Konst och krig, del 2.

Förra inlägget handlade om de svåra tider vi lever i. Hur galningar far fram och dödar människor och förstör allt fint som skapats.  Idag fortsätter jag på den tråden och fokuserar på s.k. ikonoklasm. Ett fenomen som sticker upp sitt fula tryne då och då genom konsthistorien.

Inställningen att man ska förstöra sin motståndares artefakter (ofta religiösa) kallas bildstormning, eller med ett finare ord ikonoklasm. Det är ingen ny företeelse utan har skett flera gånger genom historien.

Här kommer en bild från St Martin-Katedralen i Utrecht. Så här blev det när reformationsivriga kalvinister bedrev sin ikonoklasm: man hackade bort ansiktena på helgonen. Det ansågs vara avgudadyrkan att ha sådana bilder i kyrkan.

Detalj från katedralen i Utrecht, Nederländerna. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Historiska artefakter raseras
2001 sprängde talibaner 2 jättelika Buddhastatyer från 500-talet i Afghanistan. De fridfulla monumentalskulpturerna påstods vara ”avgudar” och passade inte in i talibanernas världsbild.

2015 förstörde IS bland annat en 2000 år gammal lejonskulptur som vakat över ett tempel i den antika syriska staden Palmyra. Lejonet hade grävts fram under 1970-talet och blivit populärt bl a bland turister.  Det var ett av de första objekten IS förstörde när de intog staden.

Det 2000 år gamla lejonet i Palmyra som det såg ut innan det förstördes. Vad hade det gjort för ont? Bildkälla: Wikipedia Commons.

Människor eller skulpturer?
Människor dödas och sprängs i bitar i olika oroshärdar runt om i världen. Ska man då bry sig om några skulpturer som sprängs? Ska man ägna sig åt några dammiga stenbumlingar eller lägga sin energi på något annat?

Människor och skulpturer!
Det gör ont i mig att människor dödas. Det gör också ont i mig att skulpturer sprängs. Det behöver inte vara någon motsättning i detta. Människor OCH artefakter ska bevaras. Om människan får ha kvar sina artefakter får hon ha kvar sin historia, kultur och identitet.

Konst för en bättre värld
Om konsten kan vara en tröst, en spegel att se sig själv i, en värld som berikar vårt inre, ja då borde konst och kultur stå mycket högt på dagordningen för en bättre värld.

Låt konsten vara vår sköld när galenskapen rasar. Ett ymnighetshorn av berättelser, fantasi och visdom. Ge mig mer av det ymnighetshornet. Nu!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg

Konst och krig, del 1.

Vad ska det bli av detta år som precis börjat? Världen brinner på flera platser. Galna typer slaktar, bombar och lemlästar sina medmänniskor. Maktgalna tokskallar kan med ett litet utfall putta vår jord ur balans. Ska ett tredje världskrig bryta ut? 

En vidrig tid
Det är svårt att ta lätt på saken när man börjar reflektera över världens tillstånd. Var det verkligen så här illa för 10 år sedan? Jag tycker att världen är mer skruvad än någonsin. Det tar mig mycket hårt. Krigen, hatet, miljöförstöringen, arternas utrotning. Varför fjanta runt och ägna sig åt konst när världen är överdjävlig?

The Age of Aquarius. Var? När? Hur?
I musikalen Hair sjöng hippies om att vattumannens tidsålder hade infunnit sig . En tid av harmoni, förståelse, sympati och tillit. Det låter toppen. Ge mig det. Nu!

Vid ytliga efterforskningar (Wikipedia) tycks det råda väldigt delade åsikter bland astrologer om vad vattumannens tidsålder egentligen innebär. Teorierna pendlar från det negativa till det positiva. När denna tidsålder ska infalla är ännu mer obskyrt. Det verkar inte som att vi kan sätta vår tillit till den, i alla fall.

Futuristiska våldshetsare retrostyle
1909 kom det futuristiska manifestet författat av den italienska poeten Marinetti. I manifestet hyllas våldet, maskinerna, industrierna och fartens skönhet. Man ville bekämpa feminism, akademierna, biblioteken och museerna. Kriget som en renande kraft skulle vitalisera hela det italienska samhället. Man ville rasera allt det gamla.

Jag kom först i kontakt med det futuristiska manifestet under min utbildning på Konstfack i slutet av 90-talet. Läraren i konsthistoria läste manifestet högt för oss studenter och vi skrockade åt galenskaperna. Nu fnissar jag inte längre. I höstas stötte jag på manifestet igen, på kursen i konsthistoria i Lund.

Knasigheterna blir verklighet
Det låter i mina öron som om IS (islamiska staten) och en massa andra livsfarliga knäppgökar låtit sig inspireras ganska duktigt av dessa knasigheter. Det låter som om det futuristiska manifestet idag omsätts i praktiken på många ställen i världen.

Detta är ett exempel på hur det ibland slår slint även i konstens värld. Nu tror jag ju inte att talibaner, IS och andra galenpannor faktiskt har läst det futuristiska manifestet. Men de har samma lust att förstöra gamla fina konstverk!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg

Karl-Oskar och Kristina i Aleppo

Häromdagen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag bläddrade i Instagramflödet. En för mig mycket välkänd staty, Utvandrarmonumentet i Karlshamn, fanns på plats i ett krigshärjat Syrien.

Bildkälla: Fotografiskas instagram/Moustafa Jano.

Reaktionen blev stark eftersom jag kände konstnären som skapat skulpturen, nämligen Axel Olsson (inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Jag kände omedelbart en personlig koppling men känslorna blev tvetydiga inledningsvis.

Det visade sig vara en syrisk konstnär som flytt till Sverige som skapat bilden. Moustafa Jano heter konstnären och har ställt ut sina bilder bl a på Fotografiska i Stockholm. Han skapar montage för att visa på krigets brutalitet och den absurda värld vi lever i. Han använder sig av kända symboler som vi kan relatera till, men sätter in dem i oväntade sammanhang. Han mixar, kort och gott.

Utvandrarmonumentet i verkligheten, på plats i Karlshamn. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Syftet är så klart att skapa uppmärksamhet och engagemang för den svåra situation som krigsdrabbade lever i. Jag tycker han lyckas väldigt bra! Att lämna välkänd mark för en farlig flykt mot en osäker framtid är något som kännetecknar alla flyktingar, oavsett tid eller plats.

Låna, mixa, skapa
Någon undrar kanske om man får göra så här med andra konstnärers verk? Upphovsrätten är ett stort fält som jag enbart nosat flyktigt på. Det är så klart tillåtet att fotografera monument som står på allmän plats, såvida det inte finns något uttalat fotoförbud (och det finns nästan inte alls någonstans i vårt land).

Bilden, som finns fri att använda på internet, med s k Creative Commons-licens, innebär att fotografen som tagit bilden låter andra använda den fritt.

Däremot kanske montaget berör en annan del av upphovsrätten. Det handlar om de upphovsrättsliga värden som finns inbäddade i själva konstverket (Utvandrarmonumentet i detta fall) och som tillkommer upphovspersonen. Konstnären har ensamrätt att bestämma hur verket får användas.

Det finns en hel del riktlinjer när man använder sig av andra konstnärers verk. Bland annat ska upphovspersonen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Ett verk inte får ändras så, att upphovspersonens konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Verket får inte göras tillgängligt för allmänheten i sådant sammanhang som är kränkande för upphovspersonen. Upphovsrätt till ett verk gäller 70 år efter konstnärens död.

Karl-Oskar och Kristina
Tillbaka till Utvandrarmonumentet och Axel Olsson. Det skapades till minne av alla svenskar som emigrerade till Amerika på grund av fattigdom och nöd. Paret föreställer romanfigurerna Karl-Oskar och Kristina ur Wilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jag är lycklig ägare av en liten variant i patinerad gips.

Ett litet nätt monument.

Under min uppväxt var Axel en god vän till min familj. En kort period var han gift med min moster Greta (långt innan jag var född). Efter deras skilsmässa förblev de mycket goda vänner. Axel kom ibland hem till oss och hälsade på. Jag minns att han kunde få vår airedaleterrier Lukas att skratta!

Vad skulle Axel sagt om Moustafa Janos användning av Utvandrarmonumentet? Hade han känt sig kränkt? Hade han upplevt att hans verk framställdes i dålig dager? Tvärtom, tror jag! Han hade nog ansett att statyn fått förstärkt betydelse.

Jag tror att han sitter med ett glas whisky någonstans i himmelriket och observerar hur hans staty med ny teknik färdas runt i cyberspace för att nå nya betraktare och få ny tyngd och betydelse.