Veckans pausfågel: Duvor i tornet på Christiansborg

Unna daj! Varför inte åka till Köpenhamn och äta smörrebröd på Meyers i tornet? Då kan du passa på att se en riktigt fin videoinstallation en trappa upp.

Var är vi?

Jo, vi är på Christiansborgs slott i den danska huvudstaden. Det gamla slottet brann ner 1884. Men efter mycket tjafs byggde man ett nytt, klart 1928. Det ”nya” slottet ser märkvärdigt tungt, massivt och dögammalt ut.

Hissen upp

Nu tar vi hissen upp till Meyers i tornet. Alltså, vi får inte ens kliva in i hissen utan att en kypare kontrollerat att vi bokat bord! Och var beredd på rigorös säkerhetskontroll uppe i tornet: röntgen av väskor och jackor och metallbåge som piper för minsta lilla. Det beror på att Christiansborg också huserar det danska parlamentet.

Nu är vi igenom! En annan kypare visar oss till bordet. Nu snabbspolar vi, för detta inlägg skulle inte handla om smörrebröden på Meyers (även om de är dejliga). Vi ska ju se duvor!

Därför ska vi istället vandra ytterligare en våning upp. Till ett förvaringsutrymme där man ställt gamla gipsmodeller och allt möjligt gammalt jox från slottets tillblivelse. Bland kolonner, atlanter och stucco-detaljer ser vi dem. Duvorna.

Duvor uppåt väggarna

Konstnären Eva Koch har skapat videokonstverket som levandegör det gamla förvaringsutrymmet. Olika arter av duvor projiceras bland kolonnerna. Några sitter, andra promenerar. Ibland lyfter någon och flaxar iväg.

Innan tornet fick sitt tak var det öppet. På så sätt kunde duvor husera där. Det var något som duvorna gillade och de var talrika. Men sen kapslades rummet in och duvorna försvann. Nu har alltså Koch lockat tillbaka dem.

Det är ett smart grepp att använda video i det utrymmet. Dels p g a att konstnären kan använda rummets höjd maximalt. Och dels på att det blir en så häftig kontrast mellan de stillastående, tunga gipspjäserna och de rörliga, lätta duvorna. Miljön blir verkligt levande och död på samma gång.

De gigantiska atlanterna fortsätter tappert att bära sina bördor. Duvornas närvaro fortgår. Om du unnar daj ett Köpenhamnsbesök ska du banne mig upp i tornet! Dessutom kan du gå ytterligare en våning upp och se ut över en storslagen Köpenhamnsvy. Christiansborgs torn är fortfarande stadens högsta (slår Rådhusets torn med 40 cm!).

Det var allt från fågelspaningen idag!
Karolina

PS1: Duvor har jag skrivit om tidigare, läs inlägget om den kristna duvan.
PS2:
Jag har också skrivit om andra Köpenhamnstips: Klunkehjemmet, Davids samling och Thorvaldsens museum. Läs gärna!

Anna Atkins – En exklusiv, blåtonad artikel, bara på Livet och Konsten!

För ett bra tag sedan fick jag för mig att skriva en artikel om kvinnan som skapade den första fotoboken. Alltså Anna Atkins. Hon är en spännande pionjär i den tidiga fotografins historia. Därför tänkte jag att en kvinnohistorisk tidskrift skulle vara intresserad av att publicera mitt alster.

Jag satte mig ner och letade upp ett antal vetenskapliga artiklar om Atkins. Jag fann i min research flera intressanta källor och började snart formulera min text. Eftersom jag redan kände till Atkins och har bloggat om henne så var det roligt att få dyka ännu djupare i hennes djupblåa bildvärld.

Anna Atkins, 1861.

Avslag för mig och Anna Atkins

Tyvärr delade inte chefredaktören för den kvinnohistoriska tidskriften min entusiasm för Anna Atkins banbrytande gärning. Jag fick till svar ”att de inte hade plats för fler artiklar om vita, europeiska, priviligierade 1800- och 1900-talskvinnor” i sin tidning. Därför fick jag ta tillbaka Anna. Det var inte tal om publicering.

Men hallå, alltså! Är det inte relevant att berätta om den första personen som skapade en fotobok och det helt i tekniken cyanotypi? Jag tycker faktiskt det. Men min artikel riskerade att blekna bort bland 1:or och 0:or på ett moln i cyberrymden, utan att någonsin möta läsare.

Slutligen kom jag fram till följande geniala lösning: Digital egenpublicering! Så, voilá, här finns nu min artikel om Anna Atkins i sin helhet. Du kan ladda ner den som pdf. Jag har själv gjort lay-out i InDesign.

Tack till Peter Hillve som stöttade mig i skrivandet!

Det var allt för idag!
Bloggerskan

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: EWK:s fågelträd

När jag gick på gymnasiet var jag fascinerad av EWK:s träffsäkra satirbilder. Så till den milda grad att jag själv ett tag började skapa bilder med hjälp av flytande tusch och stålstift. I våras hade jag glädjen att se en mycket fin utställning om EWK, på Fullersta gård i Huddinge. I hans rika bildvärld fanns en bild med fåglar som så klart fångade mitt intresse extra mycket.

Ett ensamt träd, bland en massa trädstubbar bildar den torftiga miljön. Ett stort antal fåglar trängs i trädets krona. Uppenbarligen har deras livsmiljö kalhuggits, och fåglarna har ingenstans att ta vägen.

EWK, förkortning för Ewert Karlsson (1918-2004), var en känd satirtecknare med fingertoppskänsla för orättvisor och politiska skeenden. På EWK-sällskapets hemsida kan du se flera av hans bilder.

Upplägget är genialiskt, med enkla medel skapade EWK en visuellt slagkraftig bild av skogsbrukets sämsta sidor: kalhyggena. Det är imponerande hur han skapar djup i bilden: de likartade stubbarna fyller marken och fortsätter bort, mindre och mindre, i horisonten. Det lutande trädet står ensamt mot en graderad himmel. Vart ska fåglarna ta vägen?

Vid mitt besök på Fullersta gård fick jag en mycket fin liten skrift med EWK:s bilder. De är kommenterade av hans änka Alice och nedtecknades i ett samtal 2009. Om denna bild står det:

Ewert och jag hade sommarställe i Idre. När vi åkte dit brukade vi alltid stanna till och dricka kaffe vid älven i Älvdalen. När vi slog oss ner vid bordet sa Ewert ”men, är vi rätt?. Han gick ner mot älven och ropade ”kom ska du få se!”. Träden var nerhuggna och bara ett kalhygge fanns kvar. Ewert blev uppbragt och undrade ”var ska alla fåglar sitta?”. Det var så han fick idén till teckningen som han ritade genast när vi kom fram till stugan.

ur boken ”EWK på Fullersta gård”

Jag ville dela med mig av denna lilla betraktelse och uppmuntra er att titta vidare på hans bilder som både är dråpliga, oroväckande och engagerande. Även om han inte lever längre är många av hans bilder högst aktuella än idag.

Bästa hälsningar
Bloggerskan Karolina

Relaterade inlägg

Fjärilar i konsten: World of Butterflies och visuell ambivalens

Vackra fjärilar i kombination med mänsklighetens värsta våld blir en visuell krock med många bottnar. Idag tittar vi närmare på Peter Holst Henckels bildserie World of Butterflies.

Verket finns på Arken. Som lycklig skåning har jag nära till museet, som ligger i Ishøj nära Köpenhamn. I deras permanenta samling finns World of Butterflies. Det är en serie bilder som vid första anblicken föreställer vackra fjärilar från världens alla hörn.

Och första gången jag närmade verket från håll, så var det de vackra fjärilarna som drog till sig min blick. Konstvetarens reptilhjärna tänkte att det verkade ”banalt” med en räcka fjärilsbilder. Men ”banalt” fick jag äta upp med råge. När jag ställde mig nära bilderna upptäckte jag att de inte enbart föreställer vackra fjärilar. De avbildar nämligen också pressbilder från våldsamma händelser i vår historia.

Konstnären har använt fjärilarna som projektionsyta där han också infogat bilder från krig, kriser, uppror, svältkatastrofer och liknande. På så sätt sammanfogar han fjärilarnas skönhet med de värsta bilder vi kan tänka oss.

Upplägget är enkelt och genialiskt. Varje fjärilsart är presenterad för sig själv, med sitt latinska namn, samt datum och plats för den våldsamma händelsen. Dessutom är respektive fjärilsart hämtad från den geografiska plats där våldet utspelat sig.

Kontraster

På så sätt skapar Holst Henckel en tragisk klassificering där naturvetenskap och politik sammanfogas i en och samma bild. Resultatet blir en sorglig påminnelse om det vår värld rymmer: oerhörd skönhet och ofattbar grymhet. Således använder han ett retoriskt grepp som alltid utövar en lockelse för betraktare, nämligen kontraster.

Och här handlar det om kontraster på flera nivåer. Dels ställer han vår så kallade kultur/civilisation mot natur, en klassisk uppdelning som många konstnärer använder. Därtill ställer han två helt olika bildgenrer mot varandra: den naturvetenskapliga/klassificerande mot pressbilden. Naturvetenskapliga bilder strävar efter en ”sann” bild, till exempel av en viss art, så att denna lätt ska kunna igenkännas utifrån sina särskilda kännetecken. Därför är exempelvis artförteckningar och floror ofta bildsatta med skickliga illustrationer. Pressbilder strävar förhoppningsvis också efter att uppvisa en ”sann” bild (men idag vet vi att pressbilder vinklas efter politisk agenda). Pressbilden är en ögonblicksbild, en unik återgivelse av en särskild händelse.

Fjärilseffekten

Ytterligare en association blir den omtalade ”fjärilseffekten”. Den teorin lanserades av en meteorolog, Edward Lorenz. Det var grunden till ”kaosteorin” som försöker visa att initialt obetydliga händelser kan utvecklas till komplexa verkningar med stor effekt. Dessa händelser går inte att förutse. På samma sätt ställs vi inför världshändelser som vi aldrig kunnat (mar-)drömma om.

Sist men inte minst är fjärilar symboler för metamorfos, förvandling. Världen som vi tror oss känna den, är en plats för ständig turbulens. Fjärilarna i verket är i sitt sista stadium, ”imago”. Tidigare har de varit ägg, larv och puppa. På samma sätt blir de en bild av hur världshändelser utvecklar sig. Från till synes obetydliga ägg till en spröd och vacker varelse som bara lever en säsong eller kanske bara några dagar.

Vad ska vi tro på idag, när världen ser ut som den gör? Det finns inte längre någon ”stor berättelse” som kan göra världen begriplig för oss. Vår tillvaro är alltför komplex för att en liten människa ska kunna bringa ordning i allt som händer. Men oavsett vilken världsåskådning vi har, kan konsten visa oss det bräckliga, det vackra och våldsamma i vår globala värld. World of Butterflies är ett verk alla skolungdomar borde få uppleva och diskutera, tycker jag.

Det var allt i dagens fjärilshåv!

/Karolina

Relaterade inlägg

Fjärilar i konsten: Gainsboroughs döttrar på fjärilsjakt

Låt oss idag gå tillbaka till 1700-talet och betrakta hur Thomas Gainsborough porträtterade sina döttrar. Vi befinner oss i en tid då lättsamhet, grace och förlustelser dominerade den rådande konststilen, rokokon.

En målning som visar Gainsboroughs döttrar i helfigur i en mörk omgivning.
Konstnären Gainsboroughs döttrar jagar en fjäril, olja på duk, 1756, National Gallery, London.

Vi förknippar oftast rokokon med ljuvliga och dekorativa bilder. Kort sagt, bilder där människor njuter lycka och välbehag. Men livets allvar lurade ändå i konsten. Exempelvis i denna målning.

Bilden av barndom

Motivet föreställer Gainsboroughs döttrar Margaret och Mary. Vi är mitt uppe i 1700-talet och en helt ny syn på barndomen har slagit igenom. Tidigare hade barn betraktats som ofärdiga vuxna. Alltså små vuxna som ännu inte funnit sin fulländade form. Dessutom ska vi komma ihåg att hälften av alla barn dog innan 5 års ålder vid denna tid. På så sätt var barndomen något som skulle överlevas så fort som möjligt.

Men med upplysningsfilosofen Rousseau kom en helt ny syn på barndom. Det blev en värdefull och speciell period. Barn skulle uppmuntras att vara barn, få leka och upptäcka omvärlden. Trots dessa vackra tankar var det ju massvis med fattiga barn som fortfarande framhärdade sin barndom i yttersta armod, med tunga arbetsuppgifter i hushållen och barnarbete i industrin. Emellertid tillhörde Gainsborough de lyckligt lottade i samhället. Därför kunde han anamma denna nya syn på barndomen.

Personliga tragedier

Trots det fick Gainsborough uppleva livets skörhet. Han fick själv flera barn, men bara Margaret och Mary nådde vuxen ålder. Resten av barnen dog. Med detta sagt kan vi ana konstnärens personliga förhållande till barndom och de högt älskade döttrarna som han så varsamt avbildat här.

Faror lurar på Gainsboroughs döttrar

Döttrarna befinner sig i en mörk omgivning och framstår i sina ljusa klänningar som ett slags ljusvarelser. Den yngsta, Margaret, sträcker ut handen för att gripa efter en fjäril i målningens vänstra del. Men fjärilen har satt sig i en tistelbuske. Således riskerar Margaret att skada sig. Den äldre systern Mary verkar hålla tillbaka lillasystern. Kanske vill konstnären visa att Mary redan tillägnat sig erfarenheter om livets faror och vill skydda den yngre.

Fjärilen är en rovfjäril, Pieris rapae, tidigare även benämnd som liten kålfjäril. En av våra vanligaste arter i Europa.

Tolkning

Kompositionen är intressant. På olika sätt kan vi läsa in symbolik om livets skörhet genom fjärilens närvaro. Dels återspeglas fjärilens färger i döttrarnas klänningar. Margaret, den yngsta, bär en vit klänning. Och vitt är ju en välkänd markör för renhet och oskuld. Hon är ännu inte märkt av livets faror.

Mary har däremot gul klänning, kanske ett tecken på att hon tillskansat sig viss erfarenhet. Dessutom håller hon ju Margaret i ett fast grepp. På så sätt bildar duon kompositionsmässigt ett par av fjärilsvingar. Deras skimrande sidenklänningar påminner också om hur ljuset reflekteras i en fjärils vingar.

Det är rimligt att anta att Gainsborough här försöker visa på barndomens skörhet. Och därtill att denna period är ett flyende tillstånd, likt en fjärils flykt. Och givetvis sina egna farhågor och oro över döttrarnas väl och ve.

Med facit i hand finns det även en slags inbyggd, sorglig förutsägelse i målningen av Gainsboroughs döttrar. Mary gifte sig med en tysk oboe-spelande kompositör som behandlade henne mycket illa. Det ledde till att hon bröt ihop. Paret skilde sig dock efter ett års äktenskap. Då flyttade Mary in hos Margaret, som förblev ogift resten av livet. De levde tillsammans ända in på ålderdomen.

Du kan se målningen på National Gallery i London.
Tack till Ulf Westerberg, som artbestämde fjärilen åt mig. Kolla in hans egna makrobilder av bland annat fjärilar.

Det var allt i dagens fjärilshåv!
/Karolina

PS: Jag har tidigare skrivit om en annan känd rokokomålning, Gungan.

Relaterade inlägg