Djur i konstens tjänst, del 5. Vi avrundar temat.

Nu har vi kommit fram till sista spaningen på tema djur i konstens tjänst.

Samtida grymheter
Det finns många samtida konstnärer som använder djur i sin konst. Från gulligt poserande hundar (William Wegman) till Damien Hirst som konserverar bland annat döda kossor i formaldehyd. I Sverige finns Nathalia Edenmont vars vackra men magstarka stilleben med döda djur är svåra för mig att hantera (det skrev jag om i ett tidigare inlägg).

Att använda djur på ett grymt sätt i konsten är för mig fullkomligt oacceptabelt. Lika oacceptabelt som alla andra sätt som människan utnyttjar djur. Gränsen vad som kan vara tillåtet i konstens namn går så klart när djur börjar må dåligt eller helt sonika måste sätta livet till.

Spekulativ konstvärld
Det finns skikt av konstvärlden som är synnerligen spekulativa, som dras till effektsökerier, det utstuderade. Således finns det tyvärr även en marknad för konst där djur på ett eller annat sätt fått offra hälsa och liv.

Jag avskyr dessa aspekter av konstvärlden. Men jag avskyr lika mycket att folk går omkring med päls och slafsar i sig kött som är framställt under vidriga former!

Bara för att man är konstintresserad betyder det inte att man accepterar allt som sker i konstens namn. Jag tycker att man kan fundera över var ens egen gräns går när man stöter på spekulativa uttryck där djur har använts i konstens tjänst. Vad tycker du? Skriv gärna och kommentera!

Vi hörs! /Karolina

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 4. Walton Ford och Audubon.

Idag handlar det lite om en samtidskonstnär (Walton Ford) som inspirerats av konstnär som föddes på 1700-talet (Audubon).

Walton Ford berättar i bild om människans grymhet
För ungefär 6 år sedan besökte jag en fantastisk utställning på Louisiana med stora målningar av Walton Ford (f. 1960). Han är en samtidskonstnär som problematiserar kring människans ofta grymma lust att utnyttja djur.

I jättelika bilder skildras ett antal historiska djuröden. Tavlorna ser ut som klassiska zoologiska naturskildringar från tidigare sekler. De är vackra, fascinerande och sorgliga. Till varje tavla finns en beskrivning av motivet. Ford har hämtat information om djuren ur skönlitteratur, historiska och naturhistoriska källor. Se klipp om Walton Ford på Youtube.

Audubons anteckningar inspirerar Ford
En källa Walton Ford använt sig av är naturmålaren John James Audubons dagböcker.
Audubon (1785-1851) är en gigant inom naturillustration, särskilt när det gäller fåglar.

Konstnär: John James Audubon. Källa: Wikimedia Commons.

Audubon skrev om ett besök i Afrika 1897 där han blev vittne till traditionell björnjakt. Ett par björnungar hade flytt upp i ett träd men tvingades ned genom att befolkningen tände en brasa under trädet. Sen hetsades björnungarna till döds av hundar. Walton Ford skapar stora bilder av skildringar som denna. De är emellanåt riktigt grymma.

Panter i Zürich
Ett annat djuröde som Walton Ford hittat handlar om en svart panter som vintern 1934 rymde från ett zoo i Zürich. Den överlevde i tio veckor i det kalla vädret innan en bonde hittade djuret utmärglad och darrande under en lada. Bonden dödade pantern och åt upp den.

Papegoja mördar sällskaps-apa
Bland Walton Fords bilder på Louisiana fanns även en bild av hur en sällskapsapa stryper en papegoja. Det påstås vara just John James Audubons mammas apa som har ihjäl gossens favoritpapegoja. Detta sägs ha satt så djupa spår i gossen (Audubon) att han sedermera kom att ägna hela sitt liv åt att måla fåglar.

Audubons metoder
Nu lite om Audubon. Förutom att måla och anteckna observationer om djur så var han även intresserad av jakt. Jag läste att han brukade skjuta intressanta fåglar med ett exakt skott och ta hem dem till ateljén där han spjälade upp dem med ståltråd för att ha som modeller. Onödigt dödande, anser jag, men på 1700- och 1800-talet var det säkert ingen som höjde på ögonbrynen.

Konstnär: John James Audubon. Källa: Wikimedia Commons.

Konsthistorien tycks vara full av djuröden som inspirerar, förfasar och fascinerar än idag.

Hasta luego!
Karolina

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 3. Pållar som plåtar sig själva.

Idag fortsätter vi med ett annat nedslag på djurtema i bildkonstens historia. Nu handlar det om fotografier av hästar i rörelse.

Hästar i fotografiskt experiment

På 1870-talet kom hästar att hjälpa fotografen Eadweard Muybridge att avgöra en mycket debatterad fråga. Nämligen huruvida en häst vid något tillfälle lyfte alla fyra ben från marken samtidigt i galopp. Det mänskliga ögat kunde inte avgöra det.Muybridge satte upp ett antal kameror vid en galoppbana. Kamerornas slutare var kopplade med trådar över banan och när hästen i experimentet sprang över trådarna så utlöste den själv exponeringen. Frågan avgjordes alltså med bildbevis levererade av en pålle. Dittills hade konstnärer alltid målat hästar med ett ben i kontakt med marken. Se videoklipp.

Ett annat exempel på djur i rörelse. Foto: Eadweard Muybridge. Källa: Wikimedia Commons.

Cat in motion. Foto: Eadweard Muybridge. Källa: Wikimedia Commons.

Människor och djur i rörelse
Muybridge grottade ner sig i att dokumentera människor och djur i rörelse. Det blev allt från springande bisonoxar till människor som bär hinkar och genomför gymnastiska övningar. På engelska wikipedia står en hel del spännande om denna fotograf, bl a att han mördade sin frus förmodade älskare.

Allt gott! /Karolina

PS: Om du hör en fotograf tala om ”pållar” idag så är det yrkesslang för ”polaroider” och inte hästar..

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 2. Noshörningen Clara.

Människan använder sig av djur på de mest brutala och märkliga sätt. Bloggen fortsätter att ta upp några djur som på olika sätt tagit plats i konstens värld. Var går gränsen egentligen för vad man får göra med djur i konstens namn?

Clara, noshörningen på modet
Rokokon var en stilperiod under 1700-talet. Under rokokon intresserade man sig mycket för exotiska platser och resor och därmed också exotiska djur.

Clara, avbildad 1747 när hon vistades på värdshuset ”Zum Pfau” i Mannheim. Denna bild massproducerades som en souvenir.

Clara var en föräldralös noshörning i Indien som togs om hand av en holländsk handelsman. Hon kom att turnera runt på hoven i 1700-talets Europa. Hon avporträtterades i oljemåleri, gravyrer och porslin av de konstnärer som var knutna till hoven.

Noshörningen blev djuret på modet. Clara blev omkring 20 år. Hur hon hade det i sin fångenskap kan man fundera över. På nätet läser jag att noshörningar kan bli upp till 50 år.

Den kände konstnären Pietro Longhi målade denna bild av Clara 1751.

Vad säger du om Claras öde? Hör gärna av dig med en kommentar!

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 1. Rosa får.

Sommarens besök på Wanås var som vanligt en höjdpunkt. Jag älskar detta ställe och har skrivit om det några gånger tidigare. Denna gång ska det handla om rosa får! Detta får (!) bli starten på en serie spaningar om djur i konstens tjänst.

”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake”, 2017. Konstnär: Henrik Plenge Jakobsen.

Konstverket består av ett antal betande får som har fått sin ull rosafärgad samt några stänk av Chanel no. 5. Verket heter If the People hav No Bread Let Them Eat Cake, 2017. Konstnär är Henrik Plenge Jakobsen.

En informativ skylt försäkrar besökarna om att både fåruppfödare, veterinär och jordbruksverket intygar att fårens hälsa inte påverkats av färg och doft. Vi andas ut!

Den informativa skylten intill verket.

Felcitat
På skylten invid fåren kan man även läsa att verkets titel bygger på ett citat som tillskrivits Marie Antoinette. Men hon lär aldrig ha sagt ”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake” (Nä. Inte ens på franska!).

Felciterad donna. Marie Antoinette, 1783. Konstnär: Marie Elisabeth Louise Vigee Le brun (1755-1842). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Däremot hade hon och maken, Louis XVI, en fejk-bondgård som hette ”Le hameau”. Dit kunde de fly det slitsamma hovlivet och leva som ”vanligt folk” på en bondgård. Gården hade även ett litet mejeri, läser jag på skylten. Där lär man ha uppmärksammat hygienförhållanden i produktionen på ett helt nytt sätt och som satte standard för tillverkning av ost och smör. Sanningshalten i detta har jag inte kollat upp. Men det låter lite osannolikt i mina öron…

Le Hameau de la Reine. Marie Antoinettes helt ”vanliga” bondgård. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Fett med feta
Installationen med fåren i Wanås är ett konstverk som ger många associationer. Om vi börjar med fåren så är det ett djur som ger ost, kött och ull. Vem äter inte feta-ost var och varannan vecka? Men tänker vi ens på var osten kommer ifrån? Dessa ostar har vi fåren att tacka (!) för.

Dessa milda och värdiga djur arbetar som namnlösa slavar i mejeriproduktionen. Genom att färga fåren rosa får vi kanske syn på dem på ett nytt sätt och ger dem lite av den uppmärksamhet de förtjänar. Wanås är förutom en skulpturpark även ett ekologiskt jordbruk, så det finns ju kopplingar till platsen också.

Rosigt och rivigt med rosa
Färgen rosa är heller inte helt ointressant i sammanhanget. Varför valde konstnären den färgen? Det finns ju så många andra färger att välja på!

En färg vars symbolik har svängt fram och tillbaka genom tiderna.

Visste du att rosa till en början betraktades som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ”ljusröd”, som krigarguden Mars? Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet. Rosa ansågs tidigare vara en färg för ”dandys” och detta fick en återfödelse med de rosa-skjortade stureplans-bratsen.

Två intressanta avsnitt av radioprgogrammet Stil behandlar rosa. Lyssna gärna, avsnitten är ”Lolita, Baby Doll och rosafärgat – modet som vägrar bli vuxet” (2009) och ”Rosa – en rosenrasande färg med klös” (2017). Avsnitten finns så klart också i appen SR Play.

Och så var det konstverkets titel…
Att en kunglighet skulle slänga ur sig dumma citat händer ju faktiskt (Tänk ”Stekta sparvar”!). Marie Antoinette sa dock inte att folket kunde äta kakor om brödet var slut, det har vi fått veta.

Men, Wanås är onekligen ett litet slott där privilegierade personer huserat. Anspelar konstnären på detta faktum?  Och finns det i så fall en inbyggd kritik mot exempelvis adeln?

Som riktigt bra konst blir det många frågor och funderingar!

relaterade inlägg