Sommarens besök på Wanås var som vanligt en höjdpunkt. Jag älskar detta ställe och har skrivit om det några gånger tidigare. Denna gång ska det handla om rosa får! Detta får (!) bli starten på en serie spaningar om djur i konstens tjänst.
”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake”, 2017. Konstnär: Henrik Plenge Jakobsen.
Låt dem äta kakor!
Konstverket består av ett antal betande får som har fått sin ull rosafärgad samt några stänk av Chanel no. 5. Verket heter If the People have No Bread Let Them Eat Cake, 2017. Konstnär är Henrik Plenge Jakobsen.
Skylt
En informativ skylt försäkrar besökarna om att både fåruppfödare, veterinär och jordbruksverket intygar att fårens hälsa inte påverkats av färg och doft. Således kan vi andas ut!
Den informativa skylten intill verket.
Felcitat
På skylten invid fåren kan man även läsa att verkets titel bygger på ett citat som tillskrivits Marie Antoinette. Men hon lär aldrig ha sagt ”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake” (Nä. Inte ens på franska!).
Felciterad donna. Marie Antoinette, 1783. Konstnär: Marie Elisabeth Louise Vigee Le brun (1755-1842). Bildkälla: Wikimedia Commons.
Däremot hade hon och maken, Louis XVI, en fejk-bondgård som hette ”Le hameau”. Dit kunde de fly det slitsamma hovlivet och leva som ”vanligt folk”. Gården hade även ett litet mejeri, läser jag på skylten. Där lär man ha uppmärksammat hygienförhållanden i produktionen på ett helt nytt sätt. Resultatet skulle komma att sätta standard för tillverkning av ost och smör. Sanningshalten i detta har jag inte kollat upp. Men det låter lite osannolikt i mina öron…
Le Hameau de la Reine. Marie Antoinettes helt ”vanliga” bondgård. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Fett med feta
Installationen med fåren i Wanås är ett konstverk som ger många associationer. Exempelvis kan vi fundera på fåren. Alltså djur som ger ost, kött och ull. Vem äter inte feta-ost var och varannan vecka? Men tänker vi ens på var osten kommer ifrån? Dessa ostar har vi fåren att tacka (!) för.
Dessa milda och värdiga djur arbetar som namnlösa slavar i mejeriproduktionen. Genom att färga fåren rosa får vi kanske syn på dem på ett nytt sätt och ger dem lite av den uppmärksamhet de förtjänar. Dessutom är Wanås (förutom en skulpturpark) ett ekologiskt jordbruk. Därför finns det ju kopplingar till platsen också.
Rosigt och rivigt med rosa
Färgen rosa är heller inte helt ointressant i sammanhanget. Varför valde konstnären den färgen? Det finns ju så många andra färger att välja på!
En färg vars symbolik har svängt fram och tillbaka genom tiderna.
Visste du att rosa till en början betraktades som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ”ljusröd”? Därför var det krigarguden Mars färg. Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet. Tidigare ansågs rosa vara en färg för ”dandys” och detta fick en återfödelse med de rosa-skjortade stureplans-bratsen.
Två intressanta avsnitt av radioprogrammet Stil behandlar rosa. Lyssna gärna, avsnitten är ”Lolita, Baby Doll och rosafärgat – modet som vägrar bli vuxet” (2009) och ”Rosa – en rosenrasande färg med klös” (2017). Avsnitten finns så klart också i appen SR Play.
Och så var det konstverkets titel…
Att en kunglighet skulle slänga ur sig dumma citat händer ju faktiskt (Tänk ”Stekta sparvar”!). Men Marie Antoinette sa inte att folket kunde äta kakor om brödet var slut, det har vi fått veta.
Men, Wanås är onekligen ett litet slott där privilegierade personer huserat. Därför kan man kanske anta att konstnären anspelar på detta faktum? Och finns det i så fall en inbyggd kritik mot exempelvis adeln?
Som riktigt bra konst blir det många frågor och funderingar!
Au revoir!
/Karolina
relaterade inlägg