Kandidat i konsthistoria, vad då?

Som jag berättade i förra inlägget har jag nyligen pluggat mer konsthistoria, nämligen kursen som kallas kandidat. Vad man egentligen sysslar med kan kanske verka svårbegripligt för en utomstående. Därför ska jag i dag ge lite exempel på vad mina kurskamrater och jag ägnat oss åt höstterminen 2021.

Undervisning

När man läser kandidatkursen (även kallat c-kurs) i konsthistoria har man en halv termin av föredrag och seminarier. Seminarier är samtal i lite mindre grupper kring konsthistoriska texter. Det är faktiskt ett härligt brokigt urval av texter!

Vissa texter har varit fullständigt obegripliga och krävt en massa huvudbry. Andra har flutit fram som en behaglig flod, fullt förståeliga. Således har jag känt mig ömsom totalt korkad och ömsom smart. Men oftast något mitt emellan.

Här är LUX, den deln av Lunds Universitet där man studerar exempelvis konsthistoria.

Uppsats

Resten av terminen har ägnats åt uppsatsskrivning. Och det innebär att man väljer ett material och diskuterar det utifrån någon eller några lämpliga teorier. Materialet kan vara vitt skilda saker från design till konstkritik. Dessutom kan teorierna variera lika mycket.

Här är det på plats att ge lärarna en eloge för sin enorma förståelse för de mer eller mindre vilda uppsatsförslag vi lagt fram. Därför har de aldrig sagt ”Nänä, det där är ointressant” eller ”Det ämnet faller utanför ramarna”. Tvärtom har de uppmuntrat oss att undersöka och gett oss väldigt bra feedback i vårt sökande.

Några exempel

Exempelvis har mina ”peers” skrivit uppsatserna…

Själv skrev jag uppsatsen Urbana Hängsel+Tornhuset=Sant? Två byggnader i en komplicerad relation. Du kan ladda ner uppsatsen på följande länk.

Även tidigare har jag på denna blogg reflekterat över mina studier i konsthistoria. Du kan läsa om grundkursens vedermödor och fortsättningskursens utmaningar. Dessutom kan du läsa prov på en uppgift från grundkursen (a-kursen) samt en uppgift från fortsättningskursen (b-kursen). Min sammanfattning av fortsättningskursen samt min b-uppsats finns här.

Nu tänker jag faktiskt inte plugga mer på ett bra tag!

Bästa hälsningar
Lina

Relaterade inlägg

En högsensitiv kandidat

Kanske har du märkt att det duggat glest mellan blogginläggen denna höst? Här har du förklaringen: jag har varit upptagen med att förverkliga en dröm. Det har varit både roligt och räligt! I dag berättar jag om att vara högsensitiv.

Så vad har jag ägnat mig åt? Jo, att läsa kandidatkursen i Konsthistoria och visuella studier vid Lunds universitet. Och det innebär en termins intensiva heltidsstudier, varav halva terminen är uppsatsskrivning. Dessutom har jag jobbat extra på ett fantastiskt museum i nämnda stad, Skissernas Museum.

Så tiden har bara svischat förbi. Som den brukar göra när det är roligt! Men allt har inte varit en dans på rosor. I dag tänkte jag berätta lite om hur det är att vara högsensitiv, hantera många intryck och ägna sig åt konst.

Högsenstitiv

Du kanske har hört talas om ”högkänslighet” / ”högsensitivitet”? De flesta känner igen orden men kanske inte riktigt vet vad det innebär. Så låt mig kort sammanfatta:

  • Det är ingen sjukdom eller diagnos, utan ett grundpersonlighetsdrag som man föds med och som kan förstärkas tidigt i livet beroende på hur ens uppväxt ser ut. Ibland används den engelska termen HSP (=Highly Sensitive Persons).
  • Ca 20% av befolkningen beräknas vara högsensitiv.
  • Det innebär bl a att man har en extraordinär förmåga att uppmärksamma detaljer, associera, vara kreativ, känna av stämningar och vara inkännande. Det är positivt!
  • Som högsensitiv har man ofta ett mycket starkt behov av existentiella funderingar.
  • Som högsensitiv får man ofta mycket starka upplevelser av kultur, t ex konstupplevelser.
  • Men alla dessa förmågor kräver enormt mycket energi. Det går åt tid och kraft att processa alla intryck. Som högsensitiv kan man inte bara släppa en tankegång hur som helst, utan går runt och funderar på djupet. Man tar väldigt illa åt sig av hårda ord och dålig stämning. Man kan inte bara ”skaka av sig” och ”gå vidare”. När någon utnyttjar min godtrogenhet är det särskilt svårt. Det tar väldigt lång tid att läka ut svek och lögner som en högsensitiv blivit utsatt för.
  • Det hjälper inte att någon säger ”Var inte så känslig” eller ”Du överreagerar”. Faktum är att det är det värsta du kan säga till en högsensitiv människa, för det ger intrycket av att denna är ”fel”, vilket genererar skuldbeläggande och ännu mer grubbel.

Högkänslig eller högsensitiv?

Jag föredrar ”högsensitiv” framför ”högkänslig”. Det beror på att ”känslig” tyvärr har blivit synonymt med svaghet i vårt samhälle. Det är helt fel! Vad samhället behöver är att bejaka inkännande och empati.

Högsensitivitet, en fördel för en konsthistoriker

Så hur hänger denna egenskap ihop med att plugga konsthistoria? Jag skulle vilja påstå att högsensitivitet är en extrem fördel när det gäller att studera bilder. Just på grund av den högsensitivas talang att se detaljer, samband och göra associationer. På så sätt har det hjälpt mig, framförallt när det gäller att skriva uppsats.

Men dessvärre behövs mycket tid att smälta alla intryck. Och när vi läser avancerade texter på engelska kan jag ofta bli fullständigt överväldigad. Det tar tid att smälta och fundera. Därför är det väldigt tröttande för mig, samtidigt som det triggar mig oerhört.

Tidigare reflektioner

Jag har även tidigare reflekterat över mina studier i konsthistoria här på bloggen. Men det var INNAN jag kände till begreppet högsensitiv. Läs bland annat om hur jag kände mig ”lätt vidbränd” av grundkursen (läs det inlägget här) och ”drabbad” av fortsättningskursen (läs det inlägget här). När jag läste en bok om högkänslighet, Drunkna inte i dina känslor, föll alla bitarna på plats.

I dag kan jag förhålla mig till detta särskilda personlighetsdrag. Jag har slutat skuldbelägga mig själv för att jag känner så mycket. Jag fattar att jag behöver extra mycket tid för att reflektera och varva ner. Och jag är tacksam för det positiva. Faktum är att hela denna blogg nog kommit till just tack vare min högkänslighet och behov att reflektera.

Det var allt jag ville förmedla i dag! Kommentera gärna med dina egna tankar!

Varma hälsningar Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Två fåglar i en smäll med Paris dom

Målningen Paris dom, av Peter Paul Rubens, innehåller både en påfågel och en uggla. I detta inlägg spanar vi på dessa fåglar som båda är attribut till antika gudinnor.

Målningen Paris dom av Peter Paul Rubens.
Paris dom, av Peter Paul Rubens från 1636. Bildkälla: Wikimedia Commons. Tavlan finns att beskåda på National Gallery i London.

Paris dom

Kanske har du hört om myten kring bilden. Kortfattat:

Det ska bli bröllop. Gudinnan Eris blir INTE bjuden. Eris blir sur. Hon tänker sabba bröllopsfesten. Därför kastar hon in ett gyllene äpple på partyt, med inskriptionen ”Till den vackraste”. Och naturligtvis uppstår tjafs. Gudinnorna Minerva (vishetens och krigskonstens gudinna), Venus (kärleksgudinnan) och Juno (gudarnas drottning) börjar gagga om vem som är snyggaste guzzen.

Herden Paris blir ombedd att döma i denna spontana skönhetstävling. Men inte är det fair play. Damerna försöker alla muta Paris. Bästa mutan har Venus. Hon utlovar den vackraste kvinnan på jorden till Paris. Nämligen den Sköna Helena. Trots att denna redan är gift med kungen av Sparta, Menelaus.. Men, men… Venus vinner alltså och det är upprinnelsen till trojanska kriget.

Paris vill givetvis se damerna näcka, så de lättar på sin klädsel inför domaren.

Fåglar som attribut

Att lära sig lite gudar och deras attribut kan vara väl värt mödan för en konsthistoriker. Det beror på att otroligt många motiv i den västerländska konsten avbildar de klassiska myterna. Med hjälp av attributen kan man identifiera gudarna.

Så om du ser en kvinna med hjälm, vapen och en uggla, är det Minerva. I Rubens målning sitter den lilla ugglan uppe i trädet och identifierar på så sätt Minerva.

Minervas uggla.

Och påfåglar är gudinnan Junos attribut. Hon färdas ofta i en vagn dragen av påfåglar. Flott ska det vara! I målningen står påfågeln på marken intill Juno.

Junos påfågel.

Även tidigare har jag skrivit om några antika myter. Läs gärna om Leda och svanen samt Zeus och Ganymedes.

Det var allt för idag!
Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 11. Midsommar med 7 sorters blommor från konsten

Dags för midsommar, denna underbara högtid! Därför plockar jag med glädje 7 blommor ur konsten, till en minst sagt brokig bukett att lägga under kudden.

Traditionen att fira årstidens ymniga växtlighet har anor mycket långt bak i tiden. Midsommar är fortfarande härligt hednisk. Således finns en stark koppling till naturens krafter. Därför har blommor och växter en central roll i denna ljuva högtid.

Solros

Först ut i buketten, blir en blomma som är svår att ignorera för en konsthistoriker: Det blir en stabil solros av Vincent van Gogh. Ingen kan påstå att van Gogh var botaniskt intresserad. För honom var motiven mest en anledning att få måla. Men om vi konsulterar ett symbollexikon, lär vi att solrosen står för dyrkan och tillbedjan. Eftersom den slaviskt följer solens gång, symboliserar den blind kärlek och beundran. Men den står samtidigt för opålitlighet, eftersom den ständigt byter läge!

Solrosor av Vincent van Gogh, 1889.

Vit iris

Nu plockar jag en blomma målad 1930 av Georgia O´Keeffe. En vit iris. Det cirkulerar en villfarelse att denna konstnärs blomsteravbildningar skulle symbolisera vaginor. Konstnären själv framhärdade i att hennes blomstermålningar inte alls hade med kvinnokroppen att göra, utan var rena rama blomsterstudier.

Trots det, är det fortfarande ett väldans tjat om vaginor, när O´Keeffe kommer på tal. Det beror på att hennes blivande make, Alfred Stieglitz, 1919 kom med detta påstående, som envist biter sig fast och begränsar tolkningen.

Vit iris av Georgia O´Keeffe, 1930.

Hibiskus

Nu snattar jag några blommor från Andy Warhol. Han brukade själv sno bilder från andra, för att använda i sin egen konst. Denna bild kallade han helt enkelt ”Flowers” och förlagan var ett svartvitt fotografi i tidningen Modern Photography, från 1964. Den ursprungliga bilden hade fotograferats av Patricia Caulfield, som sedermera stämde Warhol för stölden.

Flowers av Andy Warhol, 1964.

Kallor

Beskåda dessa utsökt ljussatta och skarpt återgivna kallor! De är fotograferade av en riktig mästare, nämligen Imogen Cunningham. Hon var en del av den banbrytande fotografgruppen f/64 (f betyder flare=bländare och 64 är den allra minsta bländaren, vilken ger det största skärpedjupet). Denna grupp, bildad på 1920-talet, var känd för maximal skärpa och medvetna bildbeskärningar. Men motiven var ofta vardagliga. Genom att tillägna vardagliga objekt så stor omsorg, blev motiven, trots sin enkelhet, skildrade som fascinerande ting.

2 kallor av Imogen Cunningham, 1920.

Önskeväxten: Järnek

Det har kommit önskemål om järnek här på bloggen, vilket har satt min konstvetar-panna i djupa veck! Efter idogt letande visar det sig att den grekiska guden Dionysos förknippas med järneks-kvistar. Här har jag lyckats identifiera Dionysos med järneks-kvistar på en en så kallad kylix. Alltså en vinbägare på fot, i detta fall med dekor av Hermaiosmålaren, ca 520 f Kr.

Kylix med motiv av Dionysos med järneks-kvistar. Ca 520 f Kr.

Tulpan

Vad vore min personliga bukett utan en ljuvlig tulpan? Jag väljer så klart ett exemplar av formgivaren Josef Frank. Han var österrikare men verksam i Sverige och knuten till Svenskt Tenn. Han var mycket intresserad av botanik och designade massor med blomstermönster. Hans tulpanmönster är ett av de mer kända.

(Jag har tidigare skrivit ett inlägg om tulpaner, läs det gärna)

Tulpaner av Josef Frank.

Murakamis blomma

Slutligen vill jag plocka en blomma ur samtiden, men det är inte helt lätt. Det finns faktiskt inte så mycket iögonfallande som lockar mitt skönhetstörstande öga. Det får bli något publikfriande, helt enkelt.

Den japanska konstnären Takashi Murakamis blomma såg dagens ljus 1995. Efter det har det färggranna blomstret gjort segertåg inom både konstvärlden, modevärlden och musikvideovärlden. Kända varumärken som Louis Vuitton och Vans har använt den.

Murakamis blomma kan verka glättig och populistisk. Men som med mycket japanskt finns det en mörk och våldsam aspekt i det hela. Murakami menar, att det japanska folket bearbetar sitt trauma efter andra världskriget genom söta och våldsamma kulturyttringar. Exempelvis så råkar blomman illa ut i Billie Eilish musikvideo (regisserad av just Murakami).

Blommor av Takashi Murakami.

Vet ni vad, nu är det midsommar och detta var sista inlägget i serien om växter i konsten. Nu tar Livet&Konsten ett långt och ljuvligt sommaruppehåll!

Ha en skön midsommar!
Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 10. Art nouveau – En kortlivad revansch

Under en kort period gjorde växterna en bejublad comeback i den västerländska konsten. De var hippa. De var uppburna. De fascinerade. De dekorerade allsköns konst. Därför ska vi i dag titta närmare på Art Nouveau!

Art nouveau, den nya stilen, var ett stil som tog mycket inspiration från djur- och växtriket. Den hade sin storhetstid mellan 1890 och 1910. Stilen hade flera olika uttryck och kallades lite olika, beroende på var i Europa man befann sig. Exempelvis kallades den Jugend i norden.

Art Nouveauv-vas. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Naturens former inspirerar

Inom arkitektur och formgivning skildrade man naturens organiska former i ett stiliserat formspråk. För arkitekturens del, var det faktiskt första gången någonsin som arkitekter ville bryta sig loss från den klassiska traditionen med förlagor i antiken. Resultatet blev byggnader som tycks annorlunda, mjuka och levande.

Några kända arkitekter inom denna stil är Antonio Gaudí och Victor Horta. I likhet med naturens former, böljar och slingrar sig deras byggnader och interiörer. Men det fanns också stramare varianter, som Otto Wagner och Charles Rennie Mackintosh.

Casa Batllò i Barcelona, av Antonio Gaudí, 1904-1906. Bilkälla: Wikimedia Commons.
Interiör från Hôtel Tassel i Bryssel , av Victor Horta. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Majolikahaus i Wien, av Otto Wagner, 1898-1899. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Matsal i ”House for an Art Lover” i Glasgow, designat av Charles Rennie Macintosh 1901. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Inom grafisk formgivning var Alfons Mucha kung. Hans affischer är välkända. De föreställer ofta kvinnor omgivna av diverse blommor och blader.

Kvinna bland liljor, av Alfons Mucha, 1898-99. Ur en bok om blomsterspråk. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Reverie, av Alfons Mucha, 1897. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men säg den lycka som varar! Växterna och Art Nouveau var en övergående fluga med sina glansdagar mellan 1890 och 1910. Därefter ratade man den till förmån för stilen Art Deco som var mer geometrisk och stram. Faktum är, att Art Nouveau haft en taskig stämpel under stora delar av 1900-talet. Man ansåg att stilen var insmickrande och dekorativ.

Art Nouveau revival

Kanske har du lagt märke till att hippierörelsen och många rockband införlivade Art Nouveau-stil i sin grafiska image? En känd grafisk formgivare, Wes Wilson, verksam i San Francisco, lät sig inspireras av en katalog från en utställning med Secessionisterna (alltså jugend från Wien) 1965.

En lärare i konsthistoria förklarade, att det var ett sätt att vara visuellt uppkäftig mot smaketablissemanget. Därför kan du se posters med Greatful Dead och Jimi Hendrix som påminner om Art Nouveau, med skarpa konturer, slingrande organiska bokstäver och former. Googla så får du se!

Sammanfattningsvis kan man nog säga, att Art Nouveau var senaste gången som växter lyckades briljera och ta stor plats inom konsten. De var många, snygga och nyskapande. De brände sitt ljus i båda ändarna, men ack så vackert de brann!

Au revoir!
/Karolina

Relaterade inlägg