På vingar genom konsthistorien, del 4. Horus-falken.

Denna gång riktar vi kikaren mot det antika Egypten (ca 3150-30 före vår tideräknings början) och spanar efter Horus-falken.

Horus-skulptur i kolossalformat utanför Horus-templet i Idfu. Templet uppfördes 237-57 före vår tideräknings början. Bildkälla: Ad Meskens/Wikimedia Commons.

Hos egyptierna var Horus en gud, som oftast uppenbarade sig i form av en falk eller en mansgestalt med fågelhuvud. Horus hade olika funktioner genom tiderna. Det är tal om en komplex gud, med många betydelser.

Horus. ca 1200 före vår tideräknings början. Källa: Wikimedia Commons. Huvudbonaden är en så kallad ”pschent”- en ”dubbelhatt” som kombinerar kejsarhuvudbonaderna från både nedre och övre Egypten.

Sol, himmel och död
Horus tycks främst ha varit förknippad med solen och himlen. På vissa avbildningar har han en solskiva på sitt huvud.

Men han var också en beskyddare av hela egyptiska riket (nedre och övre Egypten), kungligheter och en guide för de döda i livet efter detta. Egyptierna var ju som besatta av detta med döden, så det mesta i deras liv tycks ha handlat om att förbereda sig för livet efter detta.

”Same, same but different”
Ibland är även solguden Ra avbildad med falkhuvud. Gudarna verkar vara gränslösa och lånar varandras attribut till och från! Se bild:

Gudarna Imentet och Ra från Nefertaris grav, ca 1400 före vår tideräknings början. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Pilgrimsfalk eller slagfalk?
Förebilden för Horus-falken kan ha varit en pilgrimsfalk eller en slagfalk. Hursomhelst, det är inte svårt att fatta att egyptierna gav en gud fågelgestalt. En fågel som seglar högt uppe i den solgassande skyn, som har knivskarp blick och nobelt utseende. Falken passade perfekt in i egyptiernas strama estetik (som jag gärna skulle skriva mer om, men det får bli en annan gång).

En Horus-amulett hittad på en mumie, från år 1254 före vår tideräknings början. I klorna håller den ”shen-ringar”, en symbol för evigt beskydd. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Tycker du, som jag, att det antika Egypten är något alldeles extra?
Jag anser att ”de gamla egyptierna” var otroligt mystiska, avancerade och stiliserade i sin mytologi och estetiska uttryck. Det saknar motstycke i konsthistorien, det är i alla fall de flesta överens om.

Här kommer en länk till Myter och Mysteriers fascinerande radioavsnitt om Antikens Egypten. Mycket nöje!

Vi hörs snart igen!
Karolina

Relaterade länkar

På vingar genom konsthistorien, del 3. Fågelmännen i Bohuslän.

Förra veckan skådade vi ”Fågelmannen i Lascaux”. En kollega till mig, Nils-Arvid på naturum Falsterbo, tipsade då om hällristningar från bronsåldern, som finns i Tanums kommun, Bohuslän. 

Dessa hällristningar är från yngre bronsålder (ca 1800-500 före vår tideräknings början). Bildkälla: Gunnar Creutz/Wikimedia Commons. Figurerna är extra markerade med hjälp av Photoshop.

Gestalterna i denna hällristning har fågellika attribut, som vingar och näbbar. Figuren som kommit att kallas ”Fågelmannen” (men hur vet vi att det är en man, egentligen?) förekommer på en del olika hällristningar och andra föremål. Det har fått arkeologer att fundera (läs lite mer här).

En teori om Fågelmannen, är att det rör sig om en religiös arketyp kopplad till en schamanistisk kult, under yngre bronsåldern och äldre järnåldern, där en schaman klätt sig i fågeldräkt och fågelmask.

Spekulationer
Det är frestande att börja spekulera i vad detta egentligen visar, för vi kan inte veta så mycket. De tre gestalterna ovan skiljer sig ganska rejält åt när det gäller kroppstyp. Från ganska normal benlängd (figuren till vänster) till extremt utdragna ben (figuren till höger). Jag tycker att den högra figuren ser ut som en sådan där skugg-selfie-bild, fotograferad sent en eftermiddag eller sommarkväll, när solen står lågt…

Tidsförlopp, förvandling eller vad?
Den vänstra figuren är den mest fågellika, den i mitten ett mellanting och gestalten till höger saknar fågeldrag. Handlar det om ett tidsförlopp där en fågel antingen stegvis förvandlas till människa eller tvärtom (beroende om man läser från vänster till höger eller motsatt riktning)? Alltså att samma gestalt förekommer flera gånger i en bild (det som i bildanalys kallas ”simultan succession”). Eller är det tre olika gestalter som avbildas sida vid sida?

Precis som förra veckan, så kan vi inte veta. Men visst är det fascinerande bilder?
Skriv gärna och kommentera!

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 2. Fågelmannen i Lascaux.

Idag ska vi göra första nedslaget på vår flygtur genom konsthistorien. Vi stannar till i en grotta och skådar ett fågelmotiv från paleolitisk tid. 

Fågelmannen i Lascaux-grottan. Bildkälla: Wikipedia.

Fågelsnubben i grottan
Denna grottmålning går under benämningen ”Fågelmannen” och tros vara ca 17 000 år gammal. Vad som fascinerar med just denna målning är att en människa avbildas. De flesta grottmålningar föreställer nämligen djur.

Förbryllande fallos och fågel-attiraljer
Figuren, en man (forskarna funderar mycket över fallosen) är uppenbarligen avbildad i en avvikande stil, enklare och mer schematiskt målad, än bisonoxen bredvid. Mannens fågellika huvud och staven intill med fågel är andra detaljer som knappast fått någon slutgiltig förklaring.

Jaktbesvärjelse, stjärnkarta eller fondvägg?
Grottmålningar gäckar forskarvärlden. Det finns ju inga skriftliga källor från tiden som kan berätta om dem! Säkert har du i skolan fått höra att grottmänniskorna använde bilderna för schamanistiska riter, för att skaffa jaktlycka. Men inte ens det kan vi inte veta.

Någon forskare menar att ögonen på mannen, fågeln och bisonoxen i själva verket är en stjärnkarta. Kanske var bilderna den tidens skolplanscher? Kulisser i en nyårsrevy? Eller så hade grott-Ernst Kirschsteiger varit framme och dekorerat en vägg som bara bad om att få bli uppiffad?

Vad jag förstått, genom mitt eget skapande och studier i konsthistoria, är att bilder, oavsett funktion, utgör en sällsam kraft i våra liv.

Vad känner du inför Fågelmannen? Skriv gärna och berätta!

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 1. Vi förbereder take-off.

Nu påbörjas en riktig långkörare… Nästan i klass med Dallas på 80-talet. Vi ska nämligen börja skåda fåglar i konsthistorien. Hoppas du vill hänga med på turen!

Litet smakprov på några fåglar vi kommer att skåda under ett antal månader framöver. Bildkälla: Wikimedia.

Voyeurer
Konstvetare och fågelskådare har mycket gemensamt, tror jag. Vi måste vara samhällets mest hängivna voyeurer, inte sant? Vi älskar att iaktta… Så därför tänkte jag, att fåglar kunde vara ett roligt motiv att följa genom konsthistorien.

Krysslistor och monumentkunskap
Fågelskådare har så kallade krysslistor med olika arter de bockar av. Ju fler arter man sett, desto bättre! Då gäller det förstås att kunna känna igen fåglar och artbestämma.

Något liknande har också vi konstvetare, men då kallas det monumentkunskap. Det är inga riktiga listor, men vi förväntas känna till ett stort antal verk ur konsthistorien, kunna datera och ange upphovsperson, samt sätta in verken i en kontext.

Så både för ornitologer och konstvetare gäller det att skåda och åter skåda tills man får upp känslan och erfarenheten.

Utrustning
Och, jo… Det är inte bara fågelskådare som har kikare. En föreläsare inom konsthistoria, rådde oss studenter att skaffa en liten teaterkikare! Så att vi på allvar skulle kunna granska olika detaljer t ex inom arkitektur.

Så häng med, vetja! Och tipsa mig gärna om några specifika konstverk med fåglar som du gillar.

Allt gott! Karolina

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: ”Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

”Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

Relaterade inlägg