På vingar genom konsthistorien, del 15. Kråkor över vetefälten.

Idag har tiden tickat fram till sent 1800-tal och en oljemålning som ofta påstås vara konstnärens sista.

Sanning att säga vet man inte riktigt vilken målning som blev van Goghs sista. Men detta är i alla fall en av de sista, målad i juli 1890. Samma månad, (29 juli), tog han en revolver och sköt sig själv i bröstet. Två dagar senare avled han av skadorna på sjukhus.

Van Gogh: Vetefält med kråkor, 1890.

Kråkor, med eller utan symbolisk innebörd?
Man har gärna velat läsa in en symbolisk tolkning om konstnärens annalkande självmord i kråkorna, som på ett lite oklart sätt svävar över vetefältet. Men i ärlighetens namn kan vi inte alls veta om detta var syftet (avsiktligt eller omedvetet) med kråkorna…

Wikipedia förtäljer följande:  ”Kråkfåglar har spelat en viktig roll som tur- och oturssymboler i många kulturer. Inte sällan förknippades de svarta arterna med död och ondska, och beskrivs som både otäcka, våldsamma, ondskefulla, eller till och med Satans fågel.”

/…/ ”I svensk folktro ansågs kråkan vara en mycket intelligent fågel. Exempelvis sades det att kråkan själv spjälkar sitt ben om det blir brutet. Kråkan kan i likhet med korpen var en förklädd människosjäl, men framför allt har kråkan en varslande roll. Precis som korpen siar kråkan om dödsfall och andra olyckor.”

Psykiskt lidande
Van Gogh skapade nästan hela sin konstnärliga produktion de två sista åren av sitt liv. 2100 verk, varav 860 stycken oljemålningar. Det är skapande i en manisk takt, av en svårt sjuk människa. Han hade psykoser och var inlagd i omgångar på sjukhus. Ett enormt lidande, helt enkelt.

/Karolina

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 12. Super-star steglitsen.

Vi uppehåller oss idag i en högintressant miljö för oss konstvetare: ”Den holländska guldåldern” och spanar in en stackars fjättrad steglits. Detta är otvetydigt konstens mest skådade fågel!


Steglitsan, konstnär Carel Fabritius, 1654. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Den holländska guldåldern (eller egentligen den ”nederländska”) är en period i Nederländernas historia då landet var den ledande handelsnationen i Europa. Vi snackar 1600-tal alltså. Ett extremt stort antal vetenskapsmän och konstnärer gjorde denna period framstående upptäckter och spektakulära konstverk (läs mer här).

Konstnären som gick upp i krutrök
Denna målning gjordes av en av dem, Carel Fabritius. Den stackars konstnären avled efter att ett krut-lager i hans hemstad Delft exploderade den 12 oktober, samma år som han hade målat detta mästerverk.

Grymma människor
På 1600-talet var steglitser populära husdjur. De kunde dresseras till att hämta vatten med en miniatyr-spann från ett större kärl!

På denna målning syns den stackars fågeln fjättrad med en kedja runt foten, sittande på en sittring på sin matbehållare, som är upphängd på en vägg. Det gör ont i mig att se fåglar med kedja runt foten. Kedjan omöjliggör det som måste vara fåglars mest naturliga drift: att flyga.

A4+
Målningen är bara lite större än ett A4-ark och finns på museet Mauritshuis i Haag (den som ändå finge komma dit…). Världens första målning att genomgå en CT-skanning. Mauritshuis har producerat EN MYCKET FIN interaktiv sida om just denna målning. Där kan du få veta mycket mer om målningen, så jag stoppar här…

Allt gott!/Karolina

PS: Jag skrev redan 2017 ett inlägg om denna målning, fast då gällde det ett boktips…

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 4. Horus-falken.

Denna gång riktar vi kikaren mot det antika Egypten (ca 3150-30 före vår tideräknings början) och spanar efter Horus-falken.

Horus-skulptur i kolossalformat utanför Horus-templet i Idfu. Templet uppfördes 237-57 före vår tideräknings början. Bildkälla: Ad Meskens/Wikimedia Commons.

Hos egyptierna var Horus en gud, som oftast uppenbarade sig i form av en falk eller en mansgestalt med fågelhuvud. Horus hade olika funktioner genom tiderna. Det är tal om en komplex gud, med många betydelser.

Horus. ca 1200 före vår tideräknings början. Källa: Wikimedia Commons. Huvudbonaden är en så kallad ”pschent”- en ”dubbelhatt” som kombinerar kejsarhuvudbonaderna från både nedre och övre Egypten.

Sol, himmel och död
Horus tycks främst ha varit förknippad med solen och himlen. På vissa avbildningar har han en solskiva på sitt huvud.

Men han var också en beskyddare av hela egyptiska riket (nedre och övre Egypten), kungligheter och en guide för de döda i livet efter detta. Egyptierna var ju som besatta av detta med döden, så det mesta i deras liv tycks ha handlat om att förbereda sig för livet efter detta.

”Same, same but different”
Ibland är även solguden Ra avbildad med falkhuvud. Gudarna verkar vara gränslösa och lånar varandras attribut till och från! Se bild:

Gudarna Imentet och Ra från Nefertaris grav, ca 1400 före vår tideräknings början. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Pilgrimsfalk eller slagfalk?
Förebilden för Horus-falken kan ha varit en pilgrimsfalk eller en slagfalk. Hursomhelst, det är inte svårt att fatta att egyptierna gav en gud fågelgestalt. En fågel som seglar högt uppe i den solgassande skyn, som har knivskarp blick och nobelt utseende. Falken passade perfekt in i egyptiernas strama estetik (som jag gärna skulle skriva mer om, men det får bli en annan gång).

En Horus-amulett hittad på en mumie, från år 1254 före vår tideräknings början. I klorna håller den ”shen-ringar”, en symbol för evigt beskydd. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Tycker du, som jag, att det antika Egypten är något alldeles extra?
Jag anser att ”de gamla egyptierna” var otroligt mystiska, avancerade och stiliserade i sin mytologi och estetiska uttryck. Det saknar motstycke i konsthistorien, det är i alla fall de flesta överens om.

Här kommer en länk till Myter och Mysteriers fascinerande radioavsnitt om Antikens Egypten. Mycket nöje!

Vi hörs snart igen!
Karolina

Relaterade länkar

På vingar genom konsthistorien, del 1. Vi förbereder take-off.

Nu påbörjas en riktig långkörare… Nästan i klass med Dallas på 80-talet. Vi ska nämligen börja skåda fåglar i konsthistorien. Hoppas du vill hänga med på turen!

Litet smakprov på några fåglar vi kommer att skåda under ett antal månader framöver. Bildkälla: Wikimedia.

Voyeurer
Konstvetare och fågelskådare har mycket gemensamt, tror jag. Vi måste vara samhällets mest hängivna voyeurer, inte sant? Vi älskar att iaktta… Så därför tänkte jag, att fåglar kunde vara ett roligt motiv att följa genom konsthistorien.

Krysslistor och monumentkunskap
Fågelskådare har så kallade krysslistor med olika arter de bockar av. Ju fler arter man sett, desto bättre! Då gäller det förstås att kunna känna igen fåglar och artbestämma.

Något liknande har också vi konstvetare, men då kallas det monumentkunskap. Det är inga riktiga listor, men vi förväntas känna till ett stort antal verk ur konsthistorien, kunna datera och ange upphovsperson, samt sätta in verken i en kontext.

Så både för ornitologer och konstvetare gäller det att skåda och åter skåda tills man får upp känslan och erfarenheten.

Utrustning
Och, jo… Det är inte bara fågelskådare som har kikare. En föreläsare inom konsthistoria, rådde oss studenter att skaffa en liten teaterkikare! Så att vi på allvar skulle kunna granska olika detaljer t ex inom arkitektur.

Så häng med, vetja! Och tipsa mig gärna om några specifika konstverk med fåglar som du gillar.

Allt gott! Karolina

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: ”Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

”Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

Relaterade inlägg