Befria Hartrappan!

Bianca Maria Barmens skulptur Hartrappan lider, anser jag. Därför uppmärksammar jag i detta inlägg hur dålig situationen är för konstverket på Malmös främsta gågata, Södra Förstadsgatan.

I tysthet uthärdar skulpturen sin tillvaro, fullkomligt dold av restaurang La Couronnes uteservering. Flera gånger har jag passerat och irriterat mig på att skulpturen inte får fylla sitt syfte på den plats den faktiskt är skapad för. Därmed förlorar den sin möjlighet att väcka eftertanke, sprida glädje, att upplevas och beskådas av Malmös fotgängare som strosar på gågatan.

Biancas Maria Barmens skulpturer har en slags aura som sträcker sig utåt och välkomnar betraktare att närma sig. Ofta består skulpturerna av olika delar, precis som i fallet med Hartrappan. På så sätt skapar delarna en dynamik som gör att en åskådare enkelt börjar forma en egen känsla och förståelse av vad skulpturen berättar.

Därför tycker jag att Biancas skulpturer passar synnerligen väl i markplan, där folk i alla åldrar och storlekar kan komma nära. Och till och med känna på den! Jag gissar att själva haren blivit rejält klappad av barn genom åren.

Bianca Maria Barmen: Hartrappan, brons och sten.

Hartrappan – inpackad av utskänkningsintressen

Jag har inget emot uteserveringar, men denna situation måste få en värdig lösning. För att få veta mer mejlade jag Malmö Stad. De svarade att tomten tillhör bostadsrättsföreningen. Följaktligen har kommunen ingen makt över Hartrappans olyckliga villkor.

Efter det telefonerade jag till konstnären, som berättade för mig att skulpturen kom på plats 1998. Då fanns det möjlighet för privata aktörer (i detta fall Bostadsrättsföreningen) att via Statens konstråd placera ut konstverk på platser som mynnar till offentliga rum. Hartrappan ägs i nuläget av bostadsrättsföreningen.

Dessutom berättade hon att det finns ytterligare en skulpturdel som tillhör Hartrappan. Om en betraktare fortsätter in genom valvet så uppenbaras en plantering med lagerhägg. I denna plantering står ett skulpturfundament med ett manshuvud. Jag begav mig till platsen för att dokumentera.

En hemlig skulpturdel, som tillhör Hartrappan, finns i en plantering på innergården.

Jag luskade vidare och stegade in på La Couronne. Den vänliga personalen berättade att bostadsrättsföreningen låtit dem ha sin uteservering uppe hela året runt, p g a pandemin. Och nu hoppades de på att få fortsätta ha det så. Ve och fasa! Det skulle innebära att Hartrappan riskerar att bli dold året runt!

En enkel lösning

Min bästa lösning på situationen: Malmö Stad kontaktar inblandade parter och gör en överenskommelse om att finna en annan lösning för verket, på en plats på kommunens mark. Så klart i samråd med konstnären. Och kanske Malmö Förskönings- och planteringsförening vill vara med och hjälpa till?

Upp till kamp för Hartrappan!
Hälsar Karolina

PS: Jag har tidigare skrivit om offentlig skulptur, till exempel Men vänta nu i Lund och du kan läsa min uppsats om skulpturen Utsikt/Inblick, som finns i Malmö. Jag har också skrivit om Utvandrarmonumentet i Karlshamn och en skulptur i Wanås-parken.

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 10. Art nouveau – En kortlivad revansch

Under en kort period gjorde växterna en bejublad comeback i den västerländska konsten. De var hippa. De var uppburna. De fascinerade. De dekorerade allsköns konst. Därför ska vi i dag titta närmare på Art Nouveau!

Art nouveau, den nya stilen, var ett stil som tog mycket inspiration från djur- och växtriket. Den hade sin storhetstid mellan 1890 och 1910. Stilen hade flera olika uttryck och kallades lite olika, beroende på var i Europa man befann sig. Exempelvis kallades den Jugend i norden.

Art Nouveauv-vas. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Naturens former inspirerar

Inom arkitektur och formgivning skildrade man naturens organiska former i ett stiliserat formspråk. För arkitekturens del, var det faktiskt första gången någonsin som arkitekter ville bryta sig loss från den klassiska traditionen med förlagor i antiken. Resultatet blev byggnader som tycks annorlunda, mjuka och levande.

Några kända arkitekter inom denna stil är Antonio Gaudí och Victor Horta. I likhet med naturens former, böljar och slingrar sig deras byggnader och interiörer. Men det fanns också stramare varianter, som Otto Wagner och Charles Rennie Mackintosh.

Casa Batllò i Barcelona, av Antonio Gaudí, 1904-1906. Bilkälla: Wikimedia Commons.
Interiör från Hôtel Tassel i Bryssel , av Victor Horta. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Majolikahaus i Wien, av Otto Wagner, 1898-1899. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Matsal i ”House for an Art Lover” i Glasgow, designat av Charles Rennie Macintosh 1901. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Inom grafisk formgivning var Alfons Mucha kung. Hans affischer är välkända. De föreställer ofta kvinnor omgivna av diverse blommor och blader.

Kvinna bland liljor, av Alfons Mucha, 1898-99. Ur en bok om blomsterspråk. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Reverie, av Alfons Mucha, 1897. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men säg den lycka som varar! Växterna och Art Nouveau var en övergående fluga med sina glansdagar mellan 1890 och 1910. Därefter ratade man den till förmån för stilen Art Deco som var mer geometrisk och stram. Faktum är, att Art Nouveau haft en taskig stämpel under stora delar av 1900-talet. Man ansåg att stilen var insmickrande och dekorativ.

Art Nouveau revival

Kanske har du lagt märke till att hippierörelsen och många rockband införlivade Art Nouveau-stil i sin grafiska image? En känd grafisk formgivare, Wes Wilson, verksam i San Francisco, lät sig inspireras av en katalog från en utställning med Secessionisterna (alltså jugend från Wien) 1965.

En lärare i konsthistoria förklarade, att det var ett sätt att vara visuellt uppkäftig mot smaketablissemanget. Därför kan du se posters med Greatful Dead och Jimi Hendrix som påminner om Art Nouveau, med skarpa konturer, slingrande organiska bokstäver och former. Googla så får du se!

Sammanfattningsvis kan man nog säga, att Art Nouveau var senaste gången som växter lyckades briljera och ta stor plats inom konsten. De var många, snygga och nyskapande. De brände sitt ljus i båda ändarna, men ack så vackert de brann!

Au revoir!
/Karolina

Relaterade inlägg

Miljonprogrammet – en spaning i min närmiljö

Dagens inlägg ägnar jag min boendemiljö, en del av miljonprogrammet.

Huset där jag bor.

Denna höst är jag återigen plugghäst, fast bara på 25%. Alltså försöker jag förkovra mig i något intressant, som dessutom ger några akademiska poäng. Jag läser kursen ”Design, arkitektur och det svenska samhället 1880-2020” på Högskolan i Halmstad. Just nu studerar vi 60-talet. Därför reflekterar jag nu lite kring huset jag själv bor i, eftersom det byggdes 1967 och därmed är en del av miljonprogrammet.

Vadå miljonprogrammet?

Man byggde miljonprogrammet mellan åren 1965-1974 och målsättningen var att bygga en miljon nya bostäder. De flesta associerar miljonprogrammet med monotona, betonggråa huslängor och bostadsområden i städernas utkanter. Områden präglade av våld och misär. Inte sällan har arkitekturen fått skulden för allsköns problem som råder i dessa områden.

Jag har traskat runt i kvarteren runt Gröndal där jag bor och konstaterar att de flesta husen i omgivningarna tillhör miljonprogrammet. Alltså ganska stora och trista flerbostadshus byggda någon gång i slutet av 60-talet eller början på 70-talet. Miljonprogrammet har ofta futtiga utemiljöer. Man ville helt fokusera på de liv som skulle levas inne i husen. Många kallar dessa hus fula.

Fogar som signalerar

Ett typiskt kännetecken för miljonprogrammets byggnader är de prefabricerade betongelementen som man staplade på varandra. Fogarna mellan elementen är fullt synliga. Således är det enkelt för en betraktare att genomskåda den enkla konstruktionen.

Jag såg nyligen en intressant dokumentär på SVTplay, den hette ”Folkhemmets estetik”. I den kommenterar arkitekten Gert Wingårdh just dessa betongelement. Han säger att betongelementen uppenbart signalerar att det är de billigaste möjliga pusselbitar man kan bygga ett hus med. Därför blir de synliga fogarna en inskription som ytterligare förstärker detta budskap. Och detta är enkelt för folk att förstå. Alltså är de liv som levs där lågt värderade. Således känner sig de boende nedvärderade av samhället i stort.

Arkitekten Gert Wingårdh snackar betongelement.

Fogar till frukost

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag just ett sådant hus, konstruerat av betongelement med synliga fogar. Det är det kommunala bostadsbolaget MKB:s område.
Här ser du ett par bilder:

I dokumentären menar Gert Wingårdh att man genom att addera bearbetning och nya ytskikt kan motverka den negativa laddningen som de synliga betongelementen utgör. Det har MKB uppenbarligen inte brytt sig om i detta fall.

Mitt miljonprogram

Miljonprogrammet är allt detta, men faktiskt inte bara det. Förutom de typiska bostadshusen byggdes en hel del annat, som villor, parhus, radhus och kedjehus. Och en hel del höghus som faktiskt är helt OK.

Jag är väl partisk i frågan, men jag vill påstå att min bostadsrättsförening, Malmöhus 18, ändå tillhör ett mer lyckat miljonprogrambygge. Det ligger på lagom avstånd från Malmös centrum och känns idag inte som någon förort. Vi har en jättelik trädgård med fina träd och planteringar. Interiört har vi en hel del fina material i trapphusen. Och de tre huskropparna med olika antal våningsplan gör att området känns varierat. Se här:

Jag blev intresserad av själva fasaderna på mitt hus. De är uppenbarligen inte några betongelement med synliga fogar. Jag drog slutsatsen att fasaden måste ha blivit omstylad någon gång på 80- eller 90-talet. Det var ganska enkelt att avslöja. Titta på dessa bilder:

Ett skikt av så kallat ”marmoroc” har adderats till fasaden. Dessutom har man byggt ut och glasat in balkongerna.
Här syns den tunna ytan av ”marmoroc”.

En medlem i min bostadsrättsförening upplyste mig om att förändringarna skett 1995-1998. Och att våra hus tidigare hade haft en annan beklädnad, nämligen ”sidiplattor”. En slags eternit, om jag fattat rätt. Så här ser ett annat hus i närheten ut, som har kvar sina sidiplattor:

Grannbyggnad med sidiplattor.

Således bor jag i ett något otypiskt och lite uppgraderat miljonprogram. Jag stortrivs! Och inglasad balkong borde någon få nobelpris för. Det är som ett extra rum. Jag skulle aldrig vilja vara utan min ”pensionärskuvös”!

Miljoner kramar från bloggerskan i brf Malmöhus 18

Relaterade inlägg

Naturens arkitekt: Lövsalsfågeln

Visste du att arten lövsalsfågeln bygger de mest fräsiga, kreativa och förbluffande kärleksnästen man kan tänka sig? Den kan banne mig jämföras med berömda arkitekter som Antonio Gaudí och Zaha Hadid!

Idag vill jag berätta för dig om de fantastiska små liven som bygger upp riktigt romantiska och kreativa kryp-in. Allt för att imponera på potentiella kärlekspartners. Till sin hjälp har de enbart sin näbb och sina klor.

Ett fotografi som visar en blåskimrande fågel som står på marken omgiven av blåa detaljer, såsom blomblad och kapsyler.
En så kallad ”satin bower bird”. Just denna individ verkar helt klart föredra en blåtonad skala i dekoren. Bild från Wikimedia commons.

Lövsalsfågeln är ett släkte med ett antal arter som finns på Nya Guinea och i Australien. Med största omsorg letar de upp personligt byggmaterial såsom färggranna blomblad, kvistar, grässtrån, -ja allt möjligt som de vill använda till sitt bygge. Du kan läsa mer om den här.

Lövsalsfågelns unika kärleksnästen

Det roliga är att lövsalsfåglarna har väldigt personlig smak, och skapar unika byggen. Till exempel satsar någon på en symmetrisk pelargång, en annan på en orange blomsterbädd, en tredje på en gräsmanege pyntad med upphittade kapsyler. Med yttersta omsorg om detaljer dekorerar de den plats där de sedan uppför sin lockande parningsdans på. Därför kan man med fog kalla dem scenografer.

När jag ser dessa små liv blir jag alldeles förundrad, rörd och imponerad över den kreativitet de besitter. Jag börjar fundera på begrepp som skönhet och kreativitet. Varifrån kommer känslan för färg och form?

Jag har inte skrivit särskilt mycket om arkitektur här tidigare, men jag borde bli bättre på det. Som konstvetare förväntas man nämligen kunna mycket om det. Du kan i alla fall läsa mina tidigare inlägg om Notre Dame och Helgo Zettervall.

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Det vackra kämpar mot Det fula – och en Klein tröst

I 10 månader har jag dagligen genomgått en inre kamp, där det vackra ligger i underläge mot det fula. Det är mina estetiska preferenser som dragit in mig i en ohygglig känsloreaktion, svår att hantera.

Du sköna nya återvinningsanläggning

Vi tar det från början. Min bostadsrättsförening började i mars 2019 att anlägga en underjordisk återvinningsstation och ett nytt staket. Staketet, som skulle kapsla in anläggningen, måste vara på plats innan de nya underjordiska kärlen skulle kunna tas i bruk.

Ett fotografi som visar en toppmoderna, underjordisk återvinningsstation, med smidiga inkastningsluckor ovan jord.
Den underjordiska anläggningen som alltså inte kan tas i bruk ännu.

Det hela skulle vara klart till sommaren 2019. Under tiden bygget var igång skulle vi boende slänga vår sopsortering i blåa återvinningskärl i plast. Dessa kärl skulle – givetvis – stå uppradade precis utanför min trappuppgång.

Redan här förstår du som känner mig, att det här inte alls är roligt. Alltså, en armé av blåa plastkärl, i givakt, alldeles utanför mina köks- och balkongfönster! Så fult! Men eftersom det hela bara skulle gälla fram till juni, så kunde jag stå ut.

Ett fotografi i fågelperspektiv som visar ett antal blåa plastkärl uppställda på en innergård.
Vy från min lägenhet.

Amatörernas sammansvetsning

Men ack. Vem är blåögd nog att tro på leverantörernas fagra löften? Företaget som skulle svetsa och leverera staketet – ett företag med 90 år i branschen – höll naturligtvis inte sitt löfte. De levererade fel produkter och dessutom för sent. Bakläxa. Det skulle göras om och vara på plats ”efter sommaren”.

Och ”efter sommaren” kom. Inget staket. Tiden gick sin gilla gång. Sommaren gled över i höst. Löven antog vackra färger, en slags ironisk kontrast till de ilsket blåa kärlen, som alltså fortfarande stod parkerade utanför Min uppgång.

Allvarlig kärlkamp

Och så kom höstvindarna. Som lättvindigt (ordvits) öppnade kärlens lock och virvlade upp diverse skräp. Således prydde förpackningar vår gräsmatta och våra buskar.

Så kom då den stora dagen då den sista leveransen staket anlände. Alltså grindarna som skulle försegla vårt område så att inga andra kunde komma innanför vårt gated community och slänga sopor i våra kärl. Så att vi äntligen kunde ta de underjordiska kärlen i bruk och säga goodbye till de blåa plastbackarna.

Fotografi som visar fula blåa återvinningskärl.
”Bye bye blue boxes”…

Och vad tror du hände? Givetvis hade leverantören gjort fel med gångjärnen, så de nedrans grindarna inte fungerade. Nu är vintern kommen. Och träden har fällt sina löv för längesedan. Det finns inga bjärta kulörer som kan tävla med de blåa sopkärlen längre. Kärlen har vunnit. De smockar näthinnan varje gång med sin fula uppsyn.

Ett fotografi som visar en grön gräsmatta med en orange kon i förgrunden. Längre bort syns staket som omgärdar byggmaterial, och fler koner.
Höjden av ironi: Felkonstruerade stängsel vilar skönt på gräsmattan, omringade av ännu fulare väktar-staket och orangea koner. Ska det vara nödvändigt med staket som skyddar staket? Vem vill stjäla felkonstruerade och måttbeställda stängsel?!

Det fula mot Det vackra

Jag har förstått att det vackra är mycket viktigt i mitt liv. Alltså vill jag omge mig med det jag tycker är vackert. Fina saker och möbler. Vackra bilder, vackra snittblommor. Därför ställer jag i mitt hem fram stilleben, blickfång som skänker glädje och frid åt min hårt prövade synnerv. Blåa plastkärl är Fula.

”Vilket i-landsproblem”, tänker du kanske. Ja, det är det sannerligen. Men detta sitter så djupt i mig att jag inte kan avfärda det genom att distansera mig. Annars brukar det hjälpa att ”zooma ut” och se vilka petitesser som upptar oss i västvärlden privilegierade. Men de blåa kärlen har mig nere för räkning nu.

Inte ens ironi funkar. Annars brukar jag försöka se det komiska närhelst jag stöter på en besvärlig människa eller situation.

Klein, en klen hjälp?

Men låt mig ändå försöka hitta en strimma ironi i det hela… Häromdagen insåg jag att de blåa kärlens kulör ligger hyfsat nära så kallad Yves Klein-blått. Eller korrekt kallad heter färgtonen ”International Klein Blue”, förkortat IKB.

Yves Klein var en fransk konstnär som på 1960 tog fram en speciell blandning av blått. Denna blåa kulör skulle utgöra kärnan i många av hans monokroma verk. Här nedan ser du förresten en video på hur en konservator ska åtgärda en Klein-målning.

Så nu har jag börjat betrakta sopkärlen med en konstvetares blick. Se den djupa, mjuka och välkomnande blåa nyansen som en gammal kompis. Kanske vi ska döpa färgen till ”International SYSAV blue”?

Plastkärlen må ha vunnit ett slag, men inte hela kriget.

Har du råkat ut för något fult i din vardag som irriterar dig? Skriv gärna och berätta hur du hanterar det! Vi hörs snart igen!