Vidrörd av konst!

Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!

Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.

En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Budskap på marken
Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder ”Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!

Alldagliga meningar
Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter ”Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida.

Ser du meningen? En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström.

Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: ”Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?

Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta. Få vänta. Få invänta. Få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.

De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.

Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.

”Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

”Det går snart över”. En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!

Simma lugnt tills nästa gång!
/Karolina

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 5. Vi avrundar temat.

Nu har vi kommit fram till sista spaningen på tema djur i konstens tjänst.

Samtida grymheter
Det finns många samtida konstnärer som använder djur i sin konst. Från gulligt poserande hundar (William Wegman) till Damien Hirst som konserverar bland annat döda kossor i formaldehyd. I Sverige finns Nathalia Edenmont vars vackra men magstarka stilleben med döda djur är svåra för mig att hantera (det skrev jag om i ett tidigare inlägg).

Att använda djur på ett grymt sätt i konsten är för mig fullkomligt oacceptabelt. Lika oacceptabelt som alla andra sätt som människan utnyttjar djur. Gränsen vad som kan vara tillåtet i konstens namn går så klart när djur börjar må dåligt eller helt sonika måste sätta livet till.

Spekulativ konstvärld
Det finns skikt av konstvärlden som är synnerligen spekulativa, som dras till effektsökerier, det utstuderade. Således finns det tyvärr även en marknad för konst där djur på ett eller annat sätt fått offra hälsa och liv.

Jag avskyr dessa aspekter av konstvärlden. Men jag avskyr lika mycket att folk går omkring med päls och slafsar i sig kött som är framställt under vidriga former!

Bara för att man är konstintresserad betyder det inte att man accepterar allt som sker i konstens namn. Jag tycker att man kan fundera över var ens egen gräns går när man stöter på spekulativa uttryck där djur har använts i konstens tjänst. Vad tycker du? Skriv gärna och kommentera!

Vi hörs! /Karolina

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 1. Rosa får.

Sommarens besök på Wanås var som vanligt en höjdpunkt. Jag älskar detta ställe och har skrivit om det några gånger tidigare. Denna gång ska det handla om rosa får! Detta får (!) bli starten på en serie spaningar om djur i konstens tjänst.

”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake”, 2017. Konstnär: Henrik Plenge Jakobsen.

Konstverket består av ett antal betande får som har fått sin ull rosafärgad samt några stänk av Chanel no. 5. Verket heter If the People hav No Bread Let Them Eat Cake, 2017. Konstnär är Henrik Plenge Jakobsen.

En informativ skylt försäkrar besökarna om att både fåruppfödare, veterinär och jordbruksverket intygar att fårens hälsa inte påverkats av färg och doft. Vi andas ut!

Den informativa skylten intill verket.

Felcitat
På skylten invid fåren kan man även läsa att verkets titel bygger på ett citat som tillskrivits Marie Antoinette. Men hon lär aldrig ha sagt ”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake” (Nä. Inte ens på franska!).

Felciterad donna. Marie Antoinette, 1783. Konstnär: Marie Elisabeth Louise Vigee Le brun (1755-1842). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Däremot hade hon och maken, Louis XVI, en fejk-bondgård som hette ”Le hameau”. Dit kunde de fly det slitsamma hovlivet och leva som ”vanligt folk” på en bondgård. Gården hade även ett litet mejeri, läser jag på skylten. Där lär man ha uppmärksammat hygienförhållanden i produktionen på ett helt nytt sätt och som satte standard för tillverkning av ost och smör. Sanningshalten i detta har jag inte kollat upp. Men det låter lite osannolikt i mina öron…

Le Hameau de la Reine. Marie Antoinettes helt ”vanliga” bondgård. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Fett med feta
Installationen med fåren i Wanås är ett konstverk som ger många associationer. Om vi börjar med fåren så är det ett djur som ger ost, kött och ull. Vem äter inte feta-ost var och varannan vecka? Men tänker vi ens på var osten kommer ifrån? Dessa ostar har vi fåren att tacka (!) för.

Dessa milda och värdiga djur arbetar som namnlösa slavar i mejeriproduktionen. Genom att färga fåren rosa får vi kanske syn på dem på ett nytt sätt och ger dem lite av den uppmärksamhet de förtjänar. Wanås är förutom en skulpturpark även ett ekologiskt jordbruk, så det finns ju kopplingar till platsen också.

Rosigt och rivigt med rosa
Färgen rosa är heller inte helt ointressant i sammanhanget. Varför valde konstnären den färgen? Det finns ju så många andra färger att välja på!

En färg vars symbolik har svängt fram och tillbaka genom tiderna.

Visste du att rosa till en början betraktades som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ”ljusröd”, som krigarguden Mars? Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet. Rosa ansågs tidigare vara en färg för ”dandys” och detta fick en återfödelse med de rosa-skjortade stureplans-bratsen.

Två intressanta avsnitt av radioprgogrammet Stil behandlar rosa. Lyssna gärna, avsnitten är ”Lolita, Baby Doll och rosafärgat – modet som vägrar bli vuxet” (2009) och ”Rosa – en rosenrasande färg med klös” (2017). Avsnitten finns så klart också i appen SR Play.

Och så var det konstverkets titel…
Att en kunglighet skulle slänga ur sig dumma citat händer ju faktiskt (Tänk ”Stekta sparvar”!). Marie Antoinette sa dock inte att folket kunde äta kakor om brödet var slut, det har vi fått veta.

Men, Wanås är onekligen ett litet slott där privilegierade personer huserat. Anspelar konstnären på detta faktum?  Och finns det i så fall en inbyggd kritik mot exempelvis adeln?

Som riktigt bra konst blir det många frågor och funderingar!

relaterade inlägg


Gungan, del 4. Ska vi?

Idag svingar vi oss upp till skogarna i nordöstra Skåne. Vi tittar närmare på två konstverk i underbara Wanås konst och skulpturparken där.

Kärlek på eftermiddagen
När man gått in i parken möts man ganska snart av ett väldigt stort bokträd med 11 gungor. Konstverket heter Love in the afternoon och kom till 1996. Konstnären heter Hanne Tierney och verkar mest arbeta med performance-konst. Det utspelade sig också en performance när verket invigdes, en flicka iklädd rokokoklänning satt högt upp i träden. En tydlig referens till Fragonards Gungan, som jag skrev om i det första inlägget om gungor.


Hanne Tierney, Love in the Afternoon, 1996, The Wanås Foundation, Sweden. Foto: Anders Norrsell

De 11 gungorna är uppsatta på olika höjd. Vissa kan man nå, medan andra måste man ta sig till via andra gungor. Det är fullt tillåtet att använda konstverket och genom att göra så blir man också del av det.

Kollektivt gungande
Den andra skulpturen i parken är Molly Haslunds Gungor – Koordinationsmodell 2. Det är en ställning med 6 gungor tätt monterade i en trästomme. För att kunna gunga måste alltså sex personer synkronisera sina rörelser!


Molly Haslund, Gungor – Koordinationsmodell 2 /SWINGS, 2002/2014. Den permanenta samlingen på Wanås Konst. Foto: Mattias Givell.

Konsten i dessa fall är i själva verket de situationer som uppstår när människor interagerar med varandra och med verken. I Tierneys gungor kan man agera ensam, men i Haslunds måste man samarbeta och kommunicera med andra för att lyckas.

Den här typen av konst är ju väldigt annorlunda mot traditionell bildkonst och skulptur. Fokus skjuts från själva verket till betraktaren och de situationer som uppstår. Konsten bjuder in oss att ta ett steg bort från vardagen och in i leken.

Det är kul, tycker jag. Vad tycker du? Har du något speciellt minne från ett konstverk som du interagerat med? Skriv gärna och berätta!
/Karolina

Relaterade länkar


Yttre och inre landskap

Ibland upplever vi en situation som ett förhöjt koncentrat. En stund av förtätad innebörd. Då händer det att vi säger ”Det var som på film”. Men om du drabbas känslomässigt av ett storslaget landskap skulle du lika gärna kunna yttra ”Det var som på en målning av Caspar David Friedrich”.

Caspar David Friedrich (1774-1840)
Bombastiska naturvyer, stormande havslandskap, stilla vintervyer eller knotiga trädstammar i motljus. I förgrunden syns ofta några enstaka människogestalter som blickar ut i landskapet. Det är konstnären Friedrichs signum.

Månsken vid havet, Caspar David Friedrich. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Han kom att bli en av de främsta konstnärerna inom romantiken som var den rådande konststilen under perioden ca 1770-1850. Då hyllade man de stora känslorna och uttrycken. Efter den romantiska perioden kom den mer nyktra realismen och naturalismen att ta över.

Metaforer för inre landskap
Man kan gärna tolka Friedrichs episka landskap som uttryck för inre själstillstånd. Som metaforer för känslor. Helt enkelt som inre landskap. Visst är det en användbar metafor!

Vinterlandskap, Caspar David Friedrich. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vid kriser känns ens inre som en stormig ocean. Naturkrafter som inte går att hejda river ens själ. Omöjligt att navigera i. Man tar in vatten. Ens känslor dränker en.

Bättre då med en lugn solnedgång över ett pastoralt landskap. Då mår man gott och kan lugnt gå till sängs full av tillförsikt inför morgondagen.

Kanske är man frusen i själen. En inre vinter har lamslagit en och satt allt på paus inför kommande vår. Isformationer på ett fruset hav tynger ner ens inre. Livet på tomgång.

Om du mår toppen kanske du kan blicka ut över ett inre lugnt hav inramat av vita klippor. Tillförsikt och harmoni vilar över bilden.

Hur ser ditt inre landskap ut för tillfället?

Vinter i själens galleri
Har man haft en längre tids utställning på tema stormande hav och isblock i storformat så är livet inte särskilt muntert. Till slut tröttnar man på dessa tavlor! Man ska då minnas att de kan bytas ut. Antingen en i taget eller alla på en gång! Varför inte hänga upp en helt ny utställning?

Skifta utställning
Man får se till att få tag i lite andra bilder. Varför inte några mysiga soluppgångar och solnedgångar? Lugna hav med fredliga skutor som glider runt i motljus. Trygga trädstammar med kronor av friska gröna blad. Man får tänka att man är chefsintendent i sitt inre galleri.

Snart kan man ha vernissage! När man så småningom blickar tillbaka på utställningarna man haft kommer man med lite distans att upptäcka att de flesta faktiskt varit meningsfulla.

Livet: en resa


”Le Grand Voyage”, 2013, konstnär Helena Blomqvist. Bilden är publicerad med konstnärens tillstånd.

Helena Blomqvist är en svensk konstnär som arbetar med iscensatt fotografi. Bilden ovan har titeln Le Grand Voyage och kommer från bildserien Slumberland. Blomqvists bildserie handlar om en pojkes resa i drömmarnas land, tillsammans med ett vänligt monster.

Livet är en resa från vaggan till graven. En resa i yttre och inre landskap. Ibland behöver jag påminna mig om att förflyttning är nödvändig. Genom olika typer av landskap.

På bloggen Renovatio Mundi kan du läsa ett intressant inlägg om denna typ av ”sublima” landskap med en liten figur i förgrunden.

Tack till tålmodiga kollegor som modellat.

Relaterade inlägg