Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 8: ”Det här kunde ett barn gjort!”

Idag fortsätter mitt reflekterande… Ännu en kommentar jag hört många gånger. Detta utspelade sig någon gång förra året, på ett av mina arbetspass.

Utställningen Mångstilat på Falsterbo Strandbad, 2019. Foto taget av mig.

Dissande damer

Ett par besökare kommer in i konsthallen. Det är två damer. Den ena säger högt och tydligt:
Det här tycker jag inte om!
följt av ”Det här kunde ett barn ha gjort!

Det är klassiska kommentarer om konst, som jag hört tidigare. Damen ifråga tar fram sin mobil och visar en bild för sin väninna. Bilden är ett självporträtt som hennes 8-åriga barnbarn målat.  Samtidigt säger hon: ”Titta vad fantastiskt! Det här kunde de hänga upp här!

Vid det här laget har jag 12 års erfarenhet av att bemanna konstutställningar. Under dessa år har jag fått höra alla möjliga kommentarer. Ibland har vissa besökare ett mycket stort behov av att uttrycka sitt missnöje. Därför blir jag, som vaktar utställningen, ofta mottagare av sådana uttalanden.

Till attack!

Kvinnan närmar sig mig med mobilen i högsta hugg och utbrister:
”-Titta här vilket fint självporträtt mitt barnbarn har gjort. Det kunde ni hänga upp här och sätta prislapp på en halv miljon och sätta en röd prick!

Bilden hon visar mig på mobilen är en ganska representativ bild för vad en 8-åring åstadkommer med penslar och färg. Den är färggrann och har starka kontraster. Men den är knappast extraordinär. Jag skulle kunnat svara henne ”En sådan där bild kan vilken 8-åring som helst måla”. Men det gör jag naturligtvis inte, för jag vill inte såra henne. Jag tycker ju det är underbart att barn målar!

Alltså har jag en slags spärr inom mig som hindrar mig att bemöta hennes negativa attityd med samma mynt. Men en sådan spärr har inte damen. Hon vill gärna kommentera, så att jag – som i detta fall är ansiktet utåt för utställningen- får höra hur dålig den är.

Hon vill naturligtvis tro att hennes barnbarn är en konstnär i gryende. Att det hennes barnbarn gör är unikt. Det ska hon få tro! Vem är jag att ta bort denna glädje för henne? Dessutom, vem vet, barnbarnet kanske faktiskt är nästa Lars Lerin eller Karin Mamma Andersson.

Ett varv till

Men låt oss tänka ett varv till… Yttrandet ”Det här skulle ett barn kunna göra” är definitivt tänkt som ett nedsättande omdöme. Det betyder förmodligen, att hon anser att bilderna inte kräver något speciellt kunnande för att framställa.

Samtidigt upphöjer hon sitt barnbarns bild till skyarna. Så, vad är problemet? Om hon avgudar sitt barnbarns alster borde hon kunna uppskatta konsten, vars uttryck i hennes ögon stämmer överens med barnbarnets?!

Picasso lär ju själv ha sagt ”Det tog mig fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn.” Alltså en eftersträvansvärd kunskap!?

Jag förstår att alla inte kan gilla all konst. Men snälla, varför kan vi inte bara stryka meningen ”Det här kunde ett barn gjort” ur vårt vokabulär! Jag tycker att det är nedsättande både för barn och konstnärer!

För att bemöta ett sådant yttrande krävs att båda parter har ett öppet sinnelag och vilja till förståelse och diskussion. Det skulle även kräva en genomgång på minst en vecka (månad?!), då vi går igenom konsthistoria, perception, kontext, barns bildspråkliga utveckling och olika konstsyn.

Men alla är nog inte beredda att ta en sådan kurs… De önskar endast deklarera högt, att konsten vi visar är skräp. Eller ska vi kalla det Poop Art, kanske?

Hälsar Karolina

Relaterade inlägg

Livet och konsten fyller 100!

Dagens inlägg blir nummer 100 på livetochkonsten.se! Sedan oktober 2016 har jag slungat ut mer eller mindre genomtänkta reflektioner om just livet och konsten, i cyberrymden.

100 inlägg, till vilken nytta?

Ja, till vilken nytta? Så härligt för mig att besvara den frågan med följande:

  • För att roa min lilla skara följare!
  • Av ren självbevarelsedrift. Bloggen har hjälpt mig navigera när livet och konsten överväldigat mig.
  • För nöje och stimulans. Det är roligt att skriva för webben!
  • För att kolla att jag kan något…. Jag har dragit nytta av mina studier.
  • För att få nya kunskaper. Jag har tvingats undersöka och hitta sammanhang för de ämnen jag tagit upp.

Inläggen är av olika slag. Ibland handlar de om enskilda konstverk eller andra bilder som fångat min uppmärksamhet. Det kan också vara en hel serie på samma tema. Andra tillfällen har jag samtalat med någon intressant person. Ibland kommer filmtips med anknytning till konst. Alltså en salig röra!

Ett urval av godbitar

Här kommer ett urval av inlägg jag själv är extra nöjd med.

Ett urval av miniatyrbilder från 5 av 100 inlägg.
Några bildexempel från de 100 inläggen.

Samtal som fördjupar

Och här kommer några av de personer jag samtalat med om olika ämnen.

Jasmine Cederqvist, Magnus Petersson, Anneli Magnuson och Johannes Edvardsson.

Och vad kommer nu då?

Denna termin är jag tillbaka på konstvetenskapen i Lund. Alltså kommer det kanske att reflekteras en del om de ämnen som dyker upp på kursen där.

Jag har också försökt övertyga ett antal personer att gästblogga. Därmed kommer nya perspektiv och tankar att strömma ut från denna domän. Slutligen så hoppas jag kunna rapportera från fler spännande miljöer och ge konstrelaterade filmtips.

Vad skulle du vilja läsa om? Genom att välja ”Kommentera” nedan kan du tipsa mig.

Nu ska jag förbereda mig för ett ordentligt firande av min alldeles egna hundring! På grund av detta måste jag nu hasta till köket och lägga lite goda drycker på kylning…

Bästa hälsningar från Karolina

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 7: ”Jag vill kunna se vad det föreställer”

En del tror att de enbart kan uppskatta konst som föreställer. Varför är det så? Och varför tycker jag det är bekymmersamt att höra folk säga så? Dagens inlägg handlar om detta. 

Folk säger ”Jag vill kunna se vad det föreställer”. Som om bra konst per definition avbildar något. 

Den inställningen tycker jag är sorglig och ytterst begränsande. Det finns ju så mycket konst som får oss att känna, uppleva, förtjusas, förfäras och tänka – utan att vara föreställande!

Vilken miss!

Var kommer denna idé ifrån? Här skulle jag kunna ha en lång utläggning och gräva vidare. Tanken att god konst ska avbilda något i den ”yttre verkligheten” har rötter ända tillbaka i antiken och renässansen…

Men detta inlägg handlar inte om det. Jag vill bara flagga för att många människor begränsar sig, när de säger ”Jag vill kunna se vad det föreställer”.

Kanske har de som vill kunna se vad det föreställer, missat hela 1900-talet? De har missat installationskonst, abstrakt expressionism och konceptuell konst.

Förmodligen har de aldrig låtit sig sugas in i en monokrom målning av Mark Rothko. De har alltså inte doppat sinnet i färg och känt mjuka, djupa kulörer smeka själen.

De har heller inte drabbats av Ann Edholms dramatiska spetsformer. Inte stuckit sig på kontrasterna.

De har aldrig fått svindel i en målning av Gerhard Richter. Således missat mag-pirr orsakat av dallrande linjer eller mystisk oskärpa.

De har heller aldrig gillat att förlora orienteringen i Yayoi Kusamas prick-universum. Alltså har de missat att få ett visuellt smakprov på evigheten.

Facit till konstupplevelse?

Min teori är, att vissa vill att konst ska gå att avkoda till en enda, korrekt tolkning. Alltså önskar dessa individer känna, att de är kapabla att utföra en sådan avkodning, annars är de ”misslyckade”. Därför är det säkrast att avfärda allt icke-föreställande på ett bräde.

Det gör mig irriterad! Eftersom de förminskar sig själva och sin förmåga att uppleva. De begränsar sig. De begränsar konsten. Om en bara släpper lite på kontrollen, väntar förunderliga saker.

Lyssna när konsten talar

Låt sinnet och tanken vandra fritt i konstverket! Du kan alltså lita på att konsten talar, om du lyssnar.

Och vill du inte nöja dig med att känna, utan måste tänka och analysera,
så finns det ju alltid texter om konsten att tillgå. Eller prata med personen som vaktar utställningen, vetja! Alltså, fråga en sådan som jag!

Fotografi som föreställer en liten skylt. Texten lyder "Fråga mig gärna om konsten!"

Tjingeling tills nästa gång!
/Karolina


PS: Nu är denna serie nästan slut… Jag har reflekterat kring olika kommentarer jag ofta får höra. Första delen i serien kan du läsa här.

PS 2: Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte publicera några bilder på konstverk idag. Du får bildgoogla på konstnärerna jag nämner!

Relaterade inlägg

Konst och reklambilder – Så funkar det!

Idag förundras jag över två mycket likartade telekom-kampanjer. Som vanligt är konst och reklambilder en kärlekshistoria som aldrig verkar ta slut.

Vad är grejen med den lilla, lilla människan, i det storslagna landskapet? Och vad är grejen med den lilla, lilla människan som fipplar med en mobiltelefon i det storslagna landskapet? Låt oss titta närmare på två kampanjer från samma period (vår-sommar 2019).

I vänstra bilden syns Com Hems reklambild med tre gestalter som blickar ut över ett överdådigt landskap. Himlen är dramatisk med vackra skiftningar mellan ljus och moln. I den högra bilden syns två flickor sitta vid en lådbil i ett vackert skärgårdslandskap. Deras ansikten lyses upp av en surfplatta.
Kampanjer från sen vår och sommar 2019.

Com Hem (ovan till vänster) visar en bild med frilufsande personer i förgrunden som blickar ut över en underbar utsikt. De är förmodligen betagna av den vackra vyn. Därför tar de så klart upp sina mobiltelefoner för att fotografera. Ty även på denna avlägsna plats strålar etern av osynliga mobilsignaler, som genast låter personerna dokumentera och sprida sina intryck.

Tele2 (ovan till höger) har gjort en bild där två ungar roas av en surfplatta i ett underskönt skärgårdslandskap.

Tid för romantik

Ni som känner mig anar nog att jag nu vill påminna om romantikens bildspråk (som jag skrivit om tidigare, t ex i ett inlägg om Skånetrafikens reklam). Där finns nämligen en hel drös med storslagna landskap och små människor som kan inspirera vilken reklammakare som helst. Ser ni exempelvis det snarlika i kompositionerna nedan?

I vänstra bilden syns Com Hems reklambild med tre gestalter som blickar ut över ett överdådigt landskap. Himlen är dramatisk med vackra skiftningar mellan ljus och moln. I den högra bilden ser vi två bortvända gestalter blicka ut över ett storslaget landskap.
Till vänster Com Hem:s kampanj från 2019. Till höger ”Solnedgång”
av konstnären Caspar David Friedrich, 1830-1835.
Bildkälla: Wikimedia Commons.

I romantikens målningar, t ex av Caspar David Friedrich, förekommer inga mobiltelefoner eller paddor. Därmed upplever personerna i målningarna – hör och häpna – själva landskapet utan någon mellanhand!

Romantikens målningar förmedlar en känsla av något bortom detta. Något annat. Något större. Något som kanske inte går att sätta ord på. Detta ”något” uppfyllde romantikerna. För dem var saker som inspiration, drömmar och inre liv centralt. De längtade bort. Det sistnämndas har de väl gemensamt med dagens mobilzombies. Längtan bort.

Längtan bort är kanske själva grejen med både romantiken och telecom-tjänsterna. Men när romantikerna sökte inåt i sin fantasi, inspirerade av symboler och intuition, tycks dagens mobilsurfare mestadels söka i det snabba bildflöde som telecom-tekniken lockar med…

Padda i stället för vaxljus

Låt oss titta lite närmare på Tele2:s bild! Här har två ungar övergett sin analoga lådbil för att försjunka i en surfplatta. Det undersköna landskapet tycks enbart agera vacker tapet. Ljus från paddan lyser upp barnens anleten. Det påminner om om ljuset i en Georges de la Tour-målning. Kolla här:

I översta bilden syns två flickor sitta vid en lådbil. Deras ansikten lyses upp av en surfplatta. I den nedre bilden syns en flicka och en äldre kvinna studera en bok i ljuset av ett vaxljus.
Överst: Detalj ur Tele2:s kampanj 2019. Underst: ”L’Education de la Vierge” av konstnären Georges de La Tour/hans verkstad, ca 1650.
Bildkälla: Wikimedia Commons.

Därmed är det väl bara att inse att konst och reklambilder lever i ständig symbios! Har du sett någon reklambild som påminner om någon konstnär? Skriv gärna och berätta, genom att välja ”Kommentera” nedan.

Vi hörs snart igen! /Karolina

Relaterade inlägg

En träskalle ringar in konst

Vad tänker du när du hör ordet geologi? De flesta tänker nog på stenar och berg. Men geologi är så mycket mer! Idag får du träffa forskaren Johannes, som tack vare sina expertkunskaper om träd hamnade mitt i konstvärlden. Jag besökte honom på geologiska institutionen i Lund. Hör här!

Fotografi som visar geologen Johannes Edvardsson, med inriktning dendrokronologi. Han står i en slottslik interiör med en oljemålning framför sig på ett bord.
Geologen Johannes Edvardsson med en 1600-talsmålning framför sig: ”Satyr som spelar flöjt” av Jacques Jordaens, på Royal Lazienki Museum, Warsawa. Bildkälla: Johannes Edvardsson.

Hej, Johannes Edvardsson, geolog med inriktning dendrokronologi. Vad gör en geolog egentligen?

Johannes: Geologi är läran om jorden. Alltså alla processer som skapat, omformat eller påverkat jorden. Själv är jag en så kallad kvartärgeolog med specialisering på dendrokronologi .

Som dendrokronolog jämför jag årsringsmönster från olika träd och i min forskning tittar jag mycket på hur trädens tillväxt påverkas av olika klimat- och miljöförändringar.

Karolina: Vad kan årsringarna berätta?

Johannes: De visar klimatförändringar över tid. Årsringar kan också användas för att datera en mängd olika föremål. Exempel är virke i skeppsvrak, gamla musikinstrument, bjälklag i kyrkor och träpaneler.

Årsringar är som trädets egna streckkoder! Utifrån årsringarna kan man utläsa mycket spännande, både om klimat och kulturhistoria.

Karolina: Du hamnade mitt i ett stort forskningsprojekt om konstnärerna Van Dyck och Jordaens. Vad var din uppgift?

Johannes: Jag skulle datera virket i panelerna de målat på. På 1600-talet, då dessa konstnärer verkade, målade man fortfarande en hel del på träpaneler.

Genom forskningen ville man veta mer om ett eventuellt samarbete konstnärerna emellan, och hur arbetet i ateljéerna hade gått till. Jag fick samarbeta med konsthistoriker och konservatorer på en mängd fina konstmuseer i Europa.

Bild som visar hur webbsidan (som handlar omt Van Dyck och Jordaens) ser ut.
Projektet om Van Dyck och Jordaens. Klicka på bilden så hamnar du på projektets hemsida. Där finns mycket information om dessa gamla snubbar!

Karolina: Var du intresserad av konst sedan tidigare?

Johannes: Jag gillar att rita och måla. Visst hade jag besökt en del konstutställningar, men aldrig riktigt reflekterat över konsten som kunskapsområde.

Jag fick läsa på lite hastigt om konsthistoria. Men jag hade ju kunniga konsthistoriker som medarbetare i projektet, så jag brukade lyssna på deras diskussioner, medan jag packade upp min utrustning.

Karolina: Du fick gå bakom kulisserna och tillträde till en sluten värld, där de allra dyrbaraste och unika konstverken bevaras. Hur var den världen?

Johannes: Den präglades av ett extremt högt säkerhetstänk. Ibland åkte vi hiss ner i en bunkerlik miljö, långt under marknivå där det fanns kameror och detektorer överallt. Andra gånger fick jag arbeta med en vakt eller konservator som övervakade mitt jobb.

Inget fick riskeras med dessa ovärderliga konstverk!

Karolina: Hur gjorde du när du undersökte panelerna?

Johannes: Först måste jag avgöra om det gick att se och dokumentera årsringarna. Ibland hade någon annan forskare varit där tidigare och undersökt kanten på träpanelen. Då behövde jag inte snitta i träet, eftersom årsringarna syntes tydligt.

Men om kanten var otydlig av smuts och fernissa, så blev jag tvungen att skära bort en tunn remsa, för att kunna fotografera. Jag fotograferade alltså av kanten på träpanelerna med min makro-utrustning.

Fotografi som visar en kamera på stativ i förgrunden. Kameran är riktad mot ett bord där en träpanel ligger.
Kanten på träpanelen dokumenteras. Bildkälla: Johannes Edvardsson.
Kanten och baksidan på en panelmålning. Längs kanten har Johannes gjort en 2 mm bred ”väg” där man kan se ca 20 av ekens årsringar. Bildkälla: Johannes Edvardsson.

Johannes: Sedan kunde mäta bredden på årsringarna och på så sätt få fram ett tillväxtmönster för trädet som jag via ett datorprogram kunde jämföra och datera med hjälp av referens-kronologier.

På så sätt kunde vi få veta var virket kom ifrån och hur gammalt det var. Det visade sig att man köpte baltisk ek från Polen till de flamländska träpanelerna! Ofta kunde mitt resultat stärka konsthistorikernas teorier.

Närbild av en detalj på en träpanels baksida. Bilden visar en brännmärkning av ett signum, som tillhörde en viss panelmakare.
Panelerna är märkta med panelmakarens signum, ungefär som guldsmeder fortfarande märker sina arbeten med ett antal stämplar.
Bildkälla: Johannes Edvardsson.

Karolina: Slutligen, har du någon egen favoritkonstnär?

Johannes: Jag gillar Hieronymus Bosch! Det är riktigt spännande och skruvat! Dock har jag själv aldrig undersökt någon Boschpanel.

Efterord: Det här inlägget är ett exempel på en intressant aspekt av konsten: att den breder ut sig, förgrenar sig in i andra vetenskaper och levererar oväntade aha-upplevelser och spännande möten! Jag tackar Johannes för hans tid och engagemang!

Relaterade inlägg, andra intervjuer