Detta är inte en gris!

Reklammakare anspelar på konsthistorien då och då. Är det ett smart drag eller ett urvattnat trick? I dag funderar jag över Magrittes pipa som blir transformerad till en gris i reklam.

Härförleden var jag återigen i Köpenhamn. På tågperrongen såg jag en reklamkampanj som uppenbart anspelar på ett av 1900-talets mest kända konstverk i västvärlden. Nämligen Magrittes målning ”Bildernas opålitlighet” från 1928-29. Du vet, den med en pipa och texten ”Ceci ce nést pas une pipe”.

Dette er ikke en gris

Istället för texten ”Ceci ce nést pas une pipe” (=Detta är inte en pipa) stod det ”Dette er ikke en gris”. Och istället för pipa visade bilden en nasse.

Fotografi som visar en reklamskylt på en tågperrong. På reklambilden syns en söt gris mot en enfärgad, grön bakgrund. Bildens rubrik lyder "Dette er ikke en gris".
”Åbent Lantbrug” bjuder in till att uppleva riktiga svin.
Inte platta pappersgrisar bakom glas.
Fotografi som visar en reklamskylt på en tågperrong. På reklambilden syns en söt ko mot en enfärgad, beige bakgrund. Bildens rubrik lyder "Dette er ikke en ko".
Även tredimensionella kossor utlovas.

Magrittes målning (och denna kampanj) verkar ju vid första anblicken vara en motsägelse! Men Magritte ville påpeka att en bild inte är detsamma som verkligheten. Däremot kan vissa bilder likna verkligheten i förvillande hög grad.

Platta djur lockar till gårdsbesök

Bakom kampanjen står ”Åbent Lantbrug”. De bjuder in folk att besöka bondgårdar och se riktiga djur. Som konstpedagog undrar jag förstås hur reklammakarna resonerat, när de så uppenbart gjort en parafras på målningen av Magritte. Förmodligen så här:

Vid masskommunikation (som exempelvis reklam) använder avsändaren olika retoriska grepp. Greppen gör att mottagaren blir lockad att känna sig delaktig och smart. Därför ska mottagaren gärna lägga sista pusselbiten för att ”nöten ska knäckas”.

Alltså säger man inte rakt ut ”Besök en bondgård och träffa en riktig gris” utan ”Detta är inte en gris”. Därmed blir mottagaren nyfiken över det motsägelsefulla och lockad att läsa vidare nedanför nassen.

Är Magritte ett måste?

Behöver betraktaren ens känna till Magrittes målning, för att bli tilltalad av kampanjen? Och är Magrittes målning en del av det allmänna visuella tankegods, som större delen av befolkningen känner till?

Personligen har jag sett och analyserat så många bilder, att jag helt tappat koll på vad ”folk i allmänhet” känner till.

Reklam roar en visuell stigfinnare

Denna kampanj roar mig faktiskt lite. Så pass, att jag skrivit detta blogg-inlägg. Kampanjen gör mig aktiv och delaktig i ett visuellt flöde och språk, som ekar genom tid och rum.

Har du upplevt någon reklamkampanj som uppenbart anspelar på ett känt konstverk? Skriv gärna och berätta, genom att välja ”Kommentera” nedan!

Klart slut för idag!
/Karolina

PS: Du som följer min blogg vet att jag numera är en Köpenhamns-nörd. Därför grundar sig en del inlägg på upplevelser jag gjort där. Läs gärna om mina besök på Klunkehjemmet och på Thorvaldsens.

En pappskalle viker ut sig

Jag har i tidigare inlägg avslöjat att jag har lite insnöade intressen. I själva verket är hela den här bloggen ganska så insnöad. Och idag ska jag delge dig ett annat nördigt intresse! Här får du läsa om min böjelse att tillverka pop-up-kort.

Papper istället för pulka

Allt började på sportlovet 2015. Inte för att jag själv hade något sportlov. Istället jobbade jag som vanligt på Falsterbo Konsthall. Vi hade bjudit in Lena Ignestam från Pop-Up-Lab Malmö, att hålla en workshop. Lena är konstnär. Förutom att arbeta med skulptur och offentlig gestaltning, har Lena nördat ner sig i pop-up-kort.

Denna dag skulle Lena lära barn och ungdomar hur man skapar sådana kort. Lena och ungdomarna vek alltså kort. Och jag passade på att testa samtidigt.

Fotografi som visar ett blått kort. Från kortets bas står en grönskande fond och framför den finns bilder på en hare, en man och ett glas vin.
Ett av mina första, lite mer avancerade pop-up kort.
Denna grundteknik kallas symmetrisk v-vikning.

Sen var jag fast. Jag började vika kort hemma. Klippa och klistra. När jag ville lära mer, beställde jag en bok från brittiska Amazon: ”Pop-up Cards and paper mechanics” av Duncan Birmingham. Duncan är en liten brittisk farbror som, förutom boken, har en Youtube-kanal. Där visar han sina tekniker steg för steg.

Hobby som viker sig platt

En behöver inte så mycket för att utöva denna hobby. Skärmatta, skalpell, falsben, sax, papper, pennor, linjal och lim. Resultatet blir platt och tar liten plats i hemmet. En nätt och behändig hobby, med andra ord. Billig också!

Här syns en konstruktionsvy.

Folk blir extremt imponerade och fascinerade av mina kort. På mitt Instagram publicerar jag bilder och filmer av mina alster. Det resulterar i glada tillrop från vänner och andra pappskallar runt om i världen. Följ mig gärna där, så får du se vart nörderi kan leda till!

Ett kort i tre lager med tema Gabriele Münter. Bilderna tog jag från ett
gratishäfte på Louisiana, där nämnda konstnärinnas alster ställdes ut.

Har du någon hobby? Skapar du på något sätt? Skriv gärna och berätta. Vem vet, kanske inspirerar du någon annan att testa!

Pappriga hälsningar från Karolina

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 6: ”Det här är barnhörnan!”

Alltså, jag har inga egna barn, så jag kanske inte bör uttala mig… Men jag bara måste!!! Detta inlägg handlar om hur en del vuxna besökare beter sig i vår ateljé.

Vi har en öppen ateljé i konsthallen där jag jobbar. Personer i alla åldrar är välkomna in dit, för att skapa med inspiration av pågående utställning. Ofta hör jag vuxna titta in och utbrista: ”Det här är för barn!”, ”Här är barnhörnan!” eller rentav ”Här är lekrummet!”.

Då inflikar jag käckt, att ateljén är till FÖR ALLA ÅLDRAR! Alla är välkomna dit in, för att skapa, ta en paus, fundera, diskutera…

Fotografi som visar en ateljé.

”Barnhörnan”

Kreativa barn och passiva vuxna

Ändå inträffar ofta följande: barnen studsar glatt in, tar av sig mössa och jacka, sätter sig vid bordet och börjar måla, konstruera, forma sina egna skapelser. Och föräldern eller morföräldern i fråga, ställer sig snett bakom barnet och tittar på.

Alltså: den vuxna förblir STÅENDE och PASSIV snett bakom. Med ytterkläderna på!

Scener ur en barnhörna

Ganska ofta halar den vuxna personen fram en smartphone och ber barnet att se glatt ut, när det ska fotograferas. Värst av allt är när den vuxne försöker instruera barnet att ”göra rätt”, måla ”fint”, ”rita ett hus!”, utan att själv ens ha försökt. Riktigt jobbigt är det att höra vuxna som pratar om att barnen ska använda ”rätt färger”, när de målar.

Om jag hade haft barn hade jag aktivt gjort det sällskap i ateljén. Jag hade tagit av mina bylsiga ytterkläder, satt mig bredvid och själv börjat skapa. Varit kreativ.

Vems påfund är det att bara barn kan skapa? Och att de ska ”måla fint” och ”använda rätt färger”? Jag säger: slappna av, släpp loss och gå loss i ateljén, så ska du se att det är mycket roligare än att stå snett bakom sitt barn, med ytterjackan på och mobilen i handen.

Vad tycker du? Har du erfarenheter och åsikter om hur dagens föräldrar, mor- och farföräldrar är delaktiga i barnens skapande? Kommentera gärna!

Bästa hälsningar Karolina

Relaterade inlägg

Bättre nörd än störd på Thorvaldsens!

Härförleden råkade jag i förbifarten berätta för en väninna att jag besökt Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Hennes spontana reaktion var något i stil med ”Men det är väl jättetråkigt?

Thorvaldsens museum, Köpenhamn. Bildkälla: Wikimedia.

För dig som inte vet: Thorvaldsens är ett museum med gamla marmorstatyer. Som förställer karaktärer ur den grekiska och romerska mytologin. Redan där gäspar nog de flesta. Tycker det är torrt och extremt insnöat. De skulle aldrig sätta sin fot på ett sådant ställe.

Vilken tur att ingen tvingar dem!

Marmor-mys

Alla behöver inte gilla det! Det finns folk som uppskattar det torra och gamla. Jag är en sådan person. Thorvaldsens är en plats för sådana som jag. Där finns lugnet och tystnaden. Det vackra och skickligt utförda hantverket.

Att vandra runt bland Venus, Herkules och Merkurius-skulpturer var ljuvligt för mig. Dessutom hade museet en väl fungerande ljudguide som berättade om de gamla myterna. Och i shopen köpte jag ett par egyptiska katt-örhängen.

Skulptur på Thorvaldsens museum.
Amor och Psyke, konstnär Bertel Thorvaldsen.
Egyptiska katt-örhängen som ibland kan ses dingla i mina örsnibbar.

Det är väl underbart att vi är olika. Och att det finns något för alla. Det gäller bara att hitta sin grej och dyka ner i den.

Vad gillar du? Har du något intresse som andra anser tråkigt eller nördigt? Hör gärna av dig med en kommentar! Nu tar Livet och konsten ett långt sommaruppehåll!

Bästa hälsningar Karolina

PS: Ett annat Köpenhamnstips fick du för ett tag sedan: Klunkehjemmet.

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 5: ”Det här kan man inte ha hemma”

En del blir bekymrade när de inte möts av små, nätta tavlor när de kommer in på konsthallen, där jag jobbar. Installationskonst kan en ”inte ha hemma”! När konsten inte går att hänga ovanför soffan, skapar den huvudbry hos vissa utställningsbesökare. 

När konsten blir större än vad en har plats med på väggen hemma, verkar vissa vara tvungna att yttra denna fras. De utgår ifrån konstsynen, att bra konst ska kunna köpas och hängas i ett vardagsrum. Denna konstsyn tycker jag är… BORING!

Alltså, jag menar inte att alla måste tycka likadant och ha samma smak. Jag menar bara att besökare riskerar att begränsa sig om de inte bejakar att det faktiskt finns en mängd olika konstuttryck idag. Däribland installationskonst.

Exempel på installationskonst av David Svensson.

På bilden syns David Svenssons verk ”Old World Rise Again” i förgrunden. Fullkomligt omöjligt att ha hemma, men trots det trollband verket våra besökare och kickade igång många spännande samtal. Foto: David Svensson. Bilden publicerad med konstnärens tillåtelse.

En del besökare missförstår konsthallens roll och tror att det är ett kommersiellt galleri, där man ska kunna köpa konst en kan ha hemma.

Svar på tal?
Och vad är svaret på ”Det här kan man inte ha hemma!”? Det behövs kanske inget svar, för det är ju ett konstaterande som stämmer, i de flesta fall. Mycket av samtidskonsten är alltså inte tänkt som delar av en heminredning.

Men konsten kan vara attans så spännande ändå och skapa nya tankar insikter, diskussionsämnen o s v! I ett tidigare inlägg skrev jag om en spännande installation med rosa får. Fullständigt omöjlig att ha hemma!

Bacon på bordet
Vissa besökare är också bekymrade över hur konstnärer tjänar sitt levebröd. Det verkar skumt och rentav provokativt, när någon kan hålla på och skapa osäljbar installationskonst! Tycker i alla fall vissa…

Hur dagens konstnärer tjänar sitt uppehälle är en hel vetenskap, men varför ska en spekulera i det?! Om en går på utställning är en väl först och främst intresserad av vad konstnären vill säga med sin konst? Det tycker i alla fall jag!

Vad tycker du? Har du något minne från en konstupplevelse av konst man ”inte kan ha hemma”? Skriv gärna och berätta!

Tjo och tjim och inget annat!
/Karolina

Relaterade inlägg