Qvinnans och mannens åldrar

Några dagar innan min födelsedag ska jag fördjupa mig i bilder som gjorde djupt intryck på mig som barn. Ålderstrappan som visar kvinnans och mannens åldrar.

Ett barndomsminne

Ett mycket starkt barndomsminne kommer från mina morföräldrar Emmy och Antons hem, gården Stubbaryd i utanför byn Oppmanna, ca 2 mil norr om Kristianstad, nordöstra Skåne. På en vägg hängde två inramade reproduktioner som satt outplånliga spår i mig. Det var Qvinnans åldrar och Mannens åldrar. Även kallad Ålderstrappan.

Ålderstrappan för kvinnor.

Först går det upp, sen går det ner.

Qvinnans åldrar och Mannens åldrar

Om du mot förmodan inte känner till dessa bilder så visar de en form av trappa med ett antal steg upp till 50 års ålder och ett antal steg ner till 100 års ålder. På varje trappsteg står en kvinna eller man i respektive ålder.

Vid varje steg finns också ett käckt rim som ska fånga essensen av varje årtionde. Texten på ”mitt” trappsteg lyder: ”Hon är, när fyrtio flytt, I barnens lycka ung på nytt”.

Ålderstrappan för män.

Observera nittioåringens märkliga huvudbonad. Skärmkeps?

Dessa bilder tycks ha varit enormt populära under 1900-talets första hälft. Det finns även äldre varianter i allmogestil.

Notera liemannen som skördar under trappan.

Ålderstrappan som bonad.

I denna bonad visar ålderstrappan en kombination av både män och kvinnor.

Enkelt blir komplext

Som liten flicka överensstämde den tydliga uppdelningen i trappsteg väl med den förenklade världsbild som ett barn kan tänkas ha: ”Först är det så och sen blir det så. Sen blir man jättegammal och dör och kommer till himlen”.

Jag minns att jag reflekterade över att jag inte ens hade nått upp till första trappsteget. Livet tedde sig oändligt och därför var denna illustration ännu inte ödesmättad.

Det är den däremot nu. Här kommer en annan härlig bild från konsthistorien i repris på samma tema:

Favorit i repris: Kvinnans tre åldrar, konstnär Hans Baldung (1480-1545). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Från enkelt till komplext

Allt som tycktes glasklart under barndom och tidiga tonår är som bortblåst. Hur ens liv skulle vara, vad ens barn skulle heta, var man skulle bo. Tvärsäkra utsagor har under årens lopp smulats sönder. Några nya ämnen som komplicerar, förvirrar och fördjupar har tillkommit. Livsåskådning. Pensionssparande. Livskris. Relativitetsteorin (den speciella). Lönesamtal. Kvantfysik. Med mer.

När jag nu betraktar ”Qvinnans åldrar” är det med den berömda skräckblandade förtjusningen. Snart är jag uppe på högsta trappsteget. Sen tycks det bara bära utför, enligt bilden. Kommer jag ens att nå de sista trappstegen?

Det lilla barnets fascination över den linjära utvecklingen har ersatts med en annalkande insikt om livets ändlighet. Har jag redan peakat eller ligger mitt livs glansdagar fortfarande framför mig?

Döden alltså

Om jag placerar in mig själv i ”Qvinnans åldrar” är det möjligen lite lättare att ta beslut om hur livet ska levas. Att jag vill vara glad, lära mig mer, skratta, inte ta för allvarligt på saker och ting. Våga lite mer. Tro mer på mig själv och mina förmågor.

”När hon så de fyrtio nått, tar hon för sig av allt gott”. Bilden är ett montage.

”Hon är, när fyrtio flytt, I barnens lycka ung på nytt”. Öh?

Vilket fjantigt rim! Det står för en föråldrad syn på kvinnan reducerat till ett reproduktionskärl. Låt oss nu istället dikta: ”När hon så de fyrtio nått, tar hon för sig av allt gott”

På bloggen gammaltochnytt kan du läsa alla de gamla rimmen…
Kan du hjälpa till att uppdatera de gamla rimmen? Varför inte unisexrim?

Tjingeling tills nästa gång vi hörs!
/Karolina

PS: I ett annat inlägg har jag reflekterat över tidens gång och vanitas-motiv i konsten. Läs det gärna!

Relaterade inlägg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.