Svart och vitt, del 4. Svart kvadrat på vit botten.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om hur konstnären Anneli Magnuson gjort svart och vitt till en livsstil. Idag ska jag ta itu med ”Svart kvadrat på vit botten”, en legendarisk målning av Kazimir Malevitj (1878-1935).

”Svart kvadrat på vit botten” av Malevitj, 1915. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Suprematism
Den ryske konstnären Kazimir Malevitj utvecklade i början av 1900-talet stilen suprematism. Han har blivit känd för sina abstrakta kompositioner med geometriska former. Svart kvadrat på vit botten (1915) är kanske en av de mest kända. Den är vad det låter som: en svart kvadrat på vit botten.

Suprematism kommer från engelskans supreme vilket betyder suverän. Suprematismen skulle vara en konststil med andlig funktion, helt ren och befriad från föremål. Malevitj reducerade sin målning till så få element som möjligt. En svart kvadrat på vit botten var en målning som var en målning, inte en illusion av verkligheten.

En målning med dimensioner
Saker som tidigare varit intressanta för konstnärer, som volym, djup och perspektiv skulle ersättas av en helt platt yta. Den platta ytan skulle ändå inrymma dessa dimensioner fast på ett högre plan, om jag förstått saken rätt. Den svarta ytan skulle vara en oändlig rymd, dock begränsad av den vita ytan runt omkring.

Malevitjs målningar utgjorde en helt ny värld inom måleriet, en ny värld för den nya och moderna människan.

Ett urval av suprematistiska målningar av Malevitj. Notera att ”Svart kvadrat på vit botten” hängts på platsen där man traditionellt hänger hemmets ikon. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Kontrasterna samspelar
Abstrakta konstverk kan så klart tala till oss. Väcka stämningar, känslor och associationer. Alla kan göra sin personliga tolkning och det finns inget rätt eller fel. Den abstrakta bilden är fullkomligt vidöppen i sitt tolkningsutrymme. Den bara är sig själv.

Lek med tanken att målningen istället heter Vit ram runt svart kvadrat. Eller Fönster mot rymden. Eller Evighet. Eller Svart stuga i snölandskap. Vi kan projicera vad som är fruktbart för oss på Malevitjs målning.

I Svart kvadrat på vit botten samspelar plötsligt det svarta och det vita med varandra. Trots kontrasten upplever jag inte målningen som hård eller fientlig. Den bär på något förborgat, kanske till och med en andlig dimension. Kanske kan jag snudda vid målningens innersta kärna, om jag bara tillåter mig lite lugn och ro.

Malevitjs öde
Att konstnären lanserade en så radikal stil hindrade honom inte från att så småningom återgå till föreställande motiv. Det var nog ett sätt att fogligt närma sig den av myndigheterna stipulerade konststilen socialistisk realism. Vad hade han att sätta emot? Tur för oss att dessa radikala tavlor trots allt överlevt för att väcka förundran även i vår tid.

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 5. Vi avrundar temat.

Nu har vi kommit fram till sista spaningen på tema djur i konstens tjänst.

Samtida grymheter
Det finns många samtida konstnärer som använder djur i sin konst. Från gulligt poserande hundar (William Wegman) till Damien Hirst som konserverar bland annat döda kossor i formaldehyd. I Sverige finns Nathalia Edenmont vars vackra men magstarka stilleben med döda djur är svåra för mig att hantera (det skrev jag om i ett tidigare inlägg).

Att använda djur på ett grymt sätt i konsten är för mig fullkomligt oacceptabelt. Lika oacceptabelt som alla andra sätt som människan utnyttjar djur. Gränsen vad som kan vara tillåtet i konstens namn går så klart när djur börjar må dåligt eller helt sonika måste sätta livet till.

Spekulativ konstvärld
Det finns skikt av konstvärlden som är synnerligen spekulativa, som dras till effektsökerier, det utstuderade. Således finns det tyvärr även en marknad för konst där djur på ett eller annat sätt fått offra hälsa och liv.

Jag avskyr dessa aspekter av konstvärlden. Men jag avskyr lika mycket att folk går omkring med päls och slafsar i sig kött som är framställt under vidriga former!

Bara för att man är konstintresserad betyder det inte att man accepterar allt som sker i konstens namn. Jag tycker att man kan fundera över var ens egen gräns går när man stöter på spekulativa uttryck där djur har använts i konstens tjänst. Vad tycker du? Skriv gärna och kommentera!

Vi hörs! /Karolina

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 4. Walton Ford och Audubon.

Idag handlar det lite om en samtidskonstnär (Walton Ford) som inspirerats av konstnär som föddes på 1700-talet (Audubon).

Walton Ford berättar i bild om människans grymhet
För ungefär 6 år sedan besökte jag en fantastisk utställning på Louisiana med stora målningar av Walton Ford (f. 1960). Han är en samtidskonstnär som problematiserar kring människans ofta grymma lust att utnyttja djur.

I jättelika bilder skildras ett antal historiska djuröden. Tavlorna ser ut som klassiska zoologiska naturskildringar från tidigare sekler. De är vackra, fascinerande och sorgliga. Till varje tavla finns en beskrivning av motivet. Ford har hämtat information om djuren ur skönlitteratur, historiska och naturhistoriska källor. Se klipp om Walton Ford på Youtube.

Audubons anteckningar inspirerar Ford
En källa Walton Ford använt sig av är naturmålaren John James Audubons dagböcker.
Audubon (1785-1851) är en gigant inom naturillustration, särskilt när det gäller fåglar.

Konstnär: John James Audubon. Källa: Wikimedia Commons.

Audubon skrev om ett besök i Afrika 1897 där han blev vittne till traditionell björnjakt. Ett par björnungar hade flytt upp i ett träd men tvingades ned genom att befolkningen tände en brasa under trädet. Sen hetsades björnungarna till döds av hundar. Walton Ford skapar stora bilder av skildringar som denna. De är emellanåt riktigt grymma.

Panter i Zürich
Ett annat djuröde som Walton Ford hittat handlar om en svart panter som vintern 1934 rymde från ett zoo i Zürich. Den överlevde i tio veckor i det kalla vädret innan en bonde hittade djuret utmärglad och darrande under en lada. Bonden dödade pantern och åt upp den.

Papegoja mördar sällskaps-apa
Bland Walton Fords bilder på Louisiana fanns även en bild av hur en sällskapsapa stryper en papegoja. Det påstås vara just John James Audubons mammas apa som har ihjäl gossens favoritpapegoja. Detta sägs ha satt så djupa spår i gossen (Audubon) att han sedermera kom att ägna hela sitt liv åt att måla fåglar.

Audubons metoder
Nu lite om Audubon. Förutom att måla och anteckna observationer om djur så var han även intresserad av jakt. Jag läste att han brukade skjuta intressanta fåglar med ett exakt skott och ta hem dem till ateljén där han spjälade upp dem med ståltråd för att ha som modeller. Onödigt dödande, anser jag, men på 1700- och 1800-talet var det säkert ingen som höjde på ögonbrynen.

Konstnär: John James Audubon. Källa: Wikimedia Commons.

Konsthistorien tycks vara full av djuröden som inspirerar, förfasar och fascinerar än idag.

Hasta luego!
Karolina

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 3. Pållar som plåtar sig själva.

Idag fortsätter vi med ett annat nedslag på djurtema i bildkonstens historia. Nu handlar det om fotografier av hästar i rörelse.

Hästar i fotografiskt experiment

På 1870-talet kom hästar att hjälpa fotografen Eadweard Muybridge att avgöra en mycket debatterad fråga. Nämligen huruvida en häst vid något tillfälle lyfte alla fyra ben från marken samtidigt i galopp. Det mänskliga ögat kunde inte avgöra det.Muybridge satte upp ett antal kameror vid en galoppbana. Kamerornas slutare var kopplade med trådar över banan och när hästen i experimentet sprang över trådarna så utlöste den själv exponeringen. Frågan avgjordes alltså med bildbevis levererade av en pålle. Dittills hade konstnärer alltid målat hästar med ett ben i kontakt med marken. Se videoklipp.

Ett annat exempel på djur i rörelse. Foto: Eadweard Muybridge. Källa: Wikimedia Commons.

Cat in motion. Foto: Eadweard Muybridge. Källa: Wikimedia Commons.

Människor och djur i rörelse
Muybridge grottade ner sig i att dokumentera människor och djur i rörelse. Det blev allt från springande bisonoxar till människor som bär hinkar och genomför gymnastiska övningar. På engelska wikipedia står en hel del spännande om denna fotograf, bl a att han mördade sin frus förmodade älskare.

Allt gott! /Karolina

PS: Om du hör en fotograf tala om ”pållar” idag så är det yrkesslang för ”polaroider” och inte hästar..

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 2. Noshörningen Clara.

Människan använder sig av djur på de mest brutala och märkliga sätt. Bloggen fortsätter att ta upp några djur som på olika sätt tagit plats i konstens värld. Var går gränsen egentligen för vad man får göra med djur i konstens namn?

Clara, noshörningen på modet
Rokokon var en stilperiod under 1700-talet. Under rokokon intresserade man sig mycket för exotiska platser och resor och därmed också exotiska djur.

Clara, avbildad 1747 när hon vistades på värdshuset ”Zum Pfau” i Mannheim. Denna bild massproducerades som en souvenir.

Clara var en föräldralös noshörning i Indien som togs om hand av en holländsk handelsman. Hon kom att turnera runt på hoven i 1700-talets Europa. Hon avporträtterades i oljemåleri, gravyrer och porslin av de konstnärer som var knutna till hoven.

Noshörningen blev djuret på modet. Clara blev omkring 20 år. Hur hon hade det i sin fångenskap kan man fundera över. På nätet läser jag att noshörningar kan bli upp till 50 år.

Den kände konstnären Pietro Longhi målade denna bild av Clara 1751.

Vad säger du om Claras öde? Hör gärna av dig med en kommentar!

Relaterade inlägg