Veckans pausfågel: 2 x Ganymedes eller ”Snyggaste snubben tvångsrekryterad av örn till himmelsk juice-bar”

Idag ska jag göra något kul! Nämligen att presentera två konstverk som visar samma motiv. Det handlar om myten om Zeus och Ganymedes, skildrad i olika material, olika tillkomstår och av olika konstnärer.

Först en kort-kort version om Ganymedes-myten. Det är återigen ”big boss” Zeus (romarna kallade samma gud Jupiter) som hittar på fiffigt fuffens. Allt för att få sin amorösa vilja igenom.

Förra gången jag skrev om Zeus så förvandlade han sig till en svan för att få ligga (läs inlägget här). Denna gång förvandlar han sig till en ståtlig örn.

Thorvaldsens version till vänster, Rembrandts till höger. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Zeus spanar in underskön yngling

Ja, det handlar alltså om en berättelse med erotiska undertoner. Guden Zeus får syn på den ursnygge trojanska prinsen Ganymedes. Och blir fullständigt betuttad. Zeus tänker kanske ”Honom ska vi ha” eller ”Så himla festligt att ha en sån snygging uppe i gudaboningen att servera nektar ur ett kärl”. Alltså, lite som kungens ”kaffe-flicka” fast istället ”nektar-kille”. Nektar var gudarnas egna dryck, förresten. Det var nämligen nektar som gjorde dem odödliga.

Ökända örntricket

Och som vanligt så använder Zeus en väl beprövad metod för att komma sitt offer nära. Han förvandlar sig till en fågel.

Detta att byta skepnad är vardagsmat i gudaberättelserna. Den romerska skalden Ovidius (43 f kr-17/18 e kr) skrev sin berömda skrift Metamorfoser. I den beskrivs alla turer kring gudar som förvandlar sig själva och andra till både djur och växter.

Även greken Homeros hade beskrivit samma story, fast mycket tidigare (ca 800 f kr). Och Vergilius (70-19 f kr) gjorde det också. Alltså en omtyckt och välkänd berättelse, kan en anta.

Thorvaldsens tappning

I inledningen lovade jag att visa olika versioner av denna story. Och jag väljer att börja med den senast tillkomna. Av den anledningen att den känns mest äkta mot den ursprungliga berättelsen. Här är danske skulptören Bertel Thorvaldsens version i marmor, från 1817.

Finns att beskåda på Thorvaldsens museum i Köpenhamn, som jag skrivit om tidigare, läs inlägget här.

En marmorskultur som visar en örn och den unge mannen Ganymedes. som sitter på huk och serverar nektar ur en liten skål.
Zeus och Ganymedes, av Bertel Thorvaldsen 1817.

Spana in hur snygg och serviceinriktad Ganymedes är i denna version. Och hur barsk Zeus framstår, då han med sin skarpa näbb slurpar i sig av nektarn i skålen. Förra nektarservitrisen, Hebe, hade blivit avskedad eftersom hon spillt den gudomliga drycken. Kanske visar scenen ovan rentav ett praktiskt arbetsprov?

Rembrandts bångstyriga bebis

Nu till nästa version! Självaste Rembrandt målade denna ”räliga” målning redan 1635. Här är Ganymedes en skrikande och bångstyrig bebis, som kissande norpas bort av Zeus. Därmed kan det knappast handla om en skildring med erotiska undertoner.

En oljemålning som visar en  stor örn som flyger med en storvuxen bebis i näbben. Bebisen är Ganymedes.
Zeus och Ganymedes, av Rembrandt 1635. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Varför Rembrandt skildrar temat så här finns det ingen definitiv förklaring till. Men Ganymedes-myten lär i Holland ha använts som förklaring, när ett barn dog alltför tidigt.

Arvet från antiken

Som konstvetare kan en ha mycket nytta av att kunna lite antik mytologi. På så sätt kan en avkoda mycket när en vandrar runt och spanar konst, t ex på gamla museer. Just denna myt avbildar ovanligt nog ett gay-tema. Men eftersom berättelsen kommer från antiken, hade tydligen kyrkan överseende med att konstnärer ägnade sig åt motivet.

Och här kommer ytterligare Ganymedes-skildringar… Bildkälla: Wikimedia Commons.

Har du någon favoritberättelse ur de gamla myterna? Berätta gärna genom att välja ”Kommentera” nedan.

Relaterade inlägg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *