På vingar genom konsthistorien, del 1. Vi förbereder take-off.

Nu påbörjas en riktig långkörare… Nästan i klass med Dallas på 80-talet. Vi ska nämligen börja skåda fåglar i konsthistorien. Hoppas du vill hänga med på turen!

Litet smakprov på några fåglar vi kommer att skåda under ett antal månader framöver. Bildkälla: Wikimedia.

Voyeurer
Konstvetare och fågelskådare har mycket gemensamt, tror jag. Vi måste vara samhällets mest hängivna voyeurer, inte sant? Vi älskar att iaktta… Så därför tänkte jag, att fåglar kunde vara ett roligt motiv att följa genom konsthistorien.

Krysslistor och monumentkunskap
Fågelskådare har så kallade krysslistor med olika arter de bockar av. Ju fler arter man sett, desto bättre! Då gäller det förstås att kunna känna igen fåglar och artbestämma.

Något liknande har också vi konstvetare, men då kallas det monumentkunskap. Det är inga riktiga listor, men vi förväntas känna till ett stort antal verk ur konsthistorien, kunna datera och ange upphovsperson, samt sätta in verken i en kontext.

Så både för ornitologer och konstvetare gäller det att skåda och åter skåda tills man får upp känslan och erfarenheten.

Utrustning
Och, jo… Det är inte bara fågelskådare som har kikare. En föreläsare inom konsthistoria, rådde oss studenter att skaffa en liten teaterkikare! Så att vi på allvar skulle kunna granska olika detaljer t ex inom arkitektur.

Så häng med, vetja! Och tipsa mig gärna om några specifika konstverk med fåglar som du gillar.

Allt gott! Karolina

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: ”Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

”Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

Relaterade inlägg

Konst och krig, del 2.

Förra inlägget handlade om de svåra tider vi lever i. Hur galningar far fram och dödar människor och förstör allt fint som skapats.  Idag fortsätter jag på den tråden och fokuserar på s.k. ikonoklasm. Ett fenomen som sticker upp sitt fula tryne då och då genom konsthistorien.

Inställningen att man ska förstöra sin motståndares artefakter (ofta religiösa) kallas bildstormning, eller med ett finare ord ikonoklasm. Det är ingen ny företeelse utan har skett flera gånger genom historien.

Här kommer en bild från St Martin-Katedralen i Utrecht. Så här blev det när reformationsivriga kalvinister bedrev sin ikonoklasm: man hackade bort ansiktena på helgonen. Det ansågs vara avgudadyrkan att ha sådana bilder i kyrkan.

Detalj från katedralen i Utrecht, Nederländerna. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Historiska artefakter raseras
2001 sprängde talibaner 2 jättelika Buddhastatyer från 500-talet i Afghanistan. De fridfulla monumentalskulpturerna påstods vara ”avgudar” och passade inte in i talibanernas världsbild.

2015 förstörde IS bland annat en 2000 år gammal lejonskulptur som vakat över ett tempel i den antika syriska staden Palmyra. Lejonet hade grävts fram under 1970-talet och blivit populärt bl a bland turister.  Det var ett av de första objekten IS förstörde när de intog staden.

Det 2000 år gamla lejonet i Palmyra som det såg ut innan det förstördes. Vad hade det gjort för ont? Bildkälla: Wikipedia Commons.

Människor eller skulpturer?
Människor dödas och sprängs i bitar i olika oroshärdar runt om i världen. Ska man då bry sig om några skulpturer som sprängs? Ska man ägna sig åt några dammiga stenbumlingar eller lägga sin energi på något annat?

Människor och skulpturer!
Det gör ont i mig att människor dödas. Det gör också ont i mig att skulpturer sprängs. Det behöver inte vara någon motsättning i detta. Människor OCH artefakter ska bevaras. Om människan får ha kvar sina artefakter får hon ha kvar sin historia, kultur och identitet.

Konst för en bättre värld
Om konsten kan vara en tröst, en spegel att se sig själv i, en värld som berikar vårt inre, ja då borde konst och kultur stå mycket högt på dagordningen för en bättre värld.

Låt konsten vara vår sköld när galenskapen rasar. Ett ymnighetshorn av berättelser, fantasi och visdom. Ge mig mer av det ymnighetshornet. Nu!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg

Konst och krig, del 1.

Vad ska det bli av detta år som precis börjat? Världen brinner på flera platser. Galna typer slaktar, bombar och lemlästar sina medmänniskor. Maktgalna tokskallar kan med ett litet utfall putta vår jord ur balans. Ska ett tredje världskrig bryta ut? 

En vidrig tid
Det är svårt att ta lätt på saken när man börjar reflektera över världens tillstånd. Var det verkligen så här illa för 10 år sedan? Jag tycker att världen är mer skruvad än någonsin. Det tar mig mycket hårt. Krigen, hatet, miljöförstöringen, arternas utrotning. Varför fjanta runt och ägna sig åt konst när världen är överdjävlig?

The Age of Aquarius. Var? När? Hur?
I musikalen Hair sjöng hippies om att vattumannens tidsålder hade infunnit sig . En tid av harmoni, förståelse, sympati och tillit. Det låter toppen. Ge mig det. Nu!

Vid ytliga efterforskningar (Wikipedia) tycks det råda väldigt delade åsikter bland astrologer om vad vattumannens tidsålder egentligen innebär. Teorierna pendlar från det negativa till det positiva. När denna tidsålder ska infalla är ännu mer obskyrt. Det verkar inte som att vi kan sätta vår tillit till den, i alla fall.

Futuristiska våldshetsare retrostyle
1909 kom det futuristiska manifestet författat av den italienska poeten Marinetti. I manifestet hyllas våldet, maskinerna, industrierna och fartens skönhet. Man ville bekämpa feminism, akademierna, biblioteken och museerna. Kriget som en renande kraft skulle vitalisera hela det italienska samhället. Man ville rasera allt det gamla.

Jag kom först i kontakt med det futuristiska manifestet under min utbildning på Konstfack i slutet av 90-talet. Läraren i konsthistoria läste manifestet högt för oss studenter och vi skrockade åt galenskaperna. Nu fnissar jag inte längre. I höstas stötte jag på manifestet igen, på kursen i konsthistoria i Lund.

Knasigheterna blir verklighet
Det låter i mina öron som om IS (islamiska staten) och en massa andra livsfarliga knäppgökar låtit sig inspireras ganska duktigt av dessa knasigheter. Det låter som om det futuristiska manifestet idag omsätts i praktiken på många ställen i världen.

Detta är ett exempel på hur det ibland slår slint även i konstens värld. Nu tror jag ju inte att talibaner, IS och andra galenpannor faktiskt har läst det futuristiska manifestet. Men de har samma lust att förstöra gamla fina konstverk!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två format inom konstutställningar. Hur konst presenteras i ett rum påverkar så klart upplevelsen och våra vänner Svart och Vitt har naturligtvis ett finger med i spelet!

Hört talas om den vita kuben?
I konstsammanhang talas det om den vita kuben. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Omvärlden stängs ute och konsten får tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta utställningar byts.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box
Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?
I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.

Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

Relaterade inlägg