Gungan, del 4. Gungor i Wanås skulpturpark.

Idag svingar vi oss upp till skogarna i nordöstra Skåne. Vi tittar närmare på två konstverk som innehåller gungor. 

Kärlek på eftermiddagen

När man gått in i parken möts man ganska snart av ett väldigt stort bokträd med 11 gungor. Konstverket heter Love in the afternoon och kom till 1996. Konstnären heter Hanne Tierney och verkar mest arbeta med performance-konst. Det utspelade sig också en performance när verket invigdes, en flicka iklädd rokokoklänning satt högt upp i träden. En tydlig referens till Fragonards Gungan, som jag skrev om i det första inlägget om gungor.

Gungor i olika höjd från ett högt träd.


Hanne Tierney, Love in the Afternoon, 1996, The Wanås Foundation, Sweden. Foto: Anders Norrsell

De 11 gungorna är uppsatta på olika höjd. Vissa kan man nå, medan andra måste man ta sig till via andra gungor. Det är fullt tillåtet att använda konstverket och genom att göra så blir man också del av det.

Kollektivt gungande

Den andra skulpturen i parken är Molly Haslunds Gungor – Koordinationsmodell 2. Det är en ställning med 6 gungor tätt monterade i en trästomme. För att kunna gunga måste alltså sex personer synkronisera sina rörelser!

Konstverket med 6 gungor som ska synkroniceras.


Molly Haslund, Gungor – Koordinationsmodell 2 /SWINGS, 2002/2014. Den permanenta samlingen på Wanås Konst. Foto: Mattias Givell.

Konsten i dessa fall är i själva verket de situationer som uppstår när människor interagerar med varandra och med verken. I Tierneys gungor kan man agera ensam, men i Haslunds måste man samarbeta och kommunicera med andra för att lyckas.

Den här typen av konst är ju väldigt annorlunda mot traditionell bildkonst och skulptur. Fokus skjuts från själva verket till betraktaren och de situationer som uppstår. Konsten bjuder in oss att ta ett steg bort från vardagen och in i leken.

Det är kul, tycker jag. Vad tycker du? Har du något speciellt minne från ett konstverk som du interagerat med? Skriv gärna och berätta!
/Karolina

Relaterade länkar


Yttre och inre landskap

Ibland upplever vi en situation som ett förhöjt koncentrat. En stund av förtätad innebörd. Då händer det att vi säger ”Det var som på film”. Men om du drabbas känslomässigt av ett storslaget landskap skulle du lika gärna kunna yttra ”Det var som på en målning av Caspar David Friedrich”.

Caspar David Friedrich (1774-1840)
Bombastiska naturvyer, stormande havslandskap, stilla vintervyer eller knotiga trädstammar i motljus. I förgrunden syns ofta några enstaka människogestalter som blickar ut i landskapet. Det är konstnären Friedrichs signum.

Månsken vid havet, Caspar David Friedrich. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Han kom att bli en av de främsta konstnärerna inom romantiken som var den rådande konststilen under perioden ca 1770-1850. Då hyllade man de stora känslorna och uttrycken. Efter den romantiska perioden kom den mer nyktra realismen och naturalismen att ta över.

Metaforer för inre landskap
Man kan gärna tolka Friedrichs episka landskap som uttryck för inre själstillstånd. Som metaforer för känslor. Helt enkelt som inre landskap. Visst är det en användbar metafor!

Vinterlandskap, Caspar David Friedrich. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vid kriser känns ens inre som en stormig ocean. Naturkrafter som inte går att hejda river ens själ. Omöjligt att navigera i. Man tar in vatten. Ens känslor dränker en.

Bättre då med en lugn solnedgång över ett pastoralt landskap. Då mår man gott och kan lugnt gå till sängs full av tillförsikt inför morgondagen.

Kanske är man frusen i själen. En inre vinter har lamslagit en och satt allt på paus inför kommande vår. Isformationer på ett fruset hav tynger ner ens inre. Livet på tomgång.

Om du mår toppen kanske du kan blicka ut över ett inre lugnt hav inramat av vita klippor. Tillförsikt och harmoni vilar över bilden.

Hur ser ditt inre landskap ut för tillfället?

Vinter i själens galleri
Har man haft en längre tids utställning på tema stormande hav och isblock i storformat så är livet inte särskilt muntert. Till slut tröttnar man på dessa tavlor! Man ska då minnas att de kan bytas ut. Antingen en i taget eller alla på en gång! Varför inte hänga upp en helt ny utställning?

Skifta utställning
Man får se till att få tag i lite andra bilder. Varför inte några mysiga soluppgångar och solnedgångar? Lugna hav med fredliga skutor som glider runt i motljus. Trygga trädstammar med kronor av friska gröna blad. Man får tänka att man är chefsintendent i sitt inre galleri.

Snart kan man ha vernissage! När man så småningom blickar tillbaka på utställningarna man haft kommer man med lite distans att upptäcka att de flesta faktiskt varit meningsfulla.

Livet: en resa


“Le Grand Voyage”, 2013, konstnär Helena Blomqvist. Bilden är publicerad med konstnärens tillstånd.

Helena Blomqvist är en svensk konstnär som arbetar med iscensatt fotografi. Bilden ovan har titeln Le Grand Voyage och kommer från bildserien Slumberland. Blomqvists bildserie handlar om en pojkes resa i drömmarnas land, tillsammans med ett vänligt monster.

Livet är en resa från vaggan till graven. En resa i yttre och inre landskap. Ibland behöver jag påminna mig om att förflyttning är nödvändig. Genom olika typer av landskap.

På bloggen Renovatio Mundi kan du läsa ett intressant inlägg om denna typ av “sublima” landskap med en liten figur i förgrunden.

Tack till tålmodiga kollegor som modellat.

Relaterade inlägg

Att se med någon annans ögon – Om en utställning av Nathalia Edenmont

Nathalia Edenmont, känd för döda smådjur

Häromdagen besökte jag Dunkers kulturhus för att se utställningen Through the Eyes of Nathalia Edenmont – Helsingborgs museers samlingar.

Du har säkert hört talas om Nathalia Edenmont. Hon fotograferar bilder av avlivade möss och kaniner. Dessutom gör hon collage av exotiska fjärilar. Därför har hon stött på patrull, både hos djurvänner och också tull. Trots det är hon en känd och respekterad konstnär.

Fotografi som visar Nathalia Edenmont.

Nathalia Edenmont. Foto: Fredrik Söder



Jag är skeptisk till Nathalia Edenmont

Jag som djurälskare har varit ytterst skeptisk till hennes konstnärskap. Och tyckt att hon skördat billiga poäng i konstvärlden. Därför har jag varit snabb att avfärda hennes konstnärskap.

Men…

Men vem är jag att döma utan att veta mer? För vad visste jag egentligen om konstnären mer än att hon använder döda smådjur? Det räckte för mig för att döma ut henne. Men på inrådan av en bekant begav jag mig till Helsingborg för att se med egna ögon.

Eviga teman möts

Utställningen är en blandning av Edenmonts fotografier tillsammans med äldre måleri och föremål från Helsingborgs museers samlingar. Jämfört med många andra fotografiutställningar är detta ett ganska ovanligt grepp. Teman som berörs är Djurkroppar, Stilleben, Kvinnlig ungdom, Blicken, Äktenskap, Moderskap, Förlust och Tro.

Stilleben av Franz Snyder. Från Helsingborgs museers samlingar. Foto: Dunkers

Tuff uppväxt

Fascinerad vandrar jag omkring med en audioguide och hör konstnären själv berätta om sin tuffa bakgrund i Sovjet. För det första blev hon föräldralös vid 14 års ålder. Hennes älskade mamma dog under mystiska omständigheter. För det andra så pressade man henne att att genomgå en illegal abort vid 16 års ålder. För det tredje så redogör hon för sin starka tro på kärleken. Därför har hon gift sig hela 5 gånger!

Dessutom har hon genomlidit missfall och barnlöshet. Detta skildrar hon i fruktansvärt starka bilder. Resultatet är vackert och otäckt på samma gång.

Fotografi av Nathalia Edenmont.


“Forbidden fruit”, 2012, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

Fotografi av Nathalia Edenmont.

I utställningen kombineras Edenmonts bilder med föremål från museets samlingar, här en brudklänning. Foto: Till vänster: “First Wedding”, 2013, copyright Nathalia Edenmont/Gallery Wetterling. Till höger: Dunkers.

Fotografier i kombination med föremål

Föremålen från samlingarna får också liv genom audioguiden. Museets konservatorer berättar om sitt arbete med föremålen. Exempelvis får man veta mer om brudklänningar, uppstoppade djur och begravningskarameller.

Och det jag fasat mest för, de döda djuren, är inte så många till antalet. Det underlättar för mig. På så sätt kan jag upptäcka andra sidor av konstnären.

Fotografi av Nathalia Edenmont.

Överst: “Skogsnymf” av Xavier Elliral, 1880, foto: Dunkers. Nedan: “Gustav”, 2009-2010, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.



Nathalia Edenmont, en perfektionist

En film, K-special, om Edenmont visas i videorummet. Där får man följa hennes arbete och jag måste säga att jag är imponerad. Planeringen. Hängivenheten. Perfektionismen.

Inför fotograferingen intalar hon sitt team av assistenter att “idag ska de göra ett mästerverk”. Hon sparkar den som inte håller måttet. Men hon verkar lika sträng mot sig själv. Edenmont fotograferar analogt med storformat. Alltså är negativen stora som A4. Photoshoppande är fullständigt bannlyst.

Fotografi av Nathalia Edenmont.

“Discovery”, 2012, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery. Ett kollage av fjärilsvingar.


Det svåra…

Edenmont dödar smådjur och använder dem i sina bilder. Därför är hennes metoder problematiska för en djurälskare som jag. Men jag måste tänka vidare…

Är det inte mer hedervärt att själv ta livet av en kanin än att stå i frysdisken på Ica och gräva fram den billigaste danska fläskfilén som under plågsamma former vuxit fram i en djurfabrik? Är det värre att döda en handfull möss än att gå omkring på stan med päls från en vidrig djurfarm? Men att använda avlivade djur i konst verkar utlösa en speciell sorts aggression hos folk.

Att ompröva

Allt är inte svart eller vitt. I likhet med många djurvänner är jag fortfarande mycket skeptisk till Edenmonts djurbilder. Men utställningen fick mig att fundera och ompröva. Ytterligare nyanser är alltid möjliga att upptäcka. Som att förstå konstnärens tankar bakom verken.

“Wildmind”, 2016, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

Mot Dunkers!

Så, om du kan, hasta till Dunkers. Utställningen varar till den 19 mars. Och glöm inte att ta en audioguide!

Hälsningar Karolina

PS: Konstnären har även varit sommarvärd i P1.
PS 2: I detta inlägg skriver jag också om fotografi, nämligen porträttfotografi.

Utvandrarmonumentets Karl-Oskar och Kristina i Aleppo

Häromdagen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag bläddrade i Instagramflödet. En för mig mycket välkänd staty, Utvandrarmonumentet i Karlshamn, var på plats i ett krigshärjat Syrien.

Bildkälla: Fotografiskas instagram/Moustafa Jano.

Reaktionen blev stark eftersom jag kände konstnären som skapat skulpturen, nämligen Axel Olsson (inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Jag kände omedelbart en personlig koppling.

Det visade sig vara en syrisk konstnär som flytt till Sverige som skapat bilden. Moustafa Jano heter konstnären och har ställt ut sina bilder bl a på Fotografiska i Stockholm. Han skapar montage för att visa på krigets brutalitet och den absurda värld vi lever i. Han använder sig av kända symboler som vi kan relatera till, men sätter in dem i oväntade sammanhang. Kort sagt så mixar han!

Utvandrarmonumentet i verkligheten, på plats i Karlshamn. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Syftet är så klart att skapa uppmärksamhet och engagemang för den svåra situation som krigsdrabbade lever i. Jag tycker han lyckas väldigt bra! Att lämna välkänd mark för en farlig flykt mot en osäker framtid är något som kännetecknar alla flyktingar, oavsett tid eller plats.

Låna, mixa, skapa

Någon undrar kanske om man får göra så här med andra konstnärers verk? Upphovsrätten är ett stort fält som jag enbart nosat flyktigt på. Det är så klart tillåtet att fotografera monument som står på allmän plats, såvida det inte finns något uttalat fotoförbud (och det finns nästan inte alls någonstans i vårt land).

Bilden har s k Creative Commons-licens,  vilket innebär att fotografen som tagit bilden låter andra använda den fritt.

Däremot kanske montaget berör en annan del av upphovsrätten. Det handlar om de upphovsrättsliga värden som finns inbäddade i själva konstverket (Utvandrarmonumentet i detta fall) och som tillkommer upphovspersonen. Konstnären har ensamrätt att bestämma hur verket får användas.

Det finns en hel del riktlinjer när man använder sig av andra konstnärers verk. Bland annat ska upphovspersonen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Ett verk inte får ändras så, att upphovspersonens konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Verket får inte göras tillgängligt för allmänheten i sådant sammanhang som är kränkande för upphovspersonen. Upphovsrätt till ett verk gäller 70 år efter konstnärens död.

Karl-Oskar och Kristina

Tillbaka till Utvandrarmonumentet och Axel Olsson. Det skapades till minne av alla svenskar som emigrerade till Amerika på grund av fattigdom och nöd. Paret föreställer romanfigurerna Karl-Oskar och Kristina ur Wilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jag är lycklig ägare av en liten variant i patinerad gips.

Ett litet nätt monument.

Under min uppväxt var Axel en god vän till min familj. En kort period var han gift med min moster Greta (långt innan jag var född). Efter deras skilsmässa förblev de mycket goda vänner. Axel kom ibland hem till oss och hälsade på. Jag minns att han kunde få vår airedaleterrier Lukas att skratta!

Vad skulle Axel sagt om Moustafa Janos användning av Utvandrarmonumentet? Hade han känt sig kränkt? Hade han upplevt att hans verk framställdes i dålig dager? Tvärtom, tror jag! Han hade nog ansett att statyn fått förstärkt betydelse.

Jag tror att han sitter med ett glas whisky någonstans i himmelriket och observerar hur hans staty med ny teknik färdas runt i cyberspace för att nå nya betraktare och få ny tyngd och betydelse.

Allt gott!
Karolina

PS: I följande inlägg skriver jag om ett annat konstverk i min ägo, nämligen Vilse i Aquarius av David Krantz.

Vanitas eller “Och där var tiden ute!”

Så här på nyårsafton kommer lite tankar om tiden som obönhörligt sipprar iväg från oss. Och i natt vid tolvslaget räknar vi ut det gamla året (eller in det nya, om man så vill). 10 sekunder som får extremt mycket uppmärksamhet. Men alla andra sekunder då? Kan “vanitas” hjälpa oss att använda sekunderna i våra liv bättre?

Tiden som inte “finns”

Det här med tid är knepigt för mig att begripa. Så mycket har jag dock förstått att tid egentligen “inte finns” utan bara är ett sätt för oss människor att ordna händelser så att tillvaron blir greppbar. Och Einstein bevisade med sin speciella relativitetsteori att tid tydligen kan gå olika fort. Hjälp!

Timglas har blivit en cool inredningsdetalj. De till vänster är fotograferade i en hipp inredningsbutik på Triangeln, Malmö. De till höger fotograferade jag på Indiska.

Förgänglighet, fåfänglighet och tidens gång

Kan konsten komma till undsättning på något sätt? Tid och tidens gång är klassiska teman i konsthistorien. Exempelvis målningar som ska påminna om tidens flykt och tillvarons förgänglighet var populära på 1600-talet. Vanitas kallas temat med ett finare ord (vanitas=fåfänglighet).

Bland annat finns stilleben med motiv som döskallar och timglas som är övertydliga. Men också mer subtila motiv, med övermogna frukter som dragit till sig en fluga eller en bukett som börjat fälla sina blad.

Ett tydligt vanitas.

“Stilleben med skalle”, konstnär Philippe da Champaigne, ca 1671. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men dessa teman förklarar ju inte den knepiga fysiken. Däremot är det en estetisk snyting som pekar på livets ändlighet.

Kvinnans tre åldrar, detalj. Konstnär Hans Baldung (1480-1545). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Sekunderna

De senaste veckorna har jag fått stifta bekantskap med ett spännande samtida konstverk som också behandlar tidens flykt. Det är filmen Sekunderna av Björn Olsson.


Stillbilder från verket “Sekunderna” av konstnären Björn Olsson. Publicerat med tillstånd av konstnären.

I projektet har Björn Olsson, med hjälp av en analog stillbildskamera, mätt ljuset och exponerat en bild i en skog under årets alla 365 dagar. Bilderna har skannats in och satts ihop i en lång sekvens där varje bild tonar in, visas 6 sekunder och sen tonar ut. Resultatet är en film där man under 40 minuter får uppleva naturens skiftningar under ett år.

Vi visar filmen just nu på konsthallen där jag arbetar. Där loopas den om och om igen så man upplever ingen egentlig början eller slut.

Ett år på 40 minuter

Ett år på 40 minuter. Igen och igen. På så sätt bildar verket en tidsbubbla där tiden aldrig verkar ta slut. Filmloopen är sitt eget slutna kretslopp. Ibland är naturens skiftningar knappt märkbara från bild till bild. Och i andra perioder blir förändringarna mer dramatiska. Men oavsett vad vi lägger märke till, så rinner sekunderna iväg hela tiden.

Försök att visa tidens gång

Jag gillar mycket filmen Sekunderna. Därför att den är vacker, lågmäld och försöker fånga det ogripbara. Det vill säga tiden. Och på ett sätt lyckas den. Dessutom lyckas den äveb med konststycket att trollbinda en hel del av konsthallens besökare. Resultatet blir att de stannar en lång stund för att betrakta naturens skiftningar. En besökare föreslog att den borde användas inom meditation!

Timglas och dödskalle är tydliga symboler inom vanitas.

Vid ett besök i Kristianopels kyrka fotograferade jag denna detalj, en döskalle med ett timglas. Inhugget i ett stenblock på golvet.

Sammanfattningsvis är tiden kanske ett mysterium man får lägga åt sidan. Bättre då att fundera över hur man använder den! Vad gör vi under tiden sekunderna sipprar iväg? Sekunderna som tillsammans bildar minuter, timmar, dagar, veckor. År. Värt att fundera över en dag som denna!

Gott nytt år!

PS: I ett annat inlägg har jag reflekterat över åldrande utifrån två gamla bilder på Qvinnans och mannens åldrar. Läs det gärna!