Kategoriarkiv: Konstvetenskap

Steglitsens guldålder i konsten, del 4: En levande leksak

Publicerat av
Svara

I seriens början berättade jag att steglitsen bara förekommer tillsammans med barnet Jesus. Aldrig den vuxne. Alltså finns det en koppling mellan barndom och steglits. Men hur i hela fridens namn kommer det sig? Idag kollar vi på steglitsen som leksak.

Vi fick i förra inlägget veta hur Jesusbarnet blåste liv i en lerfågel. Se där, en koppling till barn och steglits. Men det finns ytterligare ett stark samband. Steglitser var nämligen mycket vanligt förekommande som husdjur. Orsaken är att de var vackra, sjöng fint och lätt blev tama. Dessutom kunde de hållas i snöre och lära sig trick. Således inte bara burfågel utan också levande leksak.

Leonardo di Francesco di Lazzaro Malatesta (också känd under flera andra namn): Madonnan och barnet, ca 1505-1510.

En lekfull repertoar

De kunde lära sig öppna utfodringsbehållare och spela döda. Och en källa säger att de kunde lära sig att avlossa leksakskanoner! Särskilt intressant är att de kunde tränas att hissa upp vatten i en miniatyrhink. Tänk dig en liten, liten spann i en kedja. Steglitsen firar ner kärlet och håvar upp vatten ur en större behållare. På holländska heter steglits puttertje och det betyder vattenhämtare eller vattendragare. I följande målningar avbildar Abraham Mignon (1640-1679) steglitser i färd med att hämta vatten.

  • Abraham Mignon: Fruktstilleben med ekorre och steglits, 1668.
  • Abraham Mignon: Fruktstilleben med ekorre och steglits, 1668. Detalj.
  • Abraham Mignon: Stilleben med frukt och steglits, 1660-1679.
  • Abraham Mignon: Stilleben med frukt och steglits, 1660-1679. Detalj.

Friedmann menar att det var självklart att även lille Jesus måste ha en så populär leksak. På så sätt skulle han framstå mer som ett livs levande barn. Och därmed bli mer mänsklig och lättare för betraktaren att knyta an till. Steglitsen har alltså en funktion att humanisera Jesus.

Inte bara Jesus

Vi kan se i flera världsliga barnporträtt att steglitsen är en populär accessoar. Även Rubens pojkar hade en sådan att roa sig med, vilket framgår i konstnärens dubbelporträtt. Den äldre sonen Albert är självmedveten och tittar på oss, medan den yngre, Nikolaus, är fullt upptagen med steglitsen han håller i ett snöre.

  • Peter Paul Rubens: Albert och Nicolaas Rubens, 1626.
  • Rubens gossar har en steglits som leksak i denna målning.
    Peter Paul Rubens: Albert och Nicolaas Rubens, 1626. Detalj.

Här kommer ett bildspel med några fler barnporträtt från olika tider.

  • Flickan håller en steglits mellan sina kupade händer. Vi kan ana att den är en kär leksak.
    Jacob Seisenegger: Porträtt av Anna av Österrike, 1530.
  • Den lille gossen håller en steglits i ett fast grepp. Kanske är det hans bästa leksak?
    Agnolo Bronzini Giovanni de Medici som barn, ca 1545.
  • Francisco de Goya: Don Manuel Osorio Manrique de Zúñiga, ca 1787. Steglitserna sitter i buren.
  • Gossen har plockat ut sin leksak, steglitsen, ur sin bur.
    Vasily Tropinin: Pojke med steglits, 1825.
  • Ack, gossen stirrar håglöst ut i tomma intet. Hans leksak, en steglits, är död.
    Vasily Tropinin: Pojke med död steglits, 1829.
  • Henriette Brown: Skrivande flicka med steglitser, ca 1870.

Nu har vi rett ut barn-steglits-kopplingen ordentligt. I nästa inlägg blir det inte så gulligt, mer sorgligt och hjärtskärande. Fortsätt följa serien så får du veta mer!

Hälsar Bloggerskan Karolina

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 3: Steglitsen, själen och återuppståndelsen

Publicerat av
2

Ahh… Steglitsen! Vid det här laget har den en alldeles speciell plats i mitt kikarsikte. I detta inlägg fortsätter jag att frottera mig med Dr Friedmann och att djupdyka i hans iakttagelser av den coola och symbolbärande finken.

Fåglar generellt kan i religiös konst förknippas med själen. De är lätta, kan lyfta från jorden och flyga upp i himlen. På samma sätt som själen lämnar det jordiska (kroppen) och färdas till en salig sfär bortom detta. Själen som lyfter och ”flyger ur” en avlidens kropp kan därmed avbildas som en fågel. Jag har någonstans läst att förr var det vanligt att man öppnade ett fönster i ett rum där någon nyligen avlidit. Och att sjuksköterskor på lasarett länge fortsatte med detta förfarande. Så här har vi en symbolik som förklarar fågelns närvaro i religiös konst.

Mästaren av Castello Nativity: Madonnan och barnet, ca 1460.

Steglitsen och återuppståndelsen

Friedmann knyter fågeln till återuppståndelsen genom en känd apokryfisk berättelse. Apokryferna var kristna berättelser som kyrkan officiellt inte godkänt, men som likväl var flitigt lästa och spridda. En sådan känd berättelse handlar om lilla Jesusbarnet. Gossen Jesus leker med en lerfågel och blåser liv i den. På så sätt förvandlar han död materia till levande.

Denna legend knyter alltså Jesusbarnet till just en småfågel. Men det står inte nämnt någonstans att det just skulle handla om en steglits. Friedmann påpekar att denna myt ändå kan förklara småfågeltrenden, där just steglitsen blev den oavgjort mest populära arten.

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Bild: Wikimedia Commons.

Friedmann kopplar alltså steglitsen till återuppståndelse efter döden. Därtill har steglitsen en annan och mer folklig förankring. Man såg nämligen steglitsen som ett gott tecken, en turfågel med beskyddande funktion och ett gott omen. Faktum är att steglitsen gjorde sin storartade entré i konsten samtidigt som böldpesten härjade som värst i Europa. Att tillfriskna efter ett så svårt sjukdomstillstånd var en slags världslig återuppståndelse. Därför ser Friedmann en koppling mellan steglitsen som turfågel och konvalescens.

Friedmann noterar också att Jesusbarnet i flertalet målningar även bär en annan känd skydds-symbol. Nämligen den röda korallen som en amulett runt halsen. Se här:

  • Donato di Bardi: Detalj från triptyken Madonnan och barnet med helgonen St Filip och St Agnes, ca 1425-30.
  • Mästaren av Straus-Madonnan (verksam ca 1385 – 1415). Detalj.
  • Antonio de Saliba: Madonnan och barnet med änglar, ca 1510-15. Detalj.

Hälsokopplingen: Steglitsen och tisteln

Steglitser äter tistelfrön. Och tisteln är en känd medicinalväxt. Det är sen gammalt. Tisteln användes i folkmedicinen för att rena kroppen. Således finns en hälsokoppling knuten till steglitsen, menar Friedmann. Längre fram i serien ska vi fortsätta på tistel- och taggtemat. Häng kvar!

Bild: Wikimedia Commons.

Hälsar Dr Friedmanns ständiga och frivilliga kommunikatör!

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 2: Trenden blossar upp

Publicerat av
Svara

Idag fortsätter jag mitt grävande kring steglitsens ohejdade triumfer i konsten. I förra inlägget presenterade jag min salige guru i ämnet, Dr Herbert Friedmann. Nu fortsätter vi att reda ut varför och hur konstnärer har skildrat steglitsen i den kristna konsten.

Det är lite oklart när exakt steglitsen som art börjar förekomma i den västerländska konsten. Men Friedmann spårar trenden med småfåglar i kristen konst till medeltidens träskulpturer från norra Europa, särskilt Frankrike. I snidade skulpturer föreställande Madonnan och barnet förekommer ibland en småfågel som Jesusbarnet håller. Emellertid är småfågeln omöjlig att artbestämma. Det beror dels på att bemålningen gått förlorad. Mer sannolikt är ändå att dessa fåglar varit en generalisering. Det vill säga ingen speciell art.

Medeltida träskulptur.

Men konceptet att infoga en småfågel i målningar med Madonnan och barnet spred sig lavinartat söderut i Europa. Och det tog särskilt fäste i Italien. Till skillnad från de franska träsnidarna var det bildkonstnärer som anammade trenden i Italien. Dessutom väljer de en specifik art, nämligen steglitsen. Vi ska också veta att just Italien var en slags storproducent av religiös konst vid tiden. På så sätt får steglitsen ett rejält uppsving som motiv i konsthistorien.

Steglitsen i två vanliga bildgenrer

Friedmann fann att steglitsen närvarar i två typer av kristna motiv:

  • Madonnan och barnet. Här är det oftast tal om en ”tronande Madonna”. Alltså jungfru Maria sittande i en frontal komposition med lille Jesus i knäet.
  • Gruppkompositioner med ännu fler figurer inblandade. Till exempel motiv med medlemmar i den heliga familjen, födelsescenen, de vise männens tillbedjan, helgon o s v.

Värt att notera redan nu, är att steglitsen enbart förekommer i motiv med Jesusbarnet. Aldrig den vuxne Jesus. Den är dessutom extremt ovanlig i bebådelsebilder. Det vill säga skildringar av när Maria får veta av ängeln Gabriel att hon ska föda guds son. Vi återkommer längre fram i serien till Friedmanns analys av skälen till detta.

  • Cenni di Francesco: Madonnan och barnet, ca 1410-1414.
  • Jacques Daret: Födelsen, ca 1434. (Steglitsen sitter på taket).
  • Jacques Daret: Födelsen, ca 1434. Detalj.
  • Rafael: Madonna del cardellino, ca 1505-06. Här syns Maria med två barn. Det är Johannes (sedermera Döparen) som håller upp en steglits som lille Jesus sträcker sig mot.
  • Rafael: Madonna del cardellino, ca 1505-06. Detalj.

Den här steglitstrenden håller i sig från sent 1300-tal ända fram till 1600-tal. Friedmann flaggar för flera sorters symbolik och att det sker glidningar dem emellan. Dessutom kan ett motiv som blivit populärt bita sig fast i en genre, alltmedan tolkningen förändras eller rent av faller i glömska.

I nästa inlägg ska vi se varför steglitsen förknippas med själen och återuppståndelsen. Missa inte det!

Vänliga hälsningar från Dr Friedmanns nutida förmedlerska

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 1: Friedmann och finken

Publicerat av
2

En näpen fink, den vackra steglitsen, trendade i den kristna konsten under flera sekel. Från senmedeltid ända fram till barocken. Jag ska i en serie inlägg berätta varför.

  • Bernardo Daddi: Madonnan och barnet, ca 1345-1348.
  • Bernardo Daddi: Madonnan och barnet, ca 1345-1348. Detalj.
  • Michele Giambono: Madonnan och barnet med steglits i sin hand, ca 1440.
  • Michele Giambono: Madonnan och barnet med steglits i sin hand, ca 1440. Detalj.
  • Bernardino de Genoa: Madonnan och barnet omgivna av änglar, 1515.
  • Bernardino de Genoa: Madonnan och barnet omgivna av änglar, 1515. Detalj.
  • Carlo Crivelli: Madonnan och barnet, ca 1480.
  • Carlo Crivelli: Madonnan och barnet, ca 1480. Detalj.
  • Federico Baroccio: Madonnan och barnet med Josef och den unge Johannes, ca 1575. Även kallad ”The Madonna of the cat”.
  • Federico Baroccio: Madonnan och barnet med Josef och den unge Johannes, ca 1575. Även kallad ”The Madonna of the cat”. Detalj.

Säkert har du redan koll på att duvan är den mest förekommande arten i kristen konst. Den har jag skrivit om tidigare (läs gärna). Men att steglitsen är nummer 2 på hitlistan, kanske du inte alls hade koll på. Det hade inte jag heller, förrän jag av en händelse stötte på en mycket spännande källa.

Dr Friedmanns forskning

En dag när jag sökte litteratur på Lunds universitetsbibliotek LUX, fastnade min blick på en bokrygg i hyllan Kristen konst och symbolik. Nämligen titeln The Symbolic Goldfinch (1946) av Herbert Friedmann. Min lycka var gjord! Och fatta vilken tur, boken finns bara i detta exemplar i hela Sverige!

  • The Symbolic Goldfinch av Herbert Friedmann (1946).
  • Dr Herbert Friedmann.

Det skulle visa sig att boken innehöll en mycket djuplodande inventering och analys av steglitsens succéartade framfart i konsten. I likhet med duvan är steglitsen en symbolbärande pippi och den nitiske Friedmann gav sig sjutton på att reda ut varför. Hänger du med i denna serie kommer du att få veta mer.

Friedmann var ornitolog vid The Smithsonian Institution. Dessutom var han extremt kunnig i konsthistoria. Alltså var detta en perfekt uppgift för den strävsamme farbrorn.

Steglitsen och statistiken

Vi börjar med siffrorna som Friedmann redovisar. Av alla arter i den kristna konsten (utöver duvan), från senmedeltid till barock, utgör steglitsen hela 75-80%! Bara detta är anmärkningsvärt. Orsaken till det anmärkningsvärda, är att ingenstans i bibeln omnämns steglitsen som art.

Friedmann granskar litterära källor, bibeln, apokryfiska texter och en mängd andra dokument i sin jakt på förklaringar. Och givetvis studerar han ett stort antal målningar, hela 486 st. När jag läser hans bok riktigt känner jag hur han själv uppfattar sig som en detektiv. Till skillnad från dagens forskningsläge hade han verkliga utmaningar. Idag är nämligen stora delar av museernas konst digitaliserad. Men på den ihärdige Friedmanns tid fanns ”bara” originalkonst och reproduktioner i litteratur att tillgå.

Eftersom jag själv grävt ganska djupt i de digitala samlingarna, fantiserar jag nästan om att Friedmann står bakom min axel, och betraktar bilderna på datorskärmen. Jag föreställer mig hur han myser och fascineras av hur enkelt det är att ta del av konst från när och fjärran.

Hur som helst, han närstuderade trots allt en väldans massa målningar. Mot bakgrund av detta stora antal är det fullt rimligt att hävda att hans analys har bäring än idag. Så häng med i denna bloggserie, då får du ta del av de skarpa iakttagelserna han gjorde.

Det var allt för idag!
Bästa hälsningar från Friedmanns självutnämnda språkrör

Relaterade inlägg

Krysslista inleder höstsäsongen!

Publicerat av
2

Som du säkert märkt är jag särskilt intresserad av fåglar i konsten. Det hela började när jag jobbade på Falsterbo konsthall och lärde känna en hel drös med trevliga fågelskådare, fågelkonstnärer och naturfotografer. Och jag kan lova, deras entusiasm smittade. Därför ställde jag mig frågan ”Går det att skåda fågel i konsten?”

Svar Ja! När jag började fokusera på fågeln som motiv insåg jag att fåglar i konsten är talrika. Dessutom kan de berätta mycket om sin tid och den funktion de har i konstverken. Från religiös symbolik till politisk utopi. Därtill kan de visa på samhälleliga förändringar och vissa enskilda konstnärer har gjort till sin livsuppgift att avbilda fågelrikets mångfald.

  • Caspar David Friedrich. Uggla vid grav, ca 1836-1837.
  • Masahisa Fukase, Ravens-projektet, 1976-1982.
  • Svanmålning av Jan Asselijn, ca 1650.
  • M C Escher: Dag och natt, 1938.
  • Bertel Thorvaldsen: Zeus och Ganymedes, 1817.
  • Vladimir Tatlin: Letatlin, 1931.
  • Vincent van Gogh: Kråkor över vetefälten, 1890.
  • John James Audubon: Amerikansk flamingo.
  • Francois Boucher: Leda och svanen, 1742.
  • Roeleant Savery: Edward´s dodo. Från sent 1620-tal.
  • Roeleant Savery: Landskap med fåglar, 1628.
  • Banksy. Väggmålning från 2007.
  • Duvan i kristen konst.
  • Mosaikfåglarna i Ravenna.
  • Uggla (parfymkärl), Korinth.
  • Horus-falken, Egypten.

Krysslista

Fågelskådare använder ibland en så kallad krysslista med olika arter för att kunna bocka av vilka arter de observerar. Krysslistorna kan gälla för ett specifikt område eller ha en särskild säsong. Du finner flera spännande krysslistor på Birdlife Swedens hemsida.

Men om du, som jag, vill skåda fågel i konsten, har jag själv konstruerat en unik krysslista. Den är tänkt som en inspiration till att aktivt börja observera fåglar i konsten. Du finner listan här:

krysslista_hemsidaLadda ner

Läs gärna mina tidigare inlägg om fåglar i konsten.

Mycket nöje!
Karolina

Relaterade inlägg