Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 4: ”Denna konst blir man inte glad av”

Faktum är att detta nog är en av de svåraste kommentarerna för mig att bemöta på ett vettigt sätt. En utmaning, helt enkelt!

Denna kommentar uttalas oftast med ett nedvärderande tonfall. Personer som yttrar detta utgår från premissen, att konstens uppgift är, att göra en glad. Och konst som inte uppfyller detta kriterium, är därmed underförstått dålig. Detta uttalande är faktiskt ganska provocerande för mig!

Glad konst?
Vad är i så fall ”glad konst”? Låt mig gissa: Det ska vara färgstarkt, föreställande, lättförståelig och kanske lite naivistiskt? Låt mig därför föreslå ”konst” av Gunilla Mann! (OBS: bildgoogla inte, du riskerar att överhetta ögats tappar och stavar.)

Eller förresten, googla ”Gunilla Mann” och du ska få ditt lystmäte stillat av feta, glada damer på cykel, bjärta kulörer och kärlekspar- allt målat med synnerligen slarvig penselföring och minst sagt stressande komposition.

Konst i form av en blyertsteckning, föreställande en leende man i kostym.

Denna lilla blyertsteckning har jag köpt på loppis. Motivet har ett smittande leende och gör i alla fall mig lite muntrare!

Snabba diss, vilken miss!
Jag blir så ledsen när folk snabbt avfärdar konst, som vid en första anblick kanske verkar annorlunda, dyster eller svår. Alltså, jag blir fruktansvärt LEDSEN och BESVIKEN. Folk går miste om så mycket i sin ensidiga jakt på ”glädje”, ”nöjen” och positiva kickar. De missar djupet, helheten, insikterna…

Konstnärer vill förmedla något och väcka tankar. De har lagt ner tid och möda på att utföra konstverk. Ska det då vara så mycket begärt att besökaren tar en liten stund och försök sätta sig in i verken eller konstnärskapet? Genom att exempelvis läsa en introduktionstext eller prata med personalen på plats. Eller fundera lite själv?

Inte så jäkla muntert alltid
Faktum är att konsten genom tiderna haft många olika funktioner och ett ”evigt” tema är faktiskt döden och livets förgänglighet. Det kan du läsa om i mitt inlägg om Qvinnans och mannens åldrar. Konst har även haft moraliserande budskap. Politiska budskap. Kanske inte särskilt glatt, eller hur?

Bäst är kanske att få ett ”balanserat” intag av konst. Lite lättsmält, lite svårtuggat, lite ögongodis, lite konceptuellt. Ensidig kost kan aldrig vara bra. Man kan ju få visuell skörbjugg.

Vad tycker du? Värderar du konst utifrån hur glad/upprörd/tankfull den gör dig? Hör av dig med en kommentar!

Tjingeling!
Karolina

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *