annat Köpenhamnstips fick du för ett tag sedan: Klunkehjemmet.

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 5: ”Det här kan man inte ha hemma”

En del blir bekymrade när de inte möts av små, nätta tavlor när de kommer in på konsthallen, där jag jobbar. Installationskonst kan en ”inte ha hemma”! När konsten inte går att hänga ovanför soffan, skapar den huvudbry hos vissa utställningsbesökare. 

När konsten blir större än vad en har plats med på väggen hemma, verkar vissa vara tvungna att yttra denna fras. De utgår ifrån konstsynen, att bra konst ska kunna köpas och hängas i ett vardagsrum. Denna konstsyn tycker jag är… BORING!

Alltså, jag menar inte att alla måste tycka likadant och ha samma smak. Jag menar bara att besökare riskerar att begränsa sig om de inte bejakar att det faktiskt finns en mängd olika konstuttryck idag. Däribland installationskonst.

Exempel på installationskonst av David Svensson.

På bilden syns David Svenssons verk ”Old World Rise Again” i förgrunden. Fullkomligt omöjligt att ha hemma, men trots det trollband verket våra besökare och kickade igång många spännande samtal. Foto: David Svensson. Bilden publicerad med konstnärens tillåtelse.

En del besökare missförstår konsthallens roll och tror att det är ett kommersiellt galleri, där man ska kunna köpa konst en kan ha hemma.

Svar på tal?
Och vad är svaret på ”Det här kan man inte ha hemma!”? Det behövs kanske inget svar, för det är ju ett konstaterande som stämmer, i de flesta fall. Mycket av samtidskonsten är alltså inte tänkt som delar av en heminredning.

Men konsten kan vara attans så spännande ändå och skapa nya tankar insikter, diskussionsämnen o s v! I ett tidigare inlägg skrev jag om en spännande installation med rosa får. Fullständigt omöjlig att ha hemma!

Bacon på bordet
Vissa besökare är också bekymrade över hur konstnärer tjänar sitt levebröd. Det verkar skumt och rentav provokativt, när någon kan hålla på och skapa osäljbar installationskonst! Tycker i alla fall vissa…

Hur dagens konstnärer tjänar sitt uppehälle är en hel vetenskap, men varför ska en spekulera i det?! Om en går på utställning är en väl först och främst intresserad av vad konstnären vill säga med sin konst? Det tycker i alla fall jag!

Vad tycker du? Har du något minne från en konstupplevelse av konst man ”inte kan ha hemma”? Skriv gärna och berätta!

Tjo och tjim och inget annat!
/Karolina

Relaterade inlägg

Breakfast at Bruegel´s

Jag har slutat läsa dagstidningar och lyssna på nyheterna. Detta för att slippa alla hemska intryck som den samtida tillvaron bombar en med. Därför har jag istället infört en ny vana till frukostbordet: Att läsa utställningskataloger!

Pieter Bruegel den äldre: Bondbröllop, ca 1567.
Frukost med katalog.

Katalogens anatomi

En katalog är ett system som ordnar uppgifter. I samband med stora konstutställningar producerar museerna utställningskataloger. Sådana kataloger behöver en inte läsa från pärm till pärm, utan en kan slå upp det verk som i utställningen lockat mest.

En utställningskatalog visar bild på verket, fakta (storlek, teknik, vilken samling det tillhör) samt en text skriven av en expert på området. Emellanåt finns även detaljförstoringar, som avslöjar viktig information.

Bruegel istället för Sydsvenskan

Som ni kanske minns, berättade jag härförleden att jag varit i Wien (läs om det här). Där besökte jag alltså det enorma konsthistoriska museet. Turligt nog pågick där en stor utställning med en av mina absoluta favoritkonstnärer: Pieter Bruegel d.ä.

Fotografi som visar fasaden på konsthistoriska museets i Wien.
Ett utsnitt av det enorma konsthistoriska museet i Wien.

Jag köpte katalogen, som med sitt kompakta innehåll fick mitt handbagage att överstiga den tillåtna vikten på färden hem!

Fotografi av utställningskatalogen.
En härlig katalog

Escape Room på frukostbordet

Denna katalog är nu mitt sällskap, när jag om morgonen smaskar på overnight-oats och dricker gurkmeja-shot. Katalogens innehåll skänker mig frid och lugn.

När världen utanför är för hemsk, känns det fint att få kliva in i en bild av Bruegel. Det är möjligt att, för en stund, träda in i ett holländskt landskap, träffa skördande bondebefolkning eller delta i ett folkligt bröllop.

Pieter Bruegel den äldre: Skördefolk, 1565.

När jag tittar på Bruegels bilder vill jag bara försjunka i dem. De är magiskt detaljrika skildringar av sena 1500-talets Holland. Konstnären målade också en mängd religiösa motiv, alltid med en folklig, samtida touch. Således befolkar vanliga människor bilderna och sysslar med vardagliga bestyr.

Pieter Bruegel den äldre: Vinterlandskap med fågelfälla, 1565.

Ett bättre och roligare elände

Dessutom skapade han ett antal helt utfreakade skildringar av t ex dödssynderna och yttersta domen, förmodligen inspirerade av en annan konstnär, Hieronymus Bosch. Bilderna är superspännande och fullkomligt bisarra!

Ett koppartryck utfört av Pieter van der Heyden efter en förlaga av
Pieter Bruegel den äldre: Stolthet (en av dödssynderna), 1558.

Helvetet som Bruegel skildrar känns definitivt mer lockande än det helvete som pågår på Nyheterna. Skildringarna av dödssynderna verkar vara ett enda röjarpary befolkat av knasiga och queera småjävlar, amfibier och udda existenser.

Har du något konstverk du vill gå in i? Eller vurmar du för någon speciell tid eller epok? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan!

Allt gott och vi hörs snart igen här på bloggen!
/Karolina

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 4: ”Denna konst blir man inte glad av”

Faktum är att detta nog är en av de svåraste kommentarerna för mig att bemöta på ett vettigt sätt. En utmaning, helt enkelt!

Denna kommentar uttalas oftast med ett nedvärderande tonfall. Personer som yttrar detta utgår från premissen, att konstens uppgift är, att göra en glad. Och konst som inte uppfyller detta kriterium, är därmed underförstått dålig. Detta uttalande är faktiskt ganska provocerande för mig!

Glad konst?
Vad är i så fall ”glad konst”? Låt mig gissa: Det ska vara färgstarkt, föreställande, lättförståelig och kanske lite naivistiskt? Låt mig därför föreslå ”konst” av Gunilla Mann! (OBS: bildgoogla inte, du riskerar att överhetta ögats tappar och stavar.)

Eller förresten, googla ”Gunilla Mann” och du ska få ditt lystmäte stillat av feta, glada damer på cykel, bjärta kulörer och kärlekspar- allt målat med synnerligen slarvig penselföring och minst sagt stressande komposition.

Konst i form av en blyertsteckning, föreställande en leende man i kostym.

Denna lilla blyertsteckning har jag köpt på loppis. Motivet har ett smittande leende och gör i alla fall mig lite muntrare!

Snabba diss, vilken miss!
Jag blir så ledsen när folk snabbt avfärdar konst, som vid en första anblick kanske verkar annorlunda, dyster eller svår. Alltså, jag blir fruktansvärt LEDSEN och BESVIKEN. Folk går miste om så mycket i sin ensidiga jakt på ”glädje”, ”nöjen” och positiva kickar. De missar djupet, helheten, insikterna…

Konstnärer vill förmedla något och väcka tankar. De har lagt ner tid och möda på att utföra konstverk. Ska det då vara så mycket begärt att besökaren tar en liten stund och försök sätta sig in i verken eller konstnärskapet? Genom att exempelvis läsa en introduktionstext eller prata med personalen på plats. Eller fundera lite själv?

Inte så jäkla muntert alltid
Faktum är att konsten genom tiderna haft många olika funktioner och ett ”evigt” tema är faktiskt döden och livets förgänglighet. Det kan du läsa om i mitt inlägg om Qvinnans och mannens åldrar. Konst har även haft moraliserande budskap. Politiska budskap. Kanske inte särskilt glatt, eller hur?

Bäst är kanske att få ett ”balanserat” intag av konst. Lite lättsmält, lite svårtuggat, lite ögongodis, lite konceptuellt. Ensidig kost kan aldrig vara bra. Man kan ju få visuell skörbjugg.

Vad tycker du? Värderar du konst utifrån hur glad/upprörd/tankfull den gör dig? Hör av dig med en kommentar!

Tjingeling!
Karolina