Såsom i folkbokföringen så och på webben

Mot ny adress!

Ni som följt bloggen vet att jag den senaste tiden sysslat med att byta bostad. Nu är jag fullkomligt installerad i mitt nya hem. Men även denna blogg ska flytta!

Genom några fasligt avancerade manövrar (tänk cyberspace, ettor och nollor o s v) ska jag förhoppningsvis få med allt material till min nya domän. Vid min sida har jag förnämlig proffshjälp av Ingrita, grafisk formgivare, illustratör och webbdesigner.

Så om ni kikar in på bloggen i det närmaste kan det se rörigt och annorlunda ut.
Ville bara förvarna!

Allt gott!
Karolina

Djur i konstens tjänst, del 3. Pållar som plåtar sig själva.

Idag fortsätter vi med ett annat nedslag på djurtema i bildkonstens historia. Nu handlar det om fotografier av hästar i rörelse.

Hästar i fotografiskt experiment

På 1870-talet kom hästar att hjälpa fotografen Eadweard Muybridge att avgöra en mycket debatterad fråga. Nämligen huruvida en häst vid något tillfälle lyfte alla fyra ben från marken samtidigt i galopp. Det mänskliga ögat kunde inte avgöra det.Muybridge satte upp ett antal kameror vid en galoppbana. Kamerornas slutare var kopplade med trådar över banan och när hästen i experimentet sprang över trådarna så utlöste den själv exponeringen. Frågan avgjordes alltså med bildbevis levererade av en pålle. Dittills hade konstnärer alltid målat hästar med ett ben i kontakt med marken. Se videoklipp.

Ett annat exempel på djur i rörelse. Foto: Eadweard Muybridge. Källa: Wikimedia Commons.

Cat in motion. Foto: Eadweard Muybridge. Källa: Wikimedia Commons.

Människor och djur i rörelse
Muybridge grottade ner sig i att dokumentera människor och djur i rörelse. Det blev allt från springande bisonoxar till människor som bär hinkar och genomför gymnastiska övningar. På engelska wikipedia står en hel del spännande om denna fotograf, bl a att han mördade sin frus förmodade älskare.

Allt gott! /Karolina

PS: Om du hör en fotograf tala om ”pållar” idag så är det yrkesslang för ”polaroider” och inte hästar..

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 2. Noshörningen Clara.

Människan använder sig av djur på de mest brutala och märkliga sätt. Bloggen fortsätter att ta upp några djur som på olika sätt tagit plats i konstens värld. Var går gränsen egentligen för vad man får göra med djur i konstens namn?

Clara, noshörningen på modet
Rokokon var en stilperiod under 1700-talet. Under rokokon intresserade man sig mycket för exotiska platser och resor och därmed också exotiska djur.

Clara, avbildad 1747 när hon vistades på värdshuset ”Zum Pfau” i Mannheim. Denna bild massproducerades som en souvenir.

Clara var en föräldralös noshörning i Indien som togs om hand av en holländsk handelsman. Hon kom att turnera runt på hoven i 1700-talets Europa. Hon avporträtterades i oljemåleri, gravyrer och porslin av de konstnärer som var knutna till hoven.

Noshörningen blev djuret på modet. Clara blev omkring 20 år. Hur hon hade det i sin fångenskap kan man fundera över. På nätet läser jag att noshörningar kan bli upp till 50 år.

Den kände konstnären Pietro Longhi målade denna bild av Clara 1751.

Vad säger du om Claras öde? Hör gärna av dig med en kommentar!

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 1. Rosa får.

Sommarens besök på Wanås var som vanligt en höjdpunkt. Jag älskar detta ställe och har skrivit om det några gånger tidigare. Denna gång ska det handla om rosa får! Detta får (!) bli starten på en serie spaningar om djur i konstens tjänst.

”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake”, 2017. Konstnär: Henrik Plenge Jakobsen.

Konstverket består av ett antal betande får som har fått sin ull rosafärgad samt några stänk av Chanel no. 5. Verket heter If the People hav No Bread Let Them Eat Cake, 2017. Konstnär är Henrik Plenge Jakobsen.

En informativ skylt försäkrar besökarna om att både fåruppfödare, veterinär och jordbruksverket intygar att fårens hälsa inte påverkats av färg och doft. Vi andas ut!

Den informativa skylten intill verket.

Felcitat
På skylten invid fåren kan man även läsa att verkets titel bygger på ett citat som tillskrivits Marie Antoinette. Men hon lär aldrig ha sagt ”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake” (Nä. Inte ens på franska!).

Felciterad donna. Marie Antoinette, 1783. Konstnär: Marie Elisabeth Louise Vigee Le brun (1755-1842). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Däremot hade hon och maken, Louis XVI, en fejk-bondgård som hette ”Le hameau”. Dit kunde de fly det slitsamma hovlivet och leva som ”vanligt folk” på en bondgård. Gården hade även ett litet mejeri, läser jag på skylten. Där lär man ha uppmärksammat hygienförhållanden i produktionen på ett helt nytt sätt och som satte standard för tillverkning av ost och smör. Sanningshalten i detta har jag inte kollat upp. Men det låter lite osannolikt i mina öron…

Le Hameau de la Reine. Marie Antoinettes helt ”vanliga” bondgård. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Fett med feta
Installationen med fåren i Wanås är ett konstverk som ger många associationer. Om vi börjar med fåren så är det ett djur som ger ost, kött och ull. Vem äter inte feta-ost var och varannan vecka? Men tänker vi ens på var osten kommer ifrån? Dessa ostar har vi fåren att tacka (!) för.

Dessa milda och värdiga djur arbetar som namnlösa slavar i mejeriproduktionen. Genom att färga fåren rosa får vi kanske syn på dem på ett nytt sätt och ger dem lite av den uppmärksamhet de förtjänar. Wanås är förutom en skulpturpark även ett ekologiskt jordbruk, så det finns ju kopplingar till platsen också.

Rosigt och rivigt med rosa
Färgen rosa är heller inte helt ointressant i sammanhanget. Varför valde konstnären den färgen? Det finns ju så många andra färger att välja på!

En färg vars symbolik har svängt fram och tillbaka genom tiderna.

Visste du att rosa till en början betraktades som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ”ljusröd”, som krigarguden Mars? Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet. Rosa ansågs tidigare vara en färg för ”dandys” och detta fick en återfödelse med de rosa-skjortade stureplans-bratsen.

Två intressanta avsnitt av radioprgogrammet Stil behandlar rosa. Lyssna gärna, avsnitten är ”Lolita, Baby Doll och rosafärgat – modet som vägrar bli vuxet” (2009) och ”Rosa – en rosenrasande färg med klös” (2017). Avsnitten finns så klart också i appen SR Play.

Och så var det konstverkets titel…
Att en kunglighet skulle slänga ur sig dumma citat händer ju faktiskt (Tänk ”Stekta sparvar”!). Marie Antoinette sa dock inte att folket kunde äta kakor om brödet var slut, det har vi fått veta.

Men, Wanås är onekligen ett litet slott där privilegierade personer huserat. Anspelar konstnären på detta faktum?  Och finns det i så fall en inbyggd kritik mot exempelvis adeln?

Som riktigt bra konst blir det många frågor och funderingar!

relaterade inlägg


Krama mig inte, jag är rädd!!!

Visst är det jobbigt med för mycket gulligheter?
Koncept som enbart bygger på skönhet, gullighet och harmoni kan bara bli för mycket för mig. T ex Barbie och Hello Kitty. Som barn fick jag ibland stor lust att bara trasha det gulliga. Slå Barbiedockorna hårt mot varandra. Jag gjorde om en My Little Pony till en punk-ponny, med fästnålar och allt. Det var verkligen lustfyllt!

Det här ser ju gulligt ut. Ur ”Don´t hug me I´m scared”, del 3.

Det söta ballar ur!
Så när en bekant, som arbetar med animationer, tipsade mig om internetfenomenet
”Don´t hug me, I´m scared” högg jag som en gädda. Har du hört talas om det?
Det är 6 animerade kortfilmer som börjar gulligt. Ungefär som Sesame Street. Men efter ett tag blir det lite konstigt. Bara lite. Och sen blir det ännu värre. Till slut är det helt sjukt!

Handlingen kretsar kring tre figurer som är mycket snarlika Sesame Street-dockor. Varje film har ett tema, t ex kreativitet, tid och kärlek.

Så, om du gillar vrickade saker, fantastiska animationer och medryckande musik, detta är ett måste.

Så här slemmigt ser det ut när ett mjukisdjur tappar luddet på tassen och köttet blottas.

Ett sjukt gott skratt förlänger livet! Vi hörs snart igen.
Kram Karolina