Saker jag är trött på att höra när jag vaktar en utställning. Del 4: ”Denna konst blir man inte glad av”

Faktum är att detta nog är en av de värsta kommentarerna jag vet om konst.

Denna kommentar uttalas alltid med ett nedvärderande tonfall. Personer som yttrar detta utgår från premissen, att konstens uppgift är, att göra en glad. Och konst som inte uppfyller detta kriterium, är därmed underförstått dålig. Detta uttalande är faktiskt ganska provocerande för mig!

Glad konst?
Vad är i så fall ”glad konst”? Låt mig gissa: Det ska vara färgstarkt, föreställande, lättförståelig och kanske lite naivistiskt? Låt mig därför föreslå ”konst” av Gunilla Mann! (OBS: bildgoogla inte, du riskerar att överhetta ögats tappar och stavar.)

Eller förresten, googla ”Gunilla Mann” och du ska få ditt lystmäte stillat av feta, glada damer på cykel, bjärta kulörer och kärlekspar- allt målat med synnerligen slarvig penselföring och minst sagt stressande komposition.

Konst i form av en blyertsteckning, föreställande en leende man i kostym.

Denna lilla blyertsteckning har jag köpt på loppis. Motivet har ett smittande leende och gör i alla fall mig lite muntrare!

Snabba diss, vilken miss!
Jag blir så ledsen när folk snabbt avfärdar konst, som vid en första anblick kanske verkar annorlunda, dyster eller svår. Alltså, jag blir fruktansvärt LEDSEN och BESVIKEN. Folk går miste om så mycket i sin ensidiga jakt på ”glädje”, ”nöjen” och positiva kickar. De missar djupet, helheten, insikterna…

Konstnärer vill förmedla något och väcka tankar. De har lagt ner tid och möda på att utföra konstverk. Ska det då vara så mycket begärt att besökaren tar en liten stund och försök sätta sig in i verken eller konstnärskapet? Genom att exempelvis läsa en introduktionstext eller prata med personalen på plats. Eller fundera lite själv?

Inte så jäkla muntert alltid
Faktum är att konsten genom tiderna haft många olika funktioner och ett ”evigt” tema är faktiskt döden och livets förgänglighet. Det kan du läsa om i mitt inlägg om Qvinnans och mannens åldrar. Konst har även haft moraliserande budskap. Politiska budskap. Kanske inte särskilt glatt, eller hur?

Bäst är kanske att få ett ”balanserat” intag av konst. Lite lättsmält, lite svårtuggat, lite ögongodis, lite konceptuellt. Ensidig kost kan aldrig vara bra. Man kan ju få visuell skörbjugg.

Vad tycker du? Värderar du konst utifrån hur glad/upprörd/tankfull den gör dig? Hör av dig med en kommentar!

Tjingeling!
Karolina

Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer

Låt inte rubriken förleda er. Jag har INTE blivit positivt inställd till Skånetrafiken över en natt. Nej, jag syftar snarare på Skånetrafikens senaste bildval i sin sökfunktion. Kolla här!

skanetrafiken_cdf

Skånetrafikens sökfunktion.

Har du besökt Skånetrafikens hemsida på sistone (från en stor skärm, inte mobilversionen) kanske du har känt lite som jag: ”Var sjutton har jag sett denna bild tidigare?”

För visst känns bilden bekant? Två mansfigurer i ett vackert landskap, snett bortvända, betraktande något på avstånd…

skanetrafiken_cdf_detail

Two men contemplating a beach hut.

Två män betraktar en badhytt
Skånetrafiken har uppenbart låtit sig inspireras av konstnären Caspar David Friedrich. Jag googlade fram bilden jag visste att jag sett någonstans. Bilden jag hade i åtanke heter ”Two men contemplating the moon” och finns i åtminstone tre varianter.

Målning av konstnären Caspar David Friedrich. Målningen påminner mycket om den som finns på Skånetrafiken.

Skånetrafikens inspirationskälla?! Denna version av motivet finns på Galerie Neue Meister, Dresden. Tillkomst 1829-30.

Romantiska män
Romantik inom måleri åsyftar inte kärlek (så som ordet används av oss idag) utan hänvisar till en speciell period på 1800-talet, då man inspirerades av det gåtfulla i naturen.

Ett landskap kunde symbolisera något bortom denna värld, något som inte gick att sätta fingret på. Naturens skönhet balanserade ofta på gränsen till det hotfulla. I en sådan överväldigande natur fick människan utlopp för de stora känslorna och de stora frågorna. Om just Friedrichs landskap har jag skrivit i ett tidigare inlägg, läs det gärna!

Friedrichs motiv i ”Two men contemplating the moon” föreställer två män som betraktar månen. Denna himlakropp fascinerade de romantiska konstnärerna. Man tror att männen föreställer konstnären själv och hans elev August Heinrich.  I tavla nr 2 är det dock en man och en kvinna.

Målning av konstnären Caspar David Friedrich.

Denna variant finns på Alte Nationalgalerie, Berlin. Tillkomst ca 1824.

Målning av konstnären Caspar David Friedrich.

Och denna version finns på The Met, tillkomst 1825-30.

Same same but different
Så vad har Skånetrafiken gjort? I princip har de kopierat hela kompositionen. Och den varma färgtonen.

Även statusmarkörer är efterapade, fast i uppdaterad form. I de gamla målningarna signalerar männens kläder överklass. Detta har Skånetrafiken tagit fasta på och iklätt sina modeller kläder, som definitivt signalerar visst välstånd. De äldre herren bär rock (loden?), filthatt och en randig halsduk, konstnärligt slängd över axeln. Den yngre bär lagom pösig keps och värmande jacka.

De spatserar runt i en strandnära miljö, med största sannolikhet Falsterbo. Det hela signalerar avspänd fritid och hög status. Den lagom skamfilade badhytten ger en ruin-romantisk touch till det hela.

Fotografiet är sannolikt Photoshoppat i hög grad. Wow, Skånetrafiken, ni har verkligen lyckats med er parafras.

Hör gärna av dig med en kommentar!
Romantiska hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag är trött på att höra när jag vaktar en utställning. Del 3: ”Är konstnären känd?”

Är konstnären känd? Denna fråga får jag ofta. Den får mig att må illa. Skulle detta att vara ”känd” innebära något särskilt? Att konstnären ifråga är intressant? Skicklig? Vad menar man med ”känd” egentligen?

Be gemene man att räkna upp fem samtidskonstnärer och jag tror att en hel del kommer att få problem. TV och andra medier har hjälpt vissa att fastna i det allmänna medvetandet, som Lars Lerin, Carolina Gynning och Ernst Billgren. Men sen?

Fotografi föreställande konstnären Ernst Billgren, en känd konstnär, i alla fall i Sverige!

Tillräckligt känd för att bli igenkänd? Bildkälla: Wikipedia.

Enligt Konstnärsnämnden finns ca 11 000 yrkesverksamma konstnärer i Sverige. De flesta hårt arbetande, med långa högskoleutbildningar och därmed skyhöga studielån.
Doldisar för de flesta, möjligtvis uppmärksammade av sina studiekamrater och konstlärare. Förhoppningsvis finner de mening med sitt yrkesutövande utan att vara någon celebritet. Förhoppningsvis får de erkännande av de som intresserar sig för deras konst.

Så, är konstnären känd?
Jag brukar alltid svara undanglidande på denna fråga. På konsthallen där jag jobbar ställer vi inte inte ut konstnärer som är kända för den breda massan. Vi letar inte utställningar utifrån sådana kriterier. Vi letar efter intressant konst, som säger något om vår tid och vår värld.

Men visst, vi har ställt ut en del namn som är kända i ”konstvärlden”. Men konstvärlden är bara en liten, liten del av den allmänna tillvaron och det allmänna medvetandet.

Så, snälla, låt mig slippa denna fråga. Men p g a att denna blogg är så himla OKÄND (vilket du kan läsa i detta inlägg) så lär ingen uppmärksamma denna önskan.

Tjingeling!
Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag är trött på att höra när jag vaktar en utställning. Del 2: ”Hur länge pågår utställningen?”

Hur länge varar utställningen?

Lika andefattig som förra frågan, ”Vad heter konstnären?” är denna: ”Hur länge varar denna utställningsperiod?”. Information om aktuell period finns alltid på informationsvepan jag berättade om förra gången. Se här:

Fotografi som visar en blå vepa med information om utställningens titel, deltagande konstnärer samt utställningsperiod.

Tydligt eller inte? Vem kan påstå att aktuell utställningsperiod inte framgår med tydlighet?

Blandade reaktioner!
När man avslöjar utställningsperioden kan man få lite olika reaktioner. Om besökaren prioriterar kvantitet istället för kvalitet, brukar man mötas av sura miner från de som tycker att vi borde byta utställning oftare. Inte många av våra besökare tillhör denna kategori, men de få som gör det är ena riktiga surkart, som inte sprider någon glädje, precis.

För mer är ju bättre. Eller?! De typer som yttrar sådana åsikter möter föga förståelse från oss som bemannar utställningen. Vi vill att utställningen ska få pågå ett bra tag.

Det dolda arbetet
Vi vet hur mycket hårt arbete och kostnader det ligger bakom en utställning. Vi vet, för det är vi som planerar, ringer alla samtal, kollar försäkringar, bokar transporter, betalar fakturor, fixar annonser, formger trycksaker, facebookar, ordnar pedagogiskt material till vår öppna ateljé, handhar bokningar, håller visningar, spelar in audioguider, skriver informationstexter…

Sist men inte minst har vi all kontakt med konstnärerna som ställer ut och vi vet därmed vilken kraftansamling det innebär för hen att ro iland en utställning.

I´ll be back!
Jag tänker lite till. Anledningen att man frågar kan faktiskt vara, att man vill komma tillbaka vid senare tillfälle. För att man vill tipsa andra som ska hinna besöka utställningen. Vissa besökare kommer flera gånger på samma utställning. De berättar med ett leende att ”Nu är det tredje gången jag är här!”

I sådana fall värmer frågan ”Hur länge pågår utställningen?” mitt hjärta!

Vi hörs snart igen!
Karolina

Saker jag är trött på att höra när jag vaktar en utställning. Del 1: ”Vad heter konstnären?”

Det ingår i mitt arbete att vakta utställningar, eftersom jag arbetar en konsthall. Framöver tänkte jag skriva några texter med reflektioner kring vad jag får höra av besökare. Den här lilla serien kunde lika gärna heta Allmänt gnäll över att folk inte använder sina ögon och hjärna”.

Vad heter konstnären?
Denna fråga är den vanligaste. Jag får den så gott som varje dag. Ärligt talat, jag är trött på den!

Använder inte folk sina ögon längre? Precis i ingången till vår fina konsthall hänger alltid en stor vepa, med exakt information om konstnärens namn, eventuell titel på utställningen samt utställningsperiod. Men den tycks vara insvept i en osynlighetsmantel. De flesta går förbi den utan att ha sett den.

Även längre in i utställningen finns det garanterat en annan, stor informationstext, med fakta om konstnären och en introduktion till utställningen. Dessutom finns det oftast lösa blad att ta och ha med sig när man går runt. Även dessa späckade med information om konstnärens namn.

Vad heter konstnären? Den frågan besvarar denna tydliga vepa, som hänger alldeles vid ingången till konsthallen där jag jobbar.

Hur svårt kan det vara?

Vända på steken!
Men nu ska jag vara positiv! En sådan fråga kan vara en ingång till ett samtal. Någon kanske vill ha kontakt, och testar denna fras som en isbrytare. Så kanske är det inte så dumt ändå… För samtal vill vi ha, vi som jobbar med konst. Dialog, kommentarer, frågor, funderingar, undringar…

Vi tror på konstens förmåga att sätta igång hjärnaktivitet i form av associationer, idéer och reflektioner. Konsten kan rucka invanda mönster och skapa större förståelse för varandra, oss själva och vår omvärld.

Så, förresten, fortsätt fråga vad konstnären heter! Jag lovar att svara och så får vi hoppas att samtalet fortsätter till mer intressanta djup. För vi som jobbar med konst älskar konst och att prata om den. Och inga frågor är egentligen för dumma, inte ens ”Vad heter konstnären?”!!!

Allt gott
Karolina

Relaterade inlägg