Kategoriarkiv: Särskilda konstnärer

Krigskonst med Eddie Redmayne

Publicerat av
1

Idag tipsar jag om en fin konstdokumentär som finns på SVTplay till och med 30 november 2023. Skådespelaren Eddie Redmayne berättar om konstnärer som skildrade första världskriget.

Krigskonst

Förutom att vara en känd skådespelare har Redmayne också studerat konsthistoria. Inför sin roll i TV-serien Birdsong gjorde han många förberedelser om livet som soldat i första världskriget. På så sätt är han en perfekt guide till den genre som kallas krigskonst.

Artist Rifles

Första världskriget är det krig där flest konstnärer tjänstgjort som krigskonstnärer. Brittiska krigsmakten skapade ett alldeles särskilt regemente, Artist Rifles, just för dessa konstnärer. Flera kända konstnärer ingick där, exempelvis prerafaeliterna John Everett Millais, Holman Hundt och Gabriel Dante Rosetti.

Artist Rifles spänne.
Alfred Leetes kända propagandaaffisch från 1914.

I början av kriget hade många av konstnärerna en idealistisk inställning till kriget. Industrins uppgång och maskinernas löften om en bättre värld påverkade dem att skildra kriget som just ett maskineri. Se på denna bild av Christopher Nevinson:

Exempel på krigskonst.
Christopher Nevinson, Returning to the Trenches, 1916.

Lägg märke till hur soldaterna bildar en sammanhängande massa, i full fart framåt. Men mycket snart fick Nevinson själv erfara krigets fasor. Då övergav han den stilen. Istället målade han naturalistiskt, för att skildra de enskilda individernas vedermödor. Se här:

Exempel på krigskonst.
Christopher Nevinson: Paths of glory, 1917. Målningen visar hur soldater som fastnat i fiendens taggtråd blivit enkla måltavkor för fienden.

Emellertid var ju Nevinson statsanställd och därmed blev bilden censurerad. Den visade en ”skev” bild som inte passade krigsministeriets syften.

En annan konstnär var Paul Nash. Trots krigsministeriets önskemål om ärofyllda skildringar, målade han bilder som visar ödeläggelsen av naturen och kaoset på slagfältet.

Exempel på krigskonst.
Paul Nash, We Are Making a New World, 1918. Den ironiska titeln säger allt.
Exempel på krigskonst.
Paul Nash, The Mule Track, 1918.

Kamouflagekonst och ”Dazzle”

Många konstnärer arbetade med att designa kamouflage. Till exempel gömslen och mönstrade ytor som skulle förvirra fienden. En särskild avdelning med kvinnliga konstnärer arbetade på hemmafronten med att bemåla modeller av krigsfartyg. På skeppens exteriörer skapade de oregelbundna färgfält, i stilen vorticism. Resultatet blev att fienden förvirrades och det verkade ha fungerat till viss del.

Skadade soldater

Som vi alla vet återvände många soldater till hemlandet med fruktansvärda skador. I kirurgernas arbete ingick att dokumentera patienternas demolerade kroppar med hjälp av bilder. En kirurg vid namn Henry Tonks skapade en rad mycket känslofyllda och fina porträtt av sina patienter. Han jobbade med pastellkrita och lyckades förmedla inte bara de kliniska skadorna, utan också individerna.

Till Flandern

I dokumentären reser Redayne till Flandern för att besöka ett gammalt område där skyttegravarna fortfarande är bevarade, Sanctuary Wood. Med hjälp av dubbelexponerade tagningar ger dokumentären liv åt konstverken.

Förutom att visa konstnärer från första världskriget berättar dokumentären om vanliga soldaters skapande av akvarell-vykort och så kallad skyttegravskonst. Dessutom träffar Redmayne också nutida krigskonstnärer som skildrat konflikter i Afghanistan, Syrien och Balkan.

Hoppas att du blir nyfiken och tittar på dokumentären Konst och krig med Eddie Redmayne på SVTplay.

Det var allt för idag.
/Karolina

PS: Jag har tidigare reflekterat över konst och krig, i inläggen Konst och krig, del 1 och Konst och krig, del 2.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Clairvoyance av Magritte

Publicerat av
3

I dag funderar jag på målningen Clairvoyance av René Magritte.

Magritte var en belgisk målare som förknippas med surrealism. Och vad ville surrealisterna då? Säkerligen har du hört att de var inspirerade av Sigmund Freuds teorier om det undermedvetna och psykoanalys. Det vill säga att våra handlingar styrs av underliggande drifter. Men vårt civiliserade ”jag” trycker undan dessa drifter för att kunna fungera normalt i samhället. Men drifterna pyser fram, inte minst i drömmar.

Surrealisterna ville förena tillstånden dröm-verklighet och skildra en absolut verklighet, en slags realism bortom det synliga.

Målningen Clairvoyance av Magritte.

Clairvoyance=Klarsynthet=Synskhet

I Magrittes bildvärld finns många fåglar. Därmed finns det all anledning att framöver återkomma till denna konstnär, i serien ”Veckans pausfågel”. I dag har jag valt denna bild, som är ett självporträtt.

Mot bakgrund av surrealisternas intresse för drömmar, är det inte konstigt att fåglar ofta återkommer som motiv hos Magritte. Hur ofta drömmer vi inte att vi kan flyga? Själv gör jag det återkommande. Drömmarna är skarpa och härliga. I drömmarna känner jag mig som en rovfågel, svävande högt i skyn.

Magrittes Clairvoyance

Konstnären har målat sig själv när han målar en fågel och tittar på ett ägg. Titeln är Clairvoyance, alltså klärvoajans på svenska. Det betyder ”klarsynthet”, förmågan att se saker som ligger bortom våra sinnen och att skåda framtiden. Alltså en form av synskhet.

Som i många av Magrittes målningar uppstår ett slags spel, eller rebus, mellan titel och bild. Men det som är spännande med Magritte, är att rebusen aldrig får något slutgiltigt svar. Tolkningen studsar alltid tillbaka, vidare, iväg…

Vad vill han ha sagt med Clairvoyance egentligen? Att konstnären har förmåga att förutse framtiden? Eller rättare sagt att skapa framtiden? En annan tolkning är, att en konstnär inte behöver en yttre förlaga för att skapa en egen verklighet. Men varför tittar han då på ägget?

Fotografi som visar konstnären Magritte när han målar Clairvoyance.

Ägget ser uppenbarligen ut som ett vanligt hönsägg. Och fågeln på duken verkar vara en slags kråkfågel. Kanske en kaja eller en kråka. Således finns det ingen biologisk korrekthet i avbildningen, eftersom dessa arter lägger helt annorlunda ägg. Hur tänkte han här? Kanske är ägget en referens till otaliga stillebenmålningar inom den västerländska konsthistorien. Eller det faktum att ägget ofta används inom teckning och måleri som ett övningsobjekt för att skapa volym med hjälp av graderande skuggor.

Som med all bra konst fångas betraktaren in i en evighetsloop av tolkningar.

Det var allt för idag! (Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om en reklamkampanj som anspelar på Magrittes mest kända målning. Läs det gärna!)

Allt gott!
Lina

Relaterade inlägg

Var M. C. Escher en grinig gubbstrutt?

Publicerat av
2

Länge har jag fascinerats av M. C. Eschers enigmatiska bildvärld. Som liten drogs jag till hans omöjliga bilder, där fysikens lagar upphävs och föremål transformeras. Men i vuxen ålder har jag också upplevt hans konst som perfektionistisk och rigid. Och är det så att en konstnärs personlighet avspeglar sig i konsten?

Relativity, litografi 1953. Konstnär M. C. Escher.

Var Esher i så fall perfektionistisk och rigid som människa? Inte vet jag. Men jag har instinktivt känt att det finns något tvångsmässigt och stelt över hans bilder, trots att de ofta myllrar av liv. En anledning är att han byggde sina bilder på regler, mönster och optiska fenomen. Lite som en besatt forskare.

Escher avfärdar ett vänligt beundrar-brev

Eftersom jag inte orkat fördjupa mig i Eschers personlighet så kan jag egentligen inte alls uttala mig om honom på ett seriöst sätt. Men härförleden fick jag ändå vatten på min kvarn! I ett inlägg på bloggen Letters of Note får jag veta att Escher dissat ett förslag från Mick Jagger. Jagger, den coola rocklegenden, blev nämligen avsnoppad rejält av konstnären 1969.

I think your work is quite incredible

Jagger skrev ett vänligt beundrarbrev till Escher som började med ”Dear Maurits” (M. C. står för Maurits Cornelis). Rockstjärnan undrade vördnadsfullt om ”Maurits” kunde tänka sig att skapa ett skivomslag till Rolling Stones. Det korta svaret från Escher blev ”Nej, han har inte tid”. Ett helt rimligt svar. Men så avslutas brevet med det synnerligen högdragna tillägget att Escher minsann inte var ”Maurits” med Mr. Jagger…

Du kan läsa breven här. På Letters of note finns dessutom en dramatisering av brevet, med Benedict Cumberbatch som Jagger och Sanjeev Bhaskar som Escher.

Härmed avslutar jag detta inlägg och skickar synnerligen vänliga hälsningar till mina läsare!
Lina

PS: Jag har tidigare berört M. C. Escher, i inlägget om bilden Dag och Natt.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Uggla vid grav

Publicerat av
Svara

För att uppmärksamma Halloween och Allahelgona-högtiden levererar jag idag en bastant uggla på en träkista som ännu inte sänkts ner i graven. Sorgligt, märkligt och vackert i en och samma bild.

”Landskap med grav, kista och uggla” av Caspar David Friedrich, Hamburger Kunsthalle, Hamburg.

Caspar David Friedrich gjorde teckningen med blyerts och sepiafärgat bläck, någon gång i slutet av 1830-talet. Det var mot slutet av livet. Hans konst var inte poppis längre. Folk ansåg att han var en excentrisk och dyster figur. Han isolerade sig mer och mer.

Stroke leder till teckning

Några år tidigare, 1835, hade en stroke drabbat honom. Följden var delvis förlamning i armar och ben. Därför orkade han inte längre måla i olja. Istället försökte han alltså stilla sin lust att skapa genom att teckna. Och denna teckning är således ett exempel på det. Men 1838 kunde han inte ens fortsätta med det. Två år senare dog han.

I motiven från de sista åren tycks Friedrich besatt av tanken på döden. Han gjorde fler teckningar än denna som föreställer gravar och ugglor. Kolla här:

I alla dessa exempel syns en fullmåne, centralt placerad i bildytan. På så sätt låter konstnären oss besöka en gravplats på ett klockslag då det är ytterst ovanligt att besöka just ett sådant ställe.

Ugglorna har uttrycksfulla ögon, nästan komiskt stora. Så klart hade jag velat veta varför Friedrich valt just ugglor för sina gravteckningar. Kanske är det för att de är stora och pampiga? Eller för att fåglar generellt anses ofta symbolisera själen? Det beror på att de kan flyga. Alltså röra sig mellan det jordiska och det himmelska. När en människa dör antas hennes själ stiga till himmelen (förhoppningsvis) och därmed blir fåglar en klockren symbol för själens färd till efterlivet.

Ugglans uppsåt?

Det är oundvikligt att tolka in en koppling mellan själva ugglan och den begravde. Men vilken är kopplingen egentligen? Varför besöker ugglan graven? Är det den dödes själ som återvänt för att kolla att allt står rätt till? Som en postum kvalitetskontroll av gravsättningen? Eller är kyrkogårdar helt enkelt bra bytesmarker för rovfåglar? Bilderna fascinerar mig, precis som Friedrichs övriga verk.

Jag har tidigare skrivit om en keramik-uggla och en barock-uggla av Frans Hals. Läs gärna de inläggen. Och kom gärna med dina egna funderingar kring varför Friedrich satsade så hårt på ugglor som gravbesökare! Och missa för guds skull inte mina tidigare Friedrich-relaterade inlägg: Yttre och inre landskap samt Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer.

Hoo! Hoo!
Hälsar Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Rembrandt med rördrom

Publicerat av
3

Idag tar vi en titt på en statushöjande selfie från 1639. Självaste Rembrandt tar till ett fågeltrick i ett försök att upphöja sig själv till det riktigt fina folket. En rördrom kan vara 1600-talets svar på en Rolex!

Ett självporträtt i klärobskyr där vi ser Rembrandt hålla upp en död rördrom.
Rembrandt Harmenszoon van Rijn: Självporträtt med rördrom, 1639. Finns på Gemäldegalerie i Dresden.

Mannen på tavlan är konstnären Rembrandt. Han har målat sig själv som jägare och visar stolt upp sitt byte – en död rördrom – för oss. Rördrommen är en hägerfågel. Den jagades av den holländska adeln på 1600-talet. Andra fåglar som levde farligt på den tiden var fasaner, rapphönor, ripor, tranor, änder och gäss.

Faktum är att enbart adeln hade rätt att jaga vid denna tid och jakten var noga reglerad. Men Rembrandt var inte adlig. Följaktligen hade han inte rätt att jaga rördrommar, eller andra byten heller för den delen. Så varför har han framställt sig själv som jägare?

Rördrom. Bild från Wikimedia Commons.

Stolthet och rördrom

Sanningen är att Rembrandt eftersträvade en högre social status och gjorde en hel del för att höja sitt anseende. Han lyckades faktiskt riktigt bra. Jaktporträtt var traditionellt populärt bland adeln. Att avbilda sig som jägare var därmed ett sätt att associera sig med de högre skikten.

Egentligen var han son till en mjölnare från Leiden. Men genom giftermål med Saskia Uylenburgh hade han gift in sig i en uppsatt släkt. Dessutom hade hans porträttmåleri blivit så populärt på 1630-talet att han blev rik på sitt måleri. Han unnade sin familj ett flott hus och samlade konstföremål och kuriösa objekt i en kunstkammer. Han var också omskriven i sin samtid. Därtill beställde prinsen en hel serie tavlor av honom. Allt detta ökade på Rembrandts anseende.

Movin´ up

Vi kan tycka att ”Självporträtt med död rördrom” är en kaxig uppkomlings sätt att falskeligen marknadsföra sig som jägare (och därmed adel). Men faktum är att det gick så bra för Holland på 1600-talet, att den sociala rörligheten ökade och fler kunde leva ett välbärgat liv.

Alltså kunde borgerligheten ta efter aristokratins vanor mer och mer. Därför ökade efterfrågan på jaktporträtt, trots att beställarna inte alls hade rätt att jaga. Det var helt enkelt ett mode och ett sätt att befästa sin nya status.

Den stackars rördrommen är alltså 1600-talets motsvarighet till en Tesla eller Rolex. Och notera örhänget! En accessoar som kungar bar vid tiden och som var populärt bland fashionabla karlar på 15- och 1600-talen.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag råkade trilla över denna målning när jag sökte artiklar om Hans Holbeins mansporträtt med rovfåglar, som jag skrivit tidigare om (läs här). I sökresultatet fanns en artikel om Rembrandts ”Self-portrait with Bittern”. Inte för att jag visste vad en ”bittern” var för något, men tänk om det var en fågel! Jo men visst! Som oftast när jag skriver om fåglar i konsten leder det ena till det andra och nya observationer väntar ständigt runt hörnet.
Carpe fågelskådning!


Relaterade inlägg