Facetime med Egon Erwin Kisch

Förra veckan skulle jag, tillsammans med mina kurskamrater och lärare, i fyra dagar besökt konstmuseer i Hamburg och Berlin. Denna resa ingår nämligen som ett moment i kursen jag just nu läser. Och denna åtråvärda resa var faktiskt en av de främsta anledningarna till att jag ville plugga mer konsthistoria. Alltså kan du säkert gissa, att jag känner mig rejält blåst på konfekten av Fru Corona!

Således uteblir Resan. En kompensationsuppgift inträder. Denna består i att göra ett virtuellt museibesök på något av de museer vi skulle bevistat och skriva om konst. Så vilket konstverk ska jag välja? Möjligheterna är oändliga.

På tu man hand med Egon Erwin Kisch

Jag scrollar genom samling efter samling. På en highlights-tur på Hamburger Kunsthalle träffar jag på Porträtt av Egon Erwin Kisch. Eller rättare sagt, en digital variant av det. Målningen gjordes 1928 av konstnären av Christian Schad.

Skärmdump som visar en överblick av olika konstverk. Porträttet på Egon Erwin Kisch är markerat med rosa färg.
Jag swipar höger för denne målning.

Denna bild fångar genast min uppmärksamhet. Den avmålade tittar rakt ut på mig, från bilden/skärmen. Därmed uppstår direkt ögonkontakt. Motivet är tydligt framställt, men hela bilden är för mig både motsägelsefull och fascinerande. Jag vill veta varför. Och jag har ingen aning om vem denne Egon Erwin Kisch var.

En mängd analysmodeller och vetenskapliga fält inom konsthistoria står nu till mitt förfogande, för att gå vidare i tolkningen. Jag väljer att först dela upp analysen i en beskrivande och en tolkande del. Till sist ska jag även försöka sätta in verket i ett större sammanhang.

Allt detta skulle, med konsthistoriska termer, vara en kombo av semiotik och en gnutta strukturalism (avslutningsvis). Inte helt olikt en så kallad Panofsky-analys, även om Panofskys metod mest lämpar sig för äldre tiders konst, t ex renässans och barock. Semiotik innebär att man betraktar olika delar av bilden som betydelsebärande tecken som samverkar för att skapa mening.

Målningen som föreställer Egon Erwin Kisch.
Porträtt av Egon Erwin Kisch, 1928, konstnär Christian Schad.

Gaddad snubbe

Jag ska först klargöra vad som faktiskt finns i bilden (vad de olika delarna ”denoterar”). Vi ser en medelålders man med bar överkropp. Han är mörkhårig och skägglös. Han tittar rakt ut ur bilden, på oss betraktare. På torso och armar syns flera tatueringar. Mannen bär något blått klädesplagg eller skynke på nedre delen av kroppen.

Mannen verkar sitta högt upp i en ställning utomhus, konstruerad av järnbalkar och stållinor. I bakgrunden en molnfri himmel, som i färg skiftar från ljusgult till blågrå. Nedanför skymtar ett stadslandskap.

Så vem är denna man? Och vad gör han så högt upp, så lättklädd?

Ja, detta är frågor som omedelbart ansätter mig. Därför sätter jag nu igång med en tolkande fas. Den tyska bildtexten är inte till någon hjälp eftersom jag inte kan ett ord tyska. Innan jag anlitar Google translate, så roar jag mig med att på egen hand försöka skapa en förklaring.

Jag utgår ifrån antagandet att föremål och miljö säger något om den avbildades yrke och/eller karaktär. Precis som på ett porträtt från renässansen eller barocken. Således skulle ting, kläder och bakgrund ha särskilda betydelser, så kallade konnotationer. Alltså kulturellt bundna associationer, som kan tolkas av personer inom samma kultursfär.

Porträtt av handelsmannen Georg Gisze, 1532, av konstnären Hans Holbein den yngre. Finns på Gemäldegalerie i Berlin och alltså ännu en bekantskap som Fru Corona berövat mig. I detta porträtt berättar alla föremål något!

Den bara bringans betydelse

Att han har bar överkropp skulle kunna tyda på att han är kroppsarbetare, kanske på en byggarbetsplats. Då skulle balkarna kunna vara en byggnadsställning.

Till vänster syns porträttet av Egon Erwin Kisch. Till höger ett svartvitt fotografi som visar byggnadsarbetare som har rast på en stålbalk högt uppe i New York.

Bildad bringa

Tatueringarna å andra sidan kan leda tankarna till att mannen är sjöman, eller möjligtvis fängelsekund (tatueringar på denna tid förknippades nog främst med sådana personer). Detta är bara gissningar. Själva bilden ger inget svar.

Till vänster syns porträttet av Egon Erwin Kisch. Till höger ett svartvitt fotografi som föreställer en sjöman med en tatuering på sin överarm.
Till vänster syns porträttet av Egon Erwin Kisch. Till höger ett fotografi på en orangeklädd fånge med hela ansiktet täckt av tatueringar.

Men den bara överkroppen krockar med det kalla ljuset och bakgrunden. Det verkar inte vara gassande solsken, direkt. Därmed saknar vi en förklaring i själva bilden, till varför han slängt av sig kläderna.

Alltså uppstår fler frågetecken och nu måste vi konsultera Google translate, för att höra vad Hamburger Kunsthalle har att säga om målningen. Via en knackig översättning, får vi veta att den avbildade varken är byggarbetare, sjöman eller fängelsekund.

Med facit i hand

Mannen på bilden är i själva verket en journalist, känd för sina otaliga reportageresor och sin kamp mot fascismen. Stålkonstruktionen ska föreställa ett sändningstorn och anspela på att hans reportage färdas genom etern.

Jaha. Där ser man. Det är viktigt att konsultera litterära källor och inte bara sitta och fabulera för sig själv på sin studiekammare. Men frågan kvarstår: Varför barbröstad? Vad betyder det? Det känns fullständigt irrelevant, att en reporter skulle framställas utan kläder på överkroppen. Än en gång kommer bildtexten till min räddning. Källorna säger att konstnären valde att måla honom barbröstad just för att tatueringarna skulle synas. Reportern sägs ha varit väldigt stolt över dessa.

Men trots allt kan det finnas andra betydelser i att överkroppen är bar. Det kan visa att han i sitt yrkesutövande som avslöjande reporter inte varit rädd för hårt arbete, i sin nit att göra avslöjande scoop. Och ifall tatueringar vid denna tid associerades med kroppsarbetare, så kan de signalera att Egon Erwin står på folkets sida. Och om vi följer sjömans-associationen, så berättar de att han ”reser från hamn till hamn” i sitt yrkesutövande, precis som en sjöman.

När man ser det lite grann så här från ovan

Perspektivet i bakgrunden kan betyda att reportern inte räds höga höjder, för att skaffa sig överblick och avslöja skeenden som är osynliga för gemene man. Från ovan kan man se de stora dragen i samhället.

Mastiga balkar

Balkarna är viktiga i kompositionen. De ramar in och integrerar Egon Erwin Kisch i sitt system. Kompositionsmässigt strålar balkarna ut från den avmålades kropp, som en artificiell förlängning av det organiska. En slags journalistiska stjärtfjädrar, kanske? Samtidigt är det krocken mellan det hårda, raka stålet och den mjuka huden som gör målningen spännande.

Så vad kan allt detta betyda?

Ja, vi har facit i hand och kan placera in bilden i Weimarrepubliken, d v s 1920-talets Tyskland. Därmed ska det plinga till i en konsthistorikers huvud och säga ”Den nya sakligheten”. En konststil som ville bort från det romanistiska och expressionistiska och tillbaka till det sakliga. Det stämmer överens med motivet, en person som ville berätta sanningen i sina reportage.

En strukturalistisk analys skulle fundera över vilka underliggande berättelser (myter) i den västerländska kulturen som manifesteras i denna bild. I detta fall skulle myten kunna handla om hjälten som beger sig ut på äventyr för att kämpa mot ondskefulla makthavare och blottlägga sanningen för den manipulerade befolkningen. Och historien berättar att Egon Erwin Kisch var en aktiv antifascist som i sina texter gick till hårt angrepp mot nazismen.

Men den nakna överkroppen skapar fortfarande ambivalens. Den halvnakna kroppen visar en mänsklig, kroppslig aspekt. Den nakna huden konnoterar sårbarhet. Blek, icke-deffad och icke-idealiserad manlighet krockar med bilden av en hjälte. Jag tror, att det är denna tvetydighet som gör bilden fascinerande.

Måtte Fru Corona släppa taget om oss. Måtte jag en vacker dag få göra ett helt analogt besök på Hamburger Kunsthalle för säga hej till Egon Erwin Kisch och alla de andra.

Bästa hälsningar från studiekapseln
/Karolina


PS1: Har du hittat något konstverk på webben som du fastnat för? Något som du fått lust att se i verkliga livet? Eller har du kanske blivit glatt överraskad eller besviken vid mötet med originalet? Skriv gärna och berätta!

PS2: Förra gången jag lät er genomlida en av mina plugg-uppgifter var 2017. Det inlägget kan du läsa här.

Relaterade inlägg


5 svar på ”Facetime med Egon Erwin Kisch

  1. Jag blir nästan alltid besviken när jag möter ett konstverk i original och tycker generellt att målningar gör sig bäst i konstböcker och uppslagsverk. Föreställer mig alltid att de skall framstå som mer levande i verkliga livet än vad som visar sig vara fallet och blir ofta besviken när jag möter den plana och polerade ytan på våra museum. Det är väl min alltför livliga fantasi som skapat mig falska illusioner om konsten (och kanske livet i stort).

    Intressant att du använder dig av Erwin Panofskys metod när du tolkar ett verk utfört av en representant för ”den nya sakligheten”. I detta fall tror jag att du gör helt rätt. Som du skriver används ju Panofskys metod framförallt när man tolkar verk från renässansen men här är det ganska tydligt att konstnären hämtat sin inspiration från Donauskolans välbekanta manér och 1500-talsmästare som Albrecht Altdorfer och Wolf Huber. Gör gärna en bildsökning på ”Wolf Huber portrait” så förstår du nog vad jag menar.

    • Hej Renovatio Mundi! Jag brukar tvärtom bli så positivt överväldigad på konstmuseer att jag ofta blir fullständigt utmattad! Kanske man kan kalla det ”aura-chock”;) Därför försöker jag vara realist och välja med omsorg vad jag ska kolla på, men det är svårt… I böckernas värld så slipper man ju trängas med en massa andra som promt ska hålla på och ta selfies med konsten stup i kvarten. Klar fördel.

      Jag håller med om att det vilar något renässans-likt över bilden. De konstnärer du nämner hade jag inte koll på, bra tips!

      Och snart kanske det blir dags att gästblogga? Senare i vår så kommer första gästbloggaren att debutera. Har ingen aning om vad hon ska skriva om, det ska bli jättespännande!
      Tack för att du läser och kommenterar! Bästa hälsningar Karolina

      • Vi får se hur det blir med mitt gästbloggande. Tyvärr har inte min hälsa varit den bästa på sistone och jag kan inte säga att kreativiteten varit på topp heller. Men om jag lyckas få ihop något läsbart så lovar jag att höra av mig. Det skall hur som helst bli intressant att se vad dina gästbloggare har att bjuda på.

        När det gäller konstnären Christian Schad upptäckte jag precis via tyska Wikipedia att han utfört en mycket välgjord kopia av Matthias Grünewalds Stuppacher Madonna. Inte illa! Otto Dix är väl annars den representant för Nya sakligheten där inspirationen från Donauskolan och andra tyska renässansmästare är särskilt påtaglig.

        • Åh, det var tråkigt att höra att hälsan är mindre bra… Du får ta hand om dig.

          Det verkar vara ett intressant konstnärskap, den där Schad!

          Vi håller kontakten. Hälsa Gotland och Passionsmästaren;)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *