Hur lat får en människa bli?

Flyttstök, återvinning och en konstnär som sätter fingret på en öm punkt! Här kommer en extra spaning insprängd i maj.

Jag flyttar
Ett bohag ska sorteras, rensas och packas ner. Utslitna frottéhanddukar från barndomen och hemvävda löpare med fläckar som inte går bort. Blekta örngott med prydligt broderade monogram. Kasserade textiltryck. Nötta mysbyxor och trasiga t-shirts. Allt sådant hamnar i påsar som ska till återvinningen. Det blir många påsar.

Mot återvinningsstationen!
Glad i hågen och med en befrielsekänsla inombords kör jag till Lilla Hammars återvinning i Höllviken. Nu ska jag vara ordentlig och återbörda till jorden vad jag lånat i form av textila fiber!

Vilken besvikelse…
Men ack, personalen på sopstationen upplyser mig om att textilier i nuläget inte går att återvinna hos dem. Allt ska slängas i det brännbara! Med en nypa ångest i magen tömmer jag påsarnas innehåll i den gigantiska containern.

Jag hade kunnat ta påsarna med mig och fraktat runt dem till jag hittat något annat ställe att återvinna på. De finns! Exempelvis H&M tar emot textilier. Och här och var står andra insamlingscontainrar uppställda. Men icke! I min iver att banta logistiken kring mitt flyttkaos vann latheten över godheten.

Konstnär som skildrar slit-och-släng
Några dagar senare är jag på Konstitutet och lyssnar på konstnären Fredrik Lindqvist. Han trycker träsnitt på tyg, t ex mönstrade påslakan. Sen syr han ihop de olika tygerna till fantastiska kollage. Ibland är de jättestora. Han gör även textila skulpturer, t ex skalbaggar och blommor.

Jag tycker mycket om hans bilder. För ett antal år sedan hade jag förmånen att få vara med och ställa ut hans verk på Falsterbo konsthall.

Träsnitt på tyg av Fredrik Lindqvist.

Träsnitt på tyg av Fredrik Lindqvist.

Skildrar konsumtionssamhällets stress
Fredrik berättade om de motiv han avbildar. Ofta är bilderna kommentarer till den uppskruvade och konsumtionsinriktade värld vi lever i. Det galna tempo med överdriven fokus på yta och prylar. Miljöförstöring och djur som trängs undan av människan.

Träsnitt på tyg av Fredrik Lindqvist.

Förlåt mig, Moder Jord!
För att döva mitt samvete surfar jag in på Vi-skogen och köper 10 träd. Sen mailar jag Sysavs kundtjänst och uttrycker åsikten att de är otidsenliga som inte återvinner textila fiber.

Kanske kan Moder Jord känna av mina försök att kompensera mitt slappa agerande på sopstationen?!

Steglitsan

Idag blir det boktips!
En vårdag för ett par år sedan såg jag för första, och hittills enda, gången i mitt liv en steglits. Den flög intill vägkanten utanför ett villaområde i Falsterbo. Ovan fågelskådare som jag är noterade jag en annorlunda pippi, beige med gult i vingen, svartvitt mönster på stjärten och röd i ”ansiktet”.

Inte visste jag vad det var då, men en fågelskådande kollega hjälpte mig: Det var absolut en steglits.

Steglits. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Så. Vad märkligt. Just då höll jag nämligen på att läsa romanen Steglitsan av Donna Tartt. En roman som förtrollade mig och snabbt fick mig att utnämna Tartt till en av mina favoritförfattare. Att läsa hela hennes romanproduktion går relativt fort. Hon ger ut en bok bara vart tionde år. Hittills tre stycken. Men vilka romaner!

Steglitsan handlar om Theo som vid ett museibesök förlorar sin mamma i ett bombdåd. Utan att riktigt veta varför så stjäl han i tumultet målningen Steglitsan av Carel Fabritius.

Vi får följa Theo och målningens irrfärder genom livet. Som en röd tråd finns Theos djupa saknad av modern. En moder som visade honom vägen in i konstens värld.


Steglitsan, konstnär Carel Fabritius, 1654. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Sorgehanteringen och hanteringen av tavlan (vad gör man med stöldgods?) leder Theo in på märkliga äventyr. Persongalleriet består av ytterst speciella karaktärer, t ex knarkhandlare och konstskojare, men även trofasta vänner och nära relationer.

Jag hoppas att du kan ta dig tid och ro att läsa Steglitsan för det är en vansinnigt bra bok! Här kan du läsa recension från Svenska Dagbladet.

Har du läst någon bra roman som handlar om ett konstverk eller konstvärlden? Tipsa gärna här!

Så länge skutan kan gå…

Förra inlägget handlade om att få ögonkontakt med konsten. Men vem har sagt att just jag ska ha syn och hörsel? Kunna uppleva världen med alla sinnen?

Skulptur som ingår i utställningen Kännbart. Klicka på bilden för att läsa mer om verket. Fotograf: Per Torgén, Örebro läns museum.

Tankeväckare
Dessa tankar väcktes förra veckan på ett seminarium arrangerat av Ystad konstmuseum och Bästa Biennalen. På Ystad konstmuseum visas just nu en fantastisk utställning. Kännbart, heter den. Utställningen ska strax turnera vidare.

Konstverk man kan känna och spela på. Klicka på bilden för att läsa mer om konstverket. Fotograf: Per Torgén, Örebro läns museum.

Känn gärna på konsten!
Utställningen består av konst som man kan uppleva även om man har en eller flera funktionshinder. T ex om man är blind/synskadad/döv/har nedsatt hörsel eller en kombination. Där finns konstverk man får känna och klämma på, lukta på, känna vibrera, spela på… Allt det som man vanligtvis inte får i en konstutställning!

En skulptur man gärna kan känna på. Klicka på bilden för att läsa mer om verket. Fotograf: Per Torgén, Örebro läns museum.

Mista sin syn
En föreläsare på seminariet var Torbjörn Svensson som varit involverad i utställningen på olika sätt. Han föddes med en grav dubbelsidig hörselnedsättning och fick i vuxen ålder ögonsjukdomen Retinitis Pigmentosa (RP), eller rättare sagt Usher Syndrom typ 2. Han ser numera enbart ca 5% på ena ögat.

Vardagens vedermödor
Med glädje och humor delade Torbjörn med sig av sin vardag och sina vedermödor i en värld anpassad för oss som ser och hör. Vi fick ta del av den livskris som ögonsjukdomen utlöste. Tänk att mista synen i vuxen ålder! Det är nog den värsta mardröm jag kan tänka mig. Kanske du också?

Torbjörn fick frågan om hans funktionsnedsättning hade fört något gott med sig. Han svarade att det hade tvingat honom att leva i nuet, att vara närvarande och inte stressa. Tänkvärt!

Torbjörn Svensson. Bildkälla: Torbjörn Svensson.

En tuff värld
Vardagen måste bli bättre för alla de som lever med en funktionsnedsättning. Men världen är så hård idag. Man måste passa in i en mall. Problemet är att många med dövblindhet har sin egen unika kombination och livssituation. Men myndighetspersoner och beslutsfattare begriper inte det. Systemen är bara anpassade till ”normalfall”. Och vem är normalfall?

Det saknas tid och empati i vår kalla tid! Allt ska gå så fort och vara så effektivt.

…så länge hjärtat kan slå
Jag är otroligt tacksam att jag lever och kan röra mig. Att jag har syn och hörsel. För vem har sagt att just jag ska ha det? Att möta en dövblind får mig att förstå hur OTROLIGT PRIVILIGIERAD jag är.

Materiella ting, ägodelar och pengar kan komma och gå. Vad som verkligen betyder något är att man får vara frisk och i balans. Att man har nära och kära som älskar och bryr sig om en. Att man kan begripa att uppskatta det lilla. Jag avslutar med några saxade rader från Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”:

…//Om blott en dag eller två
så håll till godo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga?
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn

och som fågeln på böljorna gunga?
…//

Här kan du läsa Torbjörns blogg ”Att leva med RP”
Utställningen Kännbarts turnéplan.

Relaterade inlägg

Konsten ser dig

Vi hör ofta att vi behöver bli sedda för att må bra. Finns det något mer direkt sätt att få kontakt med någon än att möta blicken?

Få ögonkontakt med konsten
Jag gillar mycket att titta på porträtt. Ibland uppstår en märklig kontakt med de avbildade. Jag stannar upp och funderar lite över vilka de var, hur de levde och vilka egenskaper de hade. Det är fascinerande att man kan betrakta ett porträtt från 1600-talet och känna att man har något gemensamt med personen ifråga.

Monsieur Bertin, målad av Jean-Auguste-Dominique Ingres, 1832. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Monsieur Bertin och jag
Om jag ska välja ett exempel på en person som går att få bra ögonkontakt med , blir det nog monsieur Bertin, målad av Jean-Auguste-Dominique Ingres, 1832. Monsieur Bertin sitter som en åldrad krabba med håret på ända. Verkar självsäker och luttrad. En sådan farbror saknar jag i mitt liv.

Joan Miró målade ofta ögon
Joan Miró fick ofta uppdrag att formge affischer. Dels till utställningar han själv skulle delta i, men även många andra: fotbolls-VM, Amnesty International, Unesco, Katalanska kongressen m fl. Då målade han mycket ofta ögon. Han målade ofta ögon i sina andra bilder också.

Miró ansåg att de som gick förbi skulle känna att affischen sökte ögonkontakt med dem. Det berättade Miró-kännaren Nils Tryding för mig när vi på Falsterbo konsthall ställde ut Mirós originalaffischer 2014. Smart gjort, Miró!

Marina Abramovic: The artist is present
Från mars till maj 2010 pågick en numera legendarisk performance, The artist is present, av Marina Abramovic på MoMA (Museum of Modern Art, New York).

Besökare fick köa i timmar för att i en stund få sitta mitt emot konstnären som med fullständig närvaro mötte dennes blick. Varje besökare satt i genomsnitt i fem minuter. Totalt genomfördes 1545 sittningar. Anmärkningsvärt!

Missa inte ögonen på Mazettihuset i Malmö
Om du går Bergsgatan norrut från Möllevångstorget passerar du Malmö Chokladfabrik (f d Mazetti). Höj din blick så ska du se att ett par stiliserade ögon blickar ner på dig.

Ögon-kakao-skylten på gamla Mazettihuset i Malmö. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Mazetti tillverkade en mycket populär produkt som kom att heta ögon-kakao. 1956 formgav Olle Eksell produktens förpackning. Det är dessa ögon som nu syns högt där uppe på en stor kakaoförpackning.

Historien bakom chokladfabriken och kartongen på Mazetti-husets tak skrev Stephan Skougaard ett intressant inlägg om i sin blogg om Malmöbyggnader.

Vilka porträtt lyckas få kontakt med dig? Har du någon favorit? Berätta gärna i en kommentar!

Nyheter om bloggen

Kära läsare och prenumeranter av denna blogg

Härmed meddelas att bloggen slår ner på takten! I höstas gick jag en kurs i att blogga. Den kunniga och inspirerande kursledaren rådde oss kursdeltagare att blogga minst en gång i veckan! Jag tog henne på orden!

Livet… Det som pågår nu!

Sedan bloggen startade har jag skrivit ett inlägg i veckan. Nu inser jag att det blir för mycket för mig. Livet kommer emellan.

Så fortsättningsvis får du nöja dig med omkring 2 inlägg i månaden… Det kan vara lagom. Låt oss inte överdriva!

Nästa inlägg kommer att handla om att få ögonkontakt med konsten. Hoppas du stannar som läsare.

Allt gott! /Karolina