Retro-design i en tid av kaos

Nu kan det väl inte bli värre, tänker jag ofta. Men jo då. Varje dag blir världen värre och värre. Krig, miljöförstöring, hat och hot. Vi lever sannerligen i otrygga tider. Vad ska en liten människa göra? Svaret kan vara: Trösta dig med nostalgi!

På sistone har jag också tänkt en del på begreppet retro. Alltså ting som är nytillverkade, men ska ge en känsla av äldre stil. På ett sätt hänger de här tankegångarna ihop (oroliga tider och retrovurm), om vi ska tro en viss Adrian Forty.

När jag läste fortsättningskursen i Konsthistoria hade vi ett avsnitt om formgivning. Adrian Forty har skrivit en klassiker på ämnet, “Objects of Desire – Design and society since 1750”.
Den boken gav en tankeställare.

Form follows function – Not?!

Kanske har du hört begreppet “Form follows function”. Det är en tes som betyder att formgivningen måste underkasta sig funktionaliteten hos ett föremål, en byggnad o s v. Men Adrian Forty är skeptisk till att den principen skulle vara så allenarådande. Därför visar han exempel på hur andra aspekter har styrt utformningen av bruksföremål. Hans tes är att ekonomi, historia och samhällskrafter påverkar formgivning mycket mer än vi är medvetna om.

Industrialismen

Adrian Forty är särskilt intresserad av industrialismen. Orsaken är att masstillverkade ting blev vanliga då. Det vill säga att vardagsföremål som tidigare tillverkats för hand började produceras i fabriker. Maskiner slog ut småskaligt hantverk. Med det följde standardisering och ny arbetsfördelning.

Men på 1800-talet upplevde många de stora omvälvningarna som hotfulla. Förändringarna gick för fort! Det viktorianska samhället ville ha inbäddade och mjuka hem som inte påminde om arbete och industri. Inom konsten vände sig prerafaeliterna sig tvärt emot tiden. De sökte sig till en gammal stil, inspirerad av myter, sagor och kristna berättelser.

En typisk historiserande prerafaelit-målning. Jungfru Maria som barn, oljemålning av Dante Gabriel Rossetti från 1849.

Maskerade ting

En följd blev alltså att titta bakåt och “förklä” de nytillverkade föremålen i en historisk dress. Ett exempel är material som försökte efterlikna äldre tiders stoff. Som saltglaserat stengods som imiterar agat. Tryckt dekor på porslin skulle se handmålat ut. Urnor i basalt var kopior och pastischer på antika dito.

Ja, särskilt antiken var något man suktade efter. Således var nyklassicism högsta mode. För att inte tala om alla nystilar inom möbeltillverkning: nyrenässans, nybarock, nyrokoko…

En snabbt snurrande värld kräfva denna retro

Vår tid då? Hjulen spinner så fort, hinner vi ens reflektera över det som omger oss? Men öppnar vi ögonen så finns det massor av saker idag som ska signalera “gammalt”. Ofta tillverkat på ett snabbt, slarvigt och slentrianmässigt sätt.

Det är bara att beträda Espresso house så får du en dos av formgivning som ska se gammal ut. Ingenting där är egentligen kopior på något gammalt, men sammantaget försöker de skapa en nygammal miljö med mörke, tunga läderfåtöljer, rustika trämöbler, nakna glödlampor, flätade krukor och jutesäckar.

I Malmö kan vi få en air av klassicism genom att fika på Hollandia. Pizzerior har en lång kärlekshistoria med fejkat tegel. Det ska (försöka) se gammalt och murat ut. På ICA Malmborgs plockar kunden nybakade kakor i påsar som ser ut som gamla tidningssidor.

Blodig påle skänker trovärdighet?

Något som särskilt fångat min uppmärksamhet är hur nutida raknings- och frisörinrättningar för män också försöker anspela på äldre traditioner. Gatubilden är nedlusad med “Barber´s pole”, som visar att här finns en riktig barberare minsann.

Men de flesta känner förmodligen inte till historien bakom denna vit-blå-röda cylinder. Ty det är en historiskt omtvistad symbol med kopplingar till åderlåtning, blodiglar och kirurgi, men även den grekiska guden Hermes (ah- antiken, igen!).

På medeltiden var nämligen barberaren också den som utförde kirurgi och åderlåtning! Den röd-blå-vita staven var troligen till för de arma klienterna att hålla fast i, medan blodet tappades. Ursprungligen ska det även ha funnits en kopparbehållare överst, där blodiglarna förvarades. Ränderna på staven ska förmodligen föra tankarna till en annan känd stav, nämligen guden Hermes ”kaducé”.

Jag undrar hur många av dagens salonger som känner till det. Men förmodligen spelar det ingen som helst roll. Barber´s pole ska idag helt enkelt signalera ”gammalt”, ”trovärdigt” och ”tryggt”.

Retro?!

Men är allt som försöker anspela på äldre tider retro? Nu när jag sitter här vid tangentbordet blir jag mer och mer förvirrad. Retro ska vara nyproducerat, fast i äldre stil. Därmed är det något helt annat än vintage. Men av någon anledning förknippar jag ordet ”retro” med 1900-talsstilar. Vi skulle knappas kalla en nysydd vikingadräkt för retro. Snarare historiserande.

Och nu har vi ordet steampunk för den nutida stil som vurmar för den industriella revolutionens former och material. Ingen har väl heller missat inredningstrenden shabby chic? Det finns även dielsepunk, cottage core, grandmacore och säkert en massa andra tillbakablickande trender som jag sannerligen inte har koll på. Allt det här hör säkerligen ihop med begreppet nostalgi. Att fly bakåt i tiden är väl en av de få snuttefiltarna vi har kvar, när den nutida omvärlden är för jävlig.

Det var allt för idag!

/Karolina

PS: Livet och Konsten har tidigare berört begreppet nostalgi. Läs inläggen
Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket
Miljöer med Magnus, del 2: Intervju med Magnus Petersson
Och läs om mitt vitrinskåp. Läs även mitt inlägg om en interiör från slutet av 1800-talet i Köpenhamn: Klunkehjemmet.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Duvor i tornet på Christiansborg

Unna daj! Varför inte åka till Köpenhamn och äta smörrebröd på Meyers i tornet? Då kan du passa på att se en riktigt fin videoinstallation en trappa upp.

Var är vi?

Jo, vi är på Christiansborgs slott i den danska huvudstaden. Det gamla slottet brann ner 1884. Men efter mycket tjafs byggde man ett nytt, klart 1928. Det ”nya” slottet ser märkvärdigt tungt, massivt och dögammalt ut.

Hissen upp

Nu tar vi hissen upp till Meyers i tornet. Alltså, vi får inte ens kliva in i hissen utan att en kypare kontrollerat att vi bokat bord! Och var beredd på rigorös säkerhetskontroll uppe i tornet: röntgen av väskor och jackor och metallbåge som piper för minsta lilla. Det beror på att Christiansborg också huserar det danska parlamentet.

Nu är vi igenom! En annan kypare visar oss till bordet. Nu snabbspolar vi, för detta inlägg skulle inte handla om smörrebröden på Meyers (även om de är dejliga). Vi ska ju se duvor!

Därför ska vi istället vandra ytterligare en våning upp. Till ett förvaringsutrymme där man ställt gamla gipsmodeller och allt möjligt gammalt jox från slottets tillblivelse. Bland kolonner, atlanter och stucco-detaljer ser vi dem. Duvorna.

Duvor uppåt väggarna

Konstnären Eva Koch har skapat videokonstverket som levandegör det gamla förvaringsutrymmet. Olika arter av duvor projiceras bland kolonnerna. Några sitter, andra promenerar. Ibland lyfter någon och flaxar iväg.

Innan tornet fick sitt tak var det öppet. På så sätt kunde duvor husera där. Det var något som duvorna gillade och de var talrika. Men sen kapslades rummet in och duvorna försvann. Nu har alltså Koch lockat tillbaka dem.

Det är ett smart grepp att använda video i det utrymmet. Dels p g a att konstnären kan använda rummets höjd maximalt. Och dels på att det blir en så häftig kontrast mellan de stillastående, tunga gipspjäserna och de rörliga, lätta duvorna. Miljön blir verkligt levande och död på samma gång.

De gigantiska atlanterna fortsätter tappert att bära sina bördor. Duvornas närvaro fortgår. Om du unnar daj ett Köpenhamnsbesök ska du banne mig upp i tornet! Dessutom kan du gå ytterligare en våning upp och se ut över en storslagen Köpenhamnsvy. Christiansborgs torn är fortfarande stadens högsta (slår Rådhusets torn med 40 cm!).

Det var allt från fågelspaningen idag!
Karolina

PS1: Duvor har jag skrivit om tidigare, läs inlägget om den kristna duvan.
PS2:
Jag har också skrivit om andra Köpenhamnstips: Klunkehjemmet, Davids samling och Thorvaldsens museum. Läs gärna!

Sarajevos rosor

Härförleden reste jag till Sarajevo med min väninna. Många har frågat mig varför vi i hela fridens namn valde det resmålet. ”Vad gör man i Sarajevo”? ”Var ligger det?”, ”Är det säkert där?” var några av undringarna.

För det första ville vi se en plats där så mycket 1900-talshistoria utspelat sig. För det andra ville vi se en stad där så många kulturer och religioner smält samman sedan staden grundades på 1500-talet. Och ja, maten och de förhållandevis låga priserna lockade också. Sarajevo ligger i Bosnien Hercegovina och det är säkert att resa dit.

Sarajevos rosor

Men detta ska inte bli en reseskildring. Istället vill jag berätta om ett visuellt intryck: Sarajevos rosor. De blodröda. De fanns nämligen överallt. Det handlar inte om rosor i vanlig bemärkelse. Alltså rosor som står för kärlek, passion, romantik.

Sarajevos rosor är istället permanenta minnesmärken som finns i gatorna runt om i staden. De ska påminna om den blodiga belägringen 1992-96, då serbiska styrkor omringade staden och besköt den med kraftigt artilleri.

Granathål blir rosor

På alla platser där 3 människor eller fler dog av en briserande granat finns det nämligen en ”ros”. Man har fyllt granathålen med röd resin. På så sätt bildar granathålen rosor i asfalten. Sarajevos rosor finns på cirka 200 ställen i staden.

Minnesmärken är en svår kategori inom offentlig konst. Men denna metod är så enkel, påtaglig och slagkraftig att jag knappast sett något annat minnesmärke som kan mäta sig med denna lösning. Rosorna är bokstavligen minnen i märken, i marken. Granatmärken som fyllts med blodröd färg.

När det regnat djupnar den blodröda färgen och symboliken blir än mer påtaglig.

Förutom rosorna finns andra tydliga spår från belägringen. Man har valt att behålla kulhålen i fasaderna. Det finns minnesplattor över stupade människor och graffiti-målningar som uppmanar till hågkomst av krigets offer. Dessutom finns det flera museer som berättar historien om belägringen, folkmordet i Srebrenica och Jugoslavien-krigen.

Det blev en minnesvärd resa, bitvis tung. Men viktig. Jag har lärt mig lite mer om konflikterna på 90-talet. Vid tiden för krigen var jag nämligen tonåring, med fullt fokus på annat. Att passa in, få kompisar, hitta mig själv. Jag var inte tillräckligt mogen för att fatta innebörden av allt som skedde på Balkan.

Så klart gjorde vi annat också på vår resa. Men det är en annan historia!

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Dalaplans gångtunnel – Sveriges läskigaste plats

Flera gånger har jag promenerat genom Dalaplans gångtunnel. För 11 år sedan röstade folk fram just denna tunnel fram till Sveriges läskigaste plats. Men Malmö Stad åtgärdade saken och i detta inlägg berättar jag om det något märkliga resultatet.

2012 avgjorde en jury att Dalaplans gångtunnel var den mest skrämmande miljön i Sverige! Organisationen Belysningsbranschen ordnade tävlingen och över 570 förslag på läskiga platser kom in. Här ser du hur tunneln såg ut då!

En bild på en mörk och ogästvänlig gångtunnel.

Tunneln får en make-over

Malmö stad gav ett uppdrag åt Frida Axelsson. Genom ett samarbete med Lokal XXX Arkitekter skulle hon formge tunneln och därmed göra något åt den skrämmande upplevelsen.

En plakett anger gångtunnelns skapare.

Resultatet blev, och här citerar jag boken Malmö Konstguide – Offentlig konst i staden:

En lång och tidigare ogästvänlig gångtunnel har fått en mer småskalig och ombonad gestaltning. Färgfält av keramiska plattor för tankarna till den stadsmiljö som omgärdar en promenad ovan mark. Detta intryck förstärks av fågelsång. Dess klara och spröda toner fyller tunneln med liv.

Det låter ju mycket bra. Och faktum är att tunneln numera är ljus och oftast fräsch. Initiativet till ljudverket ska ha gjorts av konstföreningen Underliv. Men någon fågelsång har jag inte hört där. Istället ljuder klassisk musik. Och det är nu jag kommer till min poäng. Den märkliga associationen.

Underlivets ljud ger mig en märklig association

Den klassiska musiken och tunneln tillsammans får mig att direkt associera till filmen A Clockwork Orange, av Stanley Kubrick. Närmare bestämt en viss scen. Den utspelar sig i en gångtunnel och visar fyra råskinn som misshandlar en berusad uteliggare.

Bild från filmen A Clockwork Orange som visar en mörk gångtunnel med fyra gestalter i motljus.
De fyra råskinnen i huvudpersonen Alexs gäng uppenbarar sig i gångtunneln.
I denna bild från filmen A Clockwork Orange visar hur fyra ungdomar misshandlar en berusad äldre man i en gångtunnel.
Misshandeln börjar.

Stanley Kubrick är känd för att använda klassisk musik i episka scener. Just i A Clockwork Orange är det bland annat Beethoven, Rossini och Elgar.

Jag har testat min association på bekanta när vi vandrat genom Dalaplans gångtunnel. Utan att nämna filmen i fråga har jag undrat: Får du några associationer av det här? Flera har nämnt just misshandels-scenen i A Clockwork Orange. Kan det bero på att vi har samma kulturella referenser? Säkerligen.

Folk i allmänhet kan inte förväntas ha sett just denna film. Men faktum är att den nämnda filmen är en riktig kultklassiker. De flesta känner säkert till filmaffischen.

Favorit färgar upplevelsen

Jag har ingen aning ifall upphovspersonerna till gångtunnelns omdaning har sett filmen. Dessutom är det ett absurt krav att kunna förutse hur folk ska associera till en viss gestaltning. Men… Jag kommer i alla fall inte att kunna tvätta bort denna audio-visuella association från mitt sinne.

Genom att du läser detta inlägg har jag redan färgat din syn på Dalaplans gångtunnel. Trots denna association vill jag intyga att jag finner gångtunneln angenäm att vandra igenom. Kanske beror det på att A Clockwork Orange är en av mina absoluta favoritfilmer. Slutet gott – allting gott!

  • Nedgång till gångtunnel.
  • Vy kakel i gångtunnel.
  • Vy kakel i gångtunnel
  • Vy gångtunnel
  • Graffiti i gångtunnel.

Bästa hälsningar från den bloggande flanören

PS: Jag har tidigare skrivit om några offentliga konstverk i Malmö. Läs gärna min uppsats om Utblick/Insikt och mitt inlägg om Hartrappan.

PS 2: Läs Linda Fageströms artikel om en annan konstnärlig gestaltning som ger märkliga associationer: bronsskorna på Davidshallsbron i Malmö.

Relaterade inlägg

Tittartips: Särlingskonst med Jarvis Cocker

I min ungdom, för ca 25 år sedan lyssnade jag intensivt på det brittiska popbandet Pulp. Bandets trådsmala och karismatiska sångare hette Jarvis Cocker. Döm av min förvåning när jag härförleden upptäckte att han också gjort en dokumentärserie om särlingskonst. Dessutom en riktigt medryckande sådan!

Denna CD spann mycket i mitt hem på den tiden då det begav sig (1990-tal).

Särlingskonst – Outsider art – L´art brut

Särlingskonst är den svenska termen. Det innebär konst skapad av människor som stått helt utanför den etablerade konstvärlden. Upphovspersonerna har själva inte uppfattat sig som konstnärer eller att de skapat konst. Ofta handlar det om ”livsverk” skapade av enkla material. Exempelvis stenformationer, snäckor, gammalt porslin, skrot och så vidare.

Palais Idéal i Hauterives, skapat av brevbäraren Ferdinand Cheval. Det har gjorts en fin spelfilm om Chevals öde, Brevbäraren som byggde ett palats.
Salvation Mountain i Calipatria, California, skapat av Leonard Knight.

Med Cocker som ciceron

Cocker reser runt i Frankrike, USA, México, Belgien, Schweiz och Indien. Där besöker han dessa udda platser där ”särlingarna” uppfört sina spektakulära skapelser. Emellertid är de flesta av särlingarna döda sedan länge. Kvar finns bara resterna av deras verkligt udda miljöer. Ibland har någon släkting eller lokal förening tagit på sig ansvaret att förvalta platsen. Men ofta har mycket bara hamnat i förfall.

Drivkrafter

Den förre Pulp-sångaren uppvisar ett genuint intresse när han försöker få svar på sina frågor om drivkraften bakom särlingskonst. Därför ställer han sig frågor som: Vad får en människa att lägga så mycket tid och möda på att skapa i sin ensamhet? Och hur har de valt platserna och materialen? Allt levereras med Cockers personliga funderingar och ofta humoristiska bildklipp.

Han kommer fram till att särlingskonst fascinerar oss på ett helt annat sätt än vanlig gallerikonst. Den står för något som västvärlden verkar ha förlorat. Särlingskonst handlar om mystik, mytologi, magiska platser och gudomlig inspiration. I dokumentärens sista del visar det sig att Indiens näst mest besökta turistmål (efter Taj Mahal) är just en särlings livsverk, Rock Garden av Nek Chand.

Så mycket mer har jag inte att säga, för Cocker säger allt så mycket bättre i sin dokumentär, som ligger i sin helhet på Youtube.

Del 1.
Del 2.
Del 3.
Denna bok producerades av Malmö Konsthall i samband med en utställning särlingskonst 1991.

Detta får bli sista inlägget denna säsong, nu tar Livet och Konsten en välbehövlig paus. Kanske har du fått inspiration att uppsöka något särlingskonstverk denna sommar!

Ha en härlig sommar!
Karolina