Drabbad av KOVA23

I detta inlägg väljer jag att helt öppet berätta om viruset KOVA23, som jag fick för ett par månader sedan. Det är både ”roligt och räligt” att vara drabbad!

Jag är en av cirka 30 studenter vid Lunds universitet som har denna sjukdom just nu. I folkmun benämner man viruset ”Konsthistoria och visuella studier: Fortsättningskurs”, också benämnd ”B-kurs i konsthistoria”. KOVA23 är dess korrekta kurskod.

Hastigt insjuknande är typiskt för KOVA23

Sjukdomsförloppet är häftigt och startar med allvarlig teoribildning. Samtidigt med detta tvingar KOVA23 patienten att genomföra en rad seminarier. Den sjuke njuter av kunskapsinhämtningen, men det hela tär också på krafterna.

Se följande talande bild, där patienten ligger fullkomligt utslagen av all kurslitteratur.

Person drabbad av KOVA23. En person ligger överhopad av en mängd kurslitteratur.

Fas två och tre

Sjukdomen ger inte patienten någon chans till återhämtning. Med andra ord fortsätter förloppet på ett brutalt sätt, mot den redan försvagade patienten. I fas två kommer en period av metodgenomgångar. Samtidigt uppstår hos den drabbade misströstan, stress och enstaka stunder av upplysning och eufori.

I sjukdomens sista, och mest svårartade fas, inträffar så en lång period av informationssökning och uppsatsskrivande. Framförallt är det symptom som förvirring och ångest som nu tar över. Turligt nog förekommer även stunder av förtröstan, kreativitet och insikter.

Prognos

KOVA23 har turligt nog en godartad prognos. Framför allt eftersom sjukdomen beräknas vara besegrad i och med inlämnandet av en B-uppsats, som sker i slutet av vårterminen. Efter detta har patienten livslång immunitet mot KOVA23.

Så var inte orolig för mig. Jag klarar mig nog, ska ni se. Förhoppningsvis blir jag en bättre skribent inom konsthistoria. KOVA23 har gett mig en massa bra verktyg för att diskutera, analysera och skriva om konst. Och om du är det minsta intresserad av att plugga konsthistoria, så kan jag varmt rekommendera Lunds universitet.

Vi ses snart igen!
Bästa hälsningar Karolina

PS: Förra gången jag pluggade konsthistoria var hösten 2017. Du kan läsa lite reflektioner om den perioden här.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: 2 x Ganymedes eller ”Snyggaste snubben tvångsrekryterad av örn till himmelsk juice-bar”

Idag ska jag göra något kul! Nämligen att presentera två konstverk som visar samma motiv. Det handlar om myten om Zeus och Ganymedes, skildrad i olika material, olika tillkomstår och av olika konstnärer.

Först en kort-kort version om Ganymedes-myten. Det är återigen ”big boss” Zeus (romarna kallade samma gud Jupiter) som hittar på fiffigt fuffens. Allt för att få sin amorösa vilja igenom.

Förra gången jag skrev om Zeus så förvandlade han sig till en svan för att få ligga (läs inlägget här). Denna gång förvandlar han sig till en ståtlig örn.

Thorvaldsens version till vänster, Rembrandts till höger. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Zeus spanar in underskön yngling

Ja, det handlar alltså om en berättelse med erotiska undertoner. Guden Zeus får syn på den ursnygge trojanska prinsen Ganymedes. Och blir fullständigt betuttad. Zeus tänker kanske ”Honom ska vi ha” eller ”Så himla festligt att ha en sån snygging uppe i gudaboningen att servera nektar ur ett kärl”. Alltså, lite som kungens ”kaffe-flicka” fast istället ”nektar-kille”. Nektar var gudarnas egna dryck, förresten. Det var nämligen nektar som gjorde dem odödliga.

Ökända örntricket

Och som vanligt så använder Zeus en väl beprövad metod för att komma sitt offer nära. Han förvandlar sig till en fågel.

Detta att byta skepnad är vardagsmat i gudaberättelserna. Den romerska skalden Ovidius (43 f kr-17/18 e kr) skrev sin berömda skrift Metamorfoser. I den beskrivs alla turer kring gudar som förvandlar sig själva och andra till både djur och växter.

Även greken Homeros hade beskrivit samma story, fast mycket tidigare (ca 800 f kr). Och Vergilius (70-19 f kr) gjorde det också. Alltså en omtyckt och välkänd berättelse, kan en anta.

Thorvaldsens tappning

I inledningen lovade jag att visa olika versioner av denna story. Och jag väljer att börja med den senast tillkomna. Av den anledningen att den känns mest äkta mot den ursprungliga berättelsen. Här är danske skulptören Bertel Thorvaldsens version i marmor, från 1817.

Finns att beskåda på Thorvaldsens museum i Köpenhamn, som jag skrivit om tidigare, läs inlägget här.

En marmorskultur som visar en örn och den unge mannen Ganymedes. som sitter på huk och serverar nektar ur en liten skål.
Zeus och Ganymedes, av Bertel Thorvaldsen 1817.

Spana in hur snygg och serviceinriktad Ganymedes är i denna version. Och hur barsk Zeus framstår, då han med sin skarpa näbb slurpar i sig av nektarn i skålen. Förra nektarservitrisen, Hebe, hade blivit avskedad eftersom hon spillt den gudomliga drycken. Kanske visar scenen ovan rentav ett praktiskt arbetsprov?

Rembrandts bångstyriga bebis

Nu till nästa version! Självaste Rembrandt målade denna ”räliga” målning redan 1635. Här är Ganymedes en skrikande och bångstyrig bebis, som kissande norpas bort av Zeus. Därmed kan det knappast handla om en skildring med erotiska undertoner.

En oljemålning som visar en  stor örn som flyger med en storvuxen bebis i näbben. Bebisen är Ganymedes.
Zeus och Ganymedes, av Rembrandt 1635. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Varför Rembrandt skildrar temat så här finns det ingen definitiv förklaring till. Men Ganymedes-myten lär i Holland ha använts som förklaring, när ett barn dog alltför tidigt.

Arvet från antiken

Som konstvetare kan en ha mycket nytta av att kunna lite antik mytologi. På så sätt kan en avkoda mycket när en vandrar runt och spanar konst, t ex på gamla museer. Just denna myt avbildar ovanligt nog ett gay-tema. Men eftersom berättelsen kommer från antiken, hade tydligen kyrkan överseende med att konstnärer ägnade sig åt motivet.

Och här kommer ytterligare Ganymedes-skildringar… Bildkälla: Wikimedia Commons.

Har du någon favoritberättelse ur de gamla myterna? Berätta gärna genom att välja ”Kommentera” nedan.

Relaterade inlägg

Nu har hon fått pippi på fågelskådning – Igen!

Kanske minns du min långa serie med fågelskådning i konsthistorien? Under 2018 publicerade jag 19 inlägg där jag kronologiskt spanade fåglar i konstens historia. Och nu känner jag att jag måste återvända till samma tema. Häng med!

Förra gången jag ägnade mig åt fågelskådning fann jag bland annat denna målning: Roelant Saverys ”Edward´s dodo”. En kopia av den, alltså!

Fågelskådning, iakttagare och samlare

Jag har kommit fram till att fågelskådare och konstskådare har ett gemensamt karaktärsdrag: Vi är iakttagare. Det vill säga, vi älskar att betrakta.

Att få syn på sällsynta exemplar. Och att lägga märke till detaljer. Med andra ord: att ”samla” på unika upplevelser. Det är en kombination av att jaga motiv och att efteråt kunna säga ”Det såg jag med egna ögon”.

Fotografi som visar en massa människor som ägnar sig åt fågelskådning.
Fågelskådning på Ljungen, Falsterbonäset.
Ivriga besökare på konstmuseet Louvren fotograferar målningen MonaLisa.
Besökare framför Mona Lisa på Louvren.

Äkta vara

Fågelskådare vill se fåglar i sina rätta miljöer. Konstälskare vill se originalkonst. Vi är beredda att spendera både tid och pengar på att resa runt och betrakta våra motiv.

Många fågelskådare har så kallade krysslistor där de checkar av olika arter som de observerat med egna ögon. Sådana krysslistor finns inte för konstverk, men ta mig fasiken om det inte är dags att införa något liknande!

Två exempel på så kallade krysslistor. Den vänstra är "på riktigt" och används vid fågelskådning.
Till vänster syns en av Birdlife´s krysslistor. Till höger syns min alldeles egna krysslista för fåglar i konsten.

På rätt plats, i rättan tid

Ytterligare en likhet mellan fågelskådning i konsten och ”riktig” fågelskådning är följande faktum: under vissa tider och på vissa platser är det fruktlöst att skåda. Under andra perioder och platser svämmar det över av intressanta upplevelser. Själv har jag dragit slutsatsen att barocken är den bästa tiden att snabbt se många fåglar i konsten.

Efter förra omgångens inlägg har jag fortsatt att lägga märke till intressanta fåglar i konsten. Motiven tar helt enkelt inte slut! Därför vill jag nu dela med mig av några nya observationer kommande månader. Jag kommer att kalla inläggen ”Veckans pausfågel”.

Du kommer bland annat att få se påfåglar, en ilsken svan, stiliserade fågelsträck och återse en antik gud förvandlad till en fågel. Jag kommer att varva ”Veckans pausfågel” med andra inlägg, så om du är trött på fåglar så får du ändå andra teman till livs emellanåt.

Hoppas du följer med! Och tipsa mig gärna om konstfåglar du vill skåda på livetochkonsten.

/Tjingeling för denna gång hälsar Karolina

Relaterade inlägg

Filmtips: Tecknarens kontrakt

Så här i mellandagarna kan det passa med ett filmtips! Ännu en gång har jag hittat en konstrelaterad guldklimp på Cineasterna.com. Med risk för att bli tjatig: Utnyttja Cineasterna, du får streama 2 kvalitetsfilmer i veckan. Helt gratis och helt lagligt. Släng dig i väggen, Netflix!

Kultförklarade Tecknarens kontrakt, av Peter Greenaway, är från 1982. Filmen utspelar sig 1694, på ett gods på engelska landsbygden. En tecknare blir kontrakterad av husets fru, Mrs Herbert, för att göra 12 teckningar av godset. Medan hennes make är bortrest. Tecknaren ombeds inte enbart att teckna, om vi säger så…

Bild som visar filmen Tecknarens kontrakt.

Avtal om teckningar och sex

Konstnären, Mr Neville, dikterar sina villkor i ett kontrakt. Mycket noga anger han de platser han vill avbilda. Dessutom reglerar han noga, att dessa platser ska vara fria från tjänstefolk, hästkärror, tvätt och andra störande detaljer, den dag och tidpunkt han tecknar.

Så börjar konstnären rita i ganska rask takt. Mycket tack vare ett optiskt rithjälpmedel, nämligen ett rutnät. Vi vet idag, att konstnärer alltsedan renässansen, använt sig av olika optiska hjälpmedel, såsom camera obscura, camera lucida och rutnät.

Detaljer stör bilden

I alla fall… Trots tecknarens noga instruktioner kommer störande detaljer med i bilderna. En kvarglömd stege. En skjorta slarvigt slängd på en buske. Ett par stövlar som ingen vill kännas vid. Med mer.

Till slut uppdagas det som alla misstänkt: mannen i huset, Mr Herbert, har inte alls rest iväg…

Filmen är väldigt speciellt gjord, som Greenaways alla filmer är. Musiken, färgerna och kostymerna används som självständiga, berättande komponenter. Här finns symbolik på många plan. Jag tror definitivt att de som gjorde The Favourite (2018) har tittat på denna film och inspirerats. Inte så lite, heller.

(Om du ser Tecknarens kontrakt, kan det vara intressant att läsa denna artikel från The Guardian)

Mycket nöje!
/Karolina

PS: Mitt förra filmtips, Tulpanfeber, utspelade sig under ungefär samma tid. Du hittar alla mina filmtips under ”Relaterade inlägg”.

Relaterade inlägg

Konst och reklambilder – Så funkar det!

Idag förundras jag över två mycket likartade telekom-kampanjer. Som vanligt är konst och reklambilder en kärlekshistoria som aldrig verkar ta slut.

Vad är grejen med den lilla, lilla människan, i det storslagna landskapet? Och vad är grejen med den lilla, lilla människan som fipplar med en mobiltelefon i det storslagna landskapet? Låt oss titta närmare på två kampanjer från samma period (vår-sommar 2019).

I vänstra bilden syns Com Hems reklambild med tre gestalter som blickar ut över ett överdådigt landskap. Himlen är dramatisk med vackra skiftningar mellan ljus och moln. I den högra bilden syns två flickor sitta vid en lådbil i ett vackert skärgårdslandskap. Deras ansikten lyses upp av en surfplatta.
Kampanjer från sen vår och sommar 2019.

Com Hem (ovan till vänster) visar en bild med frilufsande personer i förgrunden som blickar ut över en underbar utsikt. De är förmodligen betagna av den vackra vyn. Därför tar de så klart upp sina mobiltelefoner för att fotografera. Ty även på denna avlägsna plats strålar etern av osynliga mobilsignaler, som genast låter personerna dokumentera och sprida sina intryck.

Tele2 (ovan till höger) har gjort en bild där två ungar roas av en surfplatta i ett underskönt skärgårdslandskap.

Tid för romantik

Ni som känner mig anar nog att jag nu vill påminna om romantikens bildspråk (som jag skrivit om tidigare, t ex i ett inlägg om Skånetrafikens reklam). Där finns nämligen en hel drös med storslagna landskap och små människor som kan inspirera vilken reklammakare som helst. Ser ni exempelvis det snarlika i kompositionerna nedan?

I vänstra bilden syns Com Hems reklambild med tre gestalter som blickar ut över ett överdådigt landskap. Himlen är dramatisk med vackra skiftningar mellan ljus och moln. I den högra bilden ser vi två bortvända gestalter blicka ut över ett storslaget landskap.
Till vänster Com Hem:s kampanj från 2019. Till höger ”Solnedgång”
av konstnären Caspar David Friedrich, 1830-1835.
Bildkälla: Wikimedia Commons.

I romantikens målningar, t ex av Caspar David Friedrich, förekommer inga mobiltelefoner eller paddor. Därmed upplever personerna i målningarna – hör och häpna – själva landskapet utan någon mellanhand!

Romantikens målningar förmedlar en känsla av något bortom detta. Något annat. Något större. Något som kanske inte går att sätta ord på. Detta ”något” uppfyllde romantikerna. För dem var saker som inspiration, drömmar och inre liv centralt. De längtade bort. Det sistnämndas har de väl gemensamt med dagens mobilzombies. Längtan bort.

Längtan bort är kanske själva grejen med både romantiken och telecom-tjänsterna. Men när romantikerna sökte inåt i sin fantasi, inspirerade av symboler och intuition, tycks dagens mobilsurfare mestadels söka i det snabba bildflöde som telecom-tekniken lockar med…

Padda i stället för vaxljus

Låt oss titta lite närmare på Tele2:s bild! Här har två ungar övergett sin analoga lådbil för att försjunka i en surfplatta. Det undersköna landskapet tycks enbart agera vacker tapet. Ljus från paddan lyser upp barnens anleten. Det påminner om om ljuset i en Georges de la Tour-målning. Kolla här:

I översta bilden syns två flickor sitta vid en lådbil. Deras ansikten lyses upp av en surfplatta. I den nedre bilden syns en flicka och en äldre kvinna studera en bok i ljuset av ett vaxljus.
Överst: Detalj ur Tele2:s kampanj 2019. Underst: ”L’Education de la Vierge” av konstnären Georges de La Tour/hans verkstad, ca 1650.
Bildkälla: Wikimedia Commons.

Därmed är det väl bara att inse att konst och reklambilder lever i ständig symbios! Har du sett någon reklambild som påminner om någon konstnär? Skriv gärna och berätta, genom att välja ”Kommentera” nedan.

Vi hörs snart igen! /Karolina

Relaterade inlägg