Att se med någon annans ögon

Att försöka förstå något man ogillar

Häromdagen besökte jag Dunkers kulturhus för att se utställningen Through the Eyes of Nathalia Edenmont-Helsingborgs museers samlingar.

Du har säkert hört talas om Nathalia Edenmont. Med sina bilder av döda möss och kaniner, collage av exotiska fjärilar har hon stött på patrull, både hos djurvänner och också tull.

Nathalia Edenmont. Foto: Fredrik Söder

Jag är skeptisk!
Jag som djurälskare har varit ytterst skeptisk till hennes konstnärskap och tyckt att hon skördat billiga poäng i konstvärlden. På djurens bekostnad.

Men…
Men vem är jag att döma utan att veta mer? För vad visste jag egentligen om konstnären mer än att hon använder döda smådjur? Det räckte för mig för att döma ut henne. Men på inrådan av en bekant begav jag mig till Helsingborg för att se med egna ögon.

Eviga teman möts
Utställningen är en blandning av Edenmonts fotografier tillsammans med äldre måleri och föremål från Helsingborgs museers samlingar. Teman som berörs är Djurkroppar, Stilleben, Kvinnlig ungdom, Blicken, Äktenskap, Moderskap, Förlust och Tro.

Stilleben av Franz Snyder. Från Helsingborgs museers samlingar. Foto: Dunkers

Tuff uppväxt
Fascinerad vandrar jag omkring med en audioguide och hör konstnären själv berätta om sin tuffa bakgrund i Sovjet där hon blev föräldralös vid 14 års ålder. Hur hennes älskade mamma dog under mystiska omständigheter och hur hon 16 år gammal pressades att genomgå en illegal abort. Hur hon trott på kärleken så mycket att hon gift sig hela 5 gånger. Att hon genomlidit missfall och barnlöshet. Detta skildrar hon i fruktansvärt starka bilder. Vackert och otäckt på samma gång.


”Forbidden fruit”, 2012, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

I utställningen kombineras Edenmonts bilder med föremål från museets samlingar, här en brudklänning. Foto: Till vänster: ”First Wedding”, 2013, copyright Nathalia Edenmont/Gallery Wetterling. Till höger: Dunkers.

Föremålen från samlingarna, t ex brudklänningar, uppstoppade djur och begravningskarameller, får också liv genom audioguiden. Museets konservatorer berättar om sitt arbete och jag bara lapar i mig. Det är så intressant och fascinerande.

Och det jag fasat mest för, de döda djuren, är inte så många till antalet. Det underlättar för mig. Jag kan upptäcka andra sidor av konstnären.

Överst: ”Skogsnymf” av Xavier Elliral, 1880, foto: Dunkers. Nedan: ”Gustav”, 2009-2010, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

Perfektionist
En film, K-special, om Edenmont visas i videorummet. Där får man följa hennes arbete och jag måste säga att jag är imponerad. Planeringen. Hängivenheten. Perfektionismen.

Edenmont fotograferar analogt med storformat. Negativen är stora som A4. Photoshoppande är fullständigt bannlyst. Inför fotograferingen intalar hon sitt team av assistenter att ”idag ska de göra ett mästerverk”. Hon sparkar den som inte håller måttet, men verkar lika sträng mot sig själv.

”Discovery”, 2012, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery. Ett kollage av fjärilsvingar.

Det svåra…
Edenmont dödar smådjur och använder dem i sina bilder. Det är problematiskt i alla fall för en djurälskare som jag. Men jag måste tänka vidare…

Är det inte mer hedervärt att själv ta livet av en kanin än att stå i frysdisken på Ica och gräva fram den billigaste danska fläskfilén som under plågsamma former vuxit fram i en djurfabrik? Är det värre att döda en handfull möss än att gå omkring på stan med päls som kommer från en vidrig djurfarm?

(Men när det gäller konst ska konstnären hängas. Högt. Det har vi varit med om förr. Inte minst i fallet Anna Odell, som jag ska berätta om i ett annat inlägg.)

Allt är inte svart eller vitt. Jag är fortfarande mycket skeptisk till Edenmonts djurbilder, men utställningen fick mig att fundera och ompröva. Se fler nyanser. Förstå konstnärens tankar bakom verken.

”Wildmind”, 2016, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

Så, om du kan, hasta till Dunkers. Utställningen varar till den 19 mars. Och glöm inte att ta en audioguide!

PS: Konstnären har även varit sommarvärd i P1.

Karl-Oskar och Kristina i Aleppo

Häromdagen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag bläddrade i Instagramflödet. En för mig mycket välkänd staty, Utvandrarmonumentet i Karlshamn, fanns på plats i ett krigshärjat Syrien.

Bildkälla: Fotografiskas instagram/Moustafa Jano.

Reaktionen blev stark eftersom jag kände konstnären som skapat skulpturen, nämligen Axel Olsson (inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Jag kände omedelbart en personlig koppling men känslorna blev tvetydiga inledningsvis.

Det visade sig vara en syrisk konstnär som flytt till Sverige som skapat bilden. Moustafa Jano heter konstnären och har ställt ut sina bilder bl a på Fotografiska i Stockholm. Han skapar montage för att visa på krigets brutalitet och den absurda värld vi lever i. Han använder sig av kända symboler som vi kan relatera till, men sätter in dem i oväntade sammanhang. Han mixar, kort och gott.

Utvandrarmonumentet i verkligheten, på plats i Karlshamn. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Syftet är så klart att skapa uppmärksamhet och engagemang för den svåra situation som krigsdrabbade lever i. Jag tycker han lyckas väldigt bra! Att lämna välkänd mark för en farlig flykt mot en osäker framtid är något som kännetecknar alla flyktingar, oavsett tid eller plats.

Låna, mixa, skapa
Någon undrar kanske om man får göra så här med andra konstnärers verk? Upphovsrätten är ett stort fält som jag enbart nosat flyktigt på. Det är så klart tillåtet att fotografera monument som står på allmän plats, såvida det inte finns något uttalat fotoförbud (och det finns nästan inte alls någonstans i vårt land).

Bilden, som finns fri att använda på internet, med s k Creative Commons-licens, innebär att fotografen som tagit bilden låter andra använda den fritt.

Däremot kanske montaget berör en annan del av upphovsrätten. Det handlar om de upphovsrättsliga värden som finns inbäddade i själva konstverket (Utvandrarmonumentet i detta fall) och som tillkommer upphovspersonen. Konstnären har ensamrätt att bestämma hur verket får användas.

Det finns en hel del riktlinjer när man använder sig av andra konstnärers verk. Bland annat ska upphovspersonen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Ett verk inte får ändras så, att upphovspersonens konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Verket får inte göras tillgängligt för allmänheten i sådant sammanhang som är kränkande för upphovspersonen. Upphovsrätt till ett verk gäller 70 år efter konstnärens död.

Karl-Oskar och Kristina
Tillbaka till Utvandrarmonumentet och Axel Olsson. Det skapades till minne av alla svenskar som emigrerade till Amerika på grund av fattigdom och nöd. Paret föreställer romanfigurerna Karl-Oskar och Kristina ur Wilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jag är lycklig ägare av en liten variant i patinerad gips.

Ett litet nätt monument.

Under min uppväxt var Axel en god vän till min familj. En kort period var han gift med min moster Greta (långt innan jag var född). Efter deras skilsmässa förblev de mycket goda vänner. Axel kom ibland hem till oss och hälsade på. Jag minns att han kunde få vår airedaleterrier Lukas att skratta!

Vad skulle Axel sagt om Moustafa Janos användning av Utvandrarmonumentet? Hade han känt sig kränkt? Hade han upplevt att hans verk framställdes i dålig dager? Tvärtom, tror jag! Han hade nog ansett att statyn fått förstärkt betydelse.

Jag tror att han sitter med ett glas whisky någonstans i himmelriket och observerar hur hans staty med ny teknik färdas runt i cyberspace för att nå nya betraktare och få ny tyngd och betydelse.

Och där var tiden ute!

Så här på nyårsafton kommer lite tankar om tiden som obönhörligt sipprar iväg från oss. Inatt vid tolvslaget räknar vi ut det gamla året (eller in det nya, om man så vill). 10 sekunder som får extremt mycket uppmärksamhet. Men alla andra sekunder då?

Det här med tid är knepigt för mig att begripa. Så mycket har jag dock förstått att tid egentligen ”inte finns” utan bara är ett sätt för oss människor att ordna händelser så att tillvaron blir greppbar. Och Einstein bevisade med sin speciella relativitetsteori att tid tydligen kan gå olika fort. Hjälp!

Timglas har blivit en cool inredningsdetalj. De till vänster är fotograferade i en hipp inredningsbutik på Triangeln, Malmö. De till höger fotograferade jag på Indiska.

Förgänglighet, fåfänglighet och tidens gång
Kan konsten komma till undsättning på något sätt? Tid och tidens gång är klassiska teman i konsthistorien. Målningar som ska påminna om tidens flykt och tillvarons förgänglighet var populära t ex på 1600-talet. Vanitas kallas temat med ett finare ord (vanitas=fåfänglighet).

Stilleben med motiv som döskallar och timglas är övertydliga. Mer subtila är motiv med övermogna frukter som dragit till sig en fluga eller en bukett som börjat fälla sina blad.

”Stilleben med skalle”, konstnär Philippe da Champaigne, ca 1671. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men dessa teman förklarar ju inte den knepiga fysiken. Däremot är det en estetisk snyting som pekar på livets ändlighet.

Kvinnans tre åldrar, detalj. Konstnär Hans Baldung (1480-1545). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Sekunderna
De senaste veckorna har jag fått stifta bekantskap med ett spännande samtida konstverk som också behandlar tidens flykt. Det är filmen Sekunderna av Björn Olsson.


Stillbilder från verket ”Sekunderna” av konstnären Björn Olsson. Publicerat med tillstånd av konstnären.

I projektet har Björn Olsson, med hjälp av en analog stillbildskamera, mätt ljuset och exponerat en bild i en skog under årets alla 365 dagar. Bilderna har skannats in och satts ihop i en lång sekvens där varje bild tonar in, visas 6 sekunder och sen tonar ut. Resultatet är en film där man under 40 minuter får uppleva naturens skiftningar under ett år.

Vi visar filmen just nu på konsthallen där jag arbetar. Där loopas den om och om igen så man upplever ingen egentlig början eller slut.

Ett år på 40 minuter. Igen och igen. Verket bildar en tidsbubbla där tiden aldrig verkar ta slut. Filmloopen är sitt eget slutna kretslopp. Ibland är naturens skiftningar knappt märkbara från bild till bild. Andra perioder blir förändringarna mer dramatiska. Men oavsett vad vi lägger märke till så rinner sekunderna iväg hela tiden.

Jag gillar mycket filmen Sekunderna. Den är vacker, lågmäld och försöker fånga det ogripbara, nämligen tiden. På ett sätt lyckas den. Den lyckas även med konststycket att trollbinda en hel del av konsthallens besökare så att de stannar en bra stund för att betrakta naturens skiftningar. En besökare föreslog att den borde användas inom meditation!

Vid ett besök i Kristianopels kyrka fotograferade jag denna detalj, en döskalle med ett timglas. Inhugget i ett stenblock på golvet.

Tiden i sig kanske är ett mysterium man får lägga åt sidan. Bättre då att fundera över hur man använder den! Vad gör vi under tiden sekunderna sipprar iväg? Sekunderna som tillsammans bildar minuter, timmar, dagar, veckor. År. Värt att fundera över en dag som denna!

Gott nytt år!

Tankar om träd i juletid

Detta inlägg publiceras på självaste julafton. Med tanke på mängden av överdekorerade julträd som denna dag agerar fokuspunkt i svenska vardagsrum så ska dagens funderingar ägnas åt några träd i konsten.

Die for you
Många är de stackars granar som de senaste veckorna offrats för att sin sista tid i livet pryda våra hem, nedtyngda av bjäfs och krimskrams. När julfestandet är över lämnas de att dö. Därför kan det vara lämpligt att börja denna spaning med trädkonstverket Die for you.

Die for you, 1993, konstnär Charlotte Gyllenhammar. Bilden är publicerad med konstnärens godkännande.

Denna installation är väldigt känd men finns inte längre på plats. Konstnären Charlotte Gyllenhammar hängde 1993 upp en 120-årig ek upp och ned på Drottninggatan i Stockholm.

Detta verk har jag inte sett i verkligheten, men väl på bild. Det är ett brutalt och naket verk. Något så tryggt som en gammal ek har tagits upp ur marken och hängts upp och ned, som ett slaktdjur. Rotsystemet är kapat.

Titeln, Die for you, talar sitt tydliga språk. Någon dör eller offrar sig för en annan. Men vem är Någon? Och för vem dör eller offrar hen sig?

Som betraktare får du bestämma själv vad du tycker och tror! Är det en symbol över att vi människor dödar den natur vi lever i? Handlar det om att försöka utrota något misshagligt? Något som inte passar in, som ska bekämpas?

Kanske handlar det om relationer och  hur långt vi människor är beredda att gå för att anpassa oss i relationer?  Att vi vrider och bänder oss maximalt i önskan att passa in? Att vi till och med rycker loss våra rottrådar ur den trygga jorden för någon annans skull? Eller är det en bild över kärlek man är beredd att gå i döden för?

Jag tycker att verket är mycket starkt. Det får mig att reagera och reflektera. Intressant konst med andra ord!

En inkräktare, en reklampelare och ett önsketräd i Wanås skulpturpark
Roxy Paine har gjort två trädskulpturer i Wanås skulpturpark. Den första, Impostor, gjordes 1999. Det är ett hopsvetsat träd i rostfritt stål. På långt håll ser man att trädet är konstgjort. Svetsfogarna syns tydligt och påminner om scenografin i Trollkarlen från Oz. Det hör helt enkelt inte hemma i faunan. Titeln är ju också Impostor, vilket betyder inkräktare.

Roxy Paine, Impostor, 1999. Foto: Anders Norrsell. Publicerat med tillstånd av Wanås Konst, samlingen.

Med klimatförändringarna invaderar arter från andra klimatområden våra nejder. Vissa konkurrerar ut arterna som redan finns. Invasionen kan också bero på att någon klåfingrig människa planterat in en främmande art som genast sprider ut sig och tar över. Ett exempel är björnlokan.

Inkräktare i det yttre och det inre
En inkräktare är någon som tränger in och tar över. En inkräktare är ovälkommen. En inkräktare kränker ett territorium. Men Roxy Paines skulptur ser ganska oskyldig ut. Kan det ha onda avsikter?

Själv kan man i sitt närområde bli invaderad av både det ena och det andra. Myror. Fruktflugor. Krukväxterna kan få bladlöss. Någon hackar ditt lösenord.

I sitt inre kan man bli invaderad av energitjuvar till exempel. Eller bullriga typer utan fingertoppskänsla som dundrar in i ens personliga sfär och förpestar tillvaron. Personer  kan sakta men säkert krypa under ens skinn på ett obehagligt sätt. Så en vacker dag inser man att man är invaderad och att ens gränser kränkts utan att man märkt det.

Façade/Billboard
Den andra skulpturen på trädtema av samme konstnär heter Façade/Billboard. Ett träd (Façade) bärs upp av en reklamskylt (Billboard). Hela skapelsen påminner om en stor utstansad clip-art-bild. Detta träd tycks behöva stöttning i form av en reklampelare.

Roxy Paine: Façade/Billboard, 2010. Foto: Anders Norrsell. Publicerat med tillstånd av Wanås Konst, samlingen.

Har det gått så långt att naturen måste stöttas av reklamen för att få uppmärksamhet?

Önsketräd
Yoko Ono har skapat önsketräd på ett antal ställen I världen. 2011 kom det önsketräd även till Wanås, Wish Trees for Wanås, 1996/2011. I ett antal äppelträd kan man som besökare hänga önskningar som man skrivit ner på små etiketter.

Yoko Ono: Wish Trees for Wanås, 2011. Foto: Wanås Konst. Bilden är publicerad med tillstånd av Wanås Konst, samlingen.

Träden är nästan helt överlastade av alla önskningar. Folk vill ha allt från senaste IPhone-modellen till tillfrisknande från allvarliga åkommor, till kärlek och fred på jorden.

Personalen på Wanås skördar med jämna mellanrum önskningarna och låter dem torka innan de skickas till Imagine Peace Tower på Island, ett minnesmonument Yoko Ono skapat för John Lennon. Om du går in på länken ovan kan du lämna dina önskningar till projektet!

Handlingen att konkret skriva ner en önskning och låta ett träd ta hand om den verkar utöva en magisk attraktion, av antalet önskningar att döma. Människor tror trots allt att det kan finnas någon eller något som lyssnar. Det kan vara värt ett försök!

Här kommer en länk till ett inlägg på bloggen MissMagicGirl, där man kan läsa en mycket bra sammanställning om trädets symbolik.

Det finns säkert anledning att återkomma till andra träd i konsten längre fram. Har du något träd, verkligt eller konstgjort, som betyder något särskilt för dig? Skriv gärna och berätta!
God jul!

Vilse i Aquarius

Vilse i Aquarius, ett konstverk som förbryllar
”Vilse i Aquarius” är titeln på ett litet konstverk i glas av den Malmö-baserade konstnären David Krantz. Jag är lycklig ägare till det och vill gärna skriva några rader om det. Eftersom materialet är glas var det ganska hopplöst att fotografera. Jag får försöka beskriva det i ord också.

”Vilse i Aquarius” av konstnären David Krantz.

Glasblock med souvenirstuk
Verket är alltså ett litet glasblock med en bild inuti. Vad jag kan minnas var det populärt att ha sådana i vitrinskåpet på 80-talet. Just detta glasblock visar stjärntecknet Vattumannen. Andra populära motiv i denna genre tycks vara på tema djur, vikingar och jakt.

Från prydnadsföremål, via ready-made till konstverk
Vid efterforskningar framgår att själva glaspjäsen tillverkats på Nybro glasbruk. Konstnären David Krantz har alltså använt sig av en s k ready-made, d v s ett färdigt föremål. Han har dock gjort ett intressant tillägg med hjälp av laserteknik: tittar man noga så ser man en liten astronaut som verkar sväva framför vattumannen. Innesluten i glaset.

Verket visades på en konstutställning i en hylla som även innehöll andra stjärntecken, stora och lilla björn samt några andra symboler. Alla hade de en liten astronaut ingraverad.

Till vänster: Detalj framifrån som visar inkapslad astronaut. Till höger: konstverket sett från sidan.

Fascinerande symbolik
David Krantz rör sig mellan olika material som t ex installation, skulptur, 3D-animation, stereoskopi och 3D-utskrifter. Ibland måste man ta på sig 3D-glasögon för att kunna uppleva hans verk till fullo.

De teman som han berör i sin konst fascinerar mig. Själv pratar han inte så mycket om de motiv han jobbar med. Jag tror att han vill låta betraktaren skapa sin egen mening i mötet med verken. Oftast verkar hans tema handla om människans ursprung, existens och plats i universum.

Zodiakens smakmeny
Astrologi tycks sortera in under det vida begreppet New Age, det andliga smörgåsbord som jag så ofta låter mig utspisas vid. Astrologi är en av huvudrätterna som fascinerar mig. Det kan bero på att nästan alla beskrivningar jag läser om mitt eget stjärntecken stämmer obehagligt mycket överens med hur jag uppfattar mig själv.

Här är förresten en länk till en jättebra svensk sida om astrologi: Stefan Stenudd.

Stalkad av Aquarius
Jag känner mig som en vattuman ut i fingerspetsarna. Ibland är det skönt att kunna skylla på planeterna, men ibland känner jag mig stalkad av Aquarius. Mindre lätthanterliga sidor i min personlighet tycks ha ursprung i ödesbestämda planetkonstellationer. Vad göra?

Stalkad av Aquarius på Ordrupgaards servering.

Det lilla konstverket ”Vilse i Aquarius” tycks innefatta dilemmat ”Vad är av ödet givet och vad kan vetenskapen förklara?”. Vattumannen  symboliserar förklaringsmodellen astrologi som jag finner mycket spännande. Astronauten symboliserar en världsbild där människans vetenskapliga landvinningar ska förklara tillvaron.

Ta astrologi, tillsätt reinkarnation och karma så hamnar vi i det existentiella fält där mina funderingar frodas som bäst. Jag tror att de stora stråken i ens liv är utstakade av ödet. Vissa utmaningar kommer i ens väg oavsett man vill eller inte.

zodiac_bling_600px

Zodiakiskt bling på Glitter.

Har du något konstverk i din ägo som behandlar ”de stora frågorna”? Tror du på astrologi eller något annat? Skriv gärna och berätta!