Kategoriarkiv: Särskilda konstnärer

Veckans pausfågel: Uggla vid grav

Publicerat av
Svara

För att uppmärksamma Halloween och Allahelgona-högtiden levererar jag idag en bastant uggla på en träkista som ännu inte sänkts ner i graven. Sorgligt, märkligt och vackert i en och samma bild.

”Landskap med grav, kista och uggla” av Caspar David Friedrich, Hamburger Kunsthalle, Hamburg.

Caspar David Friedrich gjorde teckningen med blyerts och sepiafärgat bläck, någon gång i slutet av 1830-talet. Det var mot slutet av livet. Hans konst var inte poppis längre. Folk ansåg att han var en excentrisk och dyster figur. Han isolerade sig mer och mer.

Stroke leder till teckning

Några år tidigare, 1835, hade en stroke drabbat honom. Följden var delvis förlamning i armar och ben. Därför orkade han inte längre måla i olja. Istället försökte han alltså stilla sin lust att skapa genom att teckna. Och denna teckning är således ett exempel på det. Men 1838 kunde han inte ens fortsätta med det. Två år senare dog han.

I motiven från de sista åren tycks Friedrich besatt av tanken på döden. Han gjorde fler teckningar än denna som föreställer gravar och ugglor. Kolla här:

I alla dessa exempel syns en fullmåne, centralt placerad i bildytan. På så sätt låter konstnären oss besöka en gravplats på ett klockslag då det är ytterst ovanligt att besöka just ett sådant ställe.

Ugglorna har uttrycksfulla ögon, nästan komiskt stora. Så klart hade jag velat veta varför Friedrich valt just ugglor för sina gravteckningar. Kanske är det för att de är stora och pampiga? Eller för att fåglar generellt anses ofta symbolisera själen? Det beror på att de kan flyga. Alltså röra sig mellan det jordiska och det himmelska. När en människa dör antas hennes själ stiga till himmelen (förhoppningsvis) och därmed blir fåglar en klockren symbol för själens färd till efterlivet.

Ugglans uppsåt?

Det är oundvikligt att tolka in en koppling mellan själva ugglan och den begravde. Men vilken är kopplingen egentligen? Varför besöker ugglan graven? Är det den dödes själ som återvänt för att kolla att allt står rätt till? Som en postum kvalitetskontroll av gravsättningen? Eller är kyrkogårdar helt enkelt bra bytesmarker för rovfåglar? Bilderna fascinerar mig, precis som Friedrichs övriga verk.

Jag har tidigare skrivit om en keramik-uggla och en barock-uggla av Frans Hals. Läs gärna de inläggen. Och kom gärna med dina egna funderingar kring varför Friedrich satsade så hårt på ugglor som gravbesökare! Och missa för guds skull inte mina tidigare Friedrich-relaterade inlägg: Yttre och inre landskap samt Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer.

Hoo! Hoo!
Hälsar Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Rembrandt med rördrom

Publicerat av
3

Idag tar vi en titt på en statushöjande selfie från 1639. Självaste Rembrandt tar till ett fågeltrick i ett försök att upphöja sig själv till det riktigt fina folket. En rördrom kan vara 1600-talets svar på en Rolex!

Ett självporträtt i klärobskyr där vi ser Rembrandt hålla upp en död rördrom.
Rembrandt Harmenszoon van Rijn: Självporträtt med rördrom, 1639. Finns på Gemäldegalerie i Dresden.

Mannen på tavlan är konstnären Rembrandt. Han har målat sig själv som jägare och visar stolt upp sitt byte – en död rördrom – för oss. Rördrommen är en hägerfågel. Den jagades av den holländska adeln på 1600-talet. Andra fåglar som levde farligt på den tiden var fasaner, rapphönor, ripor, tranor, änder och gäss.

Faktum är att enbart adeln hade rätt att jaga vid denna tid och jakten var noga reglerad. Men Rembrandt var inte adlig. Följaktligen hade han inte rätt att jaga rördrommar, eller andra byten heller för den delen. Så varför har han framställt sig själv som jägare?

Rördrom. Bild från Wikimedia Commons.

Stolthet och rördrom

Sanningen är att Rembrandt eftersträvade en högre social status och gjorde en hel del för att höja sitt anseende. Han lyckades faktiskt riktigt bra. Jaktporträtt var traditionellt populärt bland adeln. Att avbilda sig som jägare var därmed ett sätt att associera sig med de högre skikten.

Egentligen var han son till en mjölnare från Leiden. Men genom giftermål med Saskia Uylenburgh hade han gift in sig i en uppsatt släkt. Dessutom hade hans porträttmåleri blivit så populärt på 1630-talet att han blev rik på sitt måleri. Han unnade sin familj ett flott hus och samlade konstföremål och kuriösa objekt i en kunstkammer. Han var också omskriven i sin samtid. Därtill beställde prinsen en hel serie tavlor av honom. Allt detta ökade på Rembrandts anseende.

Movin´ up

Vi kan tycka att ”Självporträtt med död rördrom” är en kaxig uppkomlings sätt att falskeligen marknadsföra sig som jägare (och därmed adel). Men faktum är att det gick så bra för Holland på 1600-talet, att den sociala rörligheten ökade och fler kunde leva ett välbärgat liv.

Alltså kunde borgerligheten ta efter aristokratins vanor mer och mer. Därför ökade efterfrågan på jaktporträtt, trots att beställarna inte alls hade rätt att jaga. Det var helt enkelt ett mode och ett sätt att befästa sin nya status.

Den stackars rördrommen är alltså 1600-talets motsvarighet till en Tesla eller Rolex. Och notera örhänget! En accessoar som kungar bar vid tiden och som var populärt bland fashionabla karlar på 15- och 1600-talen.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag råkade trilla över denna målning när jag sökte artiklar om Hans Holbeins mansporträtt med rovfåglar, som jag skrivit tidigare om (läs här). I sökresultatet fanns en artikel om Rembrandts ”Self-portrait with Bittern”. Inte för att jag visste vad en ”bittern” var för något, men tänk om det var en fågel! Jo men visst! Som oftast när jag skriver om fåglar i konsten leder det ena till det andra och nya observationer väntar ständigt runt hörnet.
Carpe fågelskådning!


Relaterade inlägg

Gästbloggaren Petter Pettersson, del 2

Publicerat av
Svara

Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen att ha Petter Pettersson som kroki-lärare. I två inlägg (detta är del 2) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.

Kattfrossa

Katter i garderoberna. Katter i byrålådorna. Katter i köksskåpet. Katter i kartonger över hela huset. Som mest hade vi 28 katter i hushållet. I vår enfald hade vi inte tänkt på att kastrera dem och att avliva kattungar fanns inte på kartan. Nästan vartenda skrymsle var ockuperat av några katter. Och som om det inte räckte drog vi till oss alla sommarkatter som folk hade dumpat. Matkontot blev astronomiskt och till slut tog vi oss samman och började kastrera katterna innan vi slutgiltigt gick på knä.

Med hjälp av räven och en havsörn kom vi slutligen ner på en hanterbar nivå. Och idag har vi tre huskatter och en halvvild som vi ser till att hålla på benen.

Utan katter kan man inte leva…

Resenär

Skönhet och rörelse. En ständigt närvarande och ständigt ogripbar varelse. En gränsöverskridare i ordets yttersta bemärkelse. I gammal tro den varelse där liv och död vägde lika och som med största lätthet kunde passera den tunna hinna som skilde liv och död. Likgiltig på vilken sida den befann sig…

Vinden vänder löv, och vår katt gör en famnande rörelse djupt ur sin sömn…

Blind Willie McTell

Plötsligt slocknde ljuset i vänster öga. Kompakt näthinnelossning. Som måste åtgärdas inom 8 timmar för att ha en chans att rädda synen. På grund av sjukhusstrul fick jag vänta i 3 dagar. Långa dagar.

Samtidigt gick vår gamle katt Svarte Pojken i vägen för en lastbil och blev av med höger öga. Vi vankade omkring som olycksbröder i vår enögda tillvaro. Och stöttade varandra så gott vi kunde. Vi hade åtminstone två ögon tillsammans.

Operationen genomfördes till slut och konvalescensen innebar att ligga blickstill på vänster sida i fem dagar. Katten vek inte från min sida på hela tiden och vi hämtade tröst i Blind Willies hypnotiska gitarr. Tack Svarte Pojken. Jag hoppas du fått ett nytt öga i ditt hinsides liv…

Landmärken

född i Skanör 1942
föräldrar-fiskare och piga
det Skanör som nämns är ett Skanör före Moderaternas intåg…….
Mjölkbud på cykel.
Falsterbo golfklubb, bunkerkrattare.
Sydsvenska Dagbladet, reklamavdelningen,
Beckmans reklamskola, illustration.
Hamnarbetare.
Soptömmare i Malmö.
Konsthögskolan, grafik.
Beckomberga, mentalskötare.
Gebers bokförlag, boklayout.
Psykiatri Kristianstad, mentalskötare
Mentalskötarutbildning.
Barnpsyk, Kristianstad.
Krokiundervisning Kristianstad Konstskola
Karriären avslutas med sju års skogsarbete…..
Pensionär.

Och så vidare… /Petter Pettersson

Det var allt från dagens gästbloggare. I mitt kuriosakabinett finns en fin kattskulptur i brons som jag fått av Petter. Om du kollar filmen i det inlägget, så skymtar kissen förbi!

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Petter Pettersson, del 1

Publicerat av
Svara

Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen att ha Petter Pettersson som kroki-lärare. I två inlägg (detta är del 1) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.

Sandrevet

Inte mycket mer än en liten sandrevel, en munsbit för havet. Ständigt under belägring av vind och vågor. Och på höstarna försvann allt i ett töcken av dimma, tills höststormarna tog över, och drev strändernas gengångare upp till de kurande boningarna, som redan hade nog av sina egna hemsökelser. Och på de ödsliga hedarna sprang gengångarna fritt i alla väderstreck.

Jag växte upp i min farfars egendomliga hus, med en barlast av rakitis och barnastma. Huset var ett av de få som överlevt de återkommande bränderna och hade blivit tillhåll för alla de vilsna själar som blivit hemlösa.

En magisk uppväxt där man aldrig riktigt visste på vilken sida livet man befann sig. En uppfriskande känsla som befruktat mitt skapande genom hela livet…

Fiskarblues

Blues visste ingen vad det var, men min farfar var ett stycke vandrande blues. En deltabluesfiskare från revet. En fattig fiskare som knappt drog sig fram, men en otrolig musiker, som satte ihop ett litet luggslitet band av drängar och fiskare, och for runt på cykel för att spela på dans och fester.

Lika hög som bred och stark som en björn, totalt flintskallig och med jättelika knävelborrar. På äldre dagar packade han fiskfångsten på sin cykel och beväpnade sig med sitt munspel och drog ut för att uppträda på gatorna. Stepp och munspel.

Favoritstället var framför Pingstkyrkans lokaler som drevs till vansinne av den ogudaktiga musiken. Den tunga rytmen fick husväggarna att vibrera och publiken var i trans, och fisken gick som smör…

Kreativt kaos

Kreativitet var ett måste på det lilla revet. Överlevnadskreativitet. Utan uppfinningsrikedom fick man svälta. Och alla här var mästare på att knåpa ihop livet. Resurserna var små och fick klämmas ur till sista droppen.

Konst ingick i överlevnadskonceptet. Konstnärer däremot stod inte högt i kurs, baskerklädda pipskäggsfjantar. Några sådana hade varit på besök och lämnat bestående men efter sig. Den konstnärlig mångfalden tog sig många uttryck. Man sydde, snidade, vävde, bötade garn, byggde båtar, kokte hembränt, skar reliefer.

Måleriet var förbehållet fiskebodarna och havet, helst i solnedgång. Att tyngdpunkten låg på solnedgångar berodde på att havet låg i väster. Tändstickstavlor låg högst upp i näringskedjan och sågs som det ultimata konstverket.

Undantaget var barberaren som betraktades som rena avantgardet. Han hade finslipat konsten att måla fjällmotiv vilket var en bragd eftersom han inte varit längre hemifrån än 5 kilometer. Verken presenterades tillsammans med en rödbrusig dödskalle som påstods vara hans mammas. Känsligare själar undvek att gå och klippa sig. Efter hans död fick jag ärva dödskallen, men det är en annan historia…

Kreativ kökkenmödding

Min farfars obändiga munspel och den oborstade skaparkraft jag ständigt befann mig i, har varit det kreativa nav jag ständigt återvänt till. En energikälla som aldrig har sinat. Sedan jag upptäckte att allt går att uttrycka sig med. Kolbitar, papperspåsar, anilinpennor, tapeter, rista med en pinne i sanden,taktjära på gamla plankbitar, hönsbajs på nykalkade väggar. Ett skapande som sprang ur nödvändighet och livet själv. Och som livet alltid är, sannerligen inte perfekt.

Livet på revet gav mig också en stark motvilja mot att fösas in i någon som helst fålla, konstnärlig eller annan. Och en motvilja mot att leva på min konst, konst som levebröd gav mig alltid en känsla av att ge upp någon slags frihet. Jag valde i stället att periodvis ägna mig åt ganska tunga yrken, som erfarenhetsmässigt var guldgruvor. Och som gav mig möjlighet att vända på klacken när jag ville, och ta en helt annan riktning.

Inga revir att bevaka, ingen konstnärlig karriär att ängsligt putsa på.

Friheten att kunna kasta bort allt när det är dags…

Jag var med och arrangerade en utställning med Petter Pettersson på konsthallen, Falsterbo Strandbad. Det var innan Vellingemoderaterna valde att lägga ner konsthallen och istället planera för ett Spa och konferensanläggning med en annan Petter (Stordalen). (Karolinas anm.)
Petter Pettersson: Textil med teckning och grafik.

I nästa inlägg blir det katter, akut näthinneavlossning och några personliga landmärken. Missa inte det! (Karolinas anm.)

Relaterade inlägg

Befria Hartrappan!

Publicerat av
Svara

Bianca Maria Barmens skulptur Hartrappan lider, anser jag. Därför uppmärksammar jag i detta inlägg hur dålig situationen är för konstverket på Malmös främsta gågata, Södra Förstadsgatan.

Edit: Sedan detta inlägg skrevs har restaurangen La Couronne gått i konken. Därmed har den tillfälliga uteserveringen monterats ned och skulpturen kan återigen upplevas i sin helhet. Vad det blir av den nya restaurangen återstår att se.

I tysthet uthärdar skulpturen sin tillvaro, fullkomligt dold av restaurang La Couronnes uteservering. Flera gånger har jag passerat och irriterat mig på att skulpturen inte får fylla sitt syfte på den plats den faktiskt är skapad för. Därmed förlorar den sin möjlighet att väcka eftertanke, sprida glädje, att upplevas och beskådas av Malmös fotgängare som strosar på gågatan.

  • Var är skulpturen, undrar du kanske?
  • Jo, här inne!
  • En absurd miljö för ett konstverk!
  • Haren sitter tryckt mot en bänk.
  • Så här ser skulpturen ut, när uteserveringen inte är installerad.

Biancas Maria Barmens skulpturer har en slags aura som sträcker sig utåt och välkomnar betraktare att närma sig. Ofta består skulpturerna av olika delar, precis som i fallet med Hartrappan. På så sätt skapar delarna en dynamik som gör att en åskådare enkelt börjar forma en egen känsla och förståelse av vad skulpturen berättar.

Därför tycker jag att Biancas skulpturer passar synnerligen väl i markplan, där folk i alla åldrar och storlekar kan komma nära. Och till och med känna på den! Jag gissar att själva haren blivit rejält klappad av barn genom åren.

Bianca Maria Barmen: Hartrappan, brons och sten.

Hartrappan – inpackad av utskänkningsintressen

Jag har inget emot uteserveringar, men denna situation måste få en värdig lösning. För att få veta mer mejlade jag Malmö Stad. De svarade att tomten tillhör bostadsrättsföreningen. Följaktligen har kommunen ingen makt över Hartrappans olyckliga villkor.

Efter det telefonerade jag till konstnären, som berättade för mig att skulpturen kom på plats 1998. Då fanns det möjlighet för privata aktörer (i detta fall Bostadsrättsföreningen) att via Statens konstråd placera ut konstverk på platser som mynnar till offentliga rum. Hartrappan ägs i nuläget av bostadsrättsföreningen.

Dessutom berättade hon att det finns ytterligare en skulpturdel som tillhör Hartrappan. Om en betraktare fortsätter in genom valvet så uppenbaras en plantering med lagerhägg. I denna plantering står ett skulpturfundament med ett manshuvud. Jag begav mig till platsen för att dokumentera.

En hemlig skulpturdel, som tillhör Hartrappan, finns i en plantering på innergården.

Jag luskade vidare och stegade in på La Couronne. Den vänliga personalen berättade att bostadsrättsföreningen låtit dem ha sin uteservering uppe hela året runt, p g a pandemin. Och nu hoppades de på att få fortsätta ha det så. Ve och fasa! Det skulle innebära att Hartrappan riskerar att bli dold året runt!

En enkel lösning

Min bästa lösning på situationen: Malmö Stad kontaktar inblandade parter och gör en överenskommelse om att finna en annan lösning för verket, på en plats på kommunens mark. Så klart i samråd med konstnären. Och kanske Malmö Förskönings- och planteringsförening vill vara med och hjälpa till?

Upp till kamp för Hartrappan!
Hälsar Karolina

PS: Jag har tidigare skrivit om offentlig skulptur, till exempel Men vänta nu i Lund och du kan läsa min uppsats om skulpturen Utsikt/Inblick, som finns i Malmö. Jag har också skrivit om Utvandrarmonumentet i Karlshamn och en skulptur i Wanås-parken.

Relaterade inlägg