Saker jag är trött på att höra när jag vaktar en utställning. Del 3: ”Är konstnären känd?”

Är konstnären känd? Denna fråga får jag ofta. Den får mig att må illa. Skulle detta att vara ”känd” innebära något särskilt? Att konstnären ifråga är intressant? Skicklig? Vad menar man med ”känd” egentligen?

Be gemene man att räkna upp fem samtidskonstnärer och jag tror att en hel del kommer att få problem. TV och andra medier har hjälpt vissa att fastna i det allmänna medvetandet, som Lars Lerin, Carolina Gynning och Ernst Billgren. Men sen?

Fotografi föreställande konstnären Ernst Billgren, en känd konstnär, i alla fall i Sverige!

Tillräckligt känd för att bli igenkänd? Bildkälla: Wikipedia.

Enligt Konstnärsnämnden finns ca 11 000 yrkesverksamma konstnärer i Sverige. De flesta hårt arbetande, med långa högskoleutbildningar och därmed skyhöga studielån.
Doldisar för de flesta, möjligtvis uppmärksammade av sina studiekamrater och konstlärare. Förhoppningsvis finner de mening med sitt yrkesutövande utan att vara någon celebritet. Förhoppningsvis får de erkännande av de som intresserar sig för deras konst.

Så, är konstnären känd?
Jag brukar alltid svara undanglidande på denna fråga. På konsthallen där jag jobbar ställer vi inte inte ut konstnärer som är kända för den breda massan. Vi letar inte utställningar utifrån sådana kriterier. Vi letar efter intressant konst, som säger något om vår tid och vår värld.

Men visst, vi har ställt ut en del namn som är kända i ”konstvärlden”. Men konstvärlden är bara en liten, liten del av den allmänna tillvaron och det allmänna medvetandet.

Så, snälla, låt mig slippa denna fråga. Men p g a att denna blogg är så himla OKÄND (vilket du kan läsa i detta inlägg) så lär ingen uppmärksamma denna önskan.

Tjingeling!
Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag är trött på att höra när jag vaktar en utställning. Del 2: ”Hur länge pågår utställningen?”

Hur länge varar utställningen?

Lika andefattig som förra frågan, ”Vad heter konstnären?” är denna: ”Hur länge varar denna utställningsperiod?”. Information om aktuell period finns alltid på informationsvepan jag berättade om förra gången. Se här:

Fotografi som visar en blå vepa med information om utställningens titel, deltagande konstnärer samt utställningsperiod.

Tydligt eller inte? Vem kan påstå att aktuell utställningsperiod inte framgår med tydlighet?

Blandade reaktioner!
När man avslöjar utställningsperioden kan man få lite olika reaktioner. Om besökaren prioriterar kvantitet istället för kvalitet, brukar man mötas av sura miner från de som tycker att vi borde byta utställning oftare. Inte många av våra besökare tillhör denna kategori, men de få som gör det är ena riktiga surkart, som inte sprider någon glädje, precis.

För mer är ju bättre. Eller?! De typer som yttrar sådana åsikter möter föga förståelse från oss som bemannar utställningen. Vi vill att utställningen ska få pågå ett bra tag.

Det dolda arbetet
Vi vet hur mycket hårt arbete och kostnader det ligger bakom en utställning. Vi vet, för det är vi som planerar, ringer alla samtal, kollar försäkringar, bokar transporter, betalar fakturor, fixar annonser, formger trycksaker, facebookar, ordnar pedagogiskt material till vår öppna ateljé, handhar bokningar, håller visningar, spelar in audioguider, skriver informationstexter…

Sist men inte minst har vi all kontakt med konstnärerna som ställer ut och vi vet därmed vilken kraftansamling det innebär för hen att ro iland en utställning.

I´ll be back!
Jag tänker lite till. Anledningen att man frågar kan faktiskt vara, att man vill komma tillbaka vid senare tillfälle. För att man vill tipsa andra som ska hinna besöka utställningen. Vissa besökare kommer flera gånger på samma utställning. De berättar med ett leende att ”Nu är det tredje gången jag är här!”

I sådana fall värmer frågan ”Hur länge pågår utställningen?” mitt hjärta!

Vi hörs snart igen!
Karolina

Saker jag är trött på att höra när jag vaktar en utställning. Del 1: ”Vad heter konstnären?”

Det ingår i mitt arbete att vakta utställningar, eftersom jag arbetar en konsthall. Framöver tänkte jag skriva några texter med reflektioner kring vad jag får höra av besökare. Den här lilla serien kunde lika gärna heta Allmänt gnäll över att folk inte använder sina ögon och hjärna”.

Vad heter konstnären?
Denna fråga är den vanligaste. Jag får den så gott som varje dag. Ärligt talat, jag är trött på den!

Använder inte folk sina ögon längre? Precis i ingången till vår fina konsthall hänger alltid en stor vepa, med exakt information om konstnärens namn, eventuell titel på utställningen samt utställningsperiod. Men den tycks vara insvept i en osynlighetsmantel. De flesta går förbi den utan att ha sett den.

Även längre in i utställningen finns det garanterat en annan, stor informationstext, med fakta om konstnären och en introduktion till utställningen. Dessutom finns det oftast lösa blad att ta och ha med sig när man går runt. Även dessa späckade med information om konstnärens namn.

Vad heter konstnären? Den frågan besvarar denna tydliga vepa, som hänger alldeles vid ingången till konsthallen där jag jobbar.

Hur svårt kan det vara?

Vända på steken!
Men nu ska jag vara positiv! En sådan fråga kan vara en ingång till ett samtal. Någon kanske vill ha kontakt, och testar denna fras som en isbrytare. Så kanske är det inte så dumt ändå… För samtal vill vi ha, vi som jobbar med konst. Dialog, kommentarer, frågor, funderingar, undringar…

Vi tror på konstens förmåga att sätta igång hjärnaktivitet i form av associationer, idéer och reflektioner. Konsten kan rucka invanda mönster och skapa större förståelse för varandra, oss själva och vår omvärld.

Så, förresten, fortsätt fråga vad konstnären heter! Jag lovar att svara och så får vi hoppas att samtalet fortsätter till mer intressanta djup. För vi som jobbar med konst älskar konst och att prata om den. Och inga frågor är egentligen för dumma, inte ens ”Vad heter konstnären?”!!!

Allt gott
Karolina

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 15. van Gogh: Kråkor över vetefälten.

Idag blir det kråkor av van Gogh. Tiden har nu tickat fram till sent 1800-tal och en oljemålning som ofta påstås vara konstnärens sista.

Sanning att säga vet man inte riktigt vilken målning som blev den sista van Gogh gjorde. Men detta är i alla fall en av de sista, målad i juli 1890. Samma månad, (29 juli), tog han en revolver och sköt sig själv i bröstet. Två dagar senare avled han av skadorna på sjukhus. Målningen föreställer ett vetefält med en flock kråkor. Se här:

Bilden föreställer ett gult vetefält och en blå himmel där det svävar en flock kråkor. Konstnär är Vincent van Gogh.

Van Gogh: Vetefält med kråkor, 1890.

Kråkor, med eller utan symbolisk innebörd?
Man har gärna velat läsa in en symbolisk tolkning om konstnärens annalkande självmord i kråkorna, som på ett lite oklart sätt svävar över vetefältet. Men i ärlighetens namn kan vi inte alls veta om detta var syftet (avsiktligt eller omedvetet) med kråkorna…

Wikipedia förtäljer följande:  ”Kråkfåglar har spelat en viktig roll som tur- och oturssymboler i många kulturer. Inte sällan förknippades de svarta arterna med död och ondska, och beskrivs som både otäcka, våldsamma, ondskefulla, eller till och med Satans fågel.”

/…/ ”I svensk folktro ansågs kråkan vara en mycket intelligent fågel. Exempelvis sades det att kråkan själv spjälkar sitt ben om det blir brutet. Kråkan kan i likhet med korpen var en förklädd människosjäl, men framför allt har kråkan en varslande roll. Precis som korpen siar kråkan om dödsfall och andra olyckor.”

Psykiskt lidande
Van Gogh skapade nästan hela sin konstnärliga produktion de två sista åren av sitt liv. 2100 verk, varav 860 stycken oljemålningar. Det är skapande i en manisk takt, av en svårt sjuk människa. Han hade psykoser och var inlagd i omgångar på sjukhus. Ett enormt lidande, helt enkelt.

/Karolina

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 12. Super-star steglitsen.

Vi uppehåller oss idag i en högintressant miljö för oss konstvetare: ”Den holländska guldåldern” och spanar in en stackars fjättrad steglits. Detta är otvetydigt konstens mest skådade fågel!


Steglitsan, konstnär Carel Fabritius, 1654. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Den holländska guldåldern (eller egentligen den ”nederländska”) är en period i Nederländernas historia då landet var den ledande handelsnationen i Europa. Vi snackar 1600-tal alltså. Ett extremt stort antal vetenskapsmän och konstnärer gjorde denna period framstående upptäckter och spektakulära konstverk (läs mer här).

Konstnären som gick upp i krutrök
Denna målning gjordes av en av dem, Carel Fabritius. Den stackars konstnären avled efter att ett krut-lager i hans hemstad Delft exploderade den 12 oktober, samma år som han hade målat detta mästerverk.

Grymma människor
På 1600-talet var steglitser populära husdjur. De kunde dresseras till att hämta vatten med en miniatyr-spann från ett större kärl!

På denna målning syns den stackars fågeln fjättrad med en kedja runt foten, sittande på en sittring på sin matbehållare, som är upphängd på en vägg. Det gör ont i mig att se fåglar med kedja runt foten. Kedjan omöjliggör det som måste vara fåglars mest naturliga drift: att flyga.

A4+
Målningen är bara lite större än ett A4-ark och finns på museet Mauritshuis i Haag (den som ändå finge komma dit…). Världens första målning att genomgå en CT-skanning. Mauritshuis har producerat EN MYCKET FIN interaktiv sida om just denna målning. Där kan du få veta mycket mer om målningen, så jag stoppar här…

Allt gott!/Karolina

PS: Jag skrev redan 2017 ett inlägg om denna målning, fast då gällde det ett boktips…

Relaterade inlägg