Venus genom tiderna

Innan sommarens ledighet blir det en spaning på Venus genom tiderna. Dagens inlägg tar avstamp i en graffitimålning som hakar i en lång kedja av konsthistoriska referenser. Slutligen hamnar vi i renässansen och sen tillbaka till 1990-talet!

Röda hund: En graffiti-Venus från 2018, på P-huset Anna i Malmö

Graffitimålningar innehåller ofta dolda budskap till de som är insatta. Det kan handla om stilistiska referenser till andra graffitimålare, om symboler eller om oläslig text som enbart kan avkodas av andra ”graffare”. På så sätt är mycket graffiti otillgänglig att tolka för gemene man. Trots det finns det många föreställande målningar som uppskattas av förbipasserande.

Just målningen nedan refererar till konsthistoriens tradition av Venus-skildringar, och i synnerhet till en kampanj av Guerrilla Girls från 1985.

Det är riktigt smart och roligt att den röda hunden frågar ”Do bitches have to be naked to get into the Pet. Museum?”. Fortsätt läsa så får du veta varför.

Graffitimålning på P-huset Anna, 2018, Malmö. Okänd upphovsperson, kallad ”Röda hund”.

Guerrilla Girls, 1985

Museum of Modern Art i New York hade 1985 en utställning, ”An International Survey of Recent Paintings and Sculpture”. Problemet var att enbart 17 av 169 utställda konstnärer var kvinnor! Således var urvalet mycket ojämlikt.

Därför bildade en stor grupp kvinnor den anonyma gruppen Guerrilla Girls. De hade som syfte att protestera mot gubbväldet i konstvärlden med smart och uppseendeväckande aktivism. De framträdde alltid med gorilla-masker. På så sätt bevarade deltagarna sin anonymitet. Denna bild är ett exempel på hur de skapade uppmärksammade budskap.

Guerrilla Girls, 1985.

Frågan de ställer på affischen handlar om att kvinnor inom konsten tilldelas rollen som naket modellobjekt. Och inte som självständiga konstnärer som tas på allvar.

Venus

En ”Venus” inom den västerländska konsten är inte nödvändigtvis en avbildning av den antika gudinnan Venus. Det beror på att ”venus” kommit att beteckna en nakenstudie av en kvinna helt enkelt. Det är en mycket stor tradition inom konsten att avbilda nakna kvinnor som objekt för den manliga blicken att njuta.

Det finns en räcka kända Venus-målningar som konstnärer och reklammakare refererar till, än idag.

Morimuras take på Manets Olympia, 1988

Det finns så otroligt mycket att säga om bilden nedan. På B-kursen i konsthistoria ägnade vi ett helt seminarium åt en text som försökte reda ut vad konstnären Morimura egentligen ville säga med denna Venus-parafras. Därför ska jag inte gå in på några detaljer. Kortfattat kan dock sägas att konstnären problematiserar kring manligt/kvinnligt, öst/väst, en vit/en ickevit blick på konst, fördomar och konstruktioner om asiatiska män m.m.

Och så klart, bilden refererar till en annan mycket känd Venus-bild. Låt oss därför hoppa ytterligare ett steg tillbaka i tiden.

Morimura: Portrait (Futago), 1988.
Morimura: Portrait (Futago), 1988.

Manets Olympia, 1865

Målningen nedan chockade den pryda 1800-talspubliken när den ställdes ut 1865 i Paris. Inte för att kvinnan är naken, nä då, nakna fruntimmer finns det gott om i konsten. Däremot var det chockerande uppkäftigt att hon tittar rakt ut ur bilden och möter betraktarens blick.

Därmed uppstår direkt kontakt mellan besökarna och den nakna kvinnan, som helt uppenbart var prostituerad (finns en massa symbolik, ska inte gå in på det här, då blir det en novell…).

Manet: Olympia, 1865.
Manet: Olympia, 1865. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vår lärare i konsthistoria hade berättat att det ingick i den borgerliga livsstilen att män besökte prostituerade för att leva ut sin sexualitet. Däremot var det absolut inget det talades högt om. Men alla visste. Och att en sådan kvinna nu genom sin blick helt plötsligt hade offentlig direktkontakt med den borgerliga publiken var oförskämt!

Manet gjorde alltså en helt egen och självständig variant på temat Venus. Men vid denna tid föredrog publiken Venusar av en helt annan typ:

Alexandre Cabanel: Venus födelse, 1863.
Alexandre Cabanel: Venus födelse, 1863. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Nu hoppar vi bakåt igen!

Tizians Venus från Urbino, 1538

Här har vi nått renässansen och en inbjudande venus. Även här finns ting att avkoda, såsom den lilla hunden i sängen som signalerar trofasthet (till skillnad från Morimuras och Manets katter). I bakgrunden finns en brudkista. Denna venus är alltså av en dygdigare sort.

Tizian: Venus från Urbino, 1538.
Tizian: Venus från Urbino, 1538. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Giorgiones Slumrande Venus, 1510

Och här nedan är Giorgiones variant, som Tizian anspelade på. Ytterligare en kvinna vars kropp exponeras för den manliga blicken. I denna variant slumrar Venus. Därmed är det fritt fram för den manliga blicken att njuta kvinnan som objekt.

Giorgione: Den slumrande Venus, 1510.
Giorgione: Den slumrande Venus, 1510. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Slutligen kommer YSL:s variant i en reklamkampanj från 1999…

Har du sett någon speciell Venus-bild som du lagt på minnet? Skriv gärna och berätta genom att välja ”Kommentera” nedan.

Nu tar Livet och Konsten en lång och välbehövlig semester!
Vi ses här i höst igen!
/Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Två snubbar med rovfåglar i Haag

I november 2019 besökte jag museet Mauritshuis i Haag. Det är ett museum som främst fokuserar på den holländska guldåldern. Alltså perioden på 1600-talet då landet var en ledande handelsnation i Europa. I en av salarna hänger två mansporträtt målade av en mycket känd konstnär, Hans Holbein den yngre.

Rum 7 på Mauritshuis

Porträtten hänger bredvid varandra i rum 7. Du kan såklart besöka rummet virtuellt. Mauritshuis var först i världen med att göra en ”gigapixel-variant” av sin samling. På så sätt kan du ta del av deras skatter, bland annat Flicka med pärlörhänge av Vermeer, samt The Goldfinch av Carel Fabritius (som jag redan skrivit om tidigare).

Fördelen med att verkligen ”gå runt” digitalt är att man får en god känsla av konstverkens fysiska storlek. Nog om det. Så här ser rum 7 ut:

Mauritshuis, rum 7.
Rum 7, där dagens porträtt hänger sida vid sida. Vyn kommer från Mauritshuis digitala gigapixel-tour.

Konstnären Hans Holbein var tysk, men flyttade för gott till England 1532. Hans porträtt var mycket poppis bland aristokratin. Och nu ska vi titta närmare på hur två snubbar för nästan 500 år sedan ville framställa sig i bästa dager med hjälp av herr Holbeins skicklighet.

Porträtt av Robert Cheseman, 1533

Just den här mannen, Robert Cheseman, var chefs-falkonerare hos självaste Henry den 8:e. Alltså en väldigt ärorik position.

I bilden ser vi Robert smeka jaktfalken med en öm gest, samtidigt som han blickar fokuserat ut ur bilden till vänster. Holbein var en mästare på att måla fina texturer, vilket särskilt syns i fjäderdräkten och kläderna.

Oljemålning som visar en halvbild av en adelsman.
Hans Holbein, porträtt av Robert Cheseman, 1533. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Okänd adelsman med hök, 1542

Detta lilla porträtt mäter ynka 24×19 cm. Det är en oljemålning på träpanel, vilket vid denna tid fortfarande var gängse underlag att måla tavlor på. Att måla på duk hade ännu inte slagit igenom.

Hans Holbein, porträtt av okänd adelsman, 1542. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Emellertid är inte mannen på bilden identifierad. Men hans utseende, fina klädsel och guldring avslöjar att han tillhör överklassen. Dessutom sysslar han med jakt, vilket höken avslöjar. Förmodligen är det en duvhök, tror en av mina källor inom fågelvärlden.

På bilden har mannen tagit av hökens hätta. Därmed får vi se den mäktiga rovfågelns respektingivande profil. Detta förstärker ytterligare mannens pondus.

Respektingivande rovfåglar

I dessa båda bilder anger rovfåglarna att de avbildade tillhör överklassen och att de sysslar med jakt. Därmed skriver dessa karlar in sig i en bildtradition som skänker status. Men fåglarna tillför även ytterligare dimensioner till de avbildade. Genom sitt mäktiga utseende, skarpa näbbar och kraftiga klor, signalerar de makt och beslutsamhet.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag har redan tidigare skrivit om ett annat Holbein-porträtt: Dam med ekorre och stare.
PS 2: Om du vill veta mer om träpaneler, så har jag i ett annat inlägg intervjuat en forskare, Johannes Edvardsson, som arbetat med att datera sådana.

Relaterade inlägg

Hieronymus Bosch på SVTplay

Dagens nätta lilla inlägg vill helt enkelt pusha för en dokumentär om konstnären Hieronymus Bosch. Den ligger på svtplay.se ända till 25 december 2024!

På upptäcktsfärd i helvetet

Den 52 minuter långa dokumentären På upptäcktsfärd i helvetet berättar om den nederländske konstnären Bosch (ca 1450-1516). Säkert har du sett hans bilder. Det finns inte många bevarade målningar, men de som finns är desto mer kända. Exempelvis Lustarnas trädgård, som jag själv haft förmånen att se på Prado i Madrid.

Lustarnas trädgård av Hieronymus Bosch. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Lustarnas trädgård av Hieronymus Bosch. Bildkälla: Wikimedia Commons. Om du ser dokumentären får du veta vilken funktion denna triptyk hade!
Detalj ur Lustarnas trädgård. Ett bra exempel på detaljrikedomen hos Hieronymus Bosch.
Detalj ur Lustarnas trädgård. Ett bra exempel på detaljrikedomen hos Hieronymus Bosch.
Detalj ur Lustarnas trädgård.

Animerade målningar av Hieronymus Bosch

Dokumentären innehåller en mängd animationer som är gjorda på Boschs målningar. Personligen är jag lite kluven till detta berättargrepp. Det beror på att Boschs bilder är så fantastiska som stillbilder. Däri ligger ju styrkan i dessa vrickade skildringar. Alltså att målningarna har förmågan att i sin stillhet och detaljrikedom fortfarande fånga och fascinera sina betraktare. Men dagens instagram-generation kanske behöver rörliga bilder för att bli intresserad?

Men hursomhelst, dokumentären är behaglig och vacker på det hela taget. Därför kan den varmt rekommenderas. Ha det bra och glöm inte att ta en tur till helvetet innan den 25 december 2024!

Bästa hälsningar
Lina

PS: Jag har tidigare skrivit lite om en annan renässanskonstnär från Nederländerna, Pieter Brueghel den äldre. Han var lite senare än Bosch, dock.

PS 2: Renovatio Mundi, en bloggande konstvetare, har också skrivit ett inlägg om dokumentären. Läs det här!

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Stephen Gill och The Pillar

Ni som känner mig eller följer bloggen vet vid det här laget att jag har en specialitet. Nämligen ”fåglar i konsten”. I dag berättar jag om hur ödet gav mig en puff i ryggen och skickade mig på en date med konstnären Stephen Gill. Som nyligen genomfört sitt stora fågelprojekt The Pillar.

För ungefär ett år sedan var jag en kort period aktiv på en dejting-tjänst som heter Match. Vid ett tillfälle matchade jag med en man och vi beslutade oss för att träffas på en fika. Det skulle visa sig att mannen var Stephen Gill, en samtidskonstnär verksam på Österlen.

Stephen Gill kommer från Bristol och arbetar med fotografiska projekt som ofta tar väldigt lång tid. Så av förklarliga skäl pratade vi mest om fåglar och konst på vår date. Och han gav mig boken The Pillar, som är resultatet av ett fyra år långt konstprojekt om fåglar.

Vad händer…

…när en samtidskonstnär utan några kunskaper om fåglar, vill locka ner fåglar från himlen för att fånga dem med kamera?

Resultatet blir en typ av fågelbilder vi inte är vana vid. Stephen Gills bilder är kaotiska, oskarpa, med fåglar i märkliga positioner, tilltufsade och ofta kraftigt beskurna. Alltså långt ifrån de perfekta bilder naturfotografer så ofta eftersträvar. Ändå låter Gill betraktaren komma fåglarna nära.

Stephen Gill

Gill är bosatt utanför Glemmingebro i Skåne sedan 2014. Han ställer regelbundet ut internationellt. 2015 fick han idéen att undersöka vad som egentligen pågick i det ödsliga landskapet runtomkring hemmet. Nära kanten av ett fält slog han därför ner två träpålar, ca 1,5 m höga. På den ena stolpen monterade han en kamera med rörelsedetektor kopplad till självutlösare. Tanken var att de fåglar som landade på den andra stolpen skulle utlösa detektorn själva och därmed ta en selfie.

The Pillar

Projektet fick namnet The Pillar. Första gången Gill vittjade kameran blev han överväldigad. Det hade fungerat! Metoden att rigga självutlösare är alls inte ny inom naturfotografi. Det som är unikt för The Pillar, är att Gill fullständigt tog bort övrig styrning av bildresultatet. Till och med fokus är ställd en bit bortom stolpen. Därmed är de flesta fåglar oskarpa. Gills fåglar framställer sig på sätt och vis sig på sina egna villkor, som självständiga varelser med sina egna förehavanden.

En gråkråka. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Det skulle visa sig att det pågick väldigt mycket på det där vidsträckta fältet. De flesta fåglar som landade på stolpen var helt okända för Gill. Några av arterna var kungsörn, törnskata, gråsiska, stenskvätta, sävsparv, häger, pilfink, jorduggla och tornfalk. Och självklart en mängd kråkor och ormvråkar.

En flock starar. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Landskapet är alltid detsamma, men aldrig likadant. Visserligen återkommer årstiderna cykliskt, men de unika ögonblick då fåglar landar på stolpen påminner oss om dynamiken i vår existens. I Skåne förekommer 192 av Sveriges 250 fågelarter. I boken The Pillar presenteras 23 av dem.

Gill arbetade med The Pillar fram till 2019. Då stod resultatet klart i form av en bok, med ett finstämt förord av Karl Ove Knausgård. Metoden är typisk för Gill: långa projekt, där han tar ett steg tillbaka som fotograf och låter världen spela upp sig själv inför kameran.

Kärrhök. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Böcker som konstverk

Ofta djupdyker han i ett ämne över lång tid och presenterar projekten i bokform, via hans eget förlag Nobody Books. Böckerna utgör självständiga konstverk, med formgivning och kvalitet utöver det vanliga. The Pillar blev utvald till 2019 års upplaga av Svensk bokkonst.

Som bilddokument skildrar The Pillar en mängd fåglar i ett landskap. Men projektet pekar även på något oerhört viktigt: att vi måste förstå naturen på dess egna villkor. Vi människor kanske bör ta ett steg tillbaka och fundera över hur vi i fotografi skildrar naturen. Speglar våra bilder en mänsklig härskarblick, eller öppnar de upp för ett helt annat förhållningssätt till vår gemensamma livsmiljö?

Bästa hälsningar
Lina

PS: Du undrar kanske om det blev en fortsättning på daten? Svar nej. Stephen framstod som en varm, energisk och mycket generös man, men vi var inte alls på samma våglängd. Därför blev det ingen amorös uppföljning. Men för mig blev det ett spännande möte med ett fascinerande konstnärskap. Och dessutom skrev jag sedermera en artikel om The Pillar i tidskriften Vår Fågelvärld. Så det var faktiskt en väldigt lyckad date!

Relaterade inlägg

Kandidat i konsthistoria, vad då?

Som jag berättade i förra inlägget har jag nyligen pluggat mer konsthistoria, nämligen kursen som kallas kandidat. Vad man egentligen sysslar med kan kanske verka svårbegripligt för en utomstående. Därför ska jag i dag ge lite exempel på vad mina kurskamrater och jag ägnat oss åt höstterminen 2021.

Undervisning

När man läser kandidatkursen (även kallat c-kurs) i konsthistoria har man en halv termin av föredrag och seminarier. Seminarier är samtal i lite mindre grupper kring konsthistoriska texter. Det är faktiskt ett härligt brokigt urval av texter!

Vissa texter har varit fullständigt obegripliga och krävt en massa huvudbry. Andra har flutit fram som en behaglig flod, fullt förståeliga. Således har jag känt mig ömsom totalt korkad och ömsom smart. Men oftast något mitt emellan.

Här är LUX, den deln av Lunds Universitet där man studerar exempelvis konsthistoria.

Uppsats

Resten av terminen har ägnats åt uppsatsskrivning. Och det innebär att man väljer ett material och diskuterar det utifrån någon eller några lämpliga teorier.

Här är det på plats att ge lärarna en eloge för sin enorma förståelse för de mer eller mindre vilda uppsatsförslag vi lagt fram. Därför har de aldrig sagt ”Nänä, det där är ointressant” eller ”Det ämnet faller utanför ramarna”. Tvärtom har de uppmuntrat oss att undersöka och gett oss väldigt bra feedback i vårt sökande.

Några exempel

Exempelvis har mina ”peers” skrivit uppsatserna…

Själv skrev jag uppsatsen Urbana Hängsel+Tornhuset=Sant? Två byggnader i en komplicerad relation. Du kan ladda ner uppsatsen på följande länk.

Även tidigare har jag på denna blogg reflekterat över mina studier i konsthistoria. Du kan läsa om grundkursens vedermödor och fortsättningskursens utmaningar. Dessutom kan du läsa prov på en uppgift från grundkursen (a-kursen) samt en uppgift från fortsättningskursen (b-kursen). Min sammanfattning av fortsättningskursen samt min b-uppsats finns här.

Nu tänker jag faktiskt inte plugga mer på ett bra tag!

Bästa hälsningar
Lina

Relaterade inlägg