En pappskalle viker ut sig

Publicerat av
1

Jag har i tidigare inlägg avslöjat att jag har lite insnöade intressen. I själva verket är hela den här bloggen ganska så insnöad. Och idag ska jag delge dig ett annat nördigt intresse! Här får du läsa om min böjelse att tillverka pop-up-kort.

Papper istället för pulka

Allt började på sportlovet 2015. Inte för att jag själv hade något sportlov. Istället jobbade jag som vanligt på Falsterbo Konsthall. Vi hade bjudit in Lena Ignestam från Pop-Up-Lab Malmö, att hålla en workshop. Lena är konstnär. Förutom att arbeta med skulptur och offentlig gestaltning, har Lena nördat ner sig i pop-up-kort.

Denna dag skulle Lena lära barn och ungdomar hur man skapar sådana kort. Lena och ungdomarna vek alltså kort. Och jag passade på att testa samtidigt.

Fotografi som visar ett blått kort. Från kortets bas står en grönskande fond och framför den finns bilder på en hare, en man och ett glas vin.
Ett av mina första, lite mer avancerade pop-up kort.
Denna grundteknik kallas symmetrisk v-vikning.

Sen var jag fast. Jag började vika kort hemma. Klippa och klistra. När jag ville lära mer, beställde jag en bok från brittiska Amazon: ”Pop-up Cards and paper mechanics” av Duncan Birmingham. Duncan är en liten brittisk farbror som, förutom boken, har en Youtube-kanal. Där visar han sina tekniker steg för steg.

Hobby som viker sig platt

En behöver inte så mycket för att utöva denna hobby. Skärmatta, skalpell, falsben, sax, papper, pennor, linjal och lim. Resultatet blir platt och tar liten plats i hemmet. En nätt och behändig hobby, med andra ord. Billig också!

Ett pop-up-kort
Här syns en konstruktionsvy.

Folk blir extremt imponerade och fascinerade av mina kort. På mitt Instagram publicerar jag bilder och filmer av mina alster. Det resulterar i glada tillrop från vänner och andra pappskallar runt om i världen. Följ mig gärna där, så får du se vart nörderi kan leda till!

Ett pop-up-kort med tema Gabriele Münter.
Ett kort i tre lager med tema Gabriele Münter. Bilderna tog jag från ett
gratishäfte på Louisiana, där nämnda konstnärinnas alster ställdes ut.

Har du någon hobby? Skapar du på något sätt? Skriv gärna och berätta. Vem vet, kanske inspirerar du någon annan att testa!

Pappriga hälsningar från Karolina

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 6: ”Det här är barnhörnan!”

Publicerat av
Svara

Alltså, jag har inga egna barn, så jag kanske inte bör uttala mig… Men jag bara måste!!! Detta inlägg handlar om hur en del vuxna besökare beter sig i vår ateljé. Eller ”barnhörna” som vissa besökare kallar den.

Vi har en öppen ateljé i konsthallen där jag jobbar. Personer i alla åldrar är välkomna in dit, för att skapa med inspiration av pågående utställning. Ofta hör jag vuxna titta in och utbrista: ”Det här är för barn!”, ”Här är barnhörnan!” eller rentav ”Här är lekrummet!”.

Då inflikar jag käckt, att ateljén är till FÖR ALLA ÅLDRAR! Alla är välkomna dit in, för att skapa, ta en paus, fundera, diskutera…

Ateljén, även kallad barnhörnan.

”Barnhörnan”

Kreativa barn och passiva vuxna

Ändå inträffar ofta följande: barnen studsar glatt in, tar av sig mössa och jacka, sätter sig vid bordet och börjar måla, konstruera, forma sina egna skapelser. Och föräldern eller morföräldern i fråga, ställer sig snett bakom barnet och tittar på.

Alltså: den vuxna förblir STÅENDE och PASSIV snett bakom. Med ytterkläderna på!

Scener ur en barnhörna

Ganska ofta halar den vuxna personen fram en smartphone och ber barnet att se glatt ut, när det ska fotograferas. Värst av allt är när den vuxne försöker instruera barnet att ”göra rätt”, måla ”fint”, ”rita ett hus!”, utan att själv ens ha försökt. Riktigt jobbigt är det att höra vuxna som pratar om att barnen ska använda ”rätt färger”, när de målar.

Om jag hade haft barn hade jag aktivt gjort det sällskap i ateljén. Jag hade tagit av mina bylsiga ytterkläder, satt mig bredvid och själv börjat skapa. Varit kreativ.

Vems påfund är det att bara barn kan skapa? Och att de ska ”måla fint” och ”använda rätt färger”? Jag säger: slappna av, släpp loss och gå loss i ateljén, så ska du se att det är mycket roligare än att stå snett bakom sitt barn, med ytterjackan på och mobilen i handen.

Vad tycker du? Har du erfarenheter och åsikter om hur dagens föräldrar, mor- och farföräldrar är delaktiga i barnens skapande? Kommentera gärna!

Bästa hälsningar Karolina

Relaterade inlägg

Bättre nörd än störd på Thorvaldsens museum!

Publicerat av
2

Härförleden råkade jag i förbifarten berätta för en väninna att jag besökt Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Hennes spontana reaktion var något i stil med ”Men det är väl jättetråkigt?” Därför vill jag i detta inlägg berätta varför Thorvaldsens är ett ställe för mig!

Thorvaldsens museum, Köpenhamn. Bildkälla: Wikimedia.

I likhet med Glyptoteket är Thorvaldsens är ett museum med gammal konst. Exempelvis gamla marmorstatyer. De flesta förställer karaktärer ur den grekiska och romerska mytologin. Därför tycker nog vissa att det verkar torrt och extremt insnöat. Således skulle de aldrig sätta sin fot på ett sådant ställe.

Vilken tur att ingen tvingar dem!

Marmor-mys

Alla behöver inte gilla det! Det finns folk som uppskattar det torra och gamla. Jag är en sådan person. Thorvaldsens är en plats för sådana som jag. Där finns lugnet och tystnaden. Det vackra och skickligt utförda hantverket.

Att vandra runt bland Venus, Herkules och Merkurius-skulpturer var ljuvligt för mig. Dessutom hade museet en väl fungerande ljudguide som berättade om de gamla myterna. Och i shopen köpte jag ett par egyptiska katt-örhängen.

Skulptur på Thorvaldsens museum.
Amor och Psyke, konstnär Bertel Thorvaldsen.
Egyptiska katt-örhängen som ibland kan ses dingla i mina örsnibbar.

Det är väl underbart att vi är olika. Och att det finns något för alla. Det gäller bara att hitta sin grej och dyka ner i den.

Vad gillar du? Har du något intresse som andra anser tråkigt eller nördigt? Hör gärna av dig med en kommentar! Nu tar Livet och konsten ett långt sommaruppehåll!

Bästa hälsningar Karolina

PS: Ett annat Köpenhamnstips fick du för ett tag sedan: Klunkehjemmet.

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 5: ”Det här kan man inte ha hemma”

Publicerat av
2

En del blir bekymrade när de inte möts av små, nätta tavlor när de kommer in på konsthallen, där jag jobbar. Installationskonst kan en ”inte ha hemma”! När konsten inte går att hänga ovanför soffan, skapar den huvudbry hos vissa utställningsbesökare. 

När konsten blir större än vad en har plats med på väggen hemma, verkar vissa vara tvungna att yttra denna fras. De utgår ifrån konstsynen, att bra konst ska kunna köpas och hängas i ett vardagsrum. Denna konstsyn tycker jag är… BORING!

Installationskonst omöjlig att ha i ett möblerat rum

Alltså, jag menar inte att alla måste tycka likadant och ha samma smak. Jag menar bara att besökare riskerar att begränsa sig om de inte bejakar att det faktiskt finns en mängd olika konstuttryck idag. Däribland installationskonst.

Exempel på installationskonst av David Svensson.

På bilden syns David Svenssons verk ”Old World Rise Again” i förgrunden. Fullkomligt omöjligt att ha hemma, men trots det trollband verket våra besökare och kickade igång många spännande samtal. Foto: David Svensson. Bilden publicerad med konstnärens tillåtelse.

En del besökare missförstår konsthallens roll och tror att det är ett kommersiellt galleri, där man ska kunna köpa konst en kan ha hemma.

Svar på tal?

Och vad är svaret på ”Det här kan man inte ha hemma!”? Det behövs kanske inget svar, för det är ju ett konstaterande som stämmer, i de flesta fall. Mycket av samtidskonsten är alltså inte tänkt som delar av en heminredning.

Men konsten kan vara attans så spännande ändå och skapa nya tankar insikter, diskussionsämnen o s v! I ett tidigare inlägg skrev jag om en spännande installation med rosa får. Fullständigt omöjlig att ha hemma!

Bacon på bordet

Vissa besökare är också bekymrade över hur konstnärer tjänar sitt levebröd. Det verkar skumt och rentav provokativt, när någon kan hålla på och skapa osäljbar installationskonst! Tycker i alla fall vissa…

Hur dagens konstnärer tjänar sitt uppehälle är en hel vetenskap, men varför ska en spekulera i det?! Om en går på utställning är en väl först och främst intresserad av vad konstnären vill säga med sin konst? Det tycker i alla fall jag!

Vad tycker du? Har du något minne från en konstupplevelse av konst man ”inte kan ha hemma”? Skriv gärna och berätta!

Tjo och tjim och inget annat!
/Karolina

Relaterade inlägg

Notre-Dame: En sargad got drar en tung suck

Publicerat av
4

Notre-Dame stod i lågor igår. Brandmännen har kunnat rädda en hel del. Men förödelsen är ändå omfattande.

Tänk att värmeutveckling, syre och brännbart material i några ögonblick kan sluka oersättliga föremål. Det är som när fotoalbum brinner upp. Alltså oåterkalleligt.

Gotiskt företagande till frukost

Av en slump håller jag sedan en tid på att läsa en bok om gotiska katedraler. Boken, ”The Gothic Enterprise” (Robert A. Scott), hade vi som kurslitteratur när jag läste konsthistoria. Den var mycket fascinerande. Därför har jag valt att läsa om den. Boken blev skrämmande aktuell igår kväll.

Fotografi som visar boken "The Gothic Enterprise" på frukostbordet med en kopp kaffe intill.

Medeltiden producerade fantastiska katedraler över hela Europa. Författaren ställer sig frågan hur så fantastiska byggnader kunde konstrueras och finansieras i en tid av misär, pest, härjningar och fattigdom.

I kapitel efter kapitel redogör han på ett mycket tydligt och lättfattligt sätt den stora komplexa kraftsamling som katedralbyggandet innebar. Teologin, ekonomin, logistiken och estetiken. Och inte minst de arkitektoniska särdragen: strävsystem, spetsbågar och ribbade valv.

Fetaste katedralen vinner

Författaren tar också upp de absurda sidor som katedralbyggandet innebar. Att det pågick mer eller mindre legitima stöldräder mellan grannstäderna, då reliker stals från katedraler för att på ett mystiskt och ”gudomligt” sätt återfinnas i en annan katedral.

Teologer hetsade byggmästare att fortsätta bygga trots att sprickor uppstått i konstruktionen. De trodde att om de bara fortsatte enligt de ”gudomliga” geometriska principerna, så skulle katedralen kunna färdigställas med Guds omsorg. De facto rasade ca 15% av alla katedraler på grund av felberäkningar.

Städer bokstavligen tävlade med varandra om att konstruera den fetaste katedralen för att locka till sig flest pilgrimer. I sanning fascinerande! Så om du är ute i Europa och reser, ta chansen att besöka någon av de fantastiska katedralerna!

Notre-Dame i Paris. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Hur känner du inför branden i Notre-Dame? Har du besökt någon gotisk katedral? Skriv gärna och berätta!