Veckans pausfågel: Två snubbar med rovfåglar i Haag

I november 2019 besökte jag museet Mauritshuis i Haag. Det är ett museum som främst fokuserar på den holländska guldåldern. Alltså perioden på 1600-talet då landet var en ledande handelsnation i Europa. I en av salarna hänger två mansporträtt målade av en mycket känd konstnär, Hans Holbein den yngre.

Rum 7 på Mauritshuis

Porträtten hänger bredvid varandra i rum 7. Du kan såklart besöka rummet virtuellt. Mauritshuis var först i världen med att göra en ”gigapixel-variant” av sin samling. På så sätt kan du ta del av deras skatter, bland annat Flicka med pärlörhänge av Vermeer, samt The Goldfinch av Carel Fabritius (som jag redan skrivit om tidigare).

Fördelen med att verkligen ”gå runt” digitalt är att man får en god känsla av konstverkens fysiska storlek. Nog om det. Så här ser rum 7 ut:

Mauritshuis, rum 7.
Rum 7, där dagens porträtt hänger sida vid sida. Vyn kommer från Mauritshuis digitala gigapixel-tour.

Konstnären Hans Holbein var tysk, men flyttade för gott till England 1532. Hans porträtt var mycket poppis bland aristokratin. Och nu ska vi titta närmare på hur två snubbar för nästan 500 år sedan ville framställa sig i bästa dager med hjälp av herr Holbeins skicklighet.

Porträtt av Robert Cheseman, 1533

Just den här mannen, Robert Cheseman, var chefs-falkonerare hos självaste Henry den 8:e. Alltså en väldigt ärorik position.

I bilden ser vi Robert smeka jaktfalken med en öm gest, samtidigt som han blickar fokuserat ut ur bilden till vänster. Holbein var en mästare på att måla fina texturer, vilket särskilt syns i fjäderdräkten och kläderna.

Oljemålning som visar en halvbild av en adelsman.
Hans Holbein, porträtt av Robert Cheseman, 1533. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Okänd adelsman med hök, 1542

Detta lilla porträtt mäter ynka 24×19 cm. Det är en oljemålning på träpanel, vilket vid denna tid fortfarande var gängse underlag att måla tavlor på. Att måla på duk hade ännu inte slagit igenom.

Hans Holbein, porträtt av okänd adelsman, 1542. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Emellertid är inte mannen på bilden identifierad. Men hans utseende, fina klädsel och guldring avslöjar att han tillhör överklassen. Dessutom sysslar han med jakt, vilket höken avslöjar. Förmodligen är det en duvhök, tror en av mina källor inom fågelvärlden.

På bilden har mannen tagit av hökens hätta. Därmed får vi se den mäktiga rovfågelns respektingivande profil. Detta förstärker ytterligare mannens pondus.

Respektingivande rovfåglar

I dessa båda bilder anger rovfåglarna att de avbildade tillhör överklassen och att de sysslar med jakt. Därmed skriver dessa karlar in sig i en bildtradition som skänker status. Men fåglarna tillför även ytterligare dimensioner till de avbildade. Genom sitt mäktiga utseende, skarpa näbbar och kraftiga klor, signalerar de makt och beslutsamhet.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag har redan tidigare skrivit om ett annat Holbein-porträtt: Dam med ekorre och stare.
PS 2: Om du vill veta mer om träpaneler, så har jag i ett annat inlägg intervjuat en forskare, Johannes Edvardsson, som arbetat med att datera sådana.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Stephen Gill och The Pillar

Ni som känner mig eller följer bloggen vet vid det här laget att jag har en specialitet. Nämligen ”fåglar i konsten”. I dag berättar jag om konstnären Stephen Gill och hans fågelprojekt The Pillar.

Stephen Gill är en samtidskonstnär verksam på Österlen. Han kommer från Bristol och arbetar med fotografiska projekt som ofta tar väldigt lång tid. Jag träffade honom och han berättade om sitt projekt The Pillar. Och han gav mig också boken The Pillar, som är resultatet av ett fyra år långt konstprojekt om fåglar.

Vad händer…

…när en samtidskonstnär utan några kunskaper om fåglar, vill locka ner fåglar från himlen för att fånga dem med kamera?

Resultatet blir en typ av fågelbilder vi inte är vana vid. Stephen Gills bilder är kaotiska, oskarpa, med fåglar i märkliga positioner, tilltufsade och ofta kraftigt beskurna. Alltså långt ifrån de perfekta bilder naturfotografer så ofta eftersträvar. Ändå låter Gill betraktaren komma fåglarna nära.

Stephen Gill

Gill är bosatt utanför Glemmingebro i Skåne sedan 2014. Han ställer regelbundet ut internationellt. 2015 fick han idéen att undersöka vad som egentligen pågick i det ödsliga landskapet runtomkring hemmet. Nära kanten av ett fält slog han därför ner två träpålar, ca 1,5 m höga. På den ena stolpen monterade han en kamera med rörelsedetektor kopplad till självutlösare. Tanken var att de fåglar som landade på den andra stolpen skulle utlösa detektorn själva och därmed ta en selfie.

The Pillar

Projektet fick namnet The Pillar. Första gången Gill vittjade kameran blev han överväldigad. Det hade fungerat! Metoden att rigga självutlösare är alls inte ny inom naturfotografi. Det som är unikt för The Pillar, är att Gill fullständigt tog bort övrig styrning av bildresultatet. Till och med fokus är ställd en bit bortom stolpen. Därmed är de flesta fåglar oskarpa. Gills fåglar framställer sig på sätt och vis sig på sina egna villkor, som självständiga varelser med sina egna förehavanden.

En gråkråka. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Det skulle visa sig att det pågick väldigt mycket på det där vidsträckta fältet. De flesta fåglar som landade på stolpen var helt okända för Gill. Några av arterna var kungsörn, törnskata, gråsiska, stenskvätta, sävsparv, häger, pilfink, jorduggla och tornfalk. Och självklart en mängd kråkor och ormvråkar.

En flock starar. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Landskapet är alltid detsamma, men aldrig likadant. Visserligen återkommer årstiderna cykliskt, men de unika ögonblick då fåglar landar på stolpen påminner oss om dynamiken i vår existens. I Skåne förekommer 192 av Sveriges 250 fågelarter. I boken The Pillar presenteras 23 av dem.

Gill arbetade med The Pillar fram till 2019. Då stod resultatet klart i form av en bok, med ett finstämt förord av Karl Ove Knausgård. Metoden är typisk för Gill: långa projekt, där han tar ett steg tillbaka som fotograf och låter världen spela upp sig själv inför kameran.

Kärrhök. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Böcker som konstverk

Ofta djupdyker han i ett ämne över lång tid och presenterar projekten i bokform, via hans eget förlag Nobody Books. Böckerna utgör självständiga konstverk, med formgivning och kvalitet utöver det vanliga. The Pillar blev utvald till 2019 års upplaga av Svensk bokkonst.

Som bilddokument skildrar The Pillar en mängd fåglar i ett landskap. Men projektet pekar även på något oerhört viktigt: att vi måste förstå naturen på dess egna villkor. Vi människor kanske bör ta ett steg tillbaka och fundera över hur vi i fotografi skildrar naturen. Speglar våra bilder en mänsklig härskarblick, eller öppnar de upp för ett helt annat förhållningssätt till vår gemensamma livsmiljö?

Bästa hälsningar
Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Två fåglar i en smäll med Paris dom

Målningen Paris dom, av Peter Paul Rubens, innehåller både en påfågel och en uggla. I detta inlägg spanar vi på dessa fåglar som båda är attribut till antika gudinnor.

Målningen Paris dom av Peter Paul Rubens.
Paris dom, av Peter Paul Rubens från 1636. Bildkälla: Wikimedia Commons. Tavlan finns att beskåda på National Gallery i London.

Paris dom

Kanske har du hört om myten kring bilden. Kortfattat:

Det ska bli bröllop. Gudinnan Eris blir INTE bjuden. Eris blir sur. Hon tänker sabba bröllopsfesten. Därför kastar hon in ett gyllene äpple på partyt, med inskriptionen ”Till den vackraste”. Och naturligtvis uppstår tjafs. Gudinnorna Minerva (vishetens och krigskonstens gudinna), Venus (kärleksgudinnan) och Juno (gudarnas drottning) börjar gagga om vem som är snyggaste guzzen.

Herden Paris blir ombedd att döma i denna spontana skönhetstävling. Men inte är det fair play. Damerna försöker alla muta Paris. Bästa mutan har Venus. Hon utlovar den vackraste kvinnan på jorden till Paris. Nämligen den Sköna Helena. Trots att denna redan är gift med kungen av Sparta, Menelaus.. Men, men… Venus vinner alltså och det är upprinnelsen till trojanska kriget.

Paris vill givetvis se damerna näcka, så de lättar på sin klädsel inför domaren.

Fåglar som attribut

Att lära sig lite gudar och deras attribut kan vara väl värt mödan för en konsthistoriker. Det beror på att otroligt många motiv i den västerländska konsten avbildar de klassiska myterna. Med hjälp av attributen kan man identifiera gudarna.

Så om du ser en kvinna med hjälm, vapen och en uggla, är det Minerva. I Rubens målning sitter den lilla ugglan uppe i trädet och identifierar på så sätt Minerva.

Minervas uggla.

Och påfåglar är gudinnan Junos attribut. Hon färdas ofta i en vagn dragen av påfåglar. Flott ska det vara! I målningen står påfågeln på marken intill Juno.

Junos påfågel.

Även tidigare har jag skrivit om några antika myter. Läs gärna om Leda och svanen samt Zeus och Ganymedes.

Det var allt för idag!
Lina

Relaterade inlägg

En rolig och uppkäftig affisch av Sture Johannesson

I dag berättar jag om en affisch jag fick av konstnären Sture Johannesson (1935-2018). Affischens budskap beskriver ett kungligt dilemma. Om du är rojalist ska du kanske inte läsa vidare…

Det måste ha varit en dag 2016. Sture Johannesson rullade in på sin permobil i konsthallen där jag arbetade. Därpå överräckte han en särskild gåva till mig. I en papperstub låg en minst sagt uppkäftig affisch, signerad konstnären själv. Jag blev överförtjust över den speciella presenten.

Men faktum är att själva affischen ännu inte hamnat på någon av mina väggar. Jag tycker helt enkelt inte att den passar in. Än så länge bidar den sin tid, instoppad i papptuben.

En affisch som består av både text och bild. Bland annat en blåtonad bild på kungen med Viktoria i dopklänning, en mängd miniatyrbilder på bebisar samt ett oidentifierbart ansikte.
Affischen jag fick av Sture.

Prinsdilemma

Sture Johannesson var en flitig stammis på konsthallen där jag arbetade. Nästan varje dag rullade han in med sin permobil för att socialisera med oss som jobbade där. På så sätt fick jag under årens lopp lyssna till många av hans funderingar.

Exempelvis var han präglad av en svår uppväxt. Därför hade han många sorgliga berättelser från barnhemmet där han växt upp. Men även dusterna med det svenska konst-etablissemanget hade satt sina spår. Trots det var han inte bitter utan det verkade mest som att han hade ett behov av att berätta.

Anti-rojalistiske Sture Johannesson

En dag kom vi att tala om prinsessan Estelles dop. Sture vistades vissa tider på ett vårdhem. Han berättade hur han där bevittnat hur vårdpersonalen följt Estelles dop på TV. Den lilla prinsessan döptes 2012 under pompa och ståt. Men för Sture blev det en absurd krock att se vårdpersonalen följa Tv-bevakningen. Dessa hårt slitande och lågavlönade vård-andar hade ju egna barn. Var inte dessa lika mycket värda som Estelle? Varför skulle vissa ungar vara priviligierade från födseln? Varför detta ståhej kring Estelle?

Hela apparaten kring monarkin stack i Stures ögon. Jag kunde inte annat än hålla med honom! Således tyckte han att jag var värd en speciell gåva, som han skapat på det aktuella temat. Följaktligen rullade han dagen därpå in på min arbetsplats med den nämnda papptuben i högsta hugg. Och innehållet var alltså ett ex av den anti-rojalistiska affischen ”Prins dilemma”.

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Affischen består av både text och bild. Märkligast är ett ansikte som tycks vara ihopsatt av olika ansikten. Sture verkar ha använt Photoshop för att klona ihop ansiktsdrag till ett icke-identifierbart porträtt. Ska det symbolisera hur monarkin fortlever genom avel? Alltså korsning av olika individer i kungastallet?

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Vem vet, en vacker dag hittar jag ett bra ställe att sätta upp affischen på. Den skulle onekligen vara en bra samtals-startare!

Tack för i dag!
/Karolina

PS: Sture Johannesson är mest känd för allmänheten på grund av sin affisch Underground, i dagligt tal kallad Haschflickan. Men han gjorde så mycket mer! Läs här!

PS 2: Har du något konstverk du inte hittat rätt placering för? Skriv gärna och berätta, genom att välja Kommentera nedan.

Veckans pausfågel: Fukase och hans kolsvarta korpar

Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.

Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.

Korpar som terapi

Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.

När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.

Svärta i bild och själ

Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.

Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna ”korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.

/Lina

Relaterade inlägg