Växter i konsten, del 8. Metoden cyanotypi och Anna Atkins

Idag vill jag kort berätta om Anna Atkins (1799-1872). Många anser att hon var den första personen i historien som skapade en fotobok och den hade växter som motiv. Atkins gjorde det med hjälp av en teknik som heter cyanotypi.

Fotografisk bild föreställande en blomma, gjord med metoden cyanotypi. Blomman avtecknar sig som en vit siluett mot en blå bakgrund.
Orientalisk vallmo. En av Anna Atkins cyanotypier. Jag köpte detta vykort på V&A i London.

Atkins växte upp i Kent. Hon lärde sig mycket om naturvetenskaper av sin far och samlade själv olika typer av växter, som hon torkade. Både hennes far och hennes make kände Henry Fox Talbot. Han experimenterade med att ta fram fotografiska metoder och visade detta för dem. Anna Atkins började också att laborera. På så sätt förenade hon intresset för botanik med intresset för fotografi. Hon använde de växter hon samlade för att skapa bilder, som sedermera trycktes i böcker.

Cyanotypi, ljus och skugga

Metoden cyanotypi existerar än idag och är ett enkelt och roligt sätt att skapa bilder. Det hela går ut på att placera föremål på en speciell sorts papper som är känsligt för solens UV-strålar. I likhet med metoden fotogram använder man alltså ingen kamera. Trots det, är detta en fotografisk metod. Fotografi betyder ju att “skriva med ljus”.

Således är det UV-strålar som belyser pappret, och där föremålet hindrar ljuset, uppstår en skuggbild. Slutligen, när exponeringen är klar, framkallar man bilden genom att lägga pappret i vatten. Efter några minuter är det färdigt!

Ett svartvitt fotografi som föreställer Anna Atkins, klädd i lång, bylsig klänning.
Anna Atkins, fotograferad 1861. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Metoden heter både cyanotypi och sunprint idag. Följande video visar hur enkelt det är.

I och med detta inlägg har växter rent konkret gjort avtryck i den västerländsk konsthistorien. Det har skett genom skuggbilder på ett ljuskänsligt papper. På konstvetenskapligt språk kallas detta ett “indexikalt tecken“. Allstå något som försvunnit från bilden, men lämnat kvar ett spår.

Ha det bra!
/Karolina



PS: Jag har tidigare skrivit om ett annat experimenterande i fotografins barndom. Läs inlägget om Eadweard Muybridge.

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 5. Den stora tuvan av Dürer.

Förra gången skrev jag om eleganta, vita liljor. I dag blir det ett tvärt kast till en mycket känd tuva med ogräs, målad av Albrecht Dürer 1503.

En målning som avbildar en mängd gröna växter mot en ljus bakgrund. Man ser olika typer av blad och strån. I förgrunden är jorden genomlyst så att vissa av växternas rötter syns.
Den stora tuvan. Konstnär Albrecht Dürer, 1503.

Otroliga ogräs av Dürer

Titta på växterna! Många kallar det för ogräs. Vi ser arter som groblad, teveronika, rölleka, maskros m.m. Följaktligen inget särskilt spektakulärt. Ändå berör bilden mig mycket. Det är vackert att konstnären riktat blicken ner mot det mest oansenliga, och ägnat motivet stor omsorg. Dürer har avbildat varje blad individuellt och har uppmärksammat minsta strå.

Jag fick upp ögonen för denna bild när jag läste konsthistoria 2017. Vår lärare sa, att detta var första gången som en konstnär avbildat ogräs. Bilden är en akvarellmålning. Alltså målat med fin vattenfärg på papper. Vi befinner oss tidsmässigt mitt i renässansen, bilden är daterad till 1503.

Världen upptäcks, från det lilla till det stora

Det var en tid då naturvetenskaperna växte snabbt, t ex zoologi och botanik. Man upptäckte nya sjövägar och nya kontinenter. Västvärlden började kolonisera. Det vill säga plundra och skövla föremål och växter från främmande länder.

Man hade ett stort intresse för världen och allt vad den innehöll. Vetenskapen ville ordna världen och systematisera den. Man dokumenterade växter i botaniska illustrationer. Därför kan man säga att växterna är väldigt populära som motiv under denna tid. Men “Den stora tuvan” är ingen botanisk illustration. I sådana är varje art avbildad för sig. Istället har Dürer avbildat ett litet ekosystem och försökt skildra en miljö.

Albrecht Dürer var en renässansman i ordets rätta bemärkelse. Alltså både en vetenskapsman och konstnär. Han var en tysk målare, grafiker, geometriker och konstteoretiker. Många jämför honom med Leonardo da Vinci.

Utebliven träff med tuva

När jag var i Wien för några år sedan (läs om mina eskapader här), ville jag se målningen. Den finns på museet Albertina. Det visade sig att museet förvarar den dold i sina samlingar. Alltså visar man inte den för allmänheten. Förmodligen är den nu 500 år gamla akvarellen för skör för att ställas ut. Den måste bli omhändertagen på bästa sätt. Precis som vi måste ta hand om den natur vi fördärvat.

Bästa hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg


Veckans pausfågel: Malle Babbe och ugglan

Idag spanar vi på en holländsk barock-uggla, i porträttet “Malle Babbe”, målat av Frans Hals. Denna uggla kan ha flera betydelser. Låt oss titta närmare!

Oljemålningen Malle Babbe, som visar en kvinna i halvbild med ett ölstop framför sig. På hennes ena axel sitter en uggla.
Malle Babbe, 1633, konstnär Frans Hals.

Malle Babbe och ugglan

På målningens baksida har konstnären skrivit Malle Babbe, som betyder Galna Babette. Historiker har hittat anteckningar om henne i gamla arkiv. Därför vet vi, att målningen föreställer en verklig kvinna. Galna Babette hade ett tragiskt öde. Hon satt nämligen på dårhus.

Betydande uggla

Och vad gör ugglan där? Ja, det kan finnas flera anspelningar. För det första finns talesättet “Full som en uggla” på holländska. Och bilden visar uppenbarligen en supande kvinna.

För det andra är ugglan förknippad med natten. Detta skulle syfta på människans mörkare sidor, som kan innefatta galenskap och laster som fylleri.

För det tredje så var Galna Babette omtalad som häxa. Och här finns också en koppling till ugglan som häxans medföljare. Sammanfattningsvis kan ugglan alltså ha flera betydelser.

Detaljbild från målningen Malle Babbe. En uggla.

Konstnärens motivation till motivet?

Frans Hals kan ha haft ett särskilt intresse av att försöka avporträttera psykisk sjukdom. Hans egen son hamnade nämligen också på samma dårhus som Galna Babette. Sonens diagnos var “imbecill”.

Vi vet faktiskt inte om Babette sitter och super i sin ensamhet eller om det hela utspelar sig på ett värdshus. Men bilden förmedlar en kvinna som tycks vara bortkopplad från verkligheten, kanske på grund av alkohol i kombination med galenskap.

Det är en bild som väcker motstridiga känslor, tycker jag.

Hals halsbrytande penseldrag

Faktum är att konstnären är känd för sin flyktiga och levande penselföring. Vi ser spår av hans snabba hand över hela målningen. Framförallt så skilde han ut sig från andra konstnärer på detta sätt. Vid denna tid var det nämligen brukligt att smeta ut penseldragen så att inga spår efter konstnärens hand skulle synas.

Detta sätt att måla har inspirerat senare tiders konstnärer. Till exempel Van Gogh och impressionisterna. Här ser du en detalj på penselföringen:

En detaljbild som visar konstnärens penselföring i Malle Babbes krage.

Målningen finns på Gemäldegalerie i Berlin.

Vi hörs snart igen!
Bästa hälsningar från Karolina

PS: Jag har skrivit om en uggla tidigare, nämligen en liten parfymflaska från antikens Grekland. Det inlägget kan du läsa här.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Natt och dag med Escher

“Dag och natt” är Riksbyggens felanmälningsjour. Dit har jag ringt ett antal gånger, efter att mina grannar pressat in alltför stora soppåsar i sopnedkastet och därmed orsakat stopp. “Natt och dag” är däremot ett konstverk från 1938 av MC Escher. Alltså ett mycket roligare ämne för dagens inlägg!

“Natt och dag”, 1938, av M C Escher. Bilden är ett träsnitt.

Dagens iakttagelser ingår i serien “Veckans pausfågel”, som alltså är en spinn-off på serien “På vingar genom konsthistorien”. Ibland råkar jag på ett spännande konstverk med fåglar i. Därmed finns det genast läge att göra en så kallad “observation”!

Natt och dag i Haag

Konstverket “Natt och dag” har jag sett i original, på Escher-museum i Haag. Eftersom det är ett grafiskt blad, närmare bestämt ett träsnitt, så finns det flera ex av det.

Här syns jag (till höger) med mitt resesällskap, Désirée Lennklo, framför Escher-museet i Haag, november 2019. På fasaden syns en av Eschers metamorfos-bilder.

“Natt och dag” föreställer gäss som flyger över ett lapptäckes-likt landskap. Fågelformerna är i mitten av bilden sammanflätade genom så kallad tesselering. Alltså en särskild teknik för att skapa heltäckande ytor med geometriska former. Dessa upprepas genom att de vrids eller speglas enligt olika principer.

Escher har stegvis “dragit isär” tesseleringen. Således ser vi, förutom fåglarna, landskapet under. Det består av två spegelvända vyer som visar samma område.

Nedan ser du hur Skånetrafiken använder en tesselering på glaset i en busskur.

Enastående och enigmatiskt, Escher!

Escher utbildade sig till arkitekt, men kom att arbeta som konstnär. Han är känd för sina tesseleringar och “omöjliga” bilder, där t ex vatten tycks rinna uppåt och olika trappkonstruktioner skapar gåtfulla hus. Eller där olika djur stegvis omvandlas till nya former, i bilder som konstnären kallade Metamorfoser. Alltså förvandlingar.

Jag tror faktiskt att skaparen av vår förra tjuga, kan ha inspirerats av “Natt och dag”. Kolla här:

Eschers konstnärskap kretsade kring utforskade av perspektiv, geometri och speglingar. Jag är djupt fascinerad av Eschers bilder och tycker att han var extremt konsekvent och skapade helt egna bilder som fascinerar än idag!

Bästa hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg

Bättre nörd än störd på Thorvaldsens museum!

Härförleden råkade jag i förbifarten berätta för en väninna att jag besökt Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Hennes spontana reaktion var något i stil med ”Men det är väl jättetråkigt? Därför vill jag i detta inlägg berätta varför Thorvaldsens är ett ställe för mig!

Thorvaldsens museum, Köpenhamn. Bildkälla: Wikimedia.

I likhet med Glyptoteket är Thorvaldsens är ett museum med gammal konst. Exempelvis gamla marmorstatyer. De flesta förställer karaktärer ur den grekiska och romerska mytologin. Därför tycker nog vissa att det verkar torrt och extremt insnöat. Således skulle de aldrig sätta sin fot på ett sådant ställe.

Vilken tur att ingen tvingar dem!

Marmor-mys

Alla behöver inte gilla det! Det finns folk som uppskattar det torra och gamla. Jag är en sådan person. Thorvaldsens är en plats för sådana som jag. Där finns lugnet och tystnaden. Det vackra och skickligt utförda hantverket.

Att vandra runt bland Venus, Herkules och Merkurius-skulpturer var ljuvligt för mig. Dessutom hade museet en väl fungerande ljudguide som berättade om de gamla myterna. Och i shopen köpte jag ett par egyptiska katt-örhängen.

Skulptur på Thorvaldsens museum.
Amor och Psyke, konstnär Bertel Thorvaldsen.
Egyptiska katt-örhängen som ibland kan ses dingla i mina örsnibbar.

Det är väl underbart att vi är olika. Och att det finns något för alla. Det gäller bara att hitta sin grej och dyka ner i den.

Vad gillar du? Har du något intresse som andra anser tråkigt eller nördigt? Hör gärna av dig med en kommentar! Nu tar Livet och konsten ett långt sommaruppehåll!

Bästa hälsningar Karolina

PS: Ett annat Köpenhamnstips fick du för ett tag sedan: Klunkehjemmet.