Venus genom tiderna

Innan sommarens ledighet blir det en spaning på Venus genom tiderna. Dagens inlägg tar avstamp i en graffitimålning som hakar i en lång kedja av konsthistoriska referenser. Slutligen hamnar vi i renässansen och sen tillbaka till 1990-talet!

Röda hund: En graffiti-Venus från 2018, på P-huset Anna i Malmö

Graffitimålningar innehåller ofta dolda budskap till de som är insatta. Det kan handla om stilistiska referenser till andra graffitimålare, om symboler eller om oläslig text som enbart kan avkodas av andra ”graffare”. På så sätt är mycket graffiti otillgänglig att tolka för gemene man. Trots det finns det många föreställande målningar som uppskattas av förbipasserande.

Just målningen nedan refererar till konsthistoriens tradition av Venus-skildringar, och i synnerhet till en kampanj av Guerrilla Girls från 1985.

Det är riktigt smart och roligt att den röda hunden frågar ”Do bitches have to be naked to get into the Pet. Museum?”. Fortsätt läsa så får du veta varför.

Graffitimålning på P-huset Anna, 2018, Malmö. Okänd upphovsperson, kallad ”Röda hund”.

Guerrilla Girls, 1985

Museum of Modern Art i New York hade 1985 en utställning, ”An International Survey of Recent Paintings and Sculpture”. Problemet var att enbart 17 av 169 utställda konstnärer var kvinnor! Således var urvalet mycket ojämlikt.

Därför bildade en stor grupp kvinnor den anonyma gruppen Guerrilla Girls. De hade som syfte att protestera mot gubbväldet i konstvärlden med smart och uppseendeväckande aktivism. De framträdde alltid med gorilla-masker. På så sätt bevarade deltagarna sin anonymitet. Denna bild är ett exempel på hur de skapade uppmärksammade budskap.

Guerrilla Girls, 1985.

Frågan de ställer på affischen handlar om att kvinnor inom konsten tilldelas rollen som naket modellobjekt. Och inte som självständiga konstnärer som tas på allvar.

Venus

En ”Venus” inom den västerländska konsten är inte nödvändigtvis en avbildning av den antika gudinnan Venus. Det beror på att ”venus” kommit att beteckna en nakenstudie av en kvinna helt enkelt. Det är en mycket stor tradition inom konsten att avbilda nakna kvinnor som objekt för den manliga blicken att njuta.

Det finns en räcka kända Venus-målningar som konstnärer och reklammakare refererar till, än idag.

Morimuras take på Manets Olympia, 1988

Det finns så otroligt mycket att säga om bilden nedan. På B-kursen i konsthistoria ägnade vi ett helt seminarium åt en text som försökte reda ut vad konstnären Morimura egentligen ville säga med denna Venus-parafras. Därför ska jag inte gå in på några detaljer. Kortfattat kan dock sägas att konstnären problematiserar kring manligt/kvinnligt, öst/väst, en vit/en ickevit blick på konst, fördomar och konstruktioner om asiatiska män m.m.

Och så klart, bilden refererar till en annan mycket känd Venus-bild. Låt oss därför hoppa ytterligare ett steg tillbaka i tiden.

Morimura: Portrait (Futago), 1988.
Morimura: Portrait (Futago), 1988.

Manets Olympia, 1865

Målningen nedan chockade den pryda 1800-talspubliken när den ställdes ut 1865 i Paris. Inte för att kvinnan är naken, nä då, nakna fruntimmer finns det gott om i konsten. Däremot var det chockerande uppkäftigt att hon tittar rakt ut ur bilden och möter betraktarens blick.

Därmed uppstår direkt kontakt mellan besökarna och den nakna kvinnan, som helt uppenbart var prostituerad (finns en massa symbolik, ska inte gå in på det här, då blir det en novell…).

Manet: Olympia, 1865.
Manet: Olympia, 1865. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vår lärare i konsthistoria hade berättat att det ingick i den borgerliga livsstilen att män besökte prostituerade för att leva ut sin sexualitet. Däremot var det absolut inget det talades högt om. Men alla visste. Och att en sådan kvinna nu genom sin blick helt plötsligt hade offentlig direktkontakt med den borgerliga publiken var oförskämt!

Manet gjorde alltså en helt egen och självständig variant på temat Venus. Men vid denna tid föredrog publiken Venusar av en helt annan typ:

Alexandre Cabanel: Venus födelse, 1863.
Alexandre Cabanel: Venus födelse, 1863. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Nu hoppar vi bakåt igen!

Tizians Venus från Urbino, 1538

Här har vi nått renässansen och en inbjudande venus. Även här finns ting att avkoda, såsom den lilla hunden i sängen som signalerar trofasthet (till skillnad från Morimuras och Manets katter). I bakgrunden finns en brudkista. Denna venus är alltså av en dygdigare sort.

Tizian: Venus från Urbino, 1538.
Tizian: Venus från Urbino, 1538. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Giorgiones Slumrande Venus, 1510

Och här nedan är Giorgiones variant, som Tizian anspelade på. Ytterligare en kvinna vars kropp exponeras för den manliga blicken. I denna variant slumrar Venus. Därmed är det fritt fram för den manliga blicken att njuta kvinnan som objekt.

Giorgione: Den slumrande Venus, 1510.
Giorgione: Den slumrande Venus, 1510. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Slutligen kommer YSL:s variant i en reklamkampanj från 1999…

Har du sett någon speciell Venus-bild som du lagt på minnet? Skriv gärna och berätta genom att välja ”Kommentera” nedan.

Nu tar Livet och Konsten en lång och välbehövlig semester!
Vi ses här i höst igen!
/Lina

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Henrik Rogowski: En lätt joggingtur i skymningslandet

Regnet dundrar mot det glas-betäckta taket. Mörka moln cirkulerar vildsint på himlen medan björkarna kröker sig i den annalkande stormen. Jag ligger på en brits på akutrummet på Malmö barnsjukhus. Den instuckna nålen i mitt vänstra armveck skaver mot blodröret. Min mammas oroliga ögon flackar. Jag vet proceduren. Två sjuksköterskor förbereder sig. Jag vet vad som ska hända. På tre ska sjuksköterskorna injicera mig med en substans som stoppar mitt hjärta. Ett. Jag ser en gyllene zebra galoppera. Två. Jag känner doften av nyklippt gräs. Tre. Jag stirrar upp och ser himlavalvet öppna upp sig.

Ett fotografi av Henrik Rogowski.
Gästbloggaren Henrik Rogowski.
Ett tecknat självporträtt av Henrik.

En riktig introduktion

Efter denna synnerligen dramatiska introduktion så tänkte jag presentera mig. Mitt namn är Henrik Rogowski, och jag är serietecknare och konsthistoriker. Jag har tecknat så länge jag kan minnas och på en plats i mitt liv så startade bilderna svetsas samman till berättelser.

Som barn använde jag mina bilder och berättelser för att förstå min omvärld, men också som ett sätt att på djupet finna mig själv. När andra barn ritade streckfigurer över sin familj och ett hus där de tryggt bodde, så ritade jag fylliga karaktärer i en hopblandning av sagor, religion och mytologier.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför jag började teckna, men mitt skapande gav och ger mig en mening med livets absurda och många gånger mörka tillfälligheter, men blir också ett sätt att finna kärleken och ljuset i tillvaron.

Aphalpa & Alphons
The Laughing Woman

En djupare analys av något diffust

Om jag skulle förklara mina serier för någon utomstående skulle jag säga att mina berättelser är en surrealistisk blandning av ljus och mörker. Inte gott och ont, utan ljus och mörker. Gott och ont finns inte, men alla människor har ljusa och mörka sidor.

Jag hemsöks ofta av en känsla att jag är döende. Att jag lever på lånad tid. Som att jag måste stressa för att hinna med allt. Det är en nyans av mitt mörker. För att kontextualisera min synnerligen dramatiska introduktion, så har jag ett hjärtproblem. Egentligen inget allvarligt hjärtproblem, men ett ganska ovanligt fysiskt fel vilket gör att mitt hjärta fastnar i en hög puls och kan inte sänkas. I dessa stunder har jag en vilopuls likt någon som sprungit för sitt liv. Efter några sekunder blir det jobbigt, efter några minuter blir det outhärdligt.

Old Gods

Ibland kan jag få problemen varannan dag, ibland kan det gå en hel månad mellan. Nu i vuxen ålder så kan jag ofta tvinga min puls att ”hoppa ner” till en normala hjärtslag igen, genom att lägga mig ner och koppla av, men det kan också pågå i timmar. När jag var barn så kunde jag inte få det att gå över. Första gången jag fick det så var jag tre år gammal. Både sjuksköterskor, såväl som läkare var handfallna. De var tvungna att ringa sina kollegor på kardiologen i Lund. Det enda sättet för att tvinga ner min puls medicinsk var att stoppa mitt hjärta. Och det var detta som de gjorde. Cirka en gång i månaden, ibland fler, mellan det att jag var liten ända fram till tidiga tonåren var jag tvungen att åka in till barnsjukhuset och få mitt hjärta stoppat. Sjuksköterskorna stod beredda med defibrillator om det var så att mitt hjärta inte startade av sig själv.

Jag var död i cirka 10 sekunder varje gång, då mitt medvetande vart vaket och panikartat men mitt hjärta slutade slå, då jag slutade andas, då mina muskler slutade fungera. Sedan började mitt hjärta slå och jag var åter i de levandes värld.

Hyperion & Donovan

Ett erkännande

När jag började denna text så visste jag inte vad jag skulle skriva. Jag skriver detta blogginlägg som jag skapar mina tecknade serier. Som en stadig ström av tankar. När jag fick förfrågan att skriva detta blogginlägg av Karolina så skrämdes jag av blotta tanken, men jag sade ja. Först ville jag gömma mig bakom komplicerade teorier och symboliska konstverk. Snurra in mig i något så komplicerat så att jag troligtvis inte hittade ut. Men så tänkte jag på min drivkraft. På mitt mörker. På associationerna och drömmarna.

Om jag ska vara ärlig så vet jag fortfarande inte varför jag började teckna, men jag vet att jag inte kunde stoppa mig själv. Det var likt en fördämning som spruckit, vatten vildsint sprutande genom sprickorna, målmedvetet arbetande för att nå ut. För att bli förstådd. För att få en röst. Och det är kanske det som egentligen är det viktigaste?

Henrik Rogowski, serieskapare och konsthistoriker

Se Henriks konst på Instagram och Facebook

Veckans pausfågel: Två snubbar med rovfåglar i Haag

I november 2019 besökte jag museet Mauritshuis i Haag. Det är ett museum som främst fokuserar på den holländska guldåldern. Alltså perioden på 1600-talet då landet var en ledande handelsnation i Europa. I en av salarna hänger två mansporträtt målade av en mycket känd konstnär, Hans Holbein den yngre.

Rum 7 på Mauritshuis

Porträtten hänger bredvid varandra i rum 7. Du kan såklart besöka rummet virtuellt. Mauritshuis var först i världen med att göra en ”gigapixel-variant” av sin samling. På så sätt kan du ta del av deras skatter, bland annat Flicka med pärlörhänge av Vermeer, samt The Goldfinch av Carel Fabritius (som jag redan skrivit om tidigare).

Fördelen med att verkligen ”gå runt” digitalt är att man får en god känsla av konstverkens fysiska storlek. Nog om det. Så här ser rum 7 ut:

Mauritshuis, rum 7.
Rum 7, där dagens porträtt hänger sida vid sida. Vyn kommer från Mauritshuis digitala gigapixel-tour.

Konstnären Hans Holbein var tysk, men flyttade för gott till England 1532. Hans porträtt var mycket poppis bland aristokratin. Och nu ska vi titta närmare på hur två snubbar för nästan 500 år sedan ville framställa sig i bästa dager med hjälp av herr Holbeins skicklighet.

Porträtt av Robert Cheseman, 1533

Just den här mannen, Robert Cheseman, var chefs-falkonerare hos självaste Henry den 8:e. Alltså en väldigt ärorik position.

I bilden ser vi Robert smeka jaktfalken med en öm gest, samtidigt som han blickar fokuserat ut ur bilden till vänster. Holbein var en mästare på att måla fina texturer, vilket särskilt syns i fjäderdräkten och kläderna.

Oljemålning som visar en halvbild av en adelsman.
Hans Holbein, porträtt av Robert Cheseman, 1533. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Okänd adelsman med hök, 1542

Detta lilla porträtt mäter ynka 24×19 cm. Det är en oljemålning på träpanel, vilket vid denna tid fortfarande var gängse underlag att måla tavlor på. Att måla på duk hade ännu inte slagit igenom.

Hans Holbein, porträtt av okänd adelsman, 1542. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Emellertid är inte mannen på bilden identifierad. Men hans utseende, fina klädsel och guldring avslöjar att han tillhör överklassen. Dessutom sysslar han med jakt, vilket höken avslöjar. Förmodligen är det en duvhök, tror en av mina källor inom fågelvärlden.

På bilden har mannen tagit av hökens hätta. Därmed får vi se den mäktiga rovfågelns respektingivande profil. Detta förstärker ytterligare mannens pondus.

Respektingivande rovfåglar

I dessa båda bilder anger rovfåglarna att de avbildade tillhör överklassen och att de sysslar med jakt. Därmed skriver dessa karlar in sig i en bildtradition som skänker status. Men fåglarna tillför även ytterligare dimensioner till de avbildade. Genom sitt mäktiga utseende, skarpa näbbar och kraftiga klor, signalerar de makt och beslutsamhet.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag har redan tidigare skrivit om ett annat Holbein-porträtt: Dam med ekorre och stare.
PS 2: Om du vill veta mer om träpaneler, så har jag i ett annat inlägg intervjuat en forskare, Johannes Edvardsson, som arbetat med att datera sådana.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Stephen Gill och The Pillar

Ni som känner mig eller följer bloggen vet vid det här laget att jag har en specialitet. Nämligen ”fåglar i konsten”. I dag berättar jag om konstnären Stephen Gill och hans fågelprojekt The Pillar.

Stephen Gill är en samtidskonstnär verksam på Österlen. Han kommer från Bristol och arbetar med fotografiska projekt som ofta tar väldigt lång tid. Jag träffade honom och han berättade om sitt projekt The Pillar. Och han gav mig också boken The Pillar, som är resultatet av ett fyra år långt konstprojekt om fåglar.

Vad händer…

…när en samtidskonstnär utan några kunskaper om fåglar, vill locka ner fåglar från himlen för att fånga dem med kamera?

Resultatet blir en typ av fågelbilder vi inte är vana vid. Stephen Gills bilder är kaotiska, oskarpa, med fåglar i märkliga positioner, tilltufsade och ofta kraftigt beskurna. Alltså långt ifrån de perfekta bilder naturfotografer så ofta eftersträvar. Ändå låter Gill betraktaren komma fåglarna nära.

Stephen Gill

Gill är bosatt utanför Glemmingebro i Skåne sedan 2014. Han ställer regelbundet ut internationellt. 2015 fick han idéen att undersöka vad som egentligen pågick i det ödsliga landskapet runtomkring hemmet. Nära kanten av ett fält slog han därför ner två träpålar, ca 1,5 m höga. På den ena stolpen monterade han en kamera med rörelsedetektor kopplad till självutlösare. Tanken var att de fåglar som landade på den andra stolpen skulle utlösa detektorn själva och därmed ta en selfie.

The Pillar

Projektet fick namnet The Pillar. Första gången Gill vittjade kameran blev han överväldigad. Det hade fungerat! Metoden att rigga självutlösare är alls inte ny inom naturfotografi. Det som är unikt för The Pillar, är att Gill fullständigt tog bort övrig styrning av bildresultatet. Till och med fokus är ställd en bit bortom stolpen. Därmed är de flesta fåglar oskarpa. Gills fåglar framställer sig på sätt och vis sig på sina egna villkor, som självständiga varelser med sina egna förehavanden.

En gråkråka. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Det skulle visa sig att det pågick väldigt mycket på det där vidsträckta fältet. De flesta fåglar som landade på stolpen var helt okända för Gill. Några av arterna var kungsörn, törnskata, gråsiska, stenskvätta, sävsparv, häger, pilfink, jorduggla och tornfalk. Och självklart en mängd kråkor och ormvråkar.

En flock starar. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Landskapet är alltid detsamma, men aldrig likadant. Visserligen återkommer årstiderna cykliskt, men de unika ögonblick då fåglar landar på stolpen påminner oss om dynamiken i vår existens. I Skåne förekommer 192 av Sveriges 250 fågelarter. I boken The Pillar presenteras 23 av dem.

Gill arbetade med The Pillar fram till 2019. Då stod resultatet klart i form av en bok, med ett finstämt förord av Karl Ove Knausgård. Metoden är typisk för Gill: långa projekt, där han tar ett steg tillbaka som fotograf och låter världen spela upp sig själv inför kameran.

Kärrhök. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Böcker som konstverk

Ofta djupdyker han i ett ämne över lång tid och presenterar projekten i bokform, via hans eget förlag Nobody Books. Böckerna utgör självständiga konstverk, med formgivning och kvalitet utöver det vanliga. The Pillar blev utvald till 2019 års upplaga av Svensk bokkonst.

Som bilddokument skildrar The Pillar en mängd fåglar i ett landskap. Men projektet pekar även på något oerhört viktigt: att vi måste förstå naturen på dess egna villkor. Vi människor kanske bör ta ett steg tillbaka och fundera över hur vi i fotografi skildrar naturen. Speglar våra bilder en mänsklig härskarblick, eller öppnar de upp för ett helt annat förhållningssätt till vår gemensamma livsmiljö?

Bästa hälsningar
Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Två fåglar i en smäll med Paris dom

Målningen Paris dom, av Peter Paul Rubens, innehåller både en påfågel och en uggla. I detta inlägg spanar vi på dessa fåglar som båda är attribut till antika gudinnor.

Målningen Paris dom av Peter Paul Rubens.
Paris dom, av Peter Paul Rubens från 1636. Bildkälla: Wikimedia Commons. Tavlan finns att beskåda på National Gallery i London.

Paris dom

Kanske har du hört om myten kring bilden. Kortfattat:

Det ska bli bröllop. Gudinnan Eris blir INTE bjuden. Eris blir sur. Hon tänker sabba bröllopsfesten. Därför kastar hon in ett gyllene äpple på partyt, med inskriptionen ”Till den vackraste”. Och naturligtvis uppstår tjafs. Gudinnorna Minerva (vishetens och krigskonstens gudinna), Venus (kärleksgudinnan) och Juno (gudarnas drottning) börjar gagga om vem som är snyggaste guzzen.

Herden Paris blir ombedd att döma i denna spontana skönhetstävling. Men inte är det fair play. Damerna försöker alla muta Paris. Bästa mutan har Venus. Hon utlovar den vackraste kvinnan på jorden till Paris. Nämligen den Sköna Helena. Trots att denna redan är gift med kungen av Sparta, Menelaus.. Men, men… Venus vinner alltså och det är upprinnelsen till trojanska kriget.

Paris vill givetvis se damerna näcka, så de lättar på sin klädsel inför domaren.

Fåglar som attribut

Att lära sig lite gudar och deras attribut kan vara väl värt mödan för en konsthistoriker. Det beror på att otroligt många motiv i den västerländska konsten avbildar de klassiska myterna. Med hjälp av attributen kan man identifiera gudarna.

Så om du ser en kvinna med hjälm, vapen och en uggla, är det Minerva. I Rubens målning sitter den lilla ugglan uppe i trädet och identifierar på så sätt Minerva.

Minervas uggla.

Och påfåglar är gudinnan Junos attribut. Hon färdas ofta i en vagn dragen av påfåglar. Flott ska det vara! I målningen står påfågeln på marken intill Juno.

Junos påfågel.

Även tidigare har jag skrivit om några antika myter. Läs gärna om Leda och svanen samt Zeus och Ganymedes.

Det var allt för idag!
Lina

Relaterade inlägg