Sarajevos rosor

Härförleden reste jag till Sarajevo med min väninna. Många har frågat mig varför vi i hela fridens namn valde det resmålet. ”Vad gör man i Sarajevo”? ”Var ligger det?”, ”Är det säkert där?” var några av undringarna.

För det första ville vi se en plats där så mycket 1900-talshistoria utspelat sig. För det andra ville vi se en stad där så många kulturer och religioner smält samman sedan staden grundades på 1500-talet. Och ja, maten och de förhållandevis låga priserna lockade också. Sarajevo ligger i Bosnien Hercegovina och det är säkert att resa dit.

Sarajevos rosor

Men detta ska inte bli en reseskildring. Istället vill jag berätta om ett visuellt intryck: Sarajevos rosor. De blodröda. De fanns nämligen överallt. Det handlar inte om rosor i vanlig bemärkelse. Alltså rosor som står för kärlek, passion, romantik.

Sarajevos rosor är istället permanenta minnesmärken som finns i gatorna runt om i staden. De ska påminna om den blodiga belägringen 1992-96, då serbiska styrkor omringade staden och besköt den med kraftigt artilleri.

Granathål blir rosor

På alla platser där 3 människor eller fler dog av en briserande granat finns det nämligen en ”ros”. Man har fyllt granathålen med röd resin. På så sätt bildar granathålen rosor i asfalten. Sarajevos rosor finns på cirka 200 ställen i staden.

Minnesmärken är en svår kategori inom offentlig konst. Men denna metod är så enkel, påtaglig och slagkraftig att jag knappast sett något annat minnesmärke som kan mäta sig med denna lösning. Rosorna är bokstavligen minnen i märken, i marken. Granatmärken som fyllts med blodröd färg.

När det regnat djupnar den blodröda färgen och symboliken blir än mer påtaglig.

Förutom rosorna finns andra tydliga spår från belägringen. Man har valt att behålla kulhålen i fasaderna. Det finns minnesplattor över stupade människor och graffiti-målningar som uppmanar till hågkomst av krigets offer. Dessutom finns det flera museer som berättar historien om belägringen, folkmordet i Srebrenica och Jugoslavien-krigen.

Det blev en minnesvärd resa, bitvis tung. Men viktig. Jag har lärt mig lite mer om konflikterna på 90-talet. Vid tiden för krigen var jag nämligen tonåring, med fullt fokus på annat. Att passa in, få kompisar, hitta mig själv. Jag var inte tillräckligt mogen för att fatta innebörden av allt som skedde på Balkan.

Så klart gjorde vi annat också på vår resa. Men det är en annan historia!

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Konst och krig, del 2.

Förra inlägget handlade om de svåra tider vi lever i. Hur galningar far fram och dödar människor och förstör allt fint som skapats. Idag fortsätter jag på den tråden och fokuserar på s.k. ikonoklasm. Ett fenomen som sticker upp sitt fula tryne då och då genom konsthistorien.

Inställningen att man ska förstöra sin motståndares artefakter (ofta religiösa) kallas bildstormning, eller med ett finare ord ikonoklasm. Det är ingen ny företeelse utan har skett flera gånger genom historien.

Här kommer en bild från St Martin-Katedralen i Utrecht. Så här blev det när reformationsivriga kalvinister bedrev sin ikonoklasm. Resultatet blev att de hackade bort ansiktena på helgonen. Därför att kalvinisterna ansåg att det var avgudadyrkan att ha sådana bilder i kyrkan.

Konstverk drabbat av ikonoklasm.

Detalj från katedralen i Utrecht, Nederländerna. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Ikonoklasm i dag

I likhet med kalvinisterna förstör även folk idag gammal fin konst. 2001 sprängde talibaner 2 jättelika Buddhastatyer från 500-talet i Afghanistan. Dessa hjärntvättade talibaner påstod att de fridfulla monumentalskulpturerna var ”avgudar”.

2015 förstörde IS bland annat en 2000 år gammal lejonskulptur som vakat över ett tempel i den antika syriska staden Palmyra. Lejonet var populärt, inte minst bland turister. Det var ett av de första objekten IS förstörde när de intog staden.

Det 2000 år gamla lejonet i Palmyra som det såg ut innan det förstördes. Vad hade det gjort för ont? Bildkälla: Wikipedia Commons.

Människor eller skulpturer?

Människor blir dödade och sprängda i bitar i olika oroshärdar runt om i världen. Ska man då bry sig om några förstörda skulpturer? Ska man ägna sig åt några dammiga stenbumlingar eller lägga sin energi på något annat?

Människor och skulpturer!

Det gör ont i mig att människor far illa. Men det gör också ont i mig att konst får stryka med i krig. Det behöver inte vara någon motsättning i detta. Människor OCH artefakter är viktiga. Kort sagt: Om människan får ha kvar sina artefakter får hon ha kvar sin historia, kultur och identitet.

Konst för en bättre värld

Om konsten kan vara en tröst, en spegel att se sig själv i, en värld som berikar vårt inre, ja då borde konst och kultur stå mycket högt på dagordningen för en bättre värld.

Låt konsten vara vår sköld när galenskapen rasar. Ett ymnighetshorn av berättelser, fantasi och visdom. Ge mig mer av det ymnighetshornet. Nu!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg

Konst och krig, del 1.

Vad ska det bli av detta år som precis börjat? Världen brinner på flera platser. Galna typer slaktar, bombar och lemlästar sina medmänniskor. Maktgalna tokskallar kan med ett litet utfall putta vår jord ur balans. I dagens inlägg funderar jag över konst och krig.

En vidrig tid

Det är svårt att ta lätt på saken när man börjar reflektera över världens tillstånd. Var det verkligen så här illa för 10 år sedan? Jag tycker att världen är mer skruvad än någonsin. Därför tar världsläget mig mycket hårt. Exempelvis krigen, hatet, miljöförstöringen, arternas utrotning.

The Age of Aquarius. Var? När? Hur?

I musikalen Hair sjöng hippies om att vattumannens tidsålder hade infunnit sig. Således skulle det innebära en tid präglad av harmoni, förståelse, sympati och tillit. Det låter toppen. Ge mig det. Nu!

Vid ytliga efterforskningar (Wikipedia) tycks det råda väldigt delade åsikter bland astrologer om vad vattumannens tidsålder egentligen innebär. Teorierna pendlar från det negativa till det positiva. När denna tidsålder ska infalla är ännu mer obskyrt. Det verkar inte som att vi kan sätta vår tillit till den, i alla fall.

Konst och krig enligt futuristerna

1909 kom det futuristiska manifestet författat av den italienska poeten Marinetti. I manifestet hyllas våldet, maskinerna, industrierna och fartens skönhet. Man ville bekämpa feminism, akademierna, biblioteken och museerna. Kriget som en renande kraft skulle vitalisera hela det italienska samhället. Man ville rasera allt det gamla.

Jag kom först i kontakt med det futuristiska manifestet under min utbildning på Konstfack i slutet av 90-talet. Läraren i konsthistoria läste manifestet högt för oss studenter och vi skrockade åt galenskaperna. Nu fnissar jag inte längre. I höstas stötte jag på manifestet igen, på kursen i konsthistoria i Lund.

Knasigheterna blir verklighet

Det låter i mina öron som om IS (islamiska staten) och en massa andra livsfarliga knäppgökar låtit sig inspireras ganska duktigt av dessa knasigheter. Det låter som om det futuristiska manifestet idag omsätts i praktiken på många ställen i världen.

Detta är ett exempel på hur det ibland slår slint även i konstens värld. Nu tror jag ju inte att talibaner, IS och andra galenpannor faktiskt har läst det futuristiska manifestet. Men de har samma lust att förstöra gamla fina konstverk!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

/Karolina

PS: Apropå vattumannen har jag i ett annat inlägg skrivit om en liten skulptur jag har i min ägo, Vilse i Aquarius.

Relaterade inlägg

Utvandrarmonumentets Karl-Oskar och Kristina i Aleppo

Häromdagen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag bläddrade i Instagramflödet. En för mig mycket välkänd staty, Utvandrarmonumentet i Karlshamn, var på plats i ett krigshärjat Syrien.

Bildkälla: Fotografiskas instagram/Moustafa Jano.

Reaktionen blev stark eftersom jag kände konstnären som skapat skulpturen, nämligen Axel Olsson (inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Jag kände omedelbart en personlig koppling.

Det visade sig vara en syrisk konstnär som flytt till Sverige som skapat bilden. Moustafa Jano heter konstnären och har ställt ut sina bilder bl a på Fotografiska i Stockholm. Han skapar montage för att visa på krigets brutalitet och den absurda värld vi lever i. Han använder sig av kända symboler som vi kan relatera till, men sätter in dem i oväntade sammanhang. Kort sagt så mixar han!

Utvandrarmonumentet i verkligheten, på plats i Karlshamn. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Syftet är så klart att skapa uppmärksamhet och engagemang för den svåra situation som krigsdrabbade lever i. Jag tycker han lyckas väldigt bra! Att lämna välkänd mark för en farlig flykt mot en osäker framtid är något som kännetecknar alla flyktingar, oavsett tid eller plats.

Låna, mixa, skapa

Någon undrar kanske om man får göra så här med andra konstnärers verk? Upphovsrätten är ett stort fält som jag enbart nosat flyktigt på. Det är så klart tillåtet att fotografera monument som står på allmän plats, såvida det inte finns något uttalat fotoförbud (och det finns nästan inte alls någonstans i vårt land).

Bilden har s k Creative Commons-licens,  vilket innebär att fotografen som tagit bilden låter andra använda den fritt.

Däremot kanske montaget berör en annan del av upphovsrätten. Det handlar om de upphovsrättsliga värden som finns inbäddade i själva konstverket (Utvandrarmonumentet i detta fall) och som tillkommer upphovspersonen. Konstnären har ensamrätt att bestämma hur verket får användas.

Det finns en hel del riktlinjer när man använder sig av andra konstnärers verk. Bland annat ska upphovspersonen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Ett verk inte får ändras så, att upphovspersonens konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Verket får inte göras tillgängligt för allmänheten i sådant sammanhang som är kränkande för upphovspersonen. Upphovsrätt till ett verk gäller 70 år efter konstnärens död.

Karl-Oskar och Kristina

Tillbaka till Utvandrarmonumentet och Axel Olsson. Det skapades till minne av alla svenskar som emigrerade till Amerika på grund av fattigdom och nöd. Paret föreställer romanfigurerna Karl-Oskar och Kristina ur Wilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jag är lycklig ägare av en liten variant i patinerad gips.

Ett litet nätt monument.

Under min uppväxt var Axel en god vän till min familj. En kort period var han gift med min moster Greta (långt innan jag var född). Efter deras skilsmässa förblev de mycket goda vänner. Axel kom ibland hem till oss och hälsade på. Jag minns att han kunde få vår airedaleterrier Lukas att skratta!

Vad skulle Axel sagt om Moustafa Janos användning av Utvandrarmonumentet? Hade han känt sig kränkt? Hade han upplevt att hans verk framställdes i dålig dager? Tvärtom, tror jag! Han hade nog ansett att statyn fått förstärkt betydelse.

Jag tror att han sitter med ett glas whisky någonstans i himmelriket och observerar hur hans staty med ny teknik färdas runt i cyberspace för att nå nya betraktare och få ny tyngd och betydelse.

Allt gott!
Karolina

PS: I följande inlägg skriver jag om ett annat konstverk i min ägo, nämligen Vilse i Aquarius av David Krantz.