Veckans pausfågel: Uggla vid grav

För att uppmärksamma Halloween och Allahelgona-högtiden levererar jag idag en bastant uggla på en träkista som ännu inte sänkts ner i graven. Sorgligt, märkligt och vackert i en och samma bild.

”Landskap med grav, kista och uggla” av Caspar David Friedrich, Hamburger Kunsthalle, Hamburg.

Caspar David Friedrich gjorde teckningen med blyerts och sepiafärgat bläck, någon gång i slutet av 1830-talet. Det var mot slutet av livet. Hans konst var inte poppis längre. Folk ansåg att han var en excentrisk och dyster figur. Han isolerade sig mer och mer.

Stroke leder till teckning

Några år tidigare, 1835, hade en stroke drabbat honom. Följden var delvis förlamning i armar och ben. Därför orkade han inte längre måla i olja. Istället försökte han alltså stilla sin lust att skapa genom att teckna. Och denna teckning är således ett exempel på det. Men 1838 kunde han inte ens fortsätta med det. Två år senare dog han.

I motiven från de sista åren tycks Friedrich besatt av tanken på döden. Han gjorde fler teckningar än denna som föreställer gravar och ugglor. Kolla här:

I alla dessa exempel syns en fullmåne, centralt placerad i bildytan. På så sätt låter konstnären oss besöka en gravplats på ett klockslag då det är ytterst ovanligt att besöka just ett sådant ställe.

Ugglorna har uttrycksfulla ögon, nästan komiskt stora. Så klart hade jag velat veta varför Friedrich valt just ugglor för sina gravteckningar. Kanske är det för att de är stora och pampiga? Eller för att fåglar generellt anses ofta symbolisera själen? Det beror på att de kan flyga. Alltså röra sig mellan det jordiska och det himmelska. När en människa dör antas hennes själ stiga till himmelen (förhoppningsvis) och därmed blir fåglar en klockren symbol för själens färd till efterlivet.

Ugglans uppsåt?

Det är oundvikligt att tolka in en koppling mellan själva ugglan och den begravde. Men vilken är kopplingen egentligen? Varför besöker ugglan graven? Är det den dödes själ som återvänt för att kolla att allt står rätt till? Som en postum kvalitetskontroll av gravsättningen? Eller är kyrkogårdar helt enkelt bra bytesmarker för rovfåglar? Bilderna fascinerar mig, precis som Friedrichs övriga verk.

Jag har tidigare skrivit om en keramik-uggla och en barock-uggla av Frans Hals. Läs gärna de inläggen. Och kom gärna med dina egna funderingar kring varför Friedrich satsade så hårt på ugglor som gravbesökare! Och missa för guds skull inte mina tidigare Friedrich-relaterade inlägg: Yttre och inre landskap samt Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer.

Hoo! Hoo!
Hälsar Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Rembrandt med rördrom

Idag tar vi en titt på en statushöjande selfie från 1639. Självaste Rembrandt tar till ett fågeltrick i ett försök att upphöja sig själv till det riktigt fina folket. En rördrom kan vara 1600-talets svar på en Rolex!

Ett självporträtt i klärobskyr där vi ser Rembrandt hålla upp en död rördrom.
Rembrandt Harmenszoon van Rijn: Självporträtt med rördrom, 1639. Finns på Gemäldegalerie i Dresden.

Mannen på tavlan är konstnären Rembrandt. Han har målat sig själv som jägare och visar stolt upp sitt byte – en död rördrom – för oss. Rördrommen är en hägerfågel. Den jagades av den holländska adeln på 1600-talet. Andra fåglar som levde farligt på den tiden var fasaner, rapphönor, ripor, tranor, änder och gäss.

Faktum är att enbart adeln hade rätt att jaga vid denna tid och jakten var noga reglerad. Men Rembrandt var inte adlig. Följaktligen hade han inte rätt att jaga rördrommar, eller andra byten heller för den delen. Så varför har han framställt sig själv som jägare?

Rördrom. Bild från Wikimedia Commons.

Stolthet och rördrom

Sanningen är att Rembrandt eftersträvade en högre social status och gjorde en hel del för att höja sitt anseende. Han lyckades faktiskt riktigt bra. Jaktporträtt var traditionellt populärt bland adeln. Att avbilda sig som jägare var därmed ett sätt att associera sig med de högre skikten.

Egentligen var han son till en mjölnare från Leiden. Men genom giftermål med Saskia Uylenburgh hade han gift in sig i en uppsatt släkt. Dessutom hade hans porträttmåleri blivit så populärt på 1630-talet att han blev rik på sitt måleri. Han unnade sin familj ett flott hus och samlade konstföremål och kuriösa objekt i en kunstkammer. Han var också omskriven i sin samtid. Därtill beställde prinsen en hel serie tavlor av honom. Allt detta ökade på Rembrandts anseende.

Movin´ up

Vi kan tycka att ”Självporträtt med död rördrom” är en kaxig uppkomlings sätt att falskeligen marknadsföra sig som jägare (och därmed adel). Men faktum är att det gick så bra för Holland på 1600-talet, att den sociala rörligheten ökade och fler kunde leva ett välbärgat liv.

Alltså kunde borgerligheten ta efter aristokratins vanor mer och mer. Därför ökade efterfrågan på jaktporträtt, trots att beställarna inte alls hade rätt att jaga. Det var helt enkelt ett mode och ett sätt att befästa sin nya status.

Den stackars rördrommen är alltså 1600-talets motsvarighet till en Tesla eller Rolex. Och notera örhänget! En accessoar som kungar bar vid tiden och som var populärt bland fashionabla karlar på 15- och 1600-talen.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag råkade trilla över denna målning när jag sökte artiklar om Hans Holbeins mansporträtt med rovfåglar, som jag skrivit tidigare om (läs här). I sökresultatet fanns en artikel om Rembrandts ”Self-portrait with Bittern”. Inte för att jag visste vad en ”bittern” var för något, men tänk om det var en fågel! Jo men visst! Som oftast när jag skriver om fåglar i konsten leder det ena till det andra och nya observationer väntar ständigt runt hörnet.
Carpe fågelskådning!


Relaterade inlägg

Davids samling: En okänd pärla

Håll i hatten, för här kommer ett av mina allra hetaste insider-tips någonsin! Hela detta inlägg är en fullkomligt osponsrad hyllning till Davids samling. I centrala Köpenhamn, med fri entré (ja, du läste rätt) och med fullständigt unika föremål ligger denna för svenskar föga kända musei-pärla.

Är du en av dem som gnäller ”Det är så dyyyyrt att åka över till Köpenhamn!”?
I så fall kontrar jag direkt med mitt starkaste argument:
”Du kommer till en riktigt cooooooool huvudstad utan att betala vare sig flygbiljett, transfer eller hotellvistelse”. Dessutom finns där en massa gratis saker att njuta av. Som Davids samling. Så sluta gnälla för böveln!

Centralt, gratis och alldeles underbart

Davids samling ligger intill Kongens have (även denna är gratis att besöka, liksom Botaniske have i närheten). Köp en 24-timmars-biljett på Skånetrafiken. Då får du nämligen nyttja lokaltrafiken i Köpenhamn. På så sätt får du ut riktigt mycket av kosingen. Exempelvis får du åka metro och havnebussen (en buss som går på vatten, det du!). Läs mer på Skånetrafiken om hur du åker på din skånska biljett i Köpenhamn.

En unik islamisk samling

Museet Davids samling inhyser tre permanenta samlingar. Den islamiska är museets viktigaste, med föremål från 700-talet fram till 1800-talet. Tingen och bilderna kommer från ett stort område, från Spanien i väst till Uzbekistan i Öst och till Jemen i Söder.

Den islamiska samlingen är full av fascinerande föremål. Till exempel kan du beskåda mattor, träsniderier, miniatyrmåleri, optiska mätinstrument, islamisk kalligrafi, keramik och smyckeskonst…

Här kan du strosa omkring länge och förundras över att folk faktiskt framställt sanslösa objekt helt utan tillgång till laserskärare, 3D-program och annan nutida teknik. Alla dessa föremål speglar så klart människans eviga försök att beskriva världen, förstå sin plats i universum och hur förklara hur världen fungerar. Och inte minst: att göra sin omgivning vackrare med konsthantverk.

Så mycket mer har jag inte att säga. Bara åk dit. Du kommer att tacka mig!

Bästa hälsningar från
Lina

PS: Jag har även tidigare delat med mig av några Köpenhamns-tips, Thorvaldsens museum och Klunkehjemmet.

Relaterade inlägg

Venus genom tiderna

Innan sommarens ledighet blir det en spaning på Venus genom tiderna. Dagens inlägg tar avstamp i en graffitimålning som hakar i en lång kedja av konsthistoriska referenser. Slutligen hamnar vi i renässansen och sen tillbaka till 1990-talet!

Röda hund: En graffiti-Venus från 2018, på P-huset Anna i Malmö

Graffitimålningar innehåller ofta dolda budskap till de som är insatta. Det kan handla om stilistiska referenser till andra graffitimålare, om symboler eller om oläslig text som enbart kan avkodas av andra ”graffare”. På så sätt är mycket graffiti otillgänglig att tolka för gemene man. Trots det finns det många föreställande målningar som uppskattas av förbipasserande.

Just målningen nedan refererar till konsthistoriens tradition av Venus-skildringar, och i synnerhet till en kampanj av Guerrilla Girls från 1985.

Det är riktigt smart och roligt att den röda hunden frågar ”Do bitches have to be naked to get into the Pet. Museum?”. Fortsätt läsa så får du veta varför.

Graffitimålning på P-huset Anna, 2018, Malmö. Okänd upphovsperson, kallad ”Röda hund”.

Guerrilla Girls, 1985

Museum of Modern Art i New York hade 1985 en utställning, ”An International Survey of Recent Paintings and Sculpture”. Problemet var att enbart 17 av 169 utställda konstnärer var kvinnor! Således var urvalet mycket ojämlikt.

Därför bildade en stor grupp kvinnor den anonyma gruppen Guerrilla Girls. De hade som syfte att protestera mot gubbväldet i konstvärlden med smart och uppseendeväckande aktivism. De framträdde alltid med gorilla-masker. På så sätt bevarade deltagarna sin anonymitet. Denna bild är ett exempel på hur de skapade uppmärksammade budskap.

Guerrilla Girls, 1985.

Frågan de ställer på affischen handlar om att kvinnor inom konsten tilldelas rollen som naket modellobjekt. Och inte som självständiga konstnärer som tas på allvar.

Venus

En ”Venus” inom den västerländska konsten är inte nödvändigtvis en avbildning av den antika gudinnan Venus. Det beror på att ”venus” kommit att beteckna en nakenstudie av en kvinna helt enkelt. Det är en mycket stor tradition inom konsten att avbilda nakna kvinnor som objekt för den manliga blicken att njuta.

Det finns en räcka kända Venus-målningar som konstnärer och reklammakare refererar till, än idag.

Morimuras take på Manets Olympia, 1988

Det finns så otroligt mycket att säga om bilden nedan. På B-kursen i konsthistoria ägnade vi ett helt seminarium åt en text som försökte reda ut vad konstnären Morimura egentligen ville säga med denna Venus-parafras. Därför ska jag inte gå in på några detaljer. Kortfattat kan dock sägas att konstnären problematiserar kring manligt/kvinnligt, öst/väst, en vit/en ickevit blick på konst, fördomar och konstruktioner om asiatiska män m.m.

Och så klart, bilden refererar till en annan mycket känd Venus-bild. Låt oss därför hoppa ytterligare ett steg tillbaka i tiden.

Morimura: Portrait (Futago), 1988.
Morimura: Portrait (Futago), 1988.

Manets Olympia, 1865

Målningen nedan chockade den pryda 1800-talspubliken när den ställdes ut 1865 i Paris. Inte för att kvinnan är naken, nä då, nakna fruntimmer finns det gott om i konsten. Däremot var det chockerande uppkäftigt att hon tittar rakt ut ur bilden och möter betraktarens blick.

Därmed uppstår direkt kontakt mellan besökarna och den nakna kvinnan, som helt uppenbart var prostituerad (finns en massa symbolik, ska inte gå in på det här, då blir det en novell…).

Manet: Olympia, 1865.
Manet: Olympia, 1865. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vår lärare i konsthistoria hade berättat att det ingick i den borgerliga livsstilen att män besökte prostituerade för att leva ut sin sexualitet. Däremot var det absolut inget det talades högt om. Men alla visste. Och att en sådan kvinna nu genom sin blick helt plötsligt hade offentlig direktkontakt med den borgerliga publiken var oförskämt!

Manet gjorde alltså en helt egen och självständig variant på temat Venus. Men vid denna tid föredrog publiken Venusar av en helt annan typ:

Alexandre Cabanel: Venus födelse, 1863.
Alexandre Cabanel: Venus födelse, 1863. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Nu hoppar vi bakåt igen!

Tizians Venus från Urbino, 1538

Här har vi nått renässansen och en inbjudande venus. Även här finns ting att avkoda, såsom den lilla hunden i sängen som signalerar trofasthet (till skillnad från Morimuras och Manets katter). I bakgrunden finns en brudkista. Denna venus är alltså av en dygdigare sort.

Tizian: Venus från Urbino, 1538.
Tizian: Venus från Urbino, 1538. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Giorgiones Slumrande Venus, 1510

Och här nedan är Giorgiones variant, som Tizian anspelade på. Ytterligare en kvinna vars kropp exponeras för den manliga blicken. I denna variant slumrar Venus. Därmed är det fritt fram för den manliga blicken att njuta kvinnan som objekt.

Giorgione: Den slumrande Venus, 1510.
Giorgione: Den slumrande Venus, 1510. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Slutligen kommer YSL:s variant i en reklamkampanj från 1999…

Har du sett någon speciell Venus-bild som du lagt på minnet? Skriv gärna och berätta genom att välja ”Kommentera” nedan.

Nu tar Livet och Konsten en lång och välbehövlig semester!
Vi ses här i höst igen!
/Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Två snubbar med rovfåglar i Haag

I november 2019 besökte jag museet Mauritshuis i Haag. Det är ett museum som främst fokuserar på den holländska guldåldern. Alltså perioden på 1600-talet då landet var en ledande handelsnation i Europa. I en av salarna hänger två mansporträtt målade av en mycket känd konstnär, Hans Holbein den yngre.

Rum 7 på Mauritshuis

Porträtten hänger bredvid varandra i rum 7. Du kan såklart besöka rummet virtuellt. Mauritshuis var först i världen med att göra en ”gigapixel-variant” av sin samling. På så sätt kan du ta del av deras skatter, bland annat Flicka med pärlörhänge av Vermeer, samt The Goldfinch av Carel Fabritius (som jag redan skrivit om tidigare).

Fördelen med att verkligen ”gå runt” digitalt är att man får en god känsla av konstverkens fysiska storlek. Nog om det. Så här ser rum 7 ut:

Mauritshuis, rum 7.
Rum 7, där dagens porträtt hänger sida vid sida. Vyn kommer från Mauritshuis digitala gigapixel-tour.

Konstnären Hans Holbein var tysk, men flyttade för gott till England 1532. Hans porträtt var mycket poppis bland aristokratin. Och nu ska vi titta närmare på hur två snubbar för nästan 500 år sedan ville framställa sig i bästa dager med hjälp av herr Holbeins skicklighet.

Porträtt av Robert Cheseman, 1533

Just den här mannen, Robert Cheseman, var chefs-falkonerare hos självaste Henry den 8:e. Alltså en väldigt ärorik position.

I bilden ser vi Robert smeka jaktfalken med en öm gest, samtidigt som han blickar fokuserat ut ur bilden till vänster. Holbein var en mästare på att måla fina texturer, vilket särskilt syns i fjäderdräkten och kläderna.

Oljemålning som visar en halvbild av en adelsman.
Hans Holbein, porträtt av Robert Cheseman, 1533. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Okänd adelsman med hök, 1542

Detta lilla porträtt mäter ynka 24×19 cm. Det är en oljemålning på träpanel, vilket vid denna tid fortfarande var gängse underlag att måla tavlor på. Att måla på duk hade ännu inte slagit igenom.

Hans Holbein, porträtt av okänd adelsman, 1542. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Emellertid är inte mannen på bilden identifierad. Men hans utseende, fina klädsel och guldring avslöjar att han tillhör överklassen. Dessutom sysslar han med jakt, vilket höken avslöjar. Förmodligen är det en duvhök, tror en av mina källor inom fågelvärlden.

På bilden har mannen tagit av hökens hätta. Därmed får vi se den mäktiga rovfågelns respektingivande profil. Detta förstärker ytterligare mannens pondus.

Respektingivande rovfåglar

I dessa båda bilder anger rovfåglarna att de avbildade tillhör överklassen och att de sysslar med jakt. Därmed skriver dessa karlar in sig i en bildtradition som skänker status. Men fåglarna tillför även ytterligare dimensioner till de avbildade. Genom sitt mäktiga utseende, skarpa näbbar och kraftiga klor, signalerar de makt och beslutsamhet.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag har redan tidigare skrivit om ett annat Holbein-porträtt: Dam med ekorre och stare.
PS 2: Om du vill veta mer om träpaneler, så har jag i ett annat inlägg intervjuat en forskare, Johannes Edvardsson, som arbetat med att datera sådana.

Relaterade inlägg