Steglitsens guldålder i konsten, del 2: Trenden blossar upp

Idag fortsätter jag mitt grävande kring steglitsens ohejdade triumfer i konsten. I förra inlägget presenterade jag min salige guru i ämnet, Dr Herbert Friedmann. Nu fortsätter vi att reda ut varför och hur konstnärer har skildrat steglitsen i den kristna konsten.

Det är lite oklart när exakt steglitsen som art börjar förekomma i den västerländska konsten. Men Friedmann spårar trenden med småfåglar i kristen konst till medeltidens träskulpturer från norra Europa, särskilt Frankrike. I snidade skulpturer föreställande Madonnan och barnet förekommer ibland en småfågel som Jesusbarnet håller. Emellertid är småfågeln omöjlig att artbestämma. Det beror dels på att bemålningen gått förlorad. Mer sannolikt är ändå att dessa fåglar varit en generalisering. Det vill säga ingen speciell art.

Medeltida träskulptur.

Men konceptet att infoga en småfågel i målningar med Madonnan och barnet spred sig lavinartat söderut i Europa. Och det tog särskilt fäste i Italien. Till skillnad från de franska träsnidarna var det bildkonstnärer som anammade trenden i Italien. Dessutom väljer de en specifik art, nämligen steglitsen. Vi ska också veta att just Italien var en slags storproducent av religiös konst vid tiden. På så sätt får steglitsen ett rejält uppsving som motiv i konsthistorien.

Steglitsen i två vanliga bildgenrer

Friedmann fann att steglitsen närvarar i två typer av kristna motiv:

  • Madonnan och barnet. Här är det oftast tal om en ”tronande Madonna”. Alltså jungfru Maria sittande i en frontal komposition med lille Jesus i knäet.
  • Gruppkompositioner med ännu fler figurer inblandade. Till exempel motiv med medlemmar i den heliga familjen, födelsescenen, de vise männens tillbedjan, helgon o s v.

Värt att notera redan nu, är att steglitsen enbart förekommer i motiv med Jesusbarnet. Aldrig den vuxne Jesus. Den är dessutom extremt ovanlig i bebådelsebilder. Det vill säga skildringar av när Maria får veta av ängeln Gabriel att hon ska föda guds son. Vi återkommer längre fram i serien till Friedmanns analys av skälen till detta.

Den här steglitstrenden håller i sig från sent 1300-tal ända fram till 1600-tal. Friedmann flaggar för flera sorters symbolik och att det sker glidningar dem emellan. Dessutom kan ett motiv som blivit populärt bita sig fast i en genre, alltmedan tolkningen förändras eller rent av faller i glömska.

I nästa inlägg ska vi se varför steglitsen förknippas med själen och återuppståndelsen. Missa inte det!

Vänliga hälsningar från Dr Friedmanns nutida förmedlerska

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 1: Friedmann och finken

En näpen fink, den vackra steglitsen, trendade i den kristna konsten under flera sekel. Från senmedeltid ända fram till barocken. Jag ska i en serie inlägg berätta varför.

Säkert har du redan koll på att duvan är den mest förekommande arten i kristen konst. Den har jag skrivit om tidigare (läs gärna). Men att steglitsen är nummer 2 på hitlistan, kanske du inte alls hade koll på. Det hade inte jag heller, förrän jag av en händelse stötte på en mycket spännande källa.

Dr Friedmanns forskning

En dag när jag sökte litteratur på Lunds universitetsbibliotek LUX, fastnade min blick på en bokrygg i hyllan Kristen konst och symbolik. Nämligen titeln The Symbolic Goldfinch (1946) av Herbert Friedmann. Min lycka var gjord! Och fatta vilken tur, boken finns bara i detta exemplar i hela Sverige!

Det skulle visa sig att boken innehöll en mycket djuplodande inventering och analys av steglitsens succéartade framfart i konsten. I likhet med duvan är steglitsen en symbolbärande pippi och den nitiske Friedmann gav sig sjutton på att reda ut varför. Hänger du med i denna serie kommer du att få veta mer.

Friedmann var ornitolog vid The Smithsonian Institution. Dessutom var han extremt kunnig i konsthistoria. Alltså var detta en perfekt uppgift för den strävsamme farbrorn.

Steglitsen och statistiken

Vi börjar med siffrorna som Friedmann redovisar. Av alla arter i den kristna konsten (utöver duvan), från senmedeltid till barock, utgör steglitsen hela 75-80%! Bara detta är anmärkningsvärt. Orsaken till det anmärkningsvärda, är att ingenstans i bibeln omnämns steglitsen som art.

Friedmann granskar litterära källor, bibeln, apokryfiska texter och en mängd andra dokument i sin jakt på förklaringar. Och givetvis studerar han ett stort antal målningar, hela 486 st. När jag läser hans bok riktigt känner jag hur han själv uppfattar sig som en detektiv. Till skillnad från dagens forskningsläge hade han verkliga utmaningar. Idag är nämligen stora delar av museernas konst digitaliserad. Men på den ihärdige Friedmanns tid fanns ”bara” originalkonst och reproduktioner i litteratur att tillgå.

Eftersom jag själv grävt ganska djupt i de digitala samlingarna, fantiserar jag nästan om att Friedmann står bakom min axel, och betraktar bilderna på datorskärmen. Jag föreställer mig hur han myser och fascineras av hur enkelt det är att ta del av konst från när och fjärran.

Hur som helst, han närstuderade trots allt en väldans massa målningar. Mot bakgrund av detta stora antal är det fullt rimligt att hävda att hans analys har bäring än idag. Så häng med i denna bloggserie, då får du ta del av de skarpa iakttagelserna han gjorde.

Det var allt för idag!
Bästa hälsningar från Friedmanns självutnämnda språkrör

Relaterade inlägg

Fjärilar i konsten: Gainsboroughs döttrar på fjärilsjakt

Låt oss idag gå tillbaka till 1700-talet och betrakta hur Thomas Gainsborough porträtterade sina döttrar. Vi befinner oss i en tid då lättsamhet, grace och förlustelser dominerade den rådande konststilen, rokokon.

En målning som visar Gainsboroughs döttrar i helfigur i en mörk omgivning.
Konstnären Gainsboroughs döttrar jagar en fjäril, olja på duk, 1756, National Gallery, London.

Vi förknippar oftast rokokon med ljuvliga och dekorativa bilder. Kort sagt, bilder där människor njuter lycka och välbehag. Men livets allvar lurade ändå i konsten. Exempelvis i denna målning.

Bilden av barndom

Motivet föreställer Gainsboroughs döttrar Margaret och Mary. Vi är mitt uppe i 1700-talet och en helt ny syn på barndomen har slagit igenom. Tidigare hade barn betraktats som ofärdiga vuxna. Alltså små vuxna som ännu inte funnit sin fulländade form. Dessutom ska vi komma ihåg att hälften av alla barn dog innan 5 års ålder vid denna tid. På så sätt var barndomen något som skulle överlevas så fort som möjligt.

Men med upplysningsfilosofen Rousseau kom en helt ny syn på barndom. Det blev en värdefull och speciell period. Barn skulle uppmuntras att vara barn, få leka och upptäcka omvärlden. Trots dessa vackra tankar var det ju massvis med fattiga barn som fortfarande framhärdade sin barndom i yttersta armod, med tunga arbetsuppgifter i hushållen och barnarbete i industrin. Emellertid tillhörde Gainsborough de lyckligt lottade i samhället. Därför kunde han anamma denna nya syn på barndomen.

Personliga tragedier

Trots det fick Gainsborough uppleva livets skörhet. Han fick själv flera barn, men bara Margaret och Mary nådde vuxen ålder. Resten av barnen dog. Med detta sagt kan vi ana konstnärens personliga förhållande till barndom och de högt älskade döttrarna som han så varsamt avbildat här.

Faror lurar på Gainsboroughs döttrar

Döttrarna befinner sig i en mörk omgivning och framstår i sina ljusa klänningar som ett slags ljusvarelser. Den yngsta, Margaret, sträcker ut handen för att gripa efter en fjäril i målningens vänstra del. Men fjärilen har satt sig i en tistelbuske. Således riskerar Margaret att skada sig. Den äldre systern Mary verkar hålla tillbaka lillasystern. Kanske vill konstnären visa att Mary redan tillägnat sig erfarenheter om livets faror och vill skydda den yngre.

Fjärilen är en rovfjäril, Pieris rapae, tidigare även benämnd som liten kålfjäril. En av våra vanligaste arter i Europa.

Tolkning

Kompositionen är intressant. På olika sätt kan vi läsa in symbolik om livets skörhet genom fjärilens närvaro. Dels återspeglas fjärilens färger i döttrarnas klänningar. Margaret, den yngsta, bär en vit klänning. Och vitt är ju en välkänd markör för renhet och oskuld. Hon är ännu inte märkt av livets faror.

Mary har däremot gul klänning, kanske ett tecken på att hon tillskansat sig viss erfarenhet. Dessutom håller hon ju Margaret i ett fast grepp. På så sätt bildar duon kompositionsmässigt ett par av fjärilsvingar. Deras skimrande sidenklänningar påminner också om hur ljuset reflekteras i en fjärils vingar.

Det är rimligt att anta att Gainsborough här försöker visa på barndomens skörhet. Och därtill att denna period är ett flyende tillstånd, likt en fjärils flykt. Och givetvis sina egna farhågor och oro över döttrarnas väl och ve.

Med facit i hand finns det även en slags inbyggd, sorglig förutsägelse i målningen av Gainsboroughs döttrar. Mary gifte sig med en tysk oboe-spelande kompositör som behandlade henne mycket illa. Det ledde till att hon bröt ihop. Paret skilde sig dock efter ett års äktenskap. Då flyttade Mary in hos Margaret, som förblev ogift resten av livet. De levde tillsammans ända in på ålderdomen.

Du kan se målningen på National Gallery i London.
Tack till Ulf Westerberg, som artbestämde fjärilen åt mig. Kolla in hans egna makrobilder av bland annat fjärilar.

Det var allt i dagens fjärilshåv!
/Karolina

PS: Jag har tidigare skrivit om en annan känd rokokomålning, Gungan.

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Rebecka Signäs: Krämarkapellet i S:t Petri kyrka

Mitt namn är Rebecka Signäs och jag är denna veckas gästbloggare. Jag läser för tillfället mastersprogrammet i visuell kultur vid Lunds universitet och det var i fortsättningskursen vid mina kandidatstudier jag hade den stora förmånen att lära känna Karolina (som driver denna blogg). Under mina studier har jag utvecklat en fäbless för renässansen och dess tydliga spår som fortfarande har en prominent visuell plats i Malmös stadsbild.

S:t Petri kyrka i Malmö.

Ett av de mest lysande exemplen på renässansens visualitet och bildspråk är Krämarkapellet i S:t Petri kyrka i Malmö. Här används katolska bilder tillsammans med bilder från brytpunkten när Malmö som första danska stad genom ett kommunalt beslut reformerades år 1529. Dessa bilder används idag i ett Lutherskevangeliskt sammanhang vilket skapar en intressant upplevelse av sakralitet (ett annat ord för andlighet inom religion).

Olika rum utstrålar och ger en besökare olika typer av upplevelser. Ett väntrum på sjukhuset ger ett annat intryck än vad en teatersalong gör då de används för vitt skilda syften. Det gör att olika typer av rum är utformade och inredda på olika sätt. I detta inlägg ska jag därför utforska hur upplevelsen och intrycket av sakralitet produceras i den del av S:t Petri kyrka som utgörs av Krämarkapellet.

Krämarkapellet i S:t Petri kyrka i Malmö

Krämarkapellet finns i den västra änden av S:t Petri kyrka i Malmö. Kapellet skiljer ut sig från den övriga kyrkobyggnaden på flera olika vis.

En vy över Krämarkapellet.
Krämarkapellet med den centralt placerade dopfunten. På bilden kan man även se de moderna bänkarna längs med väggarna och ljusets effekt på kapellet.

På en upphöjd nivå

Det första exemplet är att kapellet ligger på en upphöjd nivå i kyrkan. Förutom trappsatsen till koret (altardelen), är Krämarkapellet den enda synliga del som gör det. Två trappsteg leder en besökare upp till Krämarkapellet och även om det inte är höga trappsteg urskiljer det kapellet från det övriga kyrkorummet.

Bildrikedom, ljus och möblering

Det kanske mest utmärkande draget för Krämarkapellet är dess bildrikedom. Väggar och tak, i form av kryssribbvalv i öst-västlig riktning, sjuder av bilder och färg. En betraktare blir på så sätt omsluten och får upplevelsen av att befinna sig i en annorlunda rumslighet jämfört med resten av kyrkan.  

Ljussättningen i rummet består av ett antal fönster och en stor ljuskrona placerad i det främre valvet. I Krämarkapellet finns inte några fasta bänkar. I stället är sittplatserna en mer modern version av bänkar som är placerade längs några av väggarna i kapellet. Denna installation av sittplatser kan ses som en blick mot det tidigare bruket av ett kyrkorum, där församlingen förväntades stå upp under hela gudstjänsten.

Rummets mest utmärkande ”möbel” är en dopfunt centralt placerad i kapellet. Den skvallrar om att rummet idag framför allt används som dopkapell.

Krämarkapellet: Ursprung och historia

Krämarkapellet har dock inte alltid använts som ett dopkapell. Exakt när Krämarkapellet byggdes är en delvis omtvistad fråga. Det är möjligt att kapellet haft tidigare förlagor än det en besökare kan beskåda idag.

Kapellets murar är annorlunda murade jämfört med de angränsande tornen som uppförts efter ett ras 1440–42. Därför tror man att kapellet har uppförts någon gång efter 1442.

Kalkmålning i Krämarkapellets tak.
Lejonet på bilden håller en banderoll där en besökare kan utläsa det tidigare namnet på Krämarkapellet, ”Vor Frue” eller som det står ”Vor Frau”.

Bekostat av Krämarelaget

Bilderna i Krämarkapellet har däremot daterats för tiden mellan 1515–1525 och tros ha uppförts av en verkstad med tysk bakgrund. Uppförandet av kapellet bekostades av det så kallade vantsnidarelaget, senare även kallat krämarelaget. Krämarelaget sågs som det förnämsta hantverkarlaget i Malmö vid tiden för uppförandet och det är även från detta hantverkarlag som kapellet idag har fått sitt namn.

Tidigare under historien kallades dock inte kapellet för Krämarkapellet utan för Vor Frue kapellet, vilket man än i dag kan se spår av bland bilderna i kapellet. Krämarkapellet har genomgått ett antal förändringar sedan uppförandet. Till exempel gällande dess namn, föränderligheten av rummet, dess bruk och användning inom den kristna liturgin. 

Sakralitet i förändring

Allt sedan Krämarkapellet byggdes har det alltså genomgått olika förändringar, bland annat inom användandet av och synen på sakralitet. Kapellet byggdes ursprungligen som ett katolskt kapell. Men sedermera kom det att användas inom den luthersk-evangeliska läran.

Kalkmålning i Krämarkapellets tak.
Denna bild föreställer Sankt Göran och draken. Det var denna bild som beställdes av den vikarierande katolske prästen Adzer Person som en reaktion i konflikten mellan den luthersk-evangeliska kyrkan och den katolska kyrkan vid tiden för reformationen i Malmö.

Sankt Göran och draken – Ett katolskt tema

Ett tecken som tyder på denna brytpunkt är bilden av Sankt Göran och draken. Det motivet beställdes av Adzer Person (levnadsår okänt) som var vikarierande katolsk präst i Sankt Petri kyrka. Han beställde motivet i samband med reformationen i Malmö (år 1529) och handlingen kan tolkas som en motreaktion mot reformationen. Person ville visa ett tecken och en önskan om katolicismens vinst över reformatorerna.

Draken inom kristen ikonografi tolkas ofta som en symbol för det icke rättrogna. Alltså kan motivet ge en betraktare en fingervisning kring vad Person ansåg om reformationen. Den katolske prästen fick under ett tag hålla sin verksamhet i krämarkapellet, trots att resten av Sankt Petri kyrka övertagits av den luthersk-evangeliska kyrkans kyrkoherde Claus Mortensen (1499–1575).

Dock ska det ha förekommit en del slitningar dem emellan. Bland annat konfiskerade Mortensen silver och värdefulla klenoder från Krämarkapellet. Person kom senare att lämna S:t Petri kyrka helt och kapellet övertogs av den luthersk-evangeliska kyrkan.

Även om katolicismen och den luthersk-evangeliska läran tillhör samma religion blir det för rummets bruk ändå en typ av förändring av sakraliteten och hur brukaren förhåller sig till den.

Förvaringsplats för brandpump

Senare under historien kom Krämarkapellet att användas som förvaring av stadens brandpump. På detta sätt användes en del av kyrkan, som på olika sätt är ett starkt tecken på sakralitet, för verksamhet som är svårare att koppla mot det sakrala.

När man bestämde sig för att flytta stadens brandförsvar och därmed brandpumpen, upptäckte man den stora bildrikedom som finns i kapellet. Freskerna (kalkmålningarna) hade överlevt reformationens bildstorm (förstörande av bilder) som skedde, om än i liten skala, i Sankt Petri kyrka, under reformationen.

Idag används Krämarkapellet som dopkapell inom den Svenska kyrkan. Därmed har det katolskt smyckade kapellet fått en ny sakral betydelse. I denna form blir sakraliteten på ett sätt adapterad och accepterad utifrån en förädling till en egen tolkningsmöjlighet, som accepterar och uppmärksammar rummets historia.

Kalkmålning på en pelare i Krämarkapellet.
Denna bild åskådliggör överlappande konsekrationskors. Detta visar på att rummet formellt invigts i olika omgångar. Ovanför konsekrationskorsen finns en bild föreställande Sankt Laurentius.

Formell och informell sakralitet

Rummets sakralitet tar sig uttryck på många olika sätt. De formella tecknen på att det är ett sakralt rum syns bland annat i dopfuntens centrala placering i rummet. Den skvallrar om rummets bruk och vad en besökare förväntas göra där.

Att kapellet är placerat i en kyrka som aktivt används inom liturgin (gudstjänstordningen) är ett annat tecken på att det är ett sakralt rum, om än historiskt varierande.

På väggarna möts en besökare även av flera lager konsekrationskors (tecken på att en biskop har invigt kyrkan). Det tyder på att rummet vid olika tillfällen formellt sakraliserats.

Identiteten i rummet skapas även genom bilderna, som på ett tydligt sätt kopplar an till sakralitet. Ett av de tydligare exemplen på detta är en bild lokaliserad i ett av kryssvalven och föreställer Petrus och Paulus som håller i Veronicas svetteduk. Svetteduken som föreställer Kristus ansikte med gloria kröns av påvevapnet placerad ovanför svetteduken.

Petrus och Paulus håller Veronicas svetteduk med Kristus anlete och gloria. Bilden kröns av påvevapnet i form av en krona med två korslagda nycklar.

Både Veronicas svetteduk, Petrus och Paulus är bilder med en tydlig koppling till sakralitet både inom den luthersk-evangeliska kyrkan och den katolska kyrkan. Däremot är Påvevapnet den yttersta bilden av sakralitet enbart inom den katolska kyrkan.

Informell sakralitet genom akustik

Vidare kan man upptäcka en informell sakralitet i rummet kopplat mot dess akustik. På grund av rummets konstruktion bildas en ekande effekt som transporterar och förstärker ljud. Detta fenomen bidrar till att en besökare automatiskt sänker sitt röstläge i en upplevelse av att inte vara den som ska höras i rummet.

Besök Krämarkapellet!

Krämarkapellet och S:t Petri kyrka går att besöka på Göran Olsgatan 4 i Malmö och är väl värda ett besök. Utöver kapellet är kyrkan även Malmös äldsta kyrka och äldst bevarande tegelbyggnad, som i sig bär på en spännande historia och bisarra händelser – detta är dock tillräckligt för ett eget blogginlägg som kanske kommer i framtiden.

Till dess uppmanar jag alla läsare att fundera kring rummen ni befinner er i!

  • Varför ser de ut som de gör?
  • Vad i rummet producerar uppfattningen om detsamma och hur kommer det sig att vi genom olika konventioner lätt känner igen rum för olika typer av användning?

Rebecka Signäs

PS: Läs gärna också Karolinas inlägg om hur Helgo Zettervall i sin restaureringsiver ”förbättrade” byggnader i Malmö, bland annat S:t Petri kyrka.

Relaterade inlägg

Bildmagi – Vidskepelse eller ett konkret verktyg?

Idag blir det funderingar om saker som inte går att bevisa. Jag pratar om bildmagi. Är det något för den samtida människan eller inte? Kan bilder användas för bättre resultat i livet?

It´s a kind of magic

Bildmagi innebär att man tillskriver bilder magiska krafter. Det brukar mest förknippas med förhistorisk konst och ursprungskulturer. Alltså grottmålningar och liknande. Därför avfärdas ofta bildmagi som nonsens och något en modern nutidsmänniska inte bör syssla med.

Men faktum är att vi är många som mer eller mindre medvetet praktiserar bildmagi dagligen!

Feng Shui

Jag är en ganska entusiastisk anhängare av Feng Shui. Alltså den där gamla idén att energier i hemmet, på jobbet – ja, överallt – påverkar ens mående. Energierna kan styras så att man mår bra av dem, istället för att bli utmattad. Således ska man t ex möblera för att leda energierna rätt.

En viktig tanke inom Feng Shui är att se över de bilder man omger sig med. Tanken är att bilderna manifesterar energi. Ser man därför en bild dagligen blir man påverkad, inte bara till sitt humör utan även högst konkret.

Om du vill ha rikedom i ditt liv ska du alltså hänga upp bilder som visar överflöd. Om du känner dig ensam ska du rensa bort alla bilder som föreställer ensamma människor. Och så vidare.

Om du vill ha mer partajande i ditt liv, varför inte sätta upp denna målbild? ”Bröllopsdans” av Pieter Breughel den äldre, från 1566.

Kloka sport-fånar

Professionella idrottare jobbar också med en slags bildmagi. Men då heter det visualisering. I sitt inre manar de fram bilder och sekvenser som visar hur lyckosamma de är i sin sport. Alltså kopplar de ihop tanke, känsla och kropp i en positiv, inre bild.

Ikonoklasm

Och genom historien har galenpannor förstört sina meningsmotståndares artefakter för att visa sin makt, håna motståndaren och troligtvis också för att utplåna eventuell magisk energi (jag har tidigare skrivit ett inlägg om ikonoklasm, läs det här).

Placebo eller verklig effekt?

Egentligen är det inte så konstigt med dessa tankegångar. Man kan göra en jämförelse med byggnader. De börjar alla med en tankemässig föreställning som stegvis konkretiserats genom arkitektens skisser och ritningar. Så småningom blir de manifesterade i material – trä, betong, stål – i den yttre verkligheten.

Så varför inte tänka tanken att bilder kan ha magisk kraft? Och agera utifrån det. Du har inget att förlora och det kan knappast orsaka någon skada. Vilken bild skulle ge dig vad du önskar? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan.

Tjingeling från bildhäxan

Relaterade inlägg