Växter i konsten, del 11. Midsommar med 7 sorters blommor från konsten

Dags för midsommar, denna underbara högtid! Därför plockar jag med glädje 7 blommor ur konsten, till en minst sagt brokig bukett att lägga under kudden.

Traditionen att fira årstidens ymniga växtlighet har anor mycket långt bak i tiden. Midsommar är fortfarande härligt hednisk. Således finns en stark koppling till naturens krafter. Därför har blommor och växter en central roll i denna ljuva högtid.

Solros

Först ut i buketten, blir en blomma som är svår att ignorera för en konsthistoriker: Det blir en stabil solros av Vincent van Gogh. Ingen kan påstå att van Gogh var botaniskt intresserad. För honom var motiven mest en anledning att få måla. Men om vi konsulterar ett symbollexikon, lär vi att solrosen står för dyrkan och tillbedjan. Eftersom den slaviskt följer solens gång, symboliserar den blind kärlek och beundran. Men den står samtidigt för opålitlighet, eftersom den ständigt byter läge!

Solrosor av Vincent van Gogh, 1889.

Vit iris

Nu plockar jag en blomma målad 1930 av Georgia O´Keeffe. En vit iris. Det cirkulerar en villfarelse att denna konstnärs blomsteravbildningar skulle symbolisera vaginor. Konstnären själv framhärdade i att hennes blomstermålningar inte alls hade med kvinnokroppen att göra, utan var rena rama blomsterstudier.

Trots det, är det fortfarande ett väldans tjat om vaginor, när O´Keeffe kommer på tal. Det beror på att hennes blivande make, Alfred Stieglitz, 1919 kom med detta påstående, som envist biter sig fast och begränsar tolkningen.

Vit iris av Georgia O´Keeffe, 1930.

Hibiskus

Nu snattar jag några blommor från Andy Warhol. Han brukade själv sno bilder från andra, för att använda i sin egen konst. Denna bild kallade han helt enkelt ”Flowers” och förlagan var ett svartvitt fotografi i tidningen Modern Photography, från 1964. Den ursprungliga bilden hade fotograferats av Patricia Caulfield, som sedermera stämde Warhol för stölden.

Flowers av Andy Warhol, 1964.

Kallor

Beskåda dessa utsökt ljussatta och skarpt återgivna kallor! De är fotograferade av en riktig mästare, nämligen Imogen Cunningham. Hon var en del av den banbrytande fotografgruppen f/64 (f betyder flare=bländare och 64 är den allra minsta bländaren, vilken ger det största skärpedjupet). Denna grupp, bildad på 1920-talet, var känd för maximal skärpa och medvetna bildbeskärningar. Men motiven var ofta vardagliga. Genom att tillägna vardagliga objekt så stor omsorg, blev motiven, trots sin enkelhet, skildrade som fascinerande ting.

2 kallor av Imogen Cunningham, 1920.

Önskeväxten: Järnek

Det har kommit önskemål om järnek här på bloggen, vilket har satt min konstvetar-panna i djupa veck! Efter idogt letande visar det sig att den grekiska guden Dionysos förknippas med järneks-kvistar. Här har jag lyckats identifiera Dionysos med järneks-kvistar på en en så kallad kylix. Alltså en vinbägare på fot, i detta fall med dekor av Hermaiosmålaren, ca 520 f Kr.

Kylix med motiv av Dionysos med järneks-kvistar. Ca 520 f Kr.

Tulpan

Vad vore min personliga bukett utan en ljuvlig tulpan? Jag väljer så klart ett exemplar av formgivaren Josef Frank. Han var österrikare men verksam i Sverige och knuten till Svenskt Tenn. Han var mycket intresserad av botanik och designade massor med blomstermönster. Hans tulpanmönster är ett av de mer kända.

(Jag har tidigare skrivit ett inlägg om tulpaner, läs det gärna)

Tulpaner av Josef Frank.

Murakamis blomma

Slutligen vill jag plocka en blomma ur samtiden, men det är inte helt lätt. Det finns faktiskt inte så mycket iögonfallande som lockar mitt skönhetstörstande öga. Det får bli något publikfriande, helt enkelt.

Den japanska konstnären Takashi Murakamis blomma såg dagens ljus 1995. Efter det har det färggranna blomstret gjort segertåg inom både konstvärlden, modevärlden och musikvideovärlden. Kända varumärken som Louis Vuitton och Vans har använt den.

Murakamis blomma kan verka glättig och populistisk. Men som med mycket japanskt finns det en mörk och våldsam aspekt i det hela. Murakami menar, att det japanska folket bearbetar sitt trauma efter andra världskriget genom söta och våldsamma kulturyttringar. Exempelvis så råkar blomman illa ut i Billie Eilish musikvideo (regisserad av just Murakami).

Blommor av Takashi Murakami.

Vet ni vad, nu är det midsommar och detta var sista inlägget i serien om växter i konsten. Nu tar Livet&Konsten ett långt och ljuvligt sommaruppehåll!

Ha en skön midsommar!
Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 8. Metoden cyanotypi och Anna Atkins

Idag vill jag kort berätta om Anna Atkins (1799-1872). Många anser att hon var den första personen i historien som skapade en fotobok och den hade växter som motiv. Atkins gjorde det med hjälp av en teknik som heter cyanotypi.

Fotografisk bild föreställande en blomma, gjord med metoden cyanotypi. Blomman avtecknar sig som en vit siluett mot en blå bakgrund.
Orientalisk vallmo. En av Anna Atkins cyanotypier. Jag köpte detta vykort på V&A i London.

Atkins växte upp i Kent. Hon lärde sig mycket om naturvetenskaper av sin far och samlade själv olika typer av växter, som hon torkade. Både hennes far och hennes make kände Henry Fox Talbot. Han experimenterade med att ta fram fotografiska metoder och visade detta för dem. Anna Atkins började också att laborera. På så sätt förenade hon intresset för botanik med intresset för fotografi. Hon använde de växter hon samlade för att skapa bilder, som sedermera trycktes i böcker.

Cyanotypi, ljus och skugga

Metoden cyanotypi existerar än idag och är ett enkelt och roligt sätt att skapa bilder. Det hela går ut på att placera föremål på en speciell sorts papper som är känsligt för solens UV-strålar. I likhet med metoden fotogram använder man alltså ingen kamera. Trots det, är detta en fotografisk metod. Fotografi betyder ju att ”skriva med ljus”.

Således är det UV-strålar som belyser pappret, och där föremålet hindrar ljuset, uppstår en skuggbild. Slutligen, när exponeringen är klar, framkallar man bilden genom att lägga pappret i vatten. Efter några minuter är det färdigt!

Ett svartvitt fotografi som föreställer Anna Atkins, klädd i lång, bylsig klänning.
Anna Atkins, fotograferad 1861. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Metoden heter både cyanotypi och sunprint idag. Följande video visar hur enkelt det är.

I och med detta inlägg har växter rent konkret gjort avtryck i den västerländsk konsthistorien. Det har skett genom skuggbilder på ett ljuskänsligt papper. På konstvetenskapligt språk kallas detta ett ”indexikalt tecken”. Allstå något som försvunnit från bilden, men lämnat kvar ett spår.

Ha det bra!
/Karolina



PS: Jag har tidigare skrivit om ett annat experimenterande i fotografins barndom. Läs inlägget om Eadweard Muybridge.

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 6. Barocken och högkonjunktur för botaniska motiv

I förra inlägget beskrev jag hur snabbt naturvetenskaperna växte under renässansen. Det ledde till ett stort intresse för att systematisera och avbilda växter. Därför är vi idag mogna att ta klivet in i barocken, då intresset för växter i konsten bokstavligen maximeras.

Stilleben med blommor i vas, av Christoffel van den Berghe, 1617. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Barockens blommor

Tidsmässigt befinner vi oss på 1600-talet och början av 1700-talet. Jämfört med renässansens växtavbildningar kan man säga att barocken är bombastisk (milt sagt) i sitt uttryck. Således är det fler växter, underligare kombinationer, ymnigare växter och framförallt så bildar växterna nu en helt ny genre: blomsterstillebenet. Denna genre blir gigantisk och väldigt populär bland konstköpare, i den tid som kallas den holländska guldåldern. Det var en period på 1600-talet med Holland som den främsta handelsnationen i Europa. Då gjordes en massa framsteg inom vetenskaperna och konstnärer framställde fantastiska bilder.

Trädgårdsodling blev nu en fritidssyssla för de rika. Man började skapa blomsterböcker som skulle inspirera odlandet. Konstnärer illustrerade vackra bilder till dessa böcker. Växterna i konsten hade nu som syfte att behaga, inspirera och visa skönhet. Men inte bara det…

Tidens flykt och alltings förgänglighet

Det holländska blomsterstillebenet har ofta vad konstvetare kallar ”vanitas-aspekt”. Det innebär, att det avbildade motivet har en symbolik som påminner om livets ändlighet och alltings förfall. Således avbildade konstnärerna blommor som var på gränsen att blomma över. Ibland har några blomblad fallit av, kanske sitter en snigel och mumsar på ett blad, ibland har några blad gulnat. Allt för att påminna om tidens förlopp. Bitterljuvt, skulle man kunna säga!

Dessutom hade varje art sin egen speciella symbolik. Exempelvis stod vallmo för Kristi lidande, liljor för renhet och solrosor för tro. Men blommorna kunde också knyta an till ett allmänt, allegoriskt idéinnehåll. Exempelvis associeras blommor med blomstergudinnan Flora och frukter med trädgårdsgudinnan Pomona.

Själv är jag extremt svag för denna typ av stilleben. Och de måste ses i original! Jag vet att konstvetare säger detta om alla sorters konst, men ärligt talat, dessa fantastiska målningar fullkomligt vibrerar av liv när man står framför dem… Därför vill jag i sammanhanget nämna den nederländska konstnären Rachel Ruysch (1664-1750), vars bilder jag återger här.
Se själv!

En typisk oljemålning från barocken med en mängd olika blommor samlade i en frodig bukett. Man ser även en larv och en fjäril.
Konstverk av Rachel Ruysch, 1698. Bildkälla: Wikimedia Commons.
En oljemålning som föreställer en mängd olika blommor i en glasvas på ett marmorbord.
Konstverk av Rachel Ruysch, 1745. Bildkälla: Wikimedia Commons.

En intressant detalj från denna tid är att blomsterkonstnärerna inte målade utifrån riktiga blommor. De studerade istället andra konstnärers avbildningar, beskrivningar och botaniska illustrationer. Det kunde få till följd att buketter med olika arter stod i blom samtidigt, trots att det var arter som hade vitt skilda blomningsperioder! Således anpassade konstnärerna växterna för estetiska och symboliska syften.

Barockens botaniska illustrationer

Förutom blomsterstilleben var det populärt med botaniska illustrationer under barocken. Därför vill jag även nämna den tyska konstnären Maria Sibylla Merian (1647-1717). Hon kombinerade växter och insekter i sina illustrationer.

En illustration som visar en papegojtulpan och några andra blommor mot en vit bakgrund. Längst ned i bild syns även ett par larver.
Illustration av Maria Sibylla Merian, okänt tillblivelseår. Bildkälla: Wikimedia Commons.
En botanisk illustration med fjärilar, puppa och larv på en växt.
Illustration av Maria Sibylla Merian, 1705. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Tulipomanin

Slutligen vill jag nämna tulipomanin som utbröt i Holland på 1630-talet. Den intensiva perioden har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, läs det gärna!

Det var dagens blomsterfångst!
Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 5. Den stora tuvan av Dürer.

Förra gången skrev jag om eleganta, vita liljor. I dag blir det ett tvärt kast till en mycket känd tuva med ogräs, målad av Albrecht Dürer 1503.

En målning som avbildar en mängd gröna växter mot en ljus bakgrund. Man ser olika typer av blad och strån. I förgrunden är jorden genomlyst så att vissa av växternas rötter syns.
Den stora tuvan. Konstnär Albrecht Dürer, 1503.

Otroliga ogräs av Dürer

Titta på växterna! Många kallar det för ogräs. Vi ser arter som groblad, teveronika, rölleka, maskros m.m. Följaktligen inget särskilt spektakulärt. Ändå berör bilden mig mycket. Det är vackert att konstnären riktat blicken ner mot det mest oansenliga, och ägnat motivet stor omsorg. Dürer har avbildat varje blad individuellt och har uppmärksammat minsta strå.

Jag fick upp ögonen för denna bild när jag läste konsthistoria 2017. Vår lärare sa, att detta var första gången som en konstnär avbildat ogräs. Bilden är en akvarellmålning. Alltså målat med fin vattenfärg på papper. Vi befinner oss tidsmässigt mitt i renässansen, bilden är daterad till 1503.

Världen upptäcks, från det lilla till det stora

Det var en tid då naturvetenskaperna växte snabbt, t ex zoologi och botanik. Man upptäckte nya sjövägar och nya kontinenter. Västvärlden började kolonisera. Det vill säga plundra och skövla föremål och växter från främmande länder.

Man hade ett stort intresse för världen och allt vad den innehöll. Vetenskapen ville ordna världen och systematisera den. Man dokumenterade växter i botaniska illustrationer. Därför kan man säga att växterna är väldigt populära som motiv under denna tid. Men ”Den stora tuvan” är ingen botanisk illustration. I sådana är varje art avbildad för sig. Istället har Dürer avbildat ett litet ekosystem och försökt skildra en miljö.

Albrecht Dürer var en renässansman i ordets rätta bemärkelse. Alltså både en vetenskapsman och konstnär. Han var en tysk målare, grafiker, geometriker och konstteoretiker. Många jämför honom med Leonardo da Vinci.

Utebliven träff med tuva

När jag var i Wien för några år sedan (läs om mina eskapader här), ville jag se målningen. Den finns på museet Albertina. Det visade sig att museet förvarar den dold i sina samlingar. Alltså visar man inte den för allmänheten. Förmodligen är den nu 500 år gamla akvarellen för skör för att ställas ut. Den måste bli omhändertagen på bästa sätt. Precis som vi måste ta hand om den natur vi fördärvat.

Bästa hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg


Växter i konsten, del 3. Akantus – en riktig blockbuster

Om du ser ett växtornament med flikiga blad någonstans i konsten, kan du vara ganska säker på att det är akantus. Alltså, detta är riktigt poppis planta när det gäller dekor i konsten. Sorry ormbunkar, murgröna och alla andra vackra bladväxter, men i konsthistorien är denna växt herre på täppan!

Fotografi som visar ett grönskande akanthusblad.
Acantusblad. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Akantus är en medelhavsväxt med flikiga blad, liknande tistel eller vallmo. Dess popularitet i konsten började under den grekiska antiken. Cirka 400 f Kr började de gamla skönhetsälskande grekerna att använda akantus som dekor, bland annat på ”kapitäl”. Kapitäl är den översta delen på en kolonn.

Fotografi som i detalj visar översta delen av en gammal grekisk kolonn med akanthusornament i kapitälet.
Ett korinthiskt kapitäl. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Två av de fem klassiska kolonnerna i grekisk och romersk arkitektur (eller ordningarna som man säger på konstvetenskapiska) har dekor av akantus. I likhet med den korintiska ordningen så har även kompositordningen akantus i kapitälet (men skillnaden mellan korintisk och komposit var enligt vår lärare så diffus, så vi behövde aldrig försöka lära oss det – puh, vilken tur!).

Akantus genom tiderna

Också i medeltidens, renässansens och 1800-talets konst var växten megapopulär. I likhet med de gamla grekerna och romarna så använde man akantusen ofta på arkitektoniska detaljer. Men även i skulptur, sniderier, tapeter och tygmönster.

En svartvit illustration som visar hur akanthusbladet stegvis har förändrat form genom tiderna.
Denna illustration visar hur akantusornamentet förändrades genom tiderna: a=grekisk, b=romersk, c=byzantinsk, d=romansk, e och f=gotisk, g=renässans, h och i=barock, j och k=rokoko. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Sida ur den berömda bönboken Très Belles Heures de Notre-Dame de Jean de Berry, från 1412-1416 (gotik). Bildkälla: Wikimedia Commons.
Detalj.
Ett tapetmönster med slingrande akanthusblad i olika gröna toner.
Tapet av William Morris, 1875. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Rökelsehållare i bloggerskans hem. Naturligtvis akantus!

Så lägg namnet akantus på minnet, jag garanterar att du kommer att kunna glänsa inför dina bekanta när du på en stadspromenad kan urskilja växten i en dekor.

Ha det bäst!
/Karolina

PS: Om du missat de tidigare inläggen i serien så hittar du dem här (introduktion) och här (om floror).

Relaterade inlägg