Öden och äventyr med Livet och Konsten

Idag bjuder jag på några minnesvärda och smått absurda ögonblick ur min personliga minnesbank som bildpedagog, konstvetare och bloggare.

Göra väsen

I början var bloggen ett sätt för mig att ta ett eget utrymme i en tillvaro som faktiskt var ganska dyster. Av olika anledningar hade jag förlorat mig själv och min självkänsla. En klok person uppmanade mig att ”göra mer väsen” av mig. Alltså uttrycka mig så att andra kunde ta del av mina tankar. Till exempel genom att blogga.

WordPress

I samma veva gick jag en kurs i WordPress. Vi var ett litet gäng på tre personer som tappert framhärdade med icke fungerande Wi-fi på Skanörs bibliotek. De andra deltagarna var en pensionerad sjuksköterska samt en äldre herre som presenterade sig som ”musdoktor”.

Vad ”musdoktor” innebär har till stor del förblivit ett mysterium och lett till vilda spekulationer, men vi gissar nu att han sysslade med läkemedels-laborationer. Hur som helst, det var där jag lärde mig WordPress.

Från gagg till snärt – förhoppningsvis…

I början publicerade jag långa och gaggiga inlägg. På den tiden fattade jag inte att man ska skriva på ett visst sätt för webben. Men med tiden har jag lärt mig mer och mer, bland annat genom så kallad sökmotors-optimering (SEO) och läsbarhetsanalys. På så sätt har inläggen förhoppningsvis blivit mer snärtiga och lättillgängliga.

En vän och f d kollega lärde mig att trixa med Google Search Analytics för att Livet och Konsten ska hamna högt upp när folk googlar. På så sätt har jag lyckats bräda både Per Morberg och hans kokbok samt en bok om Jenny Nyström.

Kontaktad av Pierre Schori

Ett minnesvärt ögonblick för Livet och Konsten skedde när ingen mindre än Pierre Schori kontaktade mig. Han hade läst ett av mina inlägg (det om Utvandrarmonumentet i Karlshamn). Eftersom han skrev på en bok om Amerika-emigranterna, ville han veta mer och bad mig ringa upp! Inte varje dag man blir kontaktad av en sosse-pamp. Tyvärr var jag så överväldigad att jag nog inte lyckades konversera på något lyckat sätt…

Skärmdump på Pierre Schoris kommentar från mars 2020.

Öden och äventyr: Att reparera en mekanisk hyena

Under mina år som intendent och konstpedagog har jag hamnat i flera absurda och roliga sammanhang. Som till exempel den gången jag tillsammans med vår utställningstekniker fick operera en mekanisk hyena av konstnären Lars Brunström. Min uppgift blev att smeta in hyenans päls med lervälling.

Jag lagar en mekanisk hyena tillsammans med utställningsteknikern Ed Menton på konsthallen vid Falsterbo Strandbad, 2016. Observera att hyenorna var konstgjorda och inte uppstoppade.

Öden och äventyr: Att jobba som Skurgumma

Att installera konstutställningar är superspännande. Det beror på att varje utställning genererar en helt ny uppsättning utmaningar att lösa. Därför får man hela tiden lära sig nya saker, träffa nya människor och tänka utanför boxen. Tvärtemot vad många tror, är jobbet sällan lugnt och problemfritt. Folk kanske får den uppfattningen eftersom att den färdiga utställningen ser väl avvägd ut, har fin installation och så vidare. Jobbet bakom syns inte!

Exempelvis tillbringade jag flera dagar på Trelleborgs museum med att tvätta bort ritkol från konsthallens väggar. Vi var ett litet tappert gäng som mot klockan frenetiskt kämpade med dammsugare och skumgummisvampar för att skura bort den gamla utställningen. Den konstnärliga friheten skapar ibland oanade konsekvenser…

Medan jag stod och gnodde bort ritkol, spatserade Trelleborgs påfåglar utanför och tittade nyfiket in genom salens fönster.

Öden och äventyr: Stammisar

Under mina år i Falsterbo lärde jag känna många snälla och intressanta besökare. Jag har tidigare beskrivit när jag fick en synnerligen bisarr affisch av konstnären och stammisen Sture Johannesson. Läs gärna!

Livet och Konsten på högskolan

Helt nyligen har Livet och Konsten agerat som referensläsning för studenter vid Högskolan i Halmstad. Närmare bestämt i kursen Design och Arkitektur. Det var en lärare som googlat sig fram och hittat mitt inlägg om miljonprogrammet. Hon tyckte det skulle kunna inspirera hennes studenter att titta närmare på sin närmiljö!

Kransnedläggning på kyrkogård

2022 hade jag det roliga uppdraget att koordinera en stipendiat-vistelse på Tomelilla konsthall. Det har jag berättat om i ett tidigare inlägg. På invigningsdagen var det högtidligt med pressvisning, lokala politiker och stipendiaten Michael Whelan. I uppdraget ingick att lägga ner en krans på donatorn Sten Malmquists föräldragrav. Även förra året fick jag samma uppdrag. Då var det den polska konstnären Magdalena Kleszynska som gästade Tomelilla. Ett kul, omväxlande och kreativt uppdrag. Magda är en underbar person och vi blev goda vänner.

På väg till kyrkogården. Till höger Michael Whelan, stipendiaten.
Här står Michael och jag med breda leenden på Tomelilla kyrkogård. En märklig bild, med tanke på miljön. Men vi tror att även donatorn Sten Malmquist log i sin himmel, nöjd över att hans generösa donation kommer Tomelilla till godo.

Gästbloggare

För att vidga bloggens innehåll och perspektiv har jag nöjet att få bjuda in intressanta gästbloggare med jämna mellanrum. Henrik Rogowski, Anneli Magnuson, Ulf Westerberg och Petter Pettersson har hittills berikat Livet och Konsten med sina berättelser. Och fler gäster är på ingång, kan jag avslöja redan nu.

Det var allt jag ville hälla ut från minnes-säcken idag!
/Karolina

Relaterade inlägg

Lukasjenko har förstört mitt julpynt!

I min ägo har jag två små glänsande prydnadsgranar i trä. Lack i klara färger och glitter ger dem ett exotiskt, nästan orientaliskt utseende. De går att öppna, som ryska babuschka-dockor. Inuti finns mindre tomtar och snögubbar – och en babuschka. Dessvärre har de blivit laddade med några olustiga associationer.

Julpynt som föreställer granar, snögubbar, tomtar och en babuschka. Allt i bjärta färger.

Jag köpte pyntet på en liten julmarknad anordnad av Svenska kyrkan i Trelleborg förra året. Församlingen hade besök av belarusiska nunnor från St Elisabeth-klostret i Minsk. De sålde julpynt till förmån för behövande. På så sätt kunde jag förena shopping med en god gärning. Förutom granarna köpte jag två lackade hårspännen.

Vem i hela världen kan man lita på?

Så i år tänkte jag kolla upp om nunnorna var på återtåg till Trelleborg för att idka handel. Men det var de icke. Däremot fann jag i mina efterforskningar att dessa nunnor uppenbarligen skänkt sina krimskrams-intäkter till diktatorn Lukasjenko. Det finns grävande journalistik som bevisar det. Pengarna har gått till Belarus stöttning av Rysslands krig i Ukraina.

Dessa skenheliga nunnor har de senaste åren varit runt i flera församlingar och dragit in kosing under falsk flagg.

Solkat julpynt

”Men det kunde ju inte du veta”, tröstar pojkvännen. Nä, det kunde jag inte. Men nu är ju de vackra granarna och hårspännena inte lika vackra längre. Ett osynligt lager olustig lack har tillkommit.

Har du varit med om att något vackert blivit förstört på liknande sätt? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan.

Hur som helst, jag önskar mina läsare en god jul och ett gott nytt år. Må ert julpynt förbli fritt från räliga kopplingar och associationer!
/Karolina

Tittartips: Särlingskonst med Jarvis Cocker

I min ungdom, för ca 25 år sedan lyssnade jag intensivt på det brittiska popbandet Pulp. Bandets trådsmala och karismatiska sångare hette Jarvis Cocker. Döm av min förvåning när jag härförleden upptäckte att han också gjort en dokumentärserie om särlingskonst. Dessutom en riktigt medryckande sådan!

Denna CD spann mycket i mitt hem på den tiden då det begav sig (1990-tal).

Särlingskonst – Outsider art – L´art brut

Särlingskonst är den svenska termen. Det innebär konst skapad av människor som stått helt utanför den etablerade konstvärlden. Upphovspersonerna har själva inte uppfattat sig som konstnärer eller att de skapat konst. Ofta handlar det om ”livsverk” skapade av enkla material. Exempelvis stenformationer, snäckor, gammalt porslin, skrot och så vidare.

Palais Idéal i Hauterives, skapat av brevbäraren Ferdinand Cheval. Det har gjorts en fin spelfilm om Chevals öde, Brevbäraren som byggde ett palats.
Salvation Mountain i Calipatria, California, skapat av Leonard Knight.

Med Cocker som ciceron

Cocker reser runt i Frankrike, USA, México, Belgien, Schweiz och Indien. Där besöker han dessa udda platser där ”särlingarna” uppfört sina spektakulära skapelser. Emellertid är de flesta av särlingarna döda sedan länge. Kvar finns bara resterna av deras verkligt udda miljöer. Ibland har någon släkting eller lokal förening tagit på sig ansvaret att förvalta platsen. Men ofta har mycket bara hamnat i förfall.

Drivkrafter

Den förre Pulp-sångaren uppvisar ett genuint intresse när han försöker få svar på sina frågor om drivkraften bakom särlingskonst. Därför ställer han sig frågor som: Vad får en människa att lägga så mycket tid och möda på att skapa i sin ensamhet? Och hur har de valt platserna och materialen? Allt levereras med Cockers personliga funderingar och ofta humoristiska bildklipp.

Han kommer fram till att särlingskonst fascinerar oss på ett helt annat sätt än vanlig gallerikonst. Den står för något som västvärlden verkar ha förlorat. Särlingskonst handlar om mystik, mytologi, magiska platser och gudomlig inspiration. I dokumentärens sista del visar det sig att Indiens näst mest besökta turistmål (efter Taj Mahal) är just en särlings livsverk, Rock Garden av Nek Chand.

Så mycket mer har jag inte att säga, för Cocker säger allt så mycket bättre i sin dokumentär, som ligger i sin helhet på Youtube.

Del 1.
Del 2.
Del 3.
Denna bok producerades av Malmö Konsthall i samband med en utställning särlingskonst 1991.

Detta får bli sista inlägget denna säsong, nu tar Livet och Konsten en välbehövlig paus. Kanske har du fått inspiration att uppsöka något särlingskonstverk denna sommar!

Ha en härlig sommar!
Karolina

Amelin på Lorensborg och tankar om arbete

En dag för ett tag sedan spatserade jag förbi området Lorensborg i Malmö, på väg till Pildammsparken. Vid ett elskåp stod en inramad affisch som någon hade glömt. Eller dumpat. Den fick mig att fundera på arbete.

Den inramade affischen föreställer ”Man med keps” av Albin Amelin, 1946.

Det var något sorgligt och nostalgiskt att just detta motiv blivit kvarglömt. Det beror på att affischen föreställde en fabriksarbetare, målad av konstnären Albin Amelin.

Det hela fick mig att tänka på arbetare, arbete och meningsfullhet i tillvaron. Och hur viktigt det är för en individ att känna sig som en del av samhället. Ofta är denna känsla av delaktighet kopplad till arbete. Att man faktiskt har något att bidra med. Men tyvärr finns det alltför många människor som idag inte får chans att bidra. Deras kompetens är helt enkelt inte längre efterfrågad på arbetsmarknaden, trots att de är erfarna och har massor att komma med.

Artificiell intelligens hotar bildmakare

I samma veva kom jag att prata med en god vän, Henrik. Han är både serietecknare och illustratör. Med oro i rösten berättade han om de farhågor som nu grasserar bland illustratörer. De riskerar nämligen att bli ersatta av AI. Alltså Artificiell Intelligens.

Ja, du läste rätt! Det beror på att många uppdragsgivare nu använder AI för att illustrera bilder. Istället för att anlita en livs levande människa! På så sätt försvinner en mängd potentiella uppdrag för just denna yrkeskategori.

Något liknande inträffade för fotografer för ett par decennier sedan. När digitalfotot kom och blev var mans egendom tyckte många uppdragsgivare att de ”kunde ta bilderna själva” och spara in på fotograf-kostnaden. På så sätt blev exempelvis massor av ytterst kompetenta pressfotografer uppsagda. En följd blev att journalisterna själva skulle ”knäppa några bilder” när de var ute på jobb. Emellertid var dessa arma journalister sällan utrustade med kunskap eller naturlig fallenhet för den nya arbetsuppgiften.

Pressfotograferna har sedan länge försökt hävda sin kompetens. Därför kallar de sig, med rätta, för bildjournalister numera. Att de tar fantastiska bilder vittnar utmärkelsen ”Årets bild” om.

Jag önskar så innerligt att vårt samhälle framöver slutar förblinda sig över kostnadseffektivitet och snabba lösningar. Och att vi börjar värdera den kompetens som skickliga bildmakare faktiskt besitter.

Jag vet inte vad som hände med tavlan vid elskåpet. En sak är säker, den fick mig i alla fall att skriva detta inlägg.

Bästa hälsningar
Karolina

Riktiga vykort – På riktigt!

Minns du den gamla goda tiden, då det damp ner Riktiga vykort i brevlådan från nära och kära ute på äventyr? Minns du glädjen i att skicka iväg en hälsning hem från en avlägsen plats? Kanske saknar du som jag den tiden. I så fall kommer jag här med ett extremt hett tips!

Ett vintage-vykort jag köpte i London.

Postnord tillhör ju inte mångas favoriter. Bortslarvade brev, skadade försändelser och allt glesare postutdelning har gjort att företaget fått öknamn som Postmord och Postnörd. Därför är det överraskande att det lyckats med en sak Riktigt bra!

En illustration för appen Riktiga vykort.

Appen Riktiga vykort

Visste du att appen Riktiga vykort finns? Jodå, med den appen kan vem som helst, närsomhelst och varsomhelst skapa egna vykort med egna bilder och text. Vykorten trycks och distribueras sedan från Postnord i Sverige. Och det går överraskande fort! Det beror på att dessa trycksaker tycks glida fram med ljusets hastighet i en särskild gräddfil hos Postnord.

Flera gånger har jag använt appen med tillfredsställande resultat. Dessutom funkar den också till födelsedagar och andra bemärkelsedagar. Du kan välja olika format, olika textstil och dekaler. Framförallt kan du använda dina egna bilder på vykorten!

Smart och personligt

Att publicera resebilder på sociala bilder är något helt annat. Där kan du vräka ut mängder av bilder och filmklipp till kreti och pleti. Men med ett Riktigt vykort kan du verkligen visa omtanke och glädja någon.

Det var allt för idag!

Bästa hälsningar
Karolina