Fjärilar i konsten: Gainsboroughs döttrar på fjärilsjakt

Låt oss idag gå tillbaka till 1700-talet och betrakta hur Thomas Gainsborough porträtterade sina döttrar. Vi befinner oss i en tid då lättsamhet, grace och förlustelser dominerade den rådande konststilen, rokokon.

En målning som visar Gainsboroughs döttrar i helfigur i en mörk omgivning.
Konstnären Gainsboroughs döttrar jagar en fjäril, olja på duk, 1756, National Gallery, London.

Vi förknippar oftast rokokon med ljuvliga och dekorativa bilder. Kort sagt, bilder där människor njuter lycka och välbehag. Men livets allvar lurade ändå i konsten. Exempelvis i denna målning.

Bilden av barndom

Motivet föreställer Gainsboroughs döttrar Margaret och Mary. Vi är mitt uppe i 1700-talet och en helt ny syn på barndomen har slagit igenom. Tidigare hade barn betraktats som ofärdiga vuxna. Alltså små vuxna som ännu inte funnit sin fulländade form. Dessutom ska vi komma ihåg att hälften av alla barn dog innan 5 års ålder vid denna tid. På så sätt var barndomen något som skulle överlevas så fort som möjligt.

Men med upplysningsfilosofen Rousseau kom en helt ny syn på barndom. Det blev en värdefull och speciell period. Barn skulle uppmuntras att vara barn, få leka och upptäcka omvärlden. Trots dessa vackra tankar var det ju massvis med fattiga barn som fortfarande framhärdade sin barndom i yttersta armod, med tunga arbetsuppgifter i hushållen och barnarbete i industrin. Emellertid tillhörde Gainsborough de lyckligt lottade i samhället. Därför kunde han anamma denna nya syn på barndomen.

Personliga tragedier

Trots det fick Gainsborough uppleva livets skörhet. Han fick själv flera barn, men bara Margaret och Mary nådde vuxen ålder. Resten av barnen dog. Med detta sagt kan vi ana konstnärens personliga förhållande till barndom och de högt älskade döttrarna som han så varsamt avbildat här.

Faror lurar på Gainsboroughs döttrar

Döttrarna befinner sig i en mörk omgivning och framstår i sina ljusa klänningar som ett slags ljusvarelser. Den yngsta, Margaret, sträcker ut handen för att gripa efter en fjäril i målningens vänstra del. Men fjärilen har satt sig i en tistelbuske. Således riskerar Margaret att skada sig. Den äldre systern Mary verkar hålla tillbaka lillasystern. Kanske vill konstnären visa att Mary redan tillägnat sig erfarenheter om livets faror och vill skydda den yngre.

Fjärilen är en rovfjäril, Pieris rapae, tidigare även benämnd som liten kålfjäril. En av våra vanligaste arter i Europa.

Tolkning

Kompositionen är intressant. På olika sätt kan vi läsa in symbolik om livets skörhet genom fjärilens närvaro. Dels återspeglas fjärilens färger i döttrarnas klänningar. Margaret, den yngsta, bär en vit klänning. Och vitt är ju en välkänd markör för renhet och oskuld. Hon är ännu inte märkt av livets faror.

Mary har däremot gul klänning, kanske ett tecken på att hon tillskansat sig viss erfarenhet. Dessutom håller hon ju Margaret i ett fast grepp. På så sätt bildar duon kompositionsmässigt ett par av fjärilsvingar. Deras skimrande sidenklänningar påminner också om hur ljuset reflekteras i en fjärils vingar.

Det är rimligt att anta att Gainsborough här försöker visa på barndomens skörhet. Och därtill att denna period är ett flyende tillstånd, likt en fjärils flykt. Och givetvis sina egna farhågor och oro över döttrarnas väl och ve.

Med facit i hand finns det även en slags inbyggd, sorglig förutsägelse i målningen av Gainsboroughs döttrar. Mary gifte sig med en tysk oboe-spelande kompositör som behandlade henne mycket illa. Det ledde till att hon bröt ihop. Paret skilde sig dock efter ett års äktenskap. Då flyttade Mary in hos Margaret, som förblev ogift resten av livet. De levde tillsammans ända in på ålderdomen.

Du kan se målningen på National Gallery i London.
Tack till Ulf Westerberg, som artbestämde fjärilen åt mig. Kolla in hans egna makrobilder av bland annat fjärilar.

Det var allt i dagens fjärilshåv!
/Karolina

PS: Jag har tidigare skrivit om en annan känd rokokomålning, Gungan.

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 13. Den erotiska rokoko-svanen attackerar.

Nu hettar det till! Idag befinner vi oss mitt uppe i den franska rokokon, som var en stilepok under 1700-talet. Man fokuserade på lättsinne, uppsluppenhet och det graciösa. Men man var också intresserad av det artificiella och bisarra. Leda och svanen är ett bra exempel på detta.

Lite naket, tack!

Konstnärer i alla tider har hittat ursäkter för att måla nakna damer. Därför har den grekiska och romerska mytologin varit en tacksam källa att ösa ur. Där finns en uppsjö av erotiska motiv och avklädda fruntimmer..

En målning som föreställer Leda och svanen.

Francois Boucher: Leda och svanen, 1742. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Leda och svanen

Googla dagens tema så får du se en massa tavlor som föreställer en kvinna som tycks ha erotiskt umgänge med en svan. Bisarrt minst sagt. Om du känner till storyn bakom blir det knappast mindre knäppt!

Leda var drottning och gift med kung Tyndaros i Sparta. Guden Zeus upptäckte Leda och uppfylldes av erotiska begär. Han förvandlade sig till en vacker svan. Dessutom fick han hjälp av Afrodite (kärlekens gudinna). Hon lät nämligen förvandla sig till en örn. Därefter satte de igång sitt skumma illdåd…

Stackars vackra svan!

Afrodite/örnen låtsades jaga den ”stackars” svanen som sökte skydd hos Leda. Påpassligt nog när hon badade i en flod, så hon var väl spritt språngande au naturel kan man tänka.

Äggkläckning

9 månader senare lade så Leda två ägg… Alltså, i mytologins värld är detta inget konstigt! Slutligen kläcktes två avkommor, från det ena ägget blev de gudomliga, från det andra mänskliga. Nog om detta. Nu har du storyn.

Bouchers versioner av Leda och svanen

Dagens två bilder visar hur en och samma konstnär, Francois Boucher, behandlat motivet. I den övre bilden syns Leda och väninna lojt vifta bort svanen.

I nästa bild (se nedan), har scenen förflyttats till en elegant 1700-tals-schäslong. Alltså en helt annan kontext! Leda ligger nästan avdomnad med en drömsk min, medan hon blottar sin vagina. Denna blir ivrigt studerad av Zeus/svanen. Ja, ni fattar… Explicit!

En målning som föreställer Leda och svanen.

Francois Boucher: Leda och svanen, ca 1740. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Mycket nöje!
Nästa gång blir det mer sedesamt.
/Karolina

PS: Här kan du läsa ett annat inlägg om en svan!

Relaterade inlägg

Gungan, del 1. Fragonard och ett erotiskt svingande.

Har du barnasinnet kvar? Gillar du att gunga? Låt oss då gunga oss genom några konstverk under de kommande fyra inläggen! Först ut kommer en målning som är oanständig utan att säga det rakt ut.

Känner du erotiken dallra i luften? Fragonards ”Gungan” från 1767. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Gungan

Vi börjar med en rokokomålning från 1767, Gungan av Jean-Honoré Fragonard. I likhet med många andra gulliga motiv från denna tid verkar motivet ytterst oskyldigt vid en första anblick. Vad ser vi egentligen? Jo, en vackert klädd kvinna som gungar. Hon har fått upp farten rejält. Hon tappar ena skon.

I gräset framför henne ligger en yngling. I dunklet till höger skymtar en äldre herre som tycks styra gungan med hjälp av två rep. Slutligen så finns det några putti med (så klart), i form av små statyer. Puttin till vänster, ovanför ynglingen, verkar söka ögonkontakt med kvinnan. Samtidigt manar han till tystnad med ett finger framför munnen. Den andra puttiskulpturen står i närheten av den äldre mannen.

Så, var är snusket?

Att gunga är väl ett barnsligt och oskyldigt nöje? Icke! När det gäller 1700-talet var målningar av detta slag ofta dubbelbottnade. På den tiden betraktade man en sådan här bild och fattade galoppen direkt. Gungans rörelse upp och ner, fram och tillbaka var en allmänt känd sexuell anspelning!

Snubben som ligger på marken kikar in under damens kjol. Intressant att notera är att han ligger i en mycket snarlik pose som Michelangelos Adam i Sixtinska kapellet. Och vi vet ju vad som hände Adam efter att han smakat äpplet…

Michelangelos ”Adams skapelse”, takmålning i sixtinska kapellet. Utförd ca 1508-1512. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Gungan på beställning

Målningen ska ha varit ett beställningsarbete. Dramatikern och låtskrivaren Charles Collé beställde motivet som skulle föreställa hans älskarinna. Bakom damen skulle det stå en biskop och putta på henne för att få upp farten.

Uppdraget att måla gick först till konstnären Gabriel François Doyen. Men denne tackade nej. Han tyckte att motivet var för magstarkt! Därför överlämnade han uppgiften åt Fragonard som utförde målningen (men någon biskop verkar det inte ha blivit).

I alla tider…

Så vad lär vi oss av detta? Folk har alltid varit intresserade av sex! Men på 1700-talet använde man symbolspråk och metaforer.

Vilka bilder använder vi idag för att beskriva samma sak? Är de lika förfinade och eleganta? Jag tycker att erotiska bilder har blivit trist skåpmat i vårt samhälle. Var är raffinemanget? De spännande anspelningarna som måste avkodas?

Vad tycker du om Fragonards målning? Har du något favoritkonstverk när det gäller erotiska undertoner? Skriv gärna och kommentera!

Läs mer om Fragonards målning på engelska Wikipedia

Hälsningar
Karolina


PS: Denna spaning ingår i en serie om gungande i konsten. Du kan läsa de andra spaningarna här: Om Renoirs gunga, om Kenneth Nolans Swing och slutligen samtidskonst av Maja Hasager.

Relaterade inlägg

Rolig rokoko med Waldemar

Vill du ha skoj, se fantastisk konst och dessutom lära dig en massa av bara farten ska du spana in serien Rokoko som Kunskapskanalen just nu sänder. Den ligger på SVT Play fram till juli 2017.

Waldemar Januszczak förklarar skillnaden mellan barock och rokoko med hjälp av snäckor.

Rokokon är en stilperiod som varade ca 1700-1790. Den brittiske konsthistorikern och konstkritikern Waldemar Januszczak är i sitt esse när han guidar oss genom rokokon utifrån tre olika infallsvinklar: Resor, Nöjen och Galenskap.

Waldemar Januszczak är en pedagog av stora mått när han gör denna stilepok tillgänglig för oss. Han har en briljant förmåga att plocka fram essensen ur konsthistorien och leverera den med underbar humor.

Dessutom bjuder han på sig själv!

I första avsnittet (Resor) bestiger han flåsande en jättelång rokoko-trappa i Tyskland. Han ger oss rokoko-boktips och besöker vallfartskyrkan Viertzehnheiligen i Bayern. Han sitter i en båt och förklarar skillnaden mellan renässans, barock och rokoko med hjälp av pärlor och snäckor.

Sen hastar han entusiastiskt fram genom Venedigs gränder och visar hur konstnären Canaletto anpassade sina tavlor efter den nya tidens penningstarka resenärer. Alltså de besuttna som gett sig ut på en Grand Tour (bildningsresa). Han demonstrerar Canalettos smarta drag att använda en camera obscura för att snabba på produktionstakten.

Med sin vandringsstav i högsta hugg stapplar han fram på kullerstenarna i Albrechtsburg och berättar om den galne August den starke. Han var furste av Sachen och kung av Polen och torskade på kinesiskt porslin. Man häpnar, imponeras och dras med. Sällan är konstdokumentärer så här vitala och roliga.

Mycket nöje!

PS: I ett annat inlägg skriver jag om en känd målning från rokokon, Gungan. Läs det gärna!