Bättre nörd än störd på Thorvaldsens!

Härförleden råkade jag i förbifarten berätta för en väninna att jag besökt Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Hennes spontana reaktion var något i stil med ”Men det är väl jättetråkigt?

Thorvaldsens museum, Köpenhamn. Bildkälla: Wikimedia.

För dig som inte vet: Thorvaldsens är ett museum med gamla marmorstatyer. Som förställer karaktärer ur den grekiska och romerska mytologin. Redan där gäspar nog de flesta. Tycker det är torrt och extremt insnöat. De skulle aldrig sätta sin fot på ett sådant ställe.

Vilken tur att ingen tvingar dem!

Marmor-mys

Alla behöver inte gilla det! Det finns folk som uppskattar det torra och gamla. Jag är en sådan person. Thorvaldsens är en plats för sådana som jag. Där finns lugnet och tystnaden. Det vackra och skickligt utförda hantverket.

Att vandra runt bland Venus, Herkules och Merkurius-skulpturer var ljuvligt för mig. Dessutom hade museet en väl fungerande ljudguide som berättade om de gamla myterna. Och i shopen köpte jag ett par egyptiska katt-örhängen.

Skulptur på Thorvaldsens museum.
Amor och Psyke, konstnär Bertel Thorvaldsen.
Egyptiska katt-örhängen som ibland kan ses dingla i mina örsnibbar.

Det är väl underbart att vi är olika. Och att det finns något för alla. Det gäller bara att hitta sin grej och dyka ner i den.

Vad gillar du? Har du något intresse som andra anser tråkigt eller nördigt? Hör gärna av dig med en kommentar! Nu tar Livet och konsten ett långt sommaruppehåll!

Bästa hälsningar Karolina

PS: Ett annat Köpenhamnstips fick du för ett tag sedan: Klunkehjemmet.

För mycket av det goda?

Har du någonsin känt dig vek och yr under ett besök på ett större konstmuseum?
Irrat runt på Louvren med bankande hjärta? Känt att synnerven fått för många intryck i Florens? Har du vacklat omkring på Prado svettig och snurrig?

Du kan ha drabbats av Stendhals syndrom!

Varning! Denna polyptyk (=tavla bestående av fler än tre pannåer) av Giotto finns i Santa Croce-kyrkan I Florens. Bildkälla: Wikimedia Commons.

1989 myntades begreppet Stendhals syndrom av den italienska psykiatrikern Graziella Magherini. Han döpte det efter den franske författaren Stendhal, pseudonym för Marie Henri Beyle (1783-1842).

Klubbad av konst
Diagnosen är omtvistad och verkar inte helt accepterad av psykiatrin. Men tanken är att det är en psykosomatisk sjukdom som kan orsaka snabba hjärtslag, yrsel och hallucinationer när en individ exponeras för konst. Vanligtvis om konsten är speciellt vacker, eller om en stor mängd konst är samlad på en plats, t ex i Florens.

Florens, ett farligt ställe? Bildkälla: Internet, Creative Commons

Den drabbade blir helt enkelt lamslagen och överväldigad av alla synintryck!

Det har även gjorts en skräckfilm på temat: The Stendhal Syndrome. Italiensk naturligtvis!

Hela filmen på Youtube

Konst-överdos
Många gånger har jag hastat igenom gigantiska utställningslokaler, fyllda av klassiska mästerverk. Men orken har tagit slut! Mjölksyran når synnerven och den konstupplevelse som skulle vara så underbar, intressant och stimulerande har gjort mig utpumpad.

Vis av erfarenheten har jag några strategier för besök på större konstmuseer:

  • Tänk kvalitet istället för kvantitet när det gäller konstupplevelser!
  • Gå en guidad visning eller använd en audioguide.
  • Om du inte kan gå på någon visning: Försök inte springa igenom alla avdelningar utan välj en specifik på förhand. T ex avdelningen för egyptisk konst på Glyptoteket i Köpenhamn. Strunta i resten med gott samvete. Sätt dig i museets café och ät en kaka och istället.
  • Många museer har idag utmärkta appar så att du i förväg kan orientera dig i vad du vill titta på. Ett exempel är Rijksmuseum (Amsterdam). Tyvärr har jag aldrig besökt stället In Real Life, men genom appen har jag kunnat få viss överblick. En vacker dag ska jag dit, utan att drabbas av Stendhal!

Hela Rijksmuseum i din hand!

Har du känt av dessa symtom någon gång? Vad har du för strategier för goda konstupplevelser? Skriv gärna och berätta!