Bildmagi – Vidskepelse eller ett konkret verktyg?

Idag blir det funderingar om saker som inte går att bevisa. Jag pratar om bildmagi. Är det något för den samtida människan eller inte? Kan bilder användas för bättre resultat i livet?

It´s a kind of magic

Bildmagi innebär att man tillskriver bilder magiska krafter. Det brukar mest förknippas med förhistorisk konst och ursprungskulturer. Alltså grottmålningar och liknande. Därför avfärdas ofta bildmagi som nonsens och något en modern nutidsmänniska inte bör syssla med.

Men faktum är att vi är många som mer eller mindre medvetet praktiserar bildmagi dagligen!

Feng Shui

Jag är en ganska entusiastisk anhängare av Feng Shui. Alltså den där gamla idén att energier i hemmet, på jobbet – ja, överallt – påverkar ens mående. Energierna kan styras så att man mår bra av dem, istället för att bli utmattad. Således ska man t ex möblera för att leda energierna rätt.

En viktig tanke inom Feng Shui är att se över de bilder man omger sig med. Tanken är att bilderna manifesterar energi. Ser man därför en bild dagligen blir man påverkad, inte bara till sitt humör utan även högst konkret.

Om du vill ha rikedom i ditt liv ska du alltså hänga upp bilder som visar överflöd. Om du känner dig ensam ska du rensa bort alla bilder som föreställer ensamma människor. Och så vidare.

Om du vill ha mer partajande i ditt liv, varför inte sätta upp denna målbild? ”Bröllopsdans” av Pieter Breughel den äldre, från 1566.

Kloka sport-fånar

Professionella idrottare jobbar också med en slags bildmagi. Men då heter det visualisering. I sitt inre manar de fram bilder och sekvenser som visar hur lyckosamma de är i sin sport. Alltså kopplar de ihop tanke, känsla och kropp i en positiv, inre bild.

Ikonoklasm

Och genom historien har galenpannor förstört sina meningsmotståndares artefakter för att visa sin makt, håna motståndaren och troligtvis också för att utplåna eventuell magisk energi (jag har tidigare skrivit ett inlägg om ikonoklasm, läs det här).

Placebo eller verklig effekt?

Egentligen är det inte så konstigt med dessa tankegångar. Man kan göra en jämförelse med byggnader. De börjar alla med en tankemässig föreställning som stegvis konkretiserats genom arkitektens skisser och ritningar. Så småningom blir de manifesterade i material – trä, betong, stål – i den yttre verkligheten.

Så varför inte tänka tanken att bilder kan ha magisk kraft? Och agera utifrån det. Du har inget att förlora och det kan knappast orsaka någon skada. Vilken bild skulle ge dig vad du önskar? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan.

Tjingeling från bildhäxan

Relaterade inlägg



En skänk från ovan

Idag berättar jag om en skänk från ovan som tillfallit lilla Tomelilla konsthall. Och hur denna gåva tagit form i ett stipendium. Slutligen ska du också få veta hur jag är inblandad!

Désirée Lennklo är intendent på Tomelilla konsthall. Hon har ett likadant jobb som jag hade på Falsterbo konsthall (innan Vellinge-moderaterna kom på att de hellre ville ha ett spa än en konsthall, och sade upp all personal, läs mer här).

I alla fall, för några år sedan berättade Désirée om en oväntad pengadonation.

Tomelilla kulturhus med konsthall, bibliotek, kulturskola och jazzarkiv. Bildkälla: Wikimedia Commons.

En generös Sten

2015 dog en man vid namn Sten Malmquist. I sitt testamente donerade han 100 000 pund till Tomelilla konsthall. På så sätt regnade det helt oväntat pengar över den lilla kommunala konsthallen! Med tanke på att ingen på Tomelilla konsthall hade hört talas om denna Sten, är det hela ännu mer anmärkningsvärt.

Men det skulle visa sig att denna gentleman hade starka rötter till lilla Tomelilla. Sten Malmquist föddes i Malmö 1920. Endast något år gammal flyttade han tillsammans med sin familj till Tomelilla. Där började hans far som kamrer på Jästfabriken.

Sten lämnade Tomelilla efter sin realexamen och anställning som bankkontorist. Därefter inledde han en mer än 40 år lång anställning vid Trelleborg AB, gummifabriken. Han avslutade sin karriär som finansdirektör vid samma företag 1984 och bosatte sig i England.

Redan i sin ungdom kom Sten i kontakt med konst genom vänskapen med Truls Andrén, vars fader var en välkänd välgörare för unga konstnärer i trakten. Trots att Sten vid sitt frånfälle 2015 bodde i England, valde han att testamentera 100 000 pund till Tomelilla konsthall.

En skänk från ovan blir Artist in Residence

Tomelilla använder kosingen till ett så kallat Artist in Residence. Det är ett vistelsestipendium som innebär att en utländsk konstnär kommer och arbetar 6 veckor i Tomelilla. Och det är här som jag kommer in i bilden!

Michael Whelan.

Michael Whelan, en brittisk konstnär, kommer till Tomelilla detta år. Och han ska genomföra en mängd olika aktiviteter. Exempelvis installera en Camera Obscura, fotvandra längs kommungränsen, skapa fotogram med skolelever, göra fanzines med kulturskolan, gå fotopromenader med äldre och en massa mer. Kort sagt en massa saker som kräver mycket planering. Således behöver han en höger-hand. Och det är här JAG kommer in i bilden!

Som assistent till Michael hjälper jag honom att skapa ett genomförbart program. Resultatet är att jag just nu håller i en salig blandning av trådar som ska vävas ihop till en givande vistelse både för Michael och Tomelillas invånare.

Sammanfattningsvis är mitt uppdrag både utmanande och givande. Jag är tacksam att jag fått denna chans att vara med och möjliggöra att Stens kosing faller i god Tomelilla-jord!

Hälsningar
Lina, för tillfället koordinator för Artist in Residence, Tomelilla konsthall

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Henrik Rogowski: En lätt joggingtur i skymningslandet

Regnet dundrar mot det glas-betäckta taket. Mörka moln cirkulerar vildsint på himlen medan björkarna kröker sig i den annalkande stormen. Jag ligger på en brits på akutrummet på Malmö barnsjukhus. Den instuckna nålen i mitt vänstra armveck skaver mot blodröret. Min mammas oroliga ögon flackar. Jag vet proceduren. Två sjuksköterskor förbereder sig. Jag vet vad som ska hända. På tre ska sjuksköterskorna injicera mig med en substans som stoppar mitt hjärta. Ett. Jag ser en gyllene zebra galoppera. Två. Jag känner doften av nyklippt gräs. Tre. Jag stirrar upp och ser himlavalvet öppna upp sig.

Ett fotografi av Henrik Rogowski.
Gästbloggaren Henrik Rogowski.
Ett tecknat självporträtt av Henrik.

En riktig introduktion

Efter denna synnerligen dramatiska introduktion så tänkte jag presentera mig. Mitt namn är Henrik Rogowski, och jag är serietecknare och konsthistoriker. Jag har tecknat så länge jag kan minnas och på en plats i mitt liv så startade bilderna svetsas samman till berättelser.

Som barn använde jag mina bilder och berättelser för att förstå min omvärld, men också som ett sätt att på djupet finna mig själv. När andra barn ritade streckfigurer över sin familj och ett hus där de tryggt bodde, så ritade jag fylliga karaktärer i en hopblandning av sagor, religion och mytologier.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför jag började teckna, men mitt skapande gav och ger mig en mening med livets absurda och många gånger mörka tillfälligheter, men blir också ett sätt att finna kärleken och ljuset i tillvaron.

Aphalpa & Alphons
The Laughing Woman

En djupare analys av något diffust

Om jag skulle förklara mina serier för någon utomstående skulle jag säga att mina berättelser är en surrealistisk blandning av ljus och mörker. Inte gott och ont, utan ljus och mörker. Gott och ont finns inte, men alla människor har ljusa och mörka sidor.

Jag hemsöks ofta av en känsla att jag är döende. Att jag lever på lånad tid. Som att jag måste stressa för att hinna med allt. Det är en nyans av mitt mörker. För att kontextualisera min synnerligen dramatiska introduktion, så har jag ett hjärtproblem. Egentligen inget allvarligt hjärtproblem, men ett ganska ovanligt fysiskt fel vilket gör att mitt hjärta fastnar i en hög puls och kan inte sänkas. I dessa stunder har jag en vilopuls likt någon som sprungit för sitt liv. Efter några sekunder blir det jobbigt, efter några minuter blir det outhärdligt.

Old Gods

Ibland kan jag få problemen varannan dag, ibland kan det gå en hel månad mellan. Nu i vuxen ålder så kan jag ofta tvinga min puls att ”hoppa ner” till en normala hjärtslag igen, genom att lägga mig ner och koppla av, men det kan också pågå i timmar. När jag var barn så kunde jag inte få det att gå över. Första gången jag fick det så var jag tre år gammal. Både sjuksköterskor, såväl som läkare var handfallna. De var tvungna att ringa sina kollegor på kardiologen i Lund. Det enda sättet för att tvinga ner min puls medicinsk var att stoppa mitt hjärta. Och det var detta som de gjorde. Cirka en gång i månaden, ibland fler, mellan det att jag var liten ända fram till tidiga tonåren var jag tvungen att åka in till barnsjukhuset och få mitt hjärta stoppat. Sjuksköterskorna stod beredda med defibrillator om det var så att mitt hjärta inte startade av sig själv.

Jag var död i cirka 10 sekunder varje gång, då mitt medvetande vart vaket och panikartat men mitt hjärta slutade slå, då jag slutade andas, då mina muskler slutade fungera. Sedan började mitt hjärta slå och jag var åter i de levandes värld.

Hyperion & Donovan

Ett erkännande

När jag började denna text så visste jag inte vad jag skulle skriva. Jag skriver detta blogginlägg som jag skapar mina tecknade serier. Som en stadig ström av tankar. När jag fick förfrågan att skriva detta blogginlägg av Karolina så skrämdes jag av blotta tanken, men jag sade ja. Först ville jag gömma mig bakom komplicerade teorier och symboliska konstverk. Snurra in mig i något så komplicerat så att jag troligtvis inte hittade ut. Men så tänkte jag på min drivkraft. På mitt mörker. På associationerna och drömmarna.

Om jag ska vara ärlig så vet jag fortfarande inte varför jag började teckna, men jag vet att jag inte kunde stoppa mig själv. Det var likt en fördämning som spruckit, vatten vildsint sprutande genom sprickorna, målmedvetet arbetande för att nå ut. För att bli förstådd. För att få en röst. Och det är kanske det som egentligen är det viktigaste?

Henrik Rogowski, serieskapare och konsthistoriker

Se Henriks konst på Instagram och Facebook

Segla i medvind!

Har du någonsin upplevt att ditt liv är som ett särskilt konstverk? Eller att känslan i en viss livssituation bäst uttrycks i en målning eller skulptur? Idag använder jag två konstverk för att jämföra mitt liv 2021 och 2022. Från förfärlig storm till medvind.

När den stora vågen vill dränka en…

2021 var riktigt ruttet för mig. För det första blev jag och mina kollegor uppsagda från våra tjänster. Moderaterna som styrde och ställde hade bestämt sig. I det fördolda hade de beslutat att lägga ner våra verksamheter. Istället ville de ha en Spa-anläggning! Följden blev att den kommunala konsthallen, naturum Falsterbo och turistinformationen lades ner.

Det kändes riktigt ruttet att bli uppsagd efter att ha gett 14 år av engagemang och kunnande till den lilla kommunala konsthallen och dess besökare. Min närmaste kollega och jag hade byggt upp och utvecklat verksamheten. Med glädje och lust hade vi skapat utställningar, utvecklat konstpedagogik och evenemang. Nu var jag helt plötsligt ett villebråd på den cyniska arbetsmarknaden.

Detta är bara ett av pressklippen som följde på turbulensen efter att de moderata politikerna beslutat att lägga ner vår verksamhet.

Ytterligare sorgligheter drabbade mig privat. Kort sagt: mitt liv rasade som ett korthus. Jag använder Hokusais träsnitt Under vågen vid Kanagawa för att illustrera upplevelsen. Känslan att en stor våg hotar att dränka en.

Under vågen vid Kanagawa av Katsushika Hokusai, 1832.

Trots det sitter jag här vid tangentbordet idag och är glad för det som hände! För det skulle visa sig att något ännu bättre och roligare skulle komma i min väg.

Vindarna vaknar och vänder

Nu skriver vi 2022. Och jag har fått ett nytt jobb! Sedan mitten av februari arbetar jag som kommunikatör för projektet Se Din Konst. Det drivs av ABF MittSkåne och kulturföreningen Medvind. Allmänna arvsfonden finansierar. Syftet är att lyfta barns konst och kreativitet. Det känns fint och lite högtidligt att få ingå i det sammanhanget.

Mina nya kollegor är 3 glada, driftiga och kompetenta personer. Min arbetsplats är på Stenkrossen i Lund, ett kreativt makerspace med massor av spännande verkstäder och projekt. Mina uppgifter är kreativa, jag får lära mig saker och utvecklas. Jag har hamnat i precis rätt sammanhang.

Med andra ord har jag vind i seglen nu! Målningen nedan av Edward Hopper får illustrera hur jag känner mig nu. Och vet du vad… Jag kommer under våren att ha ännu ett spännande uppdrag. Men det är en annan historia!

The long leg av Edward Hopper, 1935.

Bästa hälsningar
Karolina

PS: Visst kan jag ibland sakna tiden i Falsterbo, naturen, min underbara kollega och alla våra stammisar. Men ”allt har sin tid” och det finns nog en mening med det som skedde. En sån som jag kan ju inte stanna på ett ställe där den styrande makten prioriterar Spa-anläggning för de rika framför offentligt finansierade konst- och naturupplevelser för alla!

PS 2: Jag har skrivit en hel serie med inlägg från tiden i Falsterbo. Den serien börjar med denna reflektion: ”Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning: Vad heter konstnären?”

Relaterade inlägg

En högsensitiv kandidat

Kanske har du märkt att det duggat glest mellan blogginläggen denna höst? Här har du förklaringen: jag har varit upptagen med att förverkliga en dröm. Det har varit både roligt och räligt! I dag berättar jag om att vara högsensitiv.

Så vad har jag ägnat mig åt? Jo, att läsa kandidatkursen i Konsthistoria och visuella studier vid Lunds universitet. Och det innebär en termins intensiva heltidsstudier, varav halva terminen är uppsatsskrivning. Dessutom har jag jobbat extra på ett fantastiskt museum i nämnda stad, Skissernas Museum.

Så tiden har bara svischat förbi. Som den brukar göra när det är roligt! Men allt har inte varit en dans på rosor. I dag tänkte jag berätta lite om hur det är att vara högsensitiv, hantera många intryck och ägna sig åt konst.

Högsenstitiv

Du kanske har hört talas om ”högkänslighet” / ”högsensitivitet”? De flesta känner igen orden men kanske inte riktigt vet vad det innebär. Så låt mig kort sammanfatta:

  • Det är ingen sjukdom eller diagnos, utan ett grundpersonlighetsdrag som man föds med och som kan förstärkas tidigt i livet beroende på hur ens uppväxt ser ut. Ibland används den engelska termen HSP (=Highly Sensitive Persons).
  • Ca 20% av befolkningen beräknas vara högsensitiv.
  • Det innebär bl a att man har en extraordinär förmåga att uppmärksamma detaljer, associera, vara kreativ, känna av stämningar och vara inkännande. Det är positivt!
  • Som högsensitiv har man ofta ett mycket starkt behov av existentiella funderingar.
  • Som högsensitiv får man ofta mycket starka upplevelser av kultur, t ex konstupplevelser.
  • Men alla dessa förmågor kräver enormt mycket energi. Det går åt tid och kraft att processa alla intryck. Som högsensitiv kan man inte bara släppa en tankegång hur som helst, utan går runt och funderar på djupet. Man tar väldigt illa åt sig av hårda ord och dålig stämning. Man kan inte bara ”skaka av sig” och ”gå vidare”. När någon utnyttjar min godtrogenhet är det särskilt svårt. Det tar väldigt lång tid att läka ut svek och lögner som en högsensitiv blivit utsatt för.
  • Det hjälper inte att någon säger ”Var inte så känslig” eller ”Du överreagerar”. Faktum är att det är det värsta du kan säga till en högsensitiv människa, för det ger intrycket av att denna är ”fel”, vilket genererar skuldbeläggande och ännu mer grubbel.

Högkänslig eller högsensitiv?

Jag föredrar ”högsensitiv” framför ”högkänslig”. Det beror på att ”känslig” tyvärr har blivit synonymt med svaghet i vårt samhälle. Det är helt fel! Vad samhället behöver är att bejaka inkännande och empati.

Högsensitivitet, en fördel för en konsthistoriker

Så hur hänger denna egenskap ihop med att plugga konsthistoria? Jag skulle vilja påstå att högsensitivitet är en extrem fördel när det gäller att studera bilder. Just på grund av den högsensitivas talang att se detaljer, samband och göra associationer. På så sätt har det hjälpt mig, framförallt när det gäller att skriva uppsats.

Men dessvärre behövs mycket tid att smälta alla intryck. Och när vi läser avancerade texter på engelska kan jag ofta bli fullständigt överväldigad. Det tar tid att smälta och fundera. Därför är det väldigt tröttande för mig, samtidigt som det triggar mig oerhört.

Tidigare reflektioner

Jag har även tidigare reflekterat över mina studier i konsthistoria här på bloggen. Men det var INNAN jag kände till begreppet högsensitiv. Läs bland annat om hur jag kände mig ”lätt vidbränd” av grundkursen (läs det inlägget här) och ”drabbad” av fortsättningskursen (läs det inlägget här). När jag läste en bok om högkänslighet, Drunkna inte i dina känslor, föll alla bitarna på plats.

I dag kan jag förhålla mig till detta särskilda personlighetsdrag. Jag har slutat skuldbelägga mig själv för att jag känner så mycket. Jag fattar att jag behöver extra mycket tid för att reflektera och varva ner. Och jag är tacksam för det positiva. Faktum är att hela denna blogg nog kommit till just tack vare min högkänslighet och behov att reflektera.

Det var allt jag ville förmedla i dag! Kommentera gärna med dina egna tankar!

Varma hälsningar Lina

Relaterade inlägg