Drabbad av KOVA23

I detta inlägg väljer jag att helt öppet berätta om viruset KOVA23, som jag fick för ett par månader sedan. Det är både ”roligt och räligt” att vara drabbad!

Jag är en av cirka 30 studenter vid Lunds universitet som har denna sjukdom just nu. I folkmun benämner man viruset ”Konsthistoria och visuella studier: Fortsättningskurs”, också benämnd ”B-kurs i konsthistoria”. KOVA23 är dess korrekta kurskod.

Hastigt insjuknande är typiskt för KOVA23

Sjukdomsförloppet är häftigt och startar med allvarlig teoribildning. Samtidigt med detta tvingar KOVA23 patienten att genomföra en rad seminarier. Den sjuke njuter av kunskapsinhämtningen, men det hela tär också på krafterna.

Se följande talande bild, där patienten ligger fullkomligt utslagen av all kurslitteratur.

Person drabbad av KOVA23. En person ligger överhopad av en mängd kurslitteratur.

Fas två och tre

Sjukdomen ger inte patienten någon chans till återhämtning. Med andra ord fortsätter förloppet på ett brutalt sätt, mot den redan försvagade patienten. I fas två kommer en period av metodgenomgångar. Samtidigt uppstår hos den drabbade misströstan, stress och enstaka stunder av upplysning och eufori.

I sjukdomens sista, och mest svårartade fas, inträffar så en lång period av informationssökning och uppsatsskrivande. Framförallt är det symptom som förvirring och ångest som nu tar över. Turligt nog förekommer även stunder av förtröstan, kreativitet och insikter.

Prognos

KOVA23 har turligt nog en godartad prognos. Framför allt eftersom sjukdomen beräknas vara besegrad i och med inlämnandet av en B-uppsats, som sker i slutet av vårterminen. Efter detta har patienten livslång immunitet mot KOVA23.

Så var inte orolig för mig. Jag klarar mig nog, ska ni se. Förhoppningsvis blir jag en bättre skribent inom konsthistoria. KOVA23 har gett mig en massa bra verktyg för att diskutera, analysera och skriva om konst. Och om du är det minsta intresserad av att plugga konsthistoria, så kan jag varmt rekommendera Lunds universitet.

Vi ses snart igen!
Bästa hälsningar Karolina

PS: Förra gången jag pluggade konsthistoria var hösten 2017. Du kan läsa lite reflektioner om den perioden här.

Relaterade inlägg

Livet och konsten fyller 100!

Dagens inlägg blir nummer 100 på livetochkonsten.se! Sedan oktober 2016 har jag slungat ut mer eller mindre genomtänkta reflektioner om just livet och konsten, i cyberrymden.

100 inlägg, till vilken nytta?

Ja, till vilken nytta? Så härligt för mig att besvara den frågan med följande:

  • För att roa min lilla skara följare!
  • Av ren självbevarelsedrift. Bloggen har hjälpt mig navigera när livet och konsten överväldigat mig.
  • För nöje och stimulans. Det är roligt att skriva för webben!
  • För att kolla att jag kan något…. Jag har dragit nytta av mina studier.
  • För att få nya kunskaper. Jag har tvingats undersöka och hitta sammanhang för de ämnen jag tagit upp.

Inläggen är av olika slag. Ibland handlar de om enskilda konstverk eller andra bilder som fångat min uppmärksamhet. Det kan också vara en hel serie på samma tema. Andra tillfällen har jag samtalat med någon intressant person. Ibland kommer filmtips med anknytning till konst. Alltså en salig röra!

Ett urval av godbitar

Här kommer ett urval av inlägg jag själv är extra nöjd med.

Ett urval av miniatyrbilder från 5 av 100 inlägg.
Några bildexempel från de 100 inläggen.

Samtal som fördjupar

Och här kommer några av de personer jag samtalat med om olika ämnen.

Jasmine Cederqvist, Magnus Petersson, Anneli Magnuson och Johannes Edvardsson.

Och vad kommer nu då?

Denna termin är jag tillbaka på konstvetenskapen i Lund. Alltså kommer det kanske att reflekteras en del om de ämnen som dyker upp på kursen där.

Jag har också försökt övertyga ett antal personer att gästblogga. Därmed kommer nya perspektiv och tankar att strömma ut från denna domän. Slutligen så hoppas jag kunna rapportera från fler spännande miljöer och ge konstrelaterade filmtips.

Vad skulle du vilja läsa om? Genom att välja ”Kommentera” nedan kan du tipsa mig.

Nu ska jag förbereda mig för ett ordentligt firande av min alldeles egna hundring! På grund av detta måste jag nu hasta till köket och lägga lite goda drycker på kylning…

Bästa hälsningar från Karolina

Det vackra kämpar mot Det fula – och en Klein tröst

I 10 månader har jag dagligen genomgått en inre kamp, där det vackra ligger i underläge mot det fula. Det är mina estetiska preferenser som dragit in mig i en ohygglig känsloreaktion, svår att hantera.

Du sköna nya återvinningsanläggning

Vi tar det från början. Min bostadsrättsförening började i mars 2019 att anlägga en underjordisk återvinningsstation och ett nytt staket. Staketet, som skulle kapsla in anläggningen, måste vara på plats innan de nya underjordiska kärlen skulle kunna tas i bruk.

Ett fotografi som visar en toppmoderna, underjordisk återvinningsstation, med smidiga inkastningsluckor ovan jord.
Den underjordiska anläggningen som alltså inte kan tas i bruk ännu.

Det hela skulle vara klart till sommaren 2019. Under tiden bygget var igång skulle vi boende slänga vår sopsortering i blåa återvinningskärl i plast. Dessa kärl skulle – givetvis – stå uppradade precis utanför min trappuppgång.

Redan här förstår du som känner mig, att det här inte alls är roligt. Alltså, en armé av blåa plastkärl, i givakt, alldeles utanför mina köks- och balkongfönster! Så fult! Men eftersom det hela bara skulle gälla fram till juni, så kunde jag stå ut.

Ett fotografi i fågelperspektiv som visar ett antal blåa plastkärl uppställda på en innergård.
Vy från min lägenhet.

Amatörernas sammansvetsning

Men ack. Vem är blåögd nog att tro på leverantörernas fagra löften? Företaget som skulle svetsa och leverera staketet – ett företag med 90 år i branschen – höll naturligtvis inte sitt löfte. De levererade fel produkter och dessutom för sent. Bakläxa. Det skulle göras om och vara på plats ”efter sommaren”.

Och ”efter sommaren” kom. Inget staket. Tiden gick sin gilla gång. Sommaren gled över i höst. Löven antog vackra färger, en slags ironisk kontrast till de ilsket blåa kärlen, som alltså fortfarande stod parkerade utanför Min uppgång.

Allvarlig kärlkamp

Och så kom höstvindarna. Som lättvindigt (ordvits) öppnade kärlens lock och virvlade upp diverse skräp. Således prydde förpackningar vår gräsmatta och våra buskar.

Så kom då den stora dagen då den sista leveransen staket anlände. Alltså grindarna som skulle försegla vårt område så att inga andra kunde komma innanför vårt gated community och slänga sopor i våra kärl. Så att vi äntligen kunde ta de underjordiska kärlen i bruk och säga goodbye till de blåa plastbackarna.

Fotografi som visar fula blåa återvinningskärl.
”Bye bye blue boxes”…

Och vad tror du hände? Givetvis hade leverantören gjort fel med gångjärnen, så de nedrans grindarna inte fungerade. Nu är vintern kommen. Och träden har fällt sina löv för längesedan. Det finns inga bjärta kulörer som kan tävla med de blåa sopkärlen längre. Kärlen har vunnit. De smockar näthinnan varje gång med sin fula uppsyn.

Ett fotografi som visar en grön gräsmatta med en orange kon i förgrunden. Längre bort syns staket som omgärdar byggmaterial, och fler koner.
Höjden av ironi: Felkonstruerade stängsel vilar skönt på gräsmattan, omringade av ännu fulare väktar-staket och orangea koner. Ska det vara nödvändigt med staket som skyddar staket? Vem vill stjäla felkonstruerade och måttbeställda stängsel?!

Det fula mot Det vackra

Jag har förstått att det vackra är mycket viktigt i mitt liv. Alltså vill jag omge mig med det jag tycker är vackert. Fina saker och möbler. Vackra bilder, vackra snittblommor. Därför ställer jag i mitt hem fram stilleben, blickfång som skänker glädje och frid åt min hårt prövade synnerv. Blåa plastkärl är Fula.

”Vilket i-landsproblem”, tänker du kanske. Ja, det är det sannerligen. Men detta sitter så djupt i mig att jag inte kan avfärda det genom att distansera mig. Annars brukar det hjälpa att ”zooma ut” och se vilka petitesser som upptar oss i västvärlden privilegierade. Men de blåa kärlen har mig nere för räkning nu.

Inte ens ironi funkar. Annars brukar jag försöka se det komiska närhelst jag stöter på en besvärlig människa eller situation.

Klein, en klen hjälp?

Men låt mig ändå försöka hitta en strimma ironi i det hela… Häromdagen insåg jag att de blåa kärlens kulör ligger hyfsat nära så kallad Yves Klein-blått. Eller korrekt kallad heter färgtonen ”International Klein Blue”, förkortat IKB.

Yves Klein var en fransk konstnär som på 1960 tog fram en speciell blandning av blått. Denna blåa kulör skulle utgöra kärnan i många av hans monokroma verk. Här nedan ser du förresten en video på hur en konservator ska åtgärda en Klein-målning.

Så nu har jag börjat betrakta sopkärlen med en konstvetares blick. Se den djupa, mjuka och välkomnande blåa nyansen som en gammal kompis. Kanske vi ska döpa färgen till ”International SYSAV blue”?

Plastkärlen må ha vunnit ett slag, men inte hela kriget.

Har du råkat ut för något fult i din vardag som irriterar dig? Skriv gärna och berätta hur du hanterar det! Vi hörs snart igen!

Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer

Låt inte rubriken förleda er. Jag har INTE blivit positivt inställd till Skånetrafiken över en natt. Nej, jag syftar snarare på Skånetrafikens senaste bildval i sin sökfunktion. Kolla här!

skanetrafiken_cdf

Skånetrafikens sökfunktion.

Har du besökt Skånetrafikens hemsida på sistone (från en stor skärm, inte mobilversionen) kanske du har känt lite som jag: ”Var sjutton har jag sett denna bild tidigare?”

För visst känns bilden bekant? Två mansfigurer i ett vackert landskap, snett bortvända, betraktande något på avstånd…

skanetrafiken_cdf_detail

Two men contemplating a beach hut.

Två män betraktar en badhytt
Skånetrafiken har uppenbart låtit sig inspireras av konstnären Caspar David Friedrich. Jag googlade fram bilden jag visste att jag sett någonstans. Bilden jag hade i åtanke heter ”Two men contemplating the moon” och finns i åtminstone tre varianter.

Målning av konstnären Caspar David Friedrich. Målningen påminner mycket om den som finns på Skånetrafiken.

Skånetrafikens inspirationskälla?! Denna version av motivet finns på Galerie Neue Meister, Dresden. Tillkomst 1829-30.

Romantiska män
Romantik inom måleri åsyftar inte kärlek (så som ordet används av oss idag) utan hänvisar till en speciell period på 1800-talet, då man inspirerades av det gåtfulla i naturen.

Ett landskap kunde symbolisera något bortom denna värld, något som inte gick att sätta fingret på. Naturens skönhet balanserade ofta på gränsen till det hotfulla. I en sådan överväldigande natur fick människan utlopp för de stora känslorna och de stora frågorna. Om just Friedrichs landskap har jag skrivit i ett tidigare inlägg, läs det gärna!

Friedrichs motiv i ”Two men contemplating the moon” föreställer två män som betraktar månen. Denna himlakropp fascinerade de romantiska konstnärerna. Man tror att männen föreställer konstnären själv och hans elev August Heinrich.  I tavla nr 2 är det dock en man och en kvinna.

Målning av konstnären Caspar David Friedrich.

Denna variant finns på Alte Nationalgalerie, Berlin. Tillkomst ca 1824.

Målning av konstnären Caspar David Friedrich.

Och denna version finns på The Met, tillkomst 1825-30.

Same same but different
Så vad har Skånetrafiken gjort? I princip har de kopierat hela kompositionen. Och den varma färgtonen.

Även statusmarkörer är efterapade, fast i uppdaterad form. I de gamla målningarna signalerar männens kläder överklass. Detta har Skånetrafiken tagit fasta på och iklätt sina modeller kläder, som definitivt signalerar visst välstånd. De äldre herren bär rock (loden?), filthatt och en randig halsduk, konstnärligt slängd över axeln. Den yngre bär lagom pösig keps och värmande jacka.

De spatserar runt i en strandnära miljö, med största sannolikhet Falsterbo. Det hela signalerar avspänd fritid och hög status. Den lagom skamfilade badhytten ger en ruin-romantisk touch till det hela.

Fotografiet är sannolikt Photoshoppat i hög grad. Wow, Skånetrafiken, ni har verkligen lyckats med er parafras.

Hör gärna av dig med en kommentar!
Romantiska hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 3: ”Är konstnären känd?”

Är konstnären känd? Denna fråga får jag ofta. Den gör mig brydd. Skulle detta att vara ”känd” innebära något särskilt? Att konstnären ifråga är intressant? Skicklig? Vad menar man med ”känd” egentligen?

TV och andra medier har hjälpt vissa konstnärer att fastna i det allmänna medvetandet, som Lars Lerin och Ernst Billgren. Men sen?

Fotografi föreställande konstnären Ernst Billgren, en känd konstnär, i alla fall i Sverige!

Tillräckligt känd för att bli igenkänd? Bildkälla: Wikipedia.

Enligt Konstnärsnämnden finns ca 11 000 yrkesverksamma konstnärer i Sverige. De flesta hårt arbetande, med långa högskoleutbildningar och därmed skyhöga studielån.
Doldisar för de flesta, möjligtvis uppmärksammade av sina studiekamrater och konstlärare. Förhoppningsvis finner de mening med sitt yrkesutövande utan att vara någon celebritet. Förhoppningsvis får de erkännande av de som intresserar sig för deras konst.

Så, är konstnären känd?
Jag brukar alltid svara undanglidande på denna fråga. På konsthallen där jag jobbar ställer vi sällan ut konstnärer som är kända för den breda massan. Vi letar inte utställningar utifrån sådana kriterier, och dessutom är de ”kända” alldeles för upptagna för att ställa ut på en liten, kommunal konsthall… Vi letar däremot efter intressant konst, som säger något om vår tid och vår värld.

Men visst, vi har ställt ut en del namn som är lite kända i ”konstvärlden”. Men konstvärlden är bara en liten, liten del av den allmänna tillvaron och det allmänna medvetandet.

Så, snälla, låt mig slippa försöka svara på frågan ”Är konstnären känd?”. Men p g a att denna blogg är så himla OKÄND (vilket du kan läsa i detta inlägg) så lär ingen uppmärksamma denna önskan.

Tjingeling!
Karolina

Relaterade inlägg