God jul, grevinnor och baroner!

Jag får passa på och önska er alla en härlig jul. Tack för att ni följer bloggen. Hoppas ni vill fortsätta!

Denna blogg framhärdar i det tysta, i mediebrusets slagskugga. Inte många hittar hit. Därför är jag extra glad att just du följer mig. Hellre beröra ett fåtal än att försöka sträcka sig ut över massorna…

Ni är nio stycken som prenumererar: A, A, L, J, I, B, P, T och R. Jag är bekant med er alla, förutom T, och du ska vara extra välkommen (en kollega förklarade för mig vem du är!).

Här kommer några bilder från hur jag julpyntat mitt hem.

Ett litet julstilleben pryder mitt spegelbord. Bergkristall, ametist och rosenkvarts heter stenarna. Ängeln kommer från mitt barndomshem, den lilla manekineko-katten är en gåva från en vän, guldfjärilen likaså. Känner du de goda vibbarna?

Ser du vem dockan föreställer? En kollega trodde det var en tomte… Men det är en konstnär i själva verket!

Vi hörs snart igen!

/Karolina

Miljöer med Magnus, del 2.

Förra gången skrev jag om Magnus Peterssons fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund, man ärver av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. Man är en del av en kedja. Ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Minnen väcks till liv
Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. De var tillbommade och ouppvärmda, om det inte skulle bli kalas.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima
Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Då är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt
Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!
Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter. Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan och då började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. Då skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. När jag sen ljussätter så uppstår magi.

__________________________

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 5. Vi avrundar temat.

Här kommer en repris. Detta inlägg fick av oklar anledning en massa skräpkommentarer, så jag var tvungen att ta bort det och publicerar det på nytt… Så här kommer det… Blunda om du läste det förra gången!

Nu har vi kommit fram till sista spaningen på tema djur i konstens tjänst.

Samtida grymheter
Det finns många samtida konstnärer som använder djur i sin konst. Från gulligt poserande hundar (William Wegman) till Damien Hirst som konserverar bland annat döda kossor i formaldehyd. I Sverige finns Nathalia Edenmont vars vackra men magstarka stilleben med döda djur är svåra för mig att hantera (det skrev jag om i ett tidigare inlägg).

Att använda djur på ett grymt sätt i konsten är för mig fullkomligt oacceptabelt. Lika oacceptabelt som alla andra sätt som människan utnyttjar djur. Gränsen vad som kan vara tillåtet i konstens namn går så klart när djur börjar må dåligt eller helt sonika måste sätta livet till.

Spekulativ konstvärld
Det finns skikt av konstvärlden som är synnerligen spekulativa, som dras till effektsökerier, det utstuderade. Således finns det tyvärr även en marknad för konst där djur på ett eller annat sätt fått offra hälsa och liv.

Jag avskyr dessa aspekter av konstvärlden. Men jag avskyr lika mycket att folk går omkring med päls och slafsar i sig kött som är framställt under vidriga former!

Bara för att man är konstintresserad betyder det inte att man accepterar allt som sker i konstens namn. Jag tycker att man kan fundera över var ens egen gräns går när man stöter på spekulativa uttryck där djur har använts i konstens tjänst. Vad tycker du? Skriv gärna och kommentera!

Vi hörs! /Karolina

Relaterade inlägg

Vidrörd av konst!

Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!

Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.

En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Budskap på marken
Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder ”Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!

Alldagliga meningar
Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter ”Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida.

Ser du meningen? En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström.

Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: ”Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?

Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta. Få vänta. Få invänta. Få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.

De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.

Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.

”Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

”Det går snart över”. En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!

Simma lugnt tills nästa gång!
/Karolina

Relaterade inlägg

Vidbränd av konst!

Plugghäst
Denna höst är jag en plugghäst! Nästa varje dag åker jag till Lund och traskar till LUX, byggnaden som inrymmer de humanistiska och teologiska fakulteterna. Väl inne bänkar jag mig i en föreläsningssal och insuper massiva doser konsthistoria.

Pilastrar, doriska kapitäl, strävbågar, sotto in sú, figura sforzata, sfumato, tondo, chiaroscuro. Se där, bara några uttryck som surrar bakom pannloben på en konststuderande…

Byggnaden LUX. Bildkälla: Humanistiska och teologiska fakulteternas webbsida.

Tillbaka hemma svettas jag över titlar som ”Women, Art and Society””Artistic Theory in Italy 1450-1600” och bläddrar i 5-kilos-katalogen ”A World History of Art”. Man kan bränna ut sig på detta sätt. Inte för att det är jobbigt eller komplicerat. Utan för att det är så kul! Och så mycket!

Titlar att umgås intensivt med…

Talande tics
Denna livsstil klubbar mig nästan till golvet. Kroppen har sagt ifrån ett par gånger. Tics i ögat är ett säkert tecken att jag måste lugna ner mig. Det är för många intryck. För mycket intressant som pockar på min uppmärksamhet. En konstälskare som jag kan överdosera visuella intryck.

Har du någon gång blivit stressad av att livet erbjuder för mycket roligheter? Har du känt att ditt liv inte kommer att räcka till för att göra allt du vill? För att lära dig allt du vill? Skriv gärna och berätta!

”Arrivederci”, som en italiensk renässanskonstnär skulle sagt! Vi hörs snart igen!
/Karolina

PS: Nästa gång vi hörs ska jag berätta om en offentlig gestaltning på LUX som har hjälpt mig att reflektera över denna självförbrännande livsstil… Det är verket ”Men vänta nu” av Annika Ström.

Relaterade inlägg