Facetime med Egon Erwin Kisch

Förra veckan skulle jag, tillsammans med mina kurskamrater och lärare, i fyra dagar besökt konstmuseer i Hamburg och Berlin. Denna resa ingår nämligen som ett moment i kursen jag just nu läser. Och denna åtråvärda resa var faktiskt en av de främsta anledningarna till att jag ville plugga mer konsthistoria. Alltså kan du säkert gissa, att jag känner mig rejält blåst på konfekten av Fru Corona!

Således uteblir Resan. En kompensationsuppgift inträder. Denna består i att göra ett virtuellt museibesök på något av de museer vi skulle bevistat och skriva om konst. Så vilket konstverk ska jag välja? Möjligheterna är oändliga.

På tu man hand med Egon Erwin Kisch

Jag scrollar genom samling efter samling. På en highlights-tur på Hamburger Kunsthalle träffar jag på Porträtt av Egon Erwin Kisch. Eller rättare sagt, en digital variant av det. Målningen gjordes 1928 av konstnären av Christian Schad.

Skärmdump som visar en överblick av olika konstverk. Porträttet på Egon Erwin Kisch är markerat med rosa färg.
Jag swipar höger för denne målning.

Denna bild fångar genast min uppmärksamhet. Den avmålade tittar rakt ut på mig, från bilden/skärmen. Därmed uppstår direkt ögonkontakt. Motivet är tydligt framställt, men hela bilden är för mig både motsägelsefull och fascinerande. Jag vill veta varför. Och jag har ingen aning om vem denne Egon Erwin Kisch var.

En mängd analysmodeller och vetenskapliga fält inom konsthistoria står nu till mitt förfogande, för att gå vidare i tolkningen. Jag väljer att först dela upp analysen i en beskrivande och en tolkande del. Till sist ska jag även försöka sätta in verket i ett större sammanhang.

Allt detta skulle, med konsthistoriska termer, vara en kombo av semiotik och en gnutta strukturalism (avslutningsvis). Inte helt olikt en så kallad Panofsky-analys, även om Panofskys metod mest lämpar sig för äldre tiders konst, t ex renässans och barock. Semiotik innebär att man betraktar olika delar av bilden som betydelsebärande tecken som samverkar för att skapa mening.

Målningen som föreställer Egon Erwin Kisch.
Porträtt av Egon Erwin Kisch, 1928, konstnär Christian Schad.

Gaddad snubbe

Jag ska först klargöra vad som faktiskt finns i bilden (vad de olika delarna ”denoterar”). Vi ser en medelålders man med bar överkropp. Han är mörkhårig och skägglös. Han tittar rakt ut ur bilden, på oss betraktare. På torso och armar syns flera tatueringar. Mannen bär något blått klädesplagg eller skynke på nedre delen av kroppen.

Mannen verkar sitta högt upp i en ställning utomhus, konstruerad av järnbalkar och stållinor. I bakgrunden en molnfri himmel, som i färg skiftar från ljusgult till blågrå. Nedanför skymtar ett stadslandskap.

Så vem är denna man? Och vad gör han så högt upp, så lättklädd?

Ja, detta är frågor som omedelbart ansätter mig. Därför sätter jag nu igång med en tolkande fas. Den tyska bildtexten är inte till någon hjälp eftersom jag inte kan ett ord tyska. Innan jag anlitar Google translate, så roar jag mig med att på egen hand försöka skapa en förklaring.

Jag utgår ifrån antagandet att föremål och miljö säger något om den avbildades yrke och/eller karaktär. Precis som på ett porträtt från renässansen eller barocken. Således skulle ting, kläder och bakgrund ha särskilda betydelser, så kallade konnotationer. Alltså kulturellt bundna associationer, som kan tolkas av personer inom samma kultursfär.

Porträtt av handelsmannen Georg Gisze, 1532, av konstnären Hans Holbein den yngre. Finns på Gemäldegalerie i Berlin och alltså ännu en bekantskap som Fru Corona berövat mig. I detta porträtt berättar alla föremål något!

Den bara bringans betydelse

Att han har bar överkropp skulle kunna tyda på att han är kroppsarbetare, kanske på en byggarbetsplats. Då skulle balkarna kunna vara en byggnadsställning.

Till vänster syns porträttet av Egon Erwin Kisch. Till höger ett svartvitt fotografi som visar byggnadsarbetare som har rast på en stålbalk högt uppe i New York.

Bildad bringa

Tatueringarna å andra sidan kan leda tankarna till att mannen är sjöman, eller möjligtvis fängelsekund (tatueringar på denna tid förknippades nog främst med sådana personer). Detta är bara gissningar. Själva bilden ger inget svar.

Till vänster syns porträttet av Egon Erwin Kisch. Till höger ett svartvitt fotografi som föreställer en sjöman med en tatuering på sin överarm.
Till vänster syns porträttet av Egon Erwin Kisch. Till höger ett fotografi på en orangeklädd fånge med hela ansiktet täckt av tatueringar.

Men den bara överkroppen krockar med det kalla ljuset och bakgrunden. Det verkar inte vara gassande solsken, direkt. Därmed saknar vi en förklaring i själva bilden, till varför han slängt av sig kläderna.

Alltså uppstår fler frågetecken och nu måste vi konsultera Google translate, för att höra vad Hamburger Kunsthalle har att säga om målningen. Via en knackig översättning, får vi veta att den avbildade varken är byggarbetare, sjöman eller fängelsekund.

Med facit i hand

Mannen på bilden är i själva verket en journalist, känd för sina otaliga reportageresor och sin kamp mot fascismen. Stålkonstruktionen ska föreställa ett sändningstorn och anspela på att hans reportage färdas genom etern.

Jaha. Där ser man. Det är viktigt att konsultera litterära källor och inte bara sitta och fabulera för sig själv på sin studiekammare. Men frågan kvarstår: Varför barbröstad? Vad betyder det? Det känns fullständigt irrelevant, att en reporter skulle framställas utan kläder på överkroppen. Än en gång kommer bildtexten till min räddning. Källorna säger att konstnären valde att måla honom barbröstad just för att tatueringarna skulle synas. Reportern sägs ha varit väldigt stolt över dessa.

Men trots allt kan det finnas andra betydelser i att överkroppen är bar. Det kan visa att han i sitt yrkesutövande som avslöjande reporter inte varit rädd för hårt arbete, i sin nit att göra avslöjande scoop. Och ifall tatueringar vid denna tid associerades med kroppsarbetare, så kan de signalera att Egon Erwin står på folkets sida. Och om vi följer sjömans-associationen, så berättar de att han ”reser från hamn till hamn” i sitt yrkesutövande, precis som en sjöman.

När man ser det lite grann så här från ovan

Perspektivet i bakgrunden kan betyda att reportern inte räds höga höjder, för att skaffa sig överblick och avslöja skeenden som är osynliga för gemene man. Från ovan kan man se de stora dragen i samhället.

Mastiga balkar

Balkarna är viktiga i kompositionen. De ramar in och integrerar Egon Erwin Kisch i sitt system. Kompositionsmässigt strålar balkarna ut från den avmålades kropp, som en artificiell förlängning av det organiska. En slags journalistiska stjärtfjädrar, kanske? Samtidigt är det krocken mellan det hårda, raka stålet och den mjuka huden som gör målningen spännande.

Så vad kan allt detta betyda?

Ja, vi har facit i hand och kan placera in bilden i Weimarrepubliken, d v s 1920-talets Tyskland. Därmed ska det plinga till i en konsthistorikers huvud och säga ”Den nya sakligheten”. En konststil som ville bort från det romanistiska och expressionistiska och tillbaka till det sakliga. Det stämmer överens med motivet, en person som ville berätta sanningen i sina reportage.

En strukturalistisk analys skulle fundera över vilka underliggande berättelser (myter) i den västerländska kulturen som manifesteras i denna bild. I detta fall skulle myten kunna handla om hjälten som beger sig ut på äventyr för att kämpa mot ondskefulla makthavare och blottlägga sanningen för den manipulerade befolkningen. Och historien berättar att Egon Erwin Kisch var en aktiv antifascist som i sina texter gick till hårt angrepp mot nazismen.

Men den nakna överkroppen skapar fortfarande ambivalens. Den halvnakna kroppen visar en mänsklig, kroppslig aspekt. Den nakna huden konnoterar sårbarhet. Blek, icke-deffad och icke-idealiserad manlighet krockar med bilden av en hjälte. Jag tror, att det är denna tvetydighet som gör bilden fascinerande.

Måtte Fru Corona släppa taget om oss. Måtte jag en vacker dag få göra ett helt analogt besök på Hamburger Kunsthalle för säga hej till Egon Erwin Kisch och alla de andra.

Bästa hälsningar från studiekapseln
/Karolina


PS1: Har du hittat något konstverk på webben som du fastnat för? Något som du fått lust att se i verkliga livet? Eller har du kanske blivit glatt överraskad eller besviken vid mötet med originalet? Skriv gärna och berätta!

PS2: Förra gången jag lät er genomlida en av mina plugg-uppgifter var 2017. Det inlägget kan du läsa här.

Relaterade inlägg


Veckans pausfågel: 2 x Ganymedes eller ”Snyggaste snubben tvångsrekryterad av örn till himmelsk juice-bar”

Idag ska jag göra något kul! Nämligen att presentera två konstverk som visar samma motiv. Det handlar om myten om Zeus och Ganymedes, skildrad i olika material, olika tillkomstår och av olika konstnärer.

Först en kort-kort version om Ganymedes-myten. Det är återigen ”big boss” Zeus (romarna kallade samma gud Jupiter) som hittar på fiffigt fuffens. Allt för att få sin amorösa vilja igenom.

Förra gången jag skrev om Zeus så förvandlade han sig till en svan för att få ligga (läs inlägget här). Denna gång förvandlar han sig till en ståtlig örn.

Thorvaldsens version till vänster, Rembrandts till höger. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Zeus spanar in underskön yngling

Ja, det handlar alltså om en berättelse med erotiska undertoner. Guden Zeus får syn på den ursnygge trojanska prinsen Ganymedes. Och blir fullständigt betuttad. Zeus tänker kanske ”Honom ska vi ha” eller ”Så himla festligt att ha en sån snygging uppe i gudaboningen att servera nektar ur ett kärl”. Alltså, lite som kungens ”kaffe-flicka” fast istället ”nektar-kille”. Nektar var gudarnas egna dryck, förresten. Det var nämligen nektar som gjorde dem odödliga.

Ökända örntricket

Och som vanligt så använder Zeus en väl beprövad metod för att komma sitt offer nära. Han förvandlar sig till en fågel.

Detta att byta skepnad är vardagsmat i gudaberättelserna. Den romerska skalden Ovidius (43 f kr-17/18 e kr) skrev sin berömda skrift Metamorfoser. I den beskrivs alla turer kring gudar som förvandlar sig själva och andra till både djur och växter.

Även greken Homeros hade beskrivit samma story, fast mycket tidigare (ca 800 f kr). Och Vergilius (70-19 f kr) gjorde det också. Alltså en omtyckt och välkänd berättelse, kan en anta.

Thorvaldsens tappning

I inledningen lovade jag att visa olika versioner av denna story. Och jag väljer att börja med den senast tillkomna. Av den anledningen att den känns mest äkta mot den ursprungliga berättelsen. Här är danske skulptören Bertel Thorvaldsens version i marmor, från 1817.

Finns att beskåda på Thorvaldsens museum i Köpenhamn, som jag skrivit om tidigare, läs inlägget här.

En marmorskultur som visar en örn och den unge mannen Ganymedes. som sitter på huk och serverar nektar ur en liten skål.
Zeus och Ganymedes, av Bertel Thorvaldsen 1817.

Spana in hur snygg och serviceinriktad Ganymedes är i denna version. Och hur barsk Zeus framstår, då han med sin skarpa näbb slurpar i sig av nektarn i skålen. Förra nektarservitrisen, Hebe, hade blivit avskedad eftersom hon spillt den gudomliga drycken. Kanske visar scenen ovan rentav ett praktiskt arbetsprov?

Rembrandts bångstyriga bebis

Nu till nästa version! Självaste Rembrandt målade denna ”räliga” målning redan 1635. Här är Ganymedes en skrikande och bångstyrig bebis, som kissande norpas bort av Zeus. Därmed kan det knappast handla om en skildring med erotiska undertoner.

En oljemålning som visar en  stor örn som flyger med en storvuxen bebis i näbben. Bebisen är Ganymedes.
Zeus och Ganymedes, av Rembrandt 1635. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Varför Rembrandt skildrar temat så här finns det ingen definitiv förklaring till. Men Ganymedes-myten lär i Holland ha använts som förklaring, när ett barn dog alltför tidigt.

Arvet från antiken

Som konstvetare kan en ha mycket nytta av att kunna lite antik mytologi. På så sätt kan en avkoda mycket när en vandrar runt och spanar konst, t ex på gamla museer. Just denna myt avbildar ovanligt nog ett gay-tema. Men eftersom berättelsen kommer från antiken, hade tydligen kyrkan överseende med att konstnärer ägnade sig åt motivet.

Och här kommer ytterligare Ganymedes-skildringar… Bildkälla: Wikimedia Commons.

Har du någon favoritberättelse ur de gamla myterna? Berätta gärna genom att välja ”Kommentera” nedan.

Relaterade inlägg

Nu har hon fått pippi på fågelskådning – Igen!

Kanske minns du min långa serie med fågelskådning i konsthistorien? Under 2018 publicerade jag 19 inlägg där jag kronologiskt spanade fåglar i konstens historia. Och nu känner jag att jag måste återvända till samma tema. Häng med!

Förra gången jag ägnade mig åt fågelskådning fann jag bland annat denna målning: Roelant Saverys ”Edward´s dodo”. En kopia av den, alltså!

Fågelskådning, iakttagare och samlare

Jag har kommit fram till att fågelskådare och konstskådare har ett gemensamt karaktärsdrag: Vi är iakttagare. Det vill säga, vi älskar att betrakta.

Att få syn på sällsynta exemplar. Och att lägga märke till detaljer. Med andra ord: att ”samla” på unika upplevelser. Det är en kombination av att jaga motiv och att efteråt kunna säga ”Det såg jag med egna ögon”.

Fotografi som visar en massa människor som ägnar sig åt fågelskådning.
Fågelskådning på Ljungen, Falsterbonäset.
Ivriga besökare på konstmuseet Louvren fotograferar målningen MonaLisa.
Besökare framför Mona Lisa på Louvren.

Äkta vara

Fågelskådare vill se fåglar i sina rätta miljöer. Konstälskare vill se originalkonst. Vi är beredda att spendera både tid och pengar på att resa runt och betrakta våra motiv.

Många fågelskådare har så kallade krysslistor där de checkar av olika arter som de observerat med egna ögon. Sådana krysslistor finns inte för konstverk, men ta mig fasiken om det inte är dags att införa något liknande!

Två exempel på så kallade krysslistor. Den vänstra är "på riktigt" och används vid fågelskådning.
Till vänster syns en av Birdlife´s krysslistor. Till höger syns min alldeles egna krysslista för fåglar i konsten.

På rätt plats, i rättan tid

Ytterligare en likhet mellan fågelskådning i konsten och ”riktig” fågelskådning är följande faktum: under vissa tider och på vissa platser är det fruktlöst att skåda. Under andra perioder och platser svämmar det över av intressanta upplevelser. Själv har jag dragit slutsatsen att barocken är den bästa tiden att snabbt se många fåglar i konsten.

Efter förra omgångens inlägg har jag fortsatt att lägga märke till intressanta fåglar i konsten. Motiven tar helt enkelt inte slut! Därför vill jag nu dela med mig av några nya observationer kommande månader. Jag kommer att kalla inläggen ”Veckans pausfågel”.

Du kommer bland annat att få se påfåglar, en ilsken svan, stiliserade fågelsträck och återse en antik gud förvandlad till en fågel. Jag kommer att varva ”Veckans pausfågel” med andra inlägg, så om du är trött på fåglar så får du ändå andra teman till livs emellanåt.

Hoppas du följer med! Och tipsa mig gärna om konstfåglar du vill skåda på livetochkonsten.

/Tjingeling för denna gång hälsar Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 8: ”Det här kunde ett barn gjort!”

Idag fortsätter mitt reflekterande… Ännu en kommentar jag hört många gånger. Detta utspelade sig någon gång förra året, på ett av mina arbetspass.

Utställningen Mångstilat på Falsterbo Strandbad, 2019. Foto taget av mig.

Dissande damer

Ett par besökare kommer in i konsthallen. Det är två damer. Den ena säger högt och tydligt:
Det här tycker jag inte om!
följt av ”Det här kunde ett barn ha gjort!

Det är klassiska kommentarer om konst, som jag hört tidigare. Damen ifråga tar fram sin mobil och visar en bild för sin väninna. Bilden är ett självporträtt som hennes 8-åriga barnbarn målat.  Samtidigt säger hon: ”Titta vad fantastiskt! Det här kunde de hänga upp här!

Vid det här laget har jag 12 års erfarenhet av att bemanna konstutställningar. Under dessa år har jag fått höra alla möjliga kommentarer. Ibland har vissa besökare ett mycket stort behov av att uttrycka sitt missnöje. Därför blir jag, som vaktar utställningen, ofta mottagare av sådana uttalanden.

Till attack!

Kvinnan närmar sig mig med mobilen i högsta hugg och utbrister:
”-Titta här vilket fint självporträtt mitt barnbarn har gjort. Det kunde ni hänga upp här och sätta prislapp på en halv miljon och sätta en röd prick!

Bilden hon visar mig på mobilen är en ganska representativ bild för vad en 8-åring åstadkommer med penslar och färg. Den är färggrann och har starka kontraster. Men den är knappast extraordinär. Jag skulle kunnat svara henne ”En sådan där bild kan vilken 8-åring som helst måla”. Men det gör jag naturligtvis inte, för jag vill inte såra henne. Jag tycker ju det är underbart att barn målar!

Alltså har jag en slags spärr inom mig som hindrar mig att bemöta hennes negativa attityd med samma mynt. Men en sådan spärr har inte damen. Hon vill gärna kommentera, så att jag – som i detta fall är ansiktet utåt för utställningen- får höra hur dålig den är.

Hon vill naturligtvis tro att hennes barnbarn är en konstnär i gryende. Att det hennes barnbarn gör är unikt. Det ska hon få tro! Vem är jag att ta bort denna glädje för henne? Dessutom, vem vet, barnbarnet kanske faktiskt är nästa Lars Lerin eller Karin Mamma Andersson.

Ett varv till

Men låt oss tänka ett varv till… Yttrandet ”Det här skulle ett barn kunna göra” är definitivt tänkt som ett nedsättande omdöme. Det betyder förmodligen, att hon anser att bilderna inte kräver något speciellt kunnande för att framställa.

Samtidigt upphöjer hon sitt barnbarns bild till skyarna. Så, vad är problemet? Om hon avgudar sitt barnbarns alster borde hon kunna uppskatta konsten, vars uttryck i hennes ögon stämmer överens med barnbarnets?!

Picasso lär ju själv ha sagt ”Det tog mig fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn.” Alltså en eftersträvansvärd kunskap!?

Jag förstår att alla inte kan gilla all konst. Men snälla, varför kan vi inte bara stryka meningen ”Det här kunde ett barn gjort” ur vårt vokabulär! Jag tycker att det är nedsättande både för barn och konstnärer!

För att bemöta ett sådant yttrande krävs att båda parter har ett öppet sinnelag och vilja till förståelse och diskussion. Det skulle även kräva en genomgång på minst en vecka (månad?!), då vi går igenom konsthistoria, perception, kontext, barns bildspråkliga utveckling och olika konstsyn.

Men alla är nog inte beredda att ta en sådan kurs… De önskar endast deklarera högt, att konsten vi visar är skräp. Eller ska vi kalla det Poop Art, kanske?

Hälsar Karolina

Relaterade inlägg

Livet och konsten fyller 100!

Dagens inlägg blir nummer 100 på livetochkonsten.se! Sedan oktober 2016 har jag slungat ut mer eller mindre genomtänkta reflektioner om just livet och konsten, i cyberrymden.

100 inlägg, till vilken nytta?

Ja, till vilken nytta? Så härligt för mig att besvara den frågan med följande:

  • För att roa min lilla skara följare!
  • Av ren självbevarelsedrift. Bloggen har hjälpt mig navigera när livet och konsten överväldigat mig.
  • För nöje och stimulans. Det är roligt att skriva för webben!
  • För att kolla att jag kan något…. Jag har dragit nytta av mina studier.
  • För att få nya kunskaper. Jag har tvingats undersöka och hitta sammanhang för de ämnen jag tagit upp.

Inläggen är av olika slag. Ibland handlar de om enskilda konstverk eller andra bilder som fångat min uppmärksamhet. Det kan också vara en hel serie på samma tema. Andra tillfällen har jag samtalat med någon intressant person. Ibland kommer filmtips med anknytning till konst. Alltså en salig röra!

Ett urval av godbitar

Här kommer ett urval av inlägg jag själv är extra nöjd med.

Ett urval av miniatyrbilder från 5 av 100 inlägg.
Några bildexempel från de 100 inläggen.

Samtal som fördjupar

Och här kommer några av de personer jag samtalat med om olika ämnen.

Jasmine Cederqvist, Magnus Petersson, Anneli Magnuson och Johannes Edvardsson.

Och vad kommer nu då?

Denna termin är jag tillbaka på konstvetenskapen i Lund. Alltså kommer det kanske att reflekteras en del om de ämnen som dyker upp på kursen där.

Jag har också försökt övertyga ett antal personer att gästblogga. Därmed kommer nya perspektiv och tankar att strömma ut från denna domän. Slutligen så hoppas jag kunna rapportera från fler spännande miljöer och ge konstrelaterade filmtips.

Vad skulle du vilja läsa om? Genom att välja ”Kommentera” nedan kan du tipsa mig.

Nu ska jag förbereda mig för ett ordentligt firande av min alldeles egna hundring! På grund av detta måste jag nu hasta till köket och lägga lite goda drycker på kylning…

Bästa hälsningar från Karolina