En rolig och rälig affisch av Sture Johannesson

I dag berättar jag om en affisch jag fick av konstnären Sture Johannesson. Affischens budskap beskriver ett kungligt dilemma. Och för dig som inte kan skånska, “rälig” betyder ful, otäck…

Det måste ha varit en dag 2016. Sture Johannesson rullade in på sin permobil i konsthallen där jag arbetade. Därpå överräckte han en särskild gåva till mig. I en papperstub låg en minst sagt uppkäftig affisch, signerad konstnären själv. Jag blev överförtjust över den speciella presenten.

Men faktum är att själva affischen ännu inte hamnat på någon av mina väggar. Jag tycker helt enkelt inte att den passar in. Än så länge bidar den sin tid, instoppad i papptuben.

En affisch som består av både text och bild. Bland annat en blåtonad bild på kungen med Viktoria i dopklänning, en mängd miniatyrbilder på bebisar samt ett oidentifierbart ansikte.
Affischen jag fick av Sture.

Prinsdilemma

Sture Johannesson var en flitig stammis på konsthallen där jag arbetade. Nästan varje dag rullade han in med sin permobil för att socialisera med oss som jobbade där. På så sätt fick jag under årens lopp lyssna till många av hans funderingar.

Exempelvis var han präglad av en svår uppväxt. Därför hade han många sorgliga berättelser från barnhemmet där han växt upp. Men även dusterna med det svenska konst-etablissemanget hade satt sina spår. Trots det var han inte bitter utan det verkade mest som att han hade ett behov av att berätta.

Anti-rojalistiske Sture Johannesson

En dag kom vi att tala om prinsessan Estelles dop. Sture vistades vissa tider på ett vårdhem. Han berättade hur han där bevittnat hur vårdpersonalen följt Estelles dop på TV. Den lilla prinsessan döptes 2012 under pompa och ståt. Men för Sture blev det en absurd krock att se vårdpersonalen följa Tv-bevakningen. Dessa hårt slitande och lågavlönade vård-andar hade ju egna barn. Var inte dessa lika mycket värda som Estelle? Varför skulle vissa ungar vara priviligierade från födseln? Varför detta ståhej kring Estelle?

Hela apparaten kring monarkin stack i Stures ögon. Jag kunde inte annat än hålla med honom! Således tyckte han att jag var värd en speciell gåva, som han skapat på det aktuella temat. Följaktligen rullade han dagen därpå in på min arbetsplats med den nämnda papptuben i högsta hugg. Och innehållet var alltså ett ex av den anti-rojalistiska affischen “Prins dilemma”.

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Affischen består av både text och bild. Märkligast är ett ansikte som tycks vara ihopsatt av olika ansikten. Sture verkar ha använt Photoshop för att klona ihop ansiktsdrag till ett icke-identifierbart porträtt. Ska det symbolisera hur monarkin fortlever genom avel? Alltså korsning av olika individer i kungastallet?

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Vem vet, en vacker dag hittar jag ett bra ställe att sätta upp affischen på. Den skulle onekligen vara en bra samtals-startare!

Tack för i dag!
/Karolina

PS: Sture Johannesson är mest känd för allmänheten på grund av sin affisch Underground, i dagligt tal kallad Haschflickan. Men han gjorde så mycket mer!

PS 2: Har du något konstverk du tycker är för anskrämligt för att ha framme? Skriv gärna och berätta, genom att välja Kommentera nedan.

Veckans pausfågel: Fukase och hans kolsvarta korpar

Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.

Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.

Korpar som terapi

Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.

När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.

Svärta i bild och själ

Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.

Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna “korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.

/Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 11. Midsommar med 7 sorters blommor från konsten

Dags för midsommar, denna underbara högtid! Därför plockar jag med glädje 7 blommor ur konsten, till en minst sagt brokig bukett att lägga under kudden.

Traditionen att fira årstidens ymniga växtlighet har anor mycket långt bak i tiden. Midsommar är fortfarande härligt hednisk. Således finns en stark koppling till naturens krafter. Därför har blommor och växter en central roll i denna ljuva högtid.

Solros

Först ut i buketten, blir en blomma som är svår att ignorera för en konsthistoriker: Det blir en stabil solros av Vincent van Gogh. Ingen kan påstå att van Gogh var botaniskt intresserad. För honom var motiven mest en anledning att få måla. Men om vi konsulterar ett symbollexikon, lär vi att solrosen står för dyrkan och tillbedjan. Eftersom den slaviskt följer solens gång, symboliserar den blind kärlek och beundran. Men den står samtidigt för opålitlighet, eftersom den ständigt byter läge!

Solrosor av Vincent van Gogh, 1889.

Vit iris

Nu plockar jag en blomma målad 1930 av Georgia O´Keeffe. En vit iris. Det cirkulerar en villfarelse att denna konstnärs blomsteravbildningar skulle symbolisera vaginor. Konstnären själv framhärdade i att hennes blomstermålningar inte alls hade med kvinnokroppen att göra, utan var rena rama blomsterstudier.

Trots det, är det fortfarande ett jäkla tjat om vaginor, när O´Keeffe kommer på tal. Det beror på att hennes blivande make, Alfred Stieglitz, 1919 kom med detta påstående, som envist biter sig fast och begränsar tolkningen.

Vit iris av Georgia O´Keeffe, 1930.

Hibiskus

Nu snattar jag några blommor från Andy Warhol. Han brukade själv sno bilder från andra, för att använda i sin egen konst. Denna bild kallade han helt enkelt “Flowers” och förlagan var ett svartvitt fotografi i tidningen Modern Photography, från 1964. Den ursprungliga bilden hade fotograferats av Patricia Caulfield, som sedermera stämde Warhol för stölden.

Flowers av Andy Warhol, 1964.

Kallor

Beskåda dessa utsökt ljussatta och skarpt återgivna kallor! De är fotograferade av en riktig mästare, nämligen Imogen Cunningham. Hon var en del av den banbrytande fotografgruppen f/64 (f betyder flare=bländare och 64 är den allra minsta bländaren, vilken ger det största skärpedjupet). Denna grupp, bildad på 1920-talet, var känd för maximal skärpa och medvetna bildbeskärningar. Men motiven var ofta vardagliga. Genom att tillägna vardagliga objekt så stor omsorg, blev motiven, trots sin enkelhet, skildrade som fascinerande ting.

2 kallor av Imogen Cunningham, 1920.

Önskeväxten: Järnek

Det har kommit önskemål om järnek här på bloggen, vilket har satt min konstvetar-panna i djupa veck! Efter idogt letande visar det sig att den grekiska guden Dionysos förknippas med järneks-kvistar. Här har jag lyckats identifiera Dionysos med järneks-kvistar på en en så kallad kylix. Alltså en vinbägare på fot, i detta fall med dekor av Hermaiosmålaren, ca 520 f Kr.

Kylix med motiv av Dionysos med järneks-kvistar. Ca 520 f Kr.

Tulpan

Vad vore min personliga bukett utan en ljuvlig tulpan? Jag väljer så klart ett exemplar av formgivaren Josef Frank. Han var österrikare men verksam i Sverige och knuten till Svenskt Tenn. Han var mycket intresserad av botanik och designade massor med blomstermönster. Hans tulpanmönster är ett av de mer kända.

(Jag har tidigare skrivit ett inlägg om tulpaner, läs det gärna)

Tulpaner av Josef Frank.

Murakamis blomma

Slutligen vill jag plocka en blomma ur samtiden, men det är inte helt lätt. Det finns faktiskt inte så mycket iögonfallande som lockar mitt skönhetstörstande öga. Det får bli något publikfriande, helt enkelt.

Den japanska konstnären Takashi Murakamis blomma såg dagens ljus 1995. Efter det har det färggranna blomstret gjort segertåg inom både konstvärlden, modevärlden och musikvideovärlden. Kända varumärken som Louis Vuitton och Vans har använt den.

Murakamis blomma kan verka glättig och populistisk. Men som med mycket japanskt finns det en mörk och våldsam aspekt i det hela. Murakami menar, att det japanska folket bearbetar sitt trauma efter andra världskriget genom söta och våldsamma kulturyttringar. Exempelvis så råkar blomman illa ut i Billie Eilish musikvideo (regisserad av just Murakami).

Blommor av Takashi Murakami.

Vet ni vad, nu är det midsommar och detta var sista inlägget i serien om växter i konsten. Nu tar Livet&Konsten ett långt och ljuvligt sommaruppehåll!

Ha en skön midsommar!
Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 8. Metoden cyanotypi och Anna Atkins

Idag vill jag kort berätta om Anna Atkins (1799-1872). Många anser att hon var den första personen i historien som skapade en fotobok och den hade växter som motiv. Atkins gjorde det med hjälp av en teknik som heter cyanotypi.

Fotografisk bild föreställande en blomma, gjord med metoden cyanotypi. Blomman avtecknar sig som en vit siluett mot en blå bakgrund.
Orientalisk vallmo. En av Anna Atkins cyanotypier. Jag köpte detta vykort på V&A i London.

Atkins växte upp i Kent. Hon lärde sig mycket om naturvetenskaper av sin far och samlade själv olika typer av växter, som hon torkade. Både hennes far och hennes make kände Henry Fox Talbot. Han experimenterade med att ta fram fotografiska metoder och visade detta för dem. Anna Atkins började också att laborera. På så sätt förenade hon intresset för botanik med intresset för fotografi. Hon använde de växter hon samlade för att skapa bilder, som sedermera trycktes i böcker.

Cyanotypi, ljus och skugga

Metoden cyanotypi existerar än idag och är ett enkelt och roligt sätt att skapa bilder. Det hela går ut på att placera föremål på en speciell sorts papper som är känsligt för solens UV-strålar. I likhet med metoden fotogram använder man alltså ingen kamera. Trots det, är detta en fotografisk metod. Fotografi betyder ju att “skriva med ljus”.

Således är det UV-strålar som belyser pappret, och där föremålet hindrar ljuset, uppstår en skuggbild. Slutligen, när exponeringen är klar, framkallar man bilden genom att lägga pappret i vatten. Efter några minuter är det färdigt!

Ett svartvitt fotografi som föreställer Anna Atkins, klädd i lång, bylsig klänning.
Anna Atkins, fotograferad 1861. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Metoden heter både cyanotypi och sunprint idag. Följande video visar hur enkelt det är.

I och med detta inlägg har växter rent konkret gjort avtryck i den västerländsk konsthistorien. Det har skett genom skuggbilder på ett ljuskänsligt papper. På konstvetenskapligt språk kallas detta ett “indexikalt tecken“. Allstå något som försvunnit från bilden, men lämnat kvar ett spår.

Ha det bra!
/Karolina



PS: Jag har tidigare skrivit om ett annat experimenterande i fotografins barndom. Läs inlägget om Eadweard Muybridge.

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 5. Den stora tuvan av Dürer.

Förra gången skrev jag om eleganta, vita liljor. I dag blir det ett tvärt kast till en mycket känd tuva med ogräs, målad av Albrecht Dürer 1503.

En målning som avbildar en mängd gröna växter mot en ljus bakgrund. Man ser olika typer av blad och strån. I förgrunden är jorden genomlyst så att vissa av växternas rötter syns.
Den stora tuvan. Konstnär Albrecht Dürer, 1503.

Otroliga ogräs av Dürer

Titta på växterna! Många kallar det för ogräs. Vi ser arter som groblad, teveronika, rölleka, maskros m.m. Följaktligen inget särskilt spektakulärt. Ändå berör bilden mig mycket. Det är vackert att konstnären riktat blicken ner mot det mest oansenliga, och ägnat motivet stor omsorg. Dürer har avbildat varje blad individuellt och har uppmärksammat minsta strå.

Jag fick upp ögonen för denna bild när jag läste konsthistoria 2017. Vår lärare sa, att detta var första gången som en konstnär avbildat ogräs. Bilden är en akvarellmålning. Alltså målat med fin vattenfärg på papper. Vi befinner oss tidsmässigt mitt i renässansen, bilden är daterad till 1503.

Världen upptäcks, från det lilla till det stora

Det var en tid då naturvetenskaperna växte snabbt, t ex zoologi och botanik. Man upptäckte nya sjövägar och nya kontinenter. Västvärlden började kolonisera. Det vill säga plundra och skövla föremål och växter från främmande länder.

Man hade ett stort intresse för världen och allt vad den innehöll. Vetenskapen ville ordna världen och systematisera den. Man dokumenterade växter i botaniska illustrationer. Därför kan man säga att växterna är väldigt populära som motiv under denna tid. Men “Den stora tuvan” är ingen botanisk illustration. I sådana är varje art avbildad för sig. Istället har Dürer avbildat ett litet ekosystem och försökt skildra en miljö.

Albrecht Dürer var en renässansman i ordets rätta bemärkelse. Alltså både en vetenskapsman och konstnär. Han var en tysk målare, grafiker, geometriker och konstteoretiker. Många jämför honom med Leonardo da Vinci.

Utebliven träff med tuva

När jag var i Wien för några år sedan (läs om mina eskapader här), ville jag se målningen. Den finns på museet Albertina. Det visade sig att museet förvarar den dold i sina samlingar. Alltså visar man inte den för allmänheten. Förmodligen är den nu 500 år gamla akvarellen för skör för att ställas ut. Den måste bli omhändertagen på bästa sätt. Precis som vi måste ta hand om den natur vi fördärvat.

Bästa hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg