Krama mig inte, jag är rädd!!!

Visst är det jobbigt med för mycket gulligheter?
Koncept som enbart bygger på skönhet, gullighet och harmoni kan bara bli för mycket för mig. T ex Barbie och Hello Kitty. Som barn fick jag ibland stor lust att bara trasha det gulliga. Slå Barbiedockorna hårt mot varandra. Jag gjorde om en My Little Pony till en punk-ponny, med fästnålar och allt. Det var verkligen lustfyllt!

Det här ser ju gulligt ut. Ur ”Don´t hug me I´m scared”, del 3.

Det söta ballar ur!
Så när en bekant, som arbetar med animationer, tipsade mig om internetfenomenet
”Don´t hug me, I´m scared” högg jag som en gädda. Har du hört talas om det?
Det är 6 animerade kortfilmer som börjar gulligt. Ungefär som Sesame Street. Men efter ett tag blir det lite konstigt. Bara lite. Och sen blir det ännu värre. Till slut är det helt sjukt!

Handlingen kretsar kring tre figurer som är mycket snarlika Sesame Street-dockor. Varje film har ett tema, t ex kreativitet, tid och kärlek.

Så, om du gillar vrickade saker, fantastiska animationer och medryckande musik, detta är ett måste.

Så här slemmigt ser det ut när ett mjukisdjur tappar luddet på tassen och köttet blottas.

Ett sjukt gott skratt förlänger livet! Vi hörs snart igen.
Kram Karolina

Steglitsan

Idag blir det boktips!
En vårdag för ett par år sedan såg jag för första, och hittills enda, gången i mitt liv en steglits. Den flög intill vägkanten utanför ett villaområde i Falsterbo. Ovan fågelskådare som jag är noterade jag en annorlunda pippi, beige med gult i vingen, svartvitt mönster på stjärten och röd i ”ansiktet”.

Inte visste jag vad det var då, men en fågelskådande kollega hjälpte mig: Det var absolut en steglits.

Steglits. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Så. Vad märkligt. Just då höll jag nämligen på att läsa romanen Steglitsan av Donna Tartt. En roman som förtrollade mig och snabbt fick mig att utnämna Tartt till en av mina favoritförfattare. Att läsa hela hennes romanproduktion går relativt fort. Hon ger ut en bok bara vart tionde år. Hittills tre stycken. Men vilka romaner!

Steglitsan handlar om Theo som vid ett museibesök förlorar sin mamma i ett bombdåd. Utan att riktigt veta varför så stjäl han i tumultet målningen Steglitsan av Carel Fabritius.

Vi får följa Theo och målningens irrfärder genom livet. Som en röd tråd finns Theos djupa saknad av modern. En moder som visade honom vägen in i konstens värld.


Steglitsan, konstnär Carel Fabritius, 1654. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Sorgehanteringen och hanteringen av tavlan (vad gör man med stöldgods?) leder Theo in på märkliga äventyr. Persongalleriet består av ytterst speciella karaktärer, t ex knarkhandlare och konstskojare, men även trofasta vänner och nära relationer.

Jag hoppas att du kan ta dig tid och ro att läsa Steglitsan för det är en vansinnigt bra bok! Här kan du läsa recension från Svenska Dagbladet.

Har du läst någon bra roman som handlar om ett konstverk eller konstvärlden? Tipsa gärna här!

Tre trallande jäntor

Inför internationella kvinnodagen funderar jag kring tre fina skivomslag som finns i min lilla LP-samling. Madonna, Neneh Cherry och Cilla Black. Upplägget är detsamma: ett porträtt eller halvbild där artisten i fråga håller händerna i kors över bröstet mot en enfärgad bakgrund.

Lika men ändå så olika.

Madonna: You can dance
Född 1975 så vore jag en fjant att inte erkänna att jag beundrat Madonna djupt. Som tweenie och tonåring ägnade jag mycket tid åt att begapa denna kvinnas visuella artisteri samt insupa hennes slagdängor.

Det är omslaget till You can dance jag ska snacka om här. Ett remixalbum som kom 1987.

 

I en tjurfäktarinspirerad outfit tittar Madonna både lite blygt och intensivt på oss. Ljussättningen är platt och nästan inga skuggor skapas. Armar och händer döljer ett förmodat dekolletage. Huvudet är aningen nedböjt. Bakgrunden är klarröd.

Rött är nog den mest symboltyngda kulören i hela färgspektrumet. Den signalerar bl a ilska (”se rött”) och passion, två ytterst applicerbara sinnesstämningar när det gäller tjurfäktning. Rött är också blodets färg, en kroppsvätska som inte sällan spills under dessa grymma spektakel.

Runt halsen hänger vad vi kan gissa är en svart sombrero. Dess runda form påminner om en svart sol eller gloria som halkat ned en smula. Madonna är ingen duvunge!

Hon har annekterat manliga tjurfäktarattribut men fyller dem med kvinnlighet, vacker make-up och sval attityd på ytan. Men vem är det Madonna tittar på? Oss? Är det vi som är tjuren? Inbjuder hon till en fight eller har hon gett upp? Man kan förmoda att det är en manlig blick hon möter. Bilden är tvetydig att tolka och därför tycker jag den är intressant.

Texten i vitt är skriven med slarvig handstil och skänker en personlig touch till omslaget.

Ni kan nog förstå vilket intryck detta omslag gjorde på en 12-årig flicka 1987, på landet i nordöstra Skåne. Tack till mina gudföräldrar Majsan och Putte som kom med denna fantastiska julgåva!

Neneh Cherry: Raw like sushi
Bara ett par år efter You can dance var jag stor nog att köpa mina egna skivor. En som stannat kvar i skivbacken och inte rensats ut genom åren är Neneh Cherrys debutalbum Raw like sushi. 1989 var det förmodligen ingen som provat sushi i lilla Oppmanna, byn där jag växte upp. Man visste knappt vad det var.

Under mina stackars tonår var detta LP-inköp förmodligen den coolaste handling jag åstadkom!

 

Kameran som fångat Neneh är placerad aningen i grodperspektiv. Hon tittar ner på oss. Ljussättningen är ett ganska hårt sidoljus som skapar en tydlig skuggsida. Liksom Madonna döljer hon ett dekolletage, men vi anar en svart BH, där det ena bandet glidit ned. Hon har gigantiska dollartecken hängande i öronen och runt halsen en kraftig kedja med ett jättestort hänge. Tunga guldsmycken, tänk hip-hop, pryder handlederna.

Värt att notera är att händerna är lindade likt en boxares. Här är en dam som ska gå en match!

Hennes namn skrivet med versler (stora bokstäver) och spärrade (ihopdragna) till en massiv textrad som knappt går att uttyda. Bokstäverna är stentuffa och maximalt sammanhållna. Och Neneh är sannerligen sammanbiten.

Cilla Black
I slutet av 90-talet inhandlades denna LP i Stockholm, förmodligen på Myrorna eller liknande. Något ställe där en fattig student kunde hitta ett och annat fynd. Cilla Black är typ Storbritanniens Lill Lindfors. Jag lyssnade på skivan om och om igen och tyckte att den var störtbra. Det tycker jag fortfarande.

 

På omslaget syns en leende Cilla med huvudet på sned. Stylad precis i enlighet med det decennium då skivan kom, d v s 60-talet. Ett starkt sidoljus skapar hårda skuggor och påminner om kraftig scenbelysning. Bakgrunden är svart, black. Passande!

Cilla framstår som en snäll och rar böna, inte tuff som Neneh. Inga erotiska undertoner som hos Madonna. Bara käck och trevlig. Texten, Cilla, är skriven på ett sätt som snarast påminner om ett ”Kalle Anka-typsnitt”. Färgglatt, ofarligt.

Ladies with an attitude
Dessa tre damer påminner mig om att man signalerar mycket med sin attityd. Olika situationer kan kräva att man plockar fram olika sorters attityd hos sig själv. Man kommer långt med ett medvetet använt kroppsspråk och styling. Ibland är man tvungen att rusta sig som Neneh. I andra situationer kommer man längre med Cillas käckhet. Och vid dating kan Madonnas trixande vara användbara grepp!

Jag avslutar med följande passande rader från låten Vouge (Madonna):

“Ladies with an attitude
Fellows that were in the mood
Don’t just stand there, let’s get to it
Strike a pose, there’s nothing to it”

Har någon artist  betytt mycket för dig? Något albumomslag eller affisch som gjort stort intryck? Skriv gärna och berätta!

Tack för det, SVT!

Ni vet det där mediet som kallas Television… Och det där som heter Public Service…  Ja! Det existerar fortfarande!

Idag vill jag tala mig varm för programmet Konsthistorier. 4 av 6 delar har redan visats och allt ligger kvar på SVT Play ända fram till augusti (2017).

Nutid möter dåtid
Konceptet är att knyta ihop äldre pionjärer inom svensk konst med nu levande konstnärer eller designers. Varje program har ett eget tema.

Saga, ockultism med mera
Första delen hade tema Saga och då möttes Roger Anderssons och Elsa Beskows konstnärskap. I andra delen var det tema Ockultism och då var Hilma af Klint i fokus ihop med Jonny Johansson, chefsdesigner på Acne Studios. Och så vidare…

 

Programmen är 29 minuter långa och alldeles lagom. Konstnärerna träffar intendenter, släktingar till de avlidna konstnärerna och så är det inslag med ytterligare andra konstnärer som behandlar samma tema.

Personliga möten
Jag fick gåshud när Elsa Beskows barnbarn (nu en äldre tant) tårögt berättade för Roger Andersson om hur Elsa varje tredje advent hade dukat fram ett pysselbord till släktens barn och hur fantastiskt det hade varit.

Designern Jonny Johansson (Acne) höll på att tappa hakan när han av Iris Müller-Westermann fick inblick i Hilma af Klints andliga uppdrag som hon hade accepterat för att ”ta ner” ett stort antal bilder till jorden från en annan sfär.

Det blir väldigt fint och levande när man låter samtiden gå i dialog med dåtiden. Man förstår att människor i alla tider försökt att förstå tillvarons mysterier. Genom konstnärer har dessa funderingar fått en visuell form som talar till oss betraktare trots att tiderna förändrats radikalt.

Missa inte detta! Se serien på SVT Play.

Relaterade inlägg

Trappan. Mot högre höjder!

Du kan begå en symbolhandling varje gång du går i en trappa. Det trodde du kanske inte? Detta inlägg handlar om några kända och mindre kända trappor. Och om den symboliska betydelse en trappa kan ha.

Stairway to heaven
Om vi konsulterar ett symbollexikon har trappan betydelsen uppstigande, transcendens (övergång till en ny existensnivå). En färd från det profana till det sakrala. Trappan utgör en kontakt i båda riktningar mellan himmel och jord. Människan kan stiga upp till himmelriket och gudomen kan sänka sig ned till jorden.

Jakobs stege, konstnär Wenceslaus Hollar. Bildkälla: Wikimedia Commons.

I gamla testamente kan man läsa berättelsen om Jakobs stege. I senaste bibelöversättningen är ”stege” ändrat till ”trappa”.

Från religiösa dimensioner
En tankevandring mellan det världsliga och det andliga kan alltså symboliseras av en trappa. Om du följer denna blogg förstår du att jag funderar mycket över sakernas tillstånd. Över livet, existensen, döden, själen.

Jag tror att det finns högre sfärer än den värld vi lever i med våra fysiska kroppar. Ibland kan man med tanken stiga uppåt och fantisera om dessa sfärer. Eller genom meditation uppleva kontakt med högre nivåer. Det har jag ännu inte testat. Trappan är i alla fall en perfekt symbol att utgå ifrån för att låta tanken vandra iväg till dessa spännande dimensioner.

Jakobs stege, konstnär Gustave Doré. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Barockt trapptrixande
Scala Regia är en barocktrappa i Rom som leder från Peterskyrkan till påvens bostad. Barocken var en stilperiod från 1600-talet och fram till de första årtiondena på 1700-talet. Under barocken var man intresserad av överdrifter, det teatrala, att fascinera och att tala till känslor.

Trappan Scala Regia är därför konstruerad med ett perspektivtrick. Dess bas är bredare och sedan smalnar trappan av uppåt, så att den upplevs brantare och mer dramatisk nedifrån.

Scala Regia, Vatikanen. Kopparstick av E. Challis. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Samma trick har för övrigt använts i byggnaden där jag arbetar, Falsterbo Strandbad. 2009 uppfördes huset, ritat av Kjellgren Kaminsky Arkitekter. Den långa paradtrappan smalnar mycket riktigt av upptill, men det är ett trick som de flesta besökare inte ens är medvetna om. Tur att det finns hiss för trappan verkar oändlig!

Odessa
Trappan i Odessa (Ukraina) måste vara filmhistoriens trappa nr 1. I  filmen Pansarkryssaren Potemkin (1925) av Sergei Eisenstein utgör den en dramatisk fond och även aktör. Vem minns inte barnvagnen som mot sitt öde obönhörligt studsar utför.
Länk till filmklipp

För övrigt har trappan i Odessa ett antal avsatser, platåer. Står man nere vid trappans fot lär platåerna inte synas. Trappan verkar oändlig. Den är dessutom konstruerad med barocktricket ovan. Trappan kan alltså utgöra en utmärkt skådeplats för dramatik. Hoppas att jag någon gång får tillfälle att resa till Odessa och uppleva trappan.

Trappan i Odessa, Ukraina. Foto från ca 1890. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Kanske du minns den glassiga trappan i TV-såpan Dynastin där så många tillskruvade situationer utspelade sig? En trappa verkar vara en perfekt fond där maktförhållanden kan illustreras och snabba positionsbyten kan förändra handlingen. Här kommer en fin kompilation av trappscener från Dynastin.

Svindlande höjder på film
I Hitchcocks En studie i brott (originaltitel Vertigo) utgör trapporna i ett klocktorn ett psykologiskt hinder som filmens höjdrädda huvudperson Scottie måste övervinna för att kunna lösa en gåta.

I en scen tittar Scottie förskräckt ned i trappschaktet i klocktornet. En sugande känsla av svindel åstadkoms genom att med kamera göra en åkning bakåt kombinerat med en inzoomning, så kallad ”dolly zoom”. Titta på sekvenserna här.

Hitchcock var först med detta trick som sedan dess återkommit i lite olika filmer. I den fantastiska intervjuboken Samtal med Hitchcock av Francois Truffaut förklarar regissören hur han lyckades övertyga filmbolaget om att genomföra den krångliga och dyrbara manövern.

Fobi
Höjdrädsla kan slå klorna i den fysiska kroppen, utgöra hinder och svårigheter för den som lider av detta. Höga höjder är en vanlig fobi och kallas med en vetenskaplig term akrofobi. Tack och lov lider jag inte av den fobin. Jag kan utan problem njuta av utsikter från höga höjder så länge det finns räcken och säkert underlag. Från en hög höjd kan man få perspektiv på saker och ting, kanske tänka klarare och njuta av vackra vyer.

Har du någon favorittrappa? Skriv gärna och berätta om du har något speciellt minne av en verklig eller fiktiv trappa som betytt mycket för dig!