Retro-design i en tid av kaos

Nu kan det väl inte bli värre, tänker jag ofta. Men jo då. Varje dag blir världen värre och värre. Krig, miljöförstöring, hat och hot. Vi lever sannerligen i otrygga tider. Vad ska en liten människa göra? Svaret kan vara: Trösta dig med nostalgi!

På sistone har jag också tänkt en del på begreppet retro. Alltså ting som är nytillverkade, men ska ge en känsla av äldre stil. På ett sätt hänger de här tankegångarna ihop (oroliga tider och retrovurm), om vi ska tro en viss Adrian Forty.

När jag läste fortsättningskursen i Konsthistoria hade vi ett avsnitt om formgivning. Adrian Forty har skrivit en klassiker på ämnet, “Objects of Desire – Design and society since 1750”.
Den boken gav en tankeställare.

Form follows function – Not?!

Kanske har du hört begreppet “Form follows function”. Det är en tes som betyder att formgivningen måste underkasta sig funktionaliteten hos ett föremål, en byggnad o s v. Men Adrian Forty är skeptisk till att den principen skulle vara så allenarådande. Därför visar han exempel på hur andra aspekter har styrt utformningen av bruksföremål. Hans tes är att ekonomi, historia och samhällskrafter påverkar formgivning mycket mer än vi är medvetna om.

Industrialismen

Adrian Forty är särskilt intresserad av industrialismen. Orsaken är att masstillverkade ting blev vanliga då. Det vill säga att vardagsföremål som tidigare tillverkats för hand började produceras i fabriker. Maskiner slog ut småskaligt hantverk. Med det följde standardisering och ny arbetsfördelning.

Men på 1800-talet upplevde många de stora omvälvningarna som hotfulla. Förändringarna gick för fort! Det viktorianska samhället ville ha inbäddade och mjuka hem som inte påminde om arbete och industri. Inom konsten vände sig prerafaeliterna sig tvärt emot tiden. De sökte sig till en gammal stil, inspirerad av myter, sagor och kristna berättelser.

En typisk historiserande prerafaelit-målning. Jungfru Maria som barn, oljemålning av Dante Gabriel Rossetti från 1849.

Maskerade ting

En följd blev alltså att titta bakåt och “förklä” de nytillverkade föremålen i en historisk dress. Ett exempel är material som försökte efterlikna äldre tiders stoff. Som saltglaserat stengods som imiterar agat. Tryckt dekor på porslin skulle se handmålat ut. Urnor i basalt var kopior och pastischer på antika dito.

Ja, särskilt antiken var något man suktade efter. Således var nyklassicism högsta mode. För att inte tala om alla nystilar inom möbeltillverkning: nyrenässans, nybarock, nyrokoko…

En snabbt snurrande värld kräfva denna retro

Vår tid då? Hjulen spinner så fort, hinner vi ens reflektera över det som omger oss? Men öppnar vi ögonen så finns det massor av saker idag som ska signalera “gammalt”. Ofta tillverkat på ett snabbt, slarvigt och slentrianmässigt sätt.

Det är bara att beträda Espresso house så får du en dos av formgivning som ska se gammal ut. Ingenting där är egentligen kopior på något gammalt, men sammantaget försöker de skapa en nygammal miljö med mörke, tunga läderfåtöljer, rustika trämöbler, nakna glödlampor, flätade krukor och jutesäckar.

I Malmö kan vi få en air av klassicism genom att fika på Hollandia. Pizzerior har en lång kärlekshistoria med fejkat tegel. Det ska (försöka) se gammalt och murat ut. På ICA Malmborgs plockar kunden nybakade kakor i påsar som ser ut som gamla tidningssidor.

Blodig påle skänker trovärdighet?

Något som särskilt fångat min uppmärksamhet är hur nutida raknings- och frisörinrättningar för män också försöker anspela på äldre traditioner. Gatubilden är nedlusad med “Barber´s pole”, som visar att här finns en riktig barberare minsann.

Men de flesta känner förmodligen inte till historien bakom denna vit-blå-röda cylinder. Ty det är en historiskt omtvistad symbol med kopplingar till åderlåtning, blodiglar och kirurgi, men även den grekiska guden Hermes (ah- antiken, igen!).

På medeltiden var nämligen barberaren också den som utförde kirurgi och åderlåtning! Den röd-blå-vita staven var troligen till för de arma klienterna att hålla fast i, medan blodet tappades. Ursprungligen ska det även ha funnits en kopparbehållare överst, där blodiglarna förvarades. Ränderna på staven ska förmodligen föra tankarna till en annan känd stav, nämligen guden Hermes ”kaducé”.

Jag undrar hur många av dagens salonger som känner till det. Men förmodligen spelar det ingen som helst roll. Barber´s pole ska idag helt enkelt signalera ”gammalt”, ”trovärdigt” och ”tryggt”.

Retro?!

Men är allt som försöker anspela på äldre tider retro? Nu när jag sitter här vid tangentbordet blir jag mer och mer förvirrad. Retro ska vara nyproducerat, fast i äldre stil. Därmed är det något helt annat än vintage. Men av någon anledning förknippar jag ordet ”retro” med 1900-talsstilar. Vi skulle knappas kalla en nysydd vikingadräkt för retro. Snarare historiserande.

Och nu har vi ordet steampunk för den nutida stil som vurmar för den industriella revolutionens former och material. Ingen har väl heller missat inredningstrenden shabby chic? Det finns även dielsepunk, cottage core, grandmacore och säkert en massa andra tillbakablickande trender som jag sannerligen inte har koll på. Allt det här hör säkerligen ihop med begreppet nostalgi. Att fly bakåt i tiden är väl en av de få snuttefiltarna vi har kvar, när den nutida omvärlden är för jävlig.

Det var allt för idag!

/Karolina

PS: Livet och Konsten har tidigare berört begreppet nostalgi. Läs inläggen
Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket
Miljöer med Magnus, del 2: Intervju med Magnus Petersson
Och läs om mitt vitrinskåp. Läs även mitt inlägg om en interiör från slutet av 1800-talet i Köpenhamn: Klunkehjemmet.

Relaterade inlägg

Sarajevos rosor

Härförleden reste jag till Sarajevo med min väninna. Många har frågat mig varför vi i hela fridens namn valde det resmålet. ”Vad gör man i Sarajevo”? ”Var ligger det?”, ”Är det säkert där?” var några av undringarna.

För det första ville vi se en plats där så mycket 1900-talshistoria utspelat sig. För det andra ville vi se en stad där så många kulturer och religioner smält samman sedan staden grundades på 1500-talet. Och ja, maten och de förhållandevis låga priserna lockade också. Sarajevo ligger i Bosnien Hercegovina och det är säkert att resa dit.

Sarajevos rosor

Men detta ska inte bli en reseskildring. Istället vill jag berätta om ett visuellt intryck: Sarajevos rosor. De blodröda. De fanns nämligen överallt. Det handlar inte om rosor i vanlig bemärkelse. Alltså rosor som står för kärlek, passion, romantik.

Sarajevos rosor är istället permanenta minnesmärken som finns i gatorna runt om i staden. De ska påminna om den blodiga belägringen 1992-96, då serbiska styrkor omringade staden och besköt den med kraftigt artilleri.

Granathål blir rosor

På alla platser där 3 människor eller fler dog av en briserande granat finns det nämligen en ”ros”. Man har fyllt granathålen med röd resin. På så sätt bildar granathålen rosor i asfalten. Sarajevos rosor finns på cirka 200 ställen i staden.

Minnesmärken är en svår kategori inom offentlig konst. Men denna metod är så enkel, påtaglig och slagkraftig att jag knappast sett något annat minnesmärke som kan mäta sig med denna lösning. Rosorna är bokstavligen minnen i märken, i marken. Granatmärken som fyllts med blodröd färg.

När det regnat djupnar den blodröda färgen och symboliken blir än mer påtaglig.

Förutom rosorna finns andra tydliga spår från belägringen. Man har valt att behålla kulhålen i fasaderna. Det finns minnesplattor över stupade människor och graffiti-målningar som uppmanar till hågkomst av krigets offer. Dessutom finns det flera museer som berättar historien om belägringen, folkmordet i Srebrenica och Jugoslavien-krigen.

Det blev en minnesvärd resa, bitvis tung. Men viktig. Jag har lärt mig lite mer om konflikterna på 90-talet. Vid tiden för krigen var jag nämligen tonåring, med fullt fokus på annat. Att passa in, få kompisar, hitta mig själv. Jag var inte tillräckligt mogen för att fatta innebörden av allt som skedde på Balkan.

Så klart gjorde vi annat också på vår resa. Men det är en annan historia!

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 5: Tagg, blod och bokrullar

Minns du att steglitsen äter tistelfrön? Jojomensan, den äter från den taggiga växten, men blir inte skadad. Apropå det ska vi idag titta på en betydligt värre tagg. Nämligen den i Kristi törnekrona. Den taggen hänger också ihop med steglitsen.

Taggad på tagg? Läs då här!

Säkert har du hört den hjärtskärande myten om hur en liten fågel flyger fram till Jesus när han vandrar med korset på Golgata. I medlidande plockar fågeln en tagg som fastnat från törnekronan i Jesu panna. Med följden att en blodsdroppe färgar fågelns fjäderdräkt.

Men vilken art var det egentligen frågan om? Många fåglar som har något rött i fjäderdräkten är omväxlande förknippade med den legenden. Till exempel rödhake, domherre och korsnäbb. Men också steglitsens röda kindfläck är tillräckligt för att göra den kopplingen. Vi känner ju min främsta källa, Dr Friedmann (steglitsexpert), vid det här laget. Han menar att steglitsen i målningar med Jesusbarnet förebådar den vuxne Jesus lidanden på Golgata. I dessa målningar uppvisar mor och barn ett fullkomligt lugn, trots framtida plågor.

Men precis som tistelns taggar inte skadar steglitsen, så skadar inte den fysiska döden Jesus. Kanske är det därför Maria och barnet framstår så rofyllda.

Bokrullen

Nu gör vi ett tvärt kast, från blod och tagg till bokrulle. Dr Friedman fann en språklig lustighet som stärker steglitsens orsak som ständig sidekick till Jesusbarnet. I ett litet antal målningar förekommer fågeln i närheten av en bokrulle eller papperslapp med bibliska ord.

Friedmann menar att bokrullen till viss del kan ha haft liknande funktion som steglitsen kom att få. I tidiga målningar gjorda i Italien under bysantinskt inflytande håller lille Jesus en liten bokrulle och Friedman tycker sig se att de allra tidigaste steglitserna faktiskt är synnerligen cylindriska i sin form, som vore de bokrullar.

Friedmans förklaring är lustig, men så skarp att den inte går att avfärda. Det italienska ordet för bokrulle, cartellino, är nästan exakt samma som italienskans ord för steglits, cardellino. Renässanskonstnärerna måste ha varit medvetna om detta och funnit nöje i associationen.

En bokrulle med ett budskap – en fågel med ett budskap, två flugor i en smäll!

Slutord

Jag har ju plöjt Dr Friedmanns bok The Symbolic Goldfinch. I den kör han en intensiv namedropping. Han går igenom olika konstnärer, skolor, strömningar och luskar i litterära källor. Han analyserar var i målningarna steglitsen sitter, dess ställning och proportioner. Flitens lampa tycks ha lyst oupphörligt hos honom.

Efter den här serien känner jag mig både upprymd men också lite trött. Tack och lov har Friedmans outsinliga entusiasm smittat mig emellanåt och jag har orkat ta mig vidare. Vid det här laget har jag googlat fram så många Madonna och barnet-målningar med steglitser att jag blivit alldeles förstummad över mängden. Inte kan jag hålla isär alla heller.

Slutligen kan vi konstatera att ett motiv i en äldre bild av denna typ, aldrig bara är objektet i sig självt. En mängd betydelser och tolkningar är knutna till tingen och gestalterna. Det är en fascinerande resa att som nutidsmänniska försöka bena ut hur de egentligen tänkte, upplevde och tolkade världen de levde i och världen bortom detta.

Jag hoppas att du funnit nöje i serien.
Hälsar Friedmanns nutida steglitsnotarie

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 4: En levande leksak

I seriens början berättade jag att steglitsen bara förekommer tillsammans med barnet Jesus. Aldrig den vuxne. Alltså finns det en koppling mellan barndom och steglits. Men hur i hela fridens namn kommer det sig? Idag kollar vi på steglitsen som leksak.

Vi fick i förra inlägget veta hur Jesusbarnet blåste liv i en lerfågel. Se där, en koppling till barn och steglits. Men det finns ytterligare ett stark samband. Steglitser var nämligen mycket vanligt förekommande som husdjur. Orsaken är att de var vackra, sjöng fint och lätt blev tama. Dessutom kunde de hållas i snöre och lära sig trick. Således inte bara burfågel utan också levande leksak.

Leonardo di Francesco di Lazzaro Malatesta (också känd under flera andra namn): Madonnan och barnet, ca 1505-1510.

En lekfull repertoar

De kunde lära sig öppna utfodringsbehållare och spela döda. Och en källa säger att de kunde lära sig att avlossa leksakskanoner! Särskilt intressant är att de kunde tränas att hissa upp vatten i en miniatyrhink. Tänk dig en liten, liten spann i en kedja. Steglitsen firar ner kärlet och håvar upp vatten ur en större behållare. På holländska heter steglits puttertje och det betyder vattenhämtare eller vattendragare. I följande målningar avbildar Abraham Mignon (1640-1679) steglitser i färd med att hämta vatten.

Friedmann menar att det var självklart att även lille Jesus måste ha en så populär leksak. På så sätt skulle han framstå mer som ett livs levande barn. Och därmed bli mer mänsklig och lättare för betraktaren att knyta an till. Steglitsen har alltså en funktion att humanisera Jesus.

Inte bara Jesus

Vi kan se i flera världsliga barnporträtt att steglitsen är en populär accessoar. Även Rubens pojkar hade en sådan att roa sig med, vilket framgår i konstnärens dubbelporträtt. Den äldre sonen Albert är självmedveten och tittar på oss, medan den yngre, Nikolaus, är fullt upptagen med steglitsen han håller i ett snöre.

  • Rubens gossar har en steglits som leksak i denna målning.

Här kommer ett bildspel med några fler barnporträtt från olika tider.

  • Flickan håller en steglits mellan sina kupade händer. Vi kan ana att den är en kär leksak.
  • Den lille gossen håller en steglits i ett fast grepp. Kanske är det hans bästa leksak?
  • Gossen har plockat ut sin leksak, steglitsen, ur sin bur.
  • Ack, gossen stirrar håglöst ut i tomma intet. Hans leksak, en steglits,  är död.

Nu har vi rett ut barn-steglits-kopplingen ordentligt. I nästa inlägg blir det inte så gulligt, mer sorgligt och hjärtskärande. Fortsätt följa serien så får du veta mer!

Hälsar Bloggerskan Karolina

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 3: Steglitsen, själen och återuppståndelsen

Ahh… Steglitsen! Vid det här laget har den en alldeles speciell plats i mitt kikarsikte. I detta inlägg fortsätter jag att frottera mig med Dr Friedmann och att djupdyka i hans iakttagelser av den coola och symbolbärande finken.

Fåglar generellt kan i religiös konst förknippas med själen. De är lätta, kan lyfta från jorden och flyga upp i himlen. På samma sätt som själen lämnar det jordiska (kroppen) och färdas till en salig sfär bortom detta. Själen som lyfter och ”flyger ur” en avlidens kropp kan därmed avbildas som en fågel. Jag har någonstans läst att förr var det vanligt att man öppnade ett fönster i ett rum där någon nyligen avlidit. Och att sjuksköterskor på lasarett länge fortsatte med detta förfarande. Så här har vi en symbolik som förklarar fågelns närvaro i religiös konst.

Mästaren av Castello Nativity: Madonnan och barnet, ca 1460.

Steglitsen och återuppståndelsen

Friedmann knyter fågeln till återuppståndelsen genom en känd apokryfisk berättelse. Apokryferna var kristna berättelser som kyrkan officiellt inte godkänt, men som likväl var flitigt lästa och spridda. En sådan känd berättelse handlar om lilla Jesusbarnet. Gossen Jesus leker med en lerfågel och blåser liv i den. På så sätt förvandlar han död materia till levande.

Denna legend knyter alltså Jesusbarnet till just en småfågel. Men det står inte nämnt någonstans att det just skulle handla om en steglits. Friedmann påpekar att denna myt ändå kan förklara småfågeltrenden, där just steglitsen blev den oavgjort mest populära arten.

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Bild: Wikimedia Commons.

Friedmann kopplar alltså steglitsen till återuppståndelse efter döden. Därtill har steglitsen en annan och mer folklig förankring. Man såg nämligen steglitsen som ett gott tecken, en turfågel med beskyddande funktion och ett gott omen. Faktum är att steglitsen gjorde sin storartade entré i konsten samtidigt som böldpesten härjade som värst i Europa. Att tillfriskna efter ett så svårt sjukdomstillstånd var en slags världslig återuppståndelse. Därför ser Friedmann en koppling mellan steglitsen som turfågel och konvalescens.

Friedmann noterar också att Jesusbarnet i flertalet målningar även bär en annan känd skydds-symbol. Nämligen den röda korallen som en amulett runt halsen. Se här:

Hälsokopplingen: Steglitsen och tisteln

Steglitser äter tistelfrön. Och tisteln är en känd medicinalväxt. Det är sen gammalt. Tisteln användes i folkmedicinen för att rena kroppen. Således finns en hälsokoppling knuten till steglitsen, menar Friedmann. Längre fram i serien ska vi fortsätta på tistel- och taggtemat. Häng kvar!

Bild: Wikimedia Commons.

Hälsar Dr Friedmanns ständiga och frivilliga kommunikatör!

Relaterade inlägg