Bildmagi – Vidskepelse eller ett konkret verktyg?

Idag blir det funderingar om saker som inte går att bevisa. Jag pratar om bildmagi. Är det något för den samtida människan eller inte? Kan bilder användas för bättre resultat i livet?

It´s a kind of magic

Bildmagi innebär att man tillskriver bilder magiska krafter. Det brukar mest förknippas med förhistorisk konst och ursprungskulturer. Alltså grottmålningar och liknande. Därför avfärdas ofta bildmagi som nonsens och något en modern nutidsmänniska inte bör syssla med.

Men faktum är att vi är många som mer eller mindre medvetet praktiserar bildmagi dagligen!

Feng Shui

Jag är en ganska entusiastisk anhängare av Feng Shui. Alltså den där gamla idén att energier i hemmet, på jobbet – ja, överallt – påverkar ens mående. Energierna kan styras så att man mår bra av dem, istället för att bli utmattad. Således ska man t ex möblera för att leda energierna rätt.

En viktig tanke inom Feng Shui är att se över de bilder man omger sig med. Tanken är att bilderna manifesterar energi. Ser man därför en bild dagligen blir man påverkad, inte bara till sitt humör utan även högst konkret.

Om du vill ha rikedom i ditt liv ska du alltså hänga upp bilder som visar överflöd. Om du känner dig ensam ska du rensa bort alla bilder som föreställer ensamma människor. Och så vidare.

Om du vill ha mer partajande i ditt liv, varför inte sätta upp denna målbild? ”Bröllopsdans” av Pieter Breughel den äldre, från 1566.

Kloka sport-fånar

Professionella idrottare jobbar också med en slags bildmagi. Men då heter det visualisering. I sitt inre manar de fram bilder och sekvenser som visar hur lyckosamma de är i sin sport. Alltså kopplar de ihop tanke, känsla och kropp i en positiv, inre bild.

Ikonoklasm

Och genom historien har galenpannor förstört sina meningsmotståndares artefakter för att visa sin makt, håna motståndaren och troligtvis också för att utplåna eventuell magisk energi (jag har tidigare skrivit ett inlägg om ikonoklasm, läs det här).

Placebo eller verklig effekt?

Egentligen är det inte så konstigt med dessa tankegångar. Man kan göra en jämförelse med byggnader. De börjar alla med en tankemässig föreställning som stegvis konkretiserats genom arkitektens skisser och ritningar. Så småningom blir de manifesterade i material – trä, betong, stål – i den yttre verkligheten.

Så varför inte tänka tanken att bilder kan ha magisk kraft? Och agera utifrån det. Du har inget att förlora och det kan knappast orsaka någon skada. Vilken bild skulle ge dig vad du önskar? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan.

Tjingeling från bildhäxan

Relaterade inlägg



Gästbloggaren Ulf Westerberg: En tidsresa till den okuvliga kreativitetens era

Häng med till en gyllene period i musikens – och konstens – historia. En tid när ingenting verkade omöjligt och då kommersiella hänsyn ofta fick ge vika för artisternas okuvliga kreativitet.

Jag heter Ulf Westerberg, föddes 1956 och har jobbat och jobbar som fotograf och naturguide, bl.a. på Falsterbo Strandbad tillsammans med Karolina. Naturfoto, fågelskådning och insektsskådning är mina passioner.

Gästbloggaren Ulf Westerberg.

Under alla år jag också haft ett stort intresse för musik, min första skiva köpte jag 1964, Beatles for Sale. Jag har också spelat bas i flera band (ett ”fusk” som f.ö. fått en renässans denna vintern, bandet från 1970-talet har återuppstått!).

Tillbaka i tiden

Tidsperioden jag talar om är åren i slutet av 1960- och i början av 1970-talet. När det exakt började är som vanligt omöjligt att avgöra. Men Beatles hade krattat manegen, framförallt med albumet Sgt Pepper (1967), och i de flower power-tiderna startade det som i mångas öron skulle bli pop- och rockmusikens gyllene tidsålder. Och det mesta skulle hända i England, precis som det gjort sedan beatlarnas genombrott några år tidigare.

Det var också vid denna tiden som LP-skivan fick sitt definitiva genomslag, på dess 40+ minuter kunde musikerna breda ut sina ideer på ett helt annat sätt än på singlarnas 2-3. Och samma gällde för omslaget, 30×30 cm ger bra med utrymme för en grafisk artist att framföra sitt budskap.

Hämningslöst och progressivt

Ganska snabbt fick musiken, med långa låtar och teman som kunde sträcka sig över hela album, benämningen progressiv. I betydelsen framåtskridande, gränslös, med få hämningar, ofta med lånade element från klassisk musik, jazz etc. Idag tycker jag det finns en bättre benämning, advanced rock som någon uttryckt det. Skräp samma, en benämning är just bara en benämning.

Ett personligt urval

Jag har valt fyra exempel från dessa gyllene år. Det finns naturligtvis många fler, men dessa är de första jag tänker på, utifrån personliga tankar och upplevelser.

Band: King Crimson
Skiva: In the Court of the Crimson King (1969)
Artist: Barry Godber

Barry Godber var dataprogrammerare och den enda bild han han målade var just denna som användes till omslaget. Första låten är 21st Century Schizoid Man, tunga trummor, aggressiv saxofon och distad sång, ja, ni fattar på titeln vad det handlar om. Sambandet mellan omslaget och låten är direkt, visst är det den schizoida mannen vi ser.

Skivan blev direkt en milstolpe och anses än idag som en av bästa debutskivor som någonsin gjorts. Många anser att det var med denna som den progressiva musiken föddes.

Året efter skivans släpp dog Godber bara 24 år gammal i en hjärtattack. Originalmålningen räddades av bandledaren Robert Fripp från skivbolagets kontor, där den hängde utsatt för starkt solljus och riskerade att förstöras.

Band: Genesis
Skiva: Nursery Chryme (1971)
Artist: Paul Whitehead

Första låten The Musical Box är baserat på en makaber historia som äger rum under det victorianska England. Henry, en ung pojke blir olyckligtvis halshuggen av sin vän Cynthia under en krocketmatch. Cynthia återvänder till Henrys rum i det stora huset och börjar veva igång hans speldosa (musical box). Henry uppenbarar sig då som en gammal, sexuellt frustrerad man och ger sig på att förföra Cynthia. Då kliver husets sköterska in i rummet och kastar speldosan i väggen som därmed förstörs tillsammans med Henry’s uppenbarelse.

Skivomslaget chockerade en del med de avhuggna huvudena liggande på gräsmattan. Underbart surrealistiskt, om du frågar mig. Genesis med sångaren och frontfiguren Peter Gabriel var ett av de mest teatraliska banden och jag hade den oerhörda förmånen att se och höra Genesis med Gabriel. I full gammalmansutstyrsel framfördes The Musical Box och det är ett av de starkaste konsertminnen jag har. Lika surrealistiskt som omslaget.

Paul Whitehead skulle även göra omslaget till nästa Genesisplatta, Foxtrot. Han verkar än idag som skivomslagdesigner i Los Angeles.

Band: Pink Floyd
Skiva: Wish You Were Here (1975)
Artist: Hipgnosis

Till de mest produktiva firmorna som designade skivomslag i Storbritannien vid denna tide hör firman Hipgnosis, med legendariska Storm Thorgersson i spetsen.

Tekniken var ofta fotobaserad, till skillnad från andra konkurrenter som ofta föredrog målade verk. Mycket klipp och klistra ingick, detta var ju innan datorernas intåg så det utfördes med lim och sax (Thorgersson jobbade så ända in till slutet, aldrig i Photoshop).

Många band har fått sina omslag välsignade av Hipgnosis kreativitet, men knappast några har blivit så förknippade med dem som Pink Floyd. Efter bandets dundersucce med plattan Dark Side of The Moon (1973), som kom att bli en av de mest sålda skivorna någonsin var pressen stor på att upprepa succén.

1975 kom så Wish You Were Here. Omslaget är ett foto med två män som skakar hand med varandra, en i sig neutral och vänlig handling. Men någonting är väldigt, väldigt fel! I den enas hår och kostym kastas eldslågor ut, han brinner! Betydelsen är tydlig, vi människor döljer massor av känslor och saker för varandra av rädsla för att sticka ut och ge uttryck för vad vi egentligen tycker. Handskakningen som symbolhandling blir här reducerad till något intet värt och förpliktigande, en meningslös ritual.

Bilden togs i Hollywood i en steril industrimiljö. Båda männen har kostymer, vilket för tankarna till skivbolagschefer som i sin cynism utnyttjar artisterna genom svek och taskspeleri. Fotot togs av Thorgerssons kompanjon, Aubrey Powell med flera omtagningar. Männen är professionella stuntmän, och flera missöden med elden där vinden blåste åt fel håll ledde till brända mustascher och kläder. Inget Photoshoppande här inte!

Skivan blev en massiv succé och kallas ibland det bästa Pink Floyd gjort. Ofta drömliknande och eterisk, ibland massivt kritisk till musikindustrin. Lyssna och njut!
Storm Thorgersson fick en stroke 2003 som omöjliggjorde vidare arbete. Han dog 2013 efter en tids cancer.

Band: Yes
Skiva:Yessongs (1973)
Artist: Roger Dean

Nu till något helt annat, från psykorealism till surrealistiska fantasilandskap. Ackompanjerat av världsfrånvända texter som ofta inte betyder någonting, mer än att de låter poetiskt förträffligt i sin musikaliska kontext. http://yesworld.com/

Detta var Roger Deans tredje omslag till en Yes-platta, redan det första, för albumet Fragile, rönte stor uppmärksamhet. Men på denna live-platta med hela tre LP-skivor får Dean breda ut sig med fem olika bilder, darav ett stort utvik. Flytande öar, upphävda av tyngdlagen, stigar ut i mystiska landskap, de fysiska lagarna och andra begränsningar är kastade över ända. Fantasi över allt annat!

Och detta gäller i högsta grad också för musiken. Jag kommer aldrig att glömma när jag hörde plattan första gången. Förväntansfullt bredde jag ut konvolutet och beundrade alla bilder, och ur högtalarna strömmade den mest otroliga musik jag någonsin hört. Som inte nöjde sig med ett vanligt sound och ”normala” takter, nej, här var det 11/8, synkoper all the way och tekniskt skruvat. Och allt med rockens obändiga energi, som om det gällde livet självt, live! Ingenting verkade omöjligt.

Att jag blev och fortfarande är total fan av Yes, det har ni nog redan förstått. Jag har mycket svårt att förhålla mig opartisk till någonting de gjort (det har blivit 21 studioalbum genom åren), jag är lost. I snart 50 år har jag nogsamt följt varenda steg bandet gjort.
Roger Dean har också gjort omslag till grupperna Asia, Uriah Heep och många fler, men det är hans arbete med Yes som står ut. Det har alltid funnits en samhörighet mellan omslaget och musiken, de kompletterar varandra på ett sällsynt sätt.

Den 4/6 2022 kommer Yes till Helsingör och Roger Dean är också med på turnen med en egen utställning. För vilken gång i ordningen jag ser bandet vet jag inte, men detta blir (hoppas jag) första gången jag får träffa konstnären (medlemmarna från de gyllene åren runt 1973 träffade jag 2003 och 2004 då de återförenades).

Om ni tycker er ha sett liknande landskap förr har ni rätt, i storfilmen Avatar (2009), en science fiction-rulle av James Cameron, är den främmande planetens landskap ibland förvillande lika Deans. Designerna bakom filmen medgav att de varit inspirerade av Deans alster när de gjorde filmen, men det räckte inte för att en jury skulle döma dem för plagiat. Dean förlorade tvisten och sitt krav på 50 miljoner US $.

Epilog: Disco dödar drömmande landskap

I slutet av 70-talet kom den progressiva musikstilen till ett slags stopp. Disco och punk tog över med dess egen estetik och drömmande landskap och långa låtar blev hopplöst ”ute”. Det reflekterades i skivomslagen som blev alltmer realistiska och porträttfixerade.

En nära nog fatal smocka fick industrin i och med CD-skivans lansering i slutet av 1980-talet. Plötsligt var det stora formatet borta, kvar var CD-ns jewel-omslag med begränsat utrymme för att uttrycka sig. Kreativiteten blev mycket riktigt lidande.

En ytterligare dödsstöt kom med streaming-tekniken på 2000-talet. Att överhuvud lyssna på ny musik utan information i form av ett omslag känns totalt främmande för mig. Därför har jag inte heller något Spotify-konto.

En ljusnande framtid!

Idag i och med LP-skivans återkomst är intresset för både musikformen och tillhörande omslag tillbaka. Det finns massor av omslagskonstnärer och band som hämtar inspiration från den gyllene eran. Här har internet varit oerhört viktigt för att gå förbi de stela skivbolagen och ändå kunna nå ut till publiken. Och pionjärartisterna har idag den klaraste stjärnstatus man kan tänka sig.

Konsten överlever allt, sägs det. Oh – Yes it does!

Relaterade inlägg

En skänk från ovan

Idag berättar jag om en skänk från ovan som tillfallit lilla Tomelilla konsthall. Och hur denna gåva tagit form i ett stipendium. Slutligen ska du också få veta hur jag är inblandad!

Désirée Lennklo är intendent på Tomelilla konsthall. Hon har ett likadant jobb som jag hade på Falsterbo konsthall (innan Vellinge-moderaterna kom på att de hellre ville ha ett spa än en konsthall, och sade upp all personal, läs mer här).

I alla fall, för några år sedan berättade Désirée om en oväntad pengadonation.

Tomelilla kulturhus med konsthall, bibliotek, kulturskola och jazzarkiv. Bildkälla: Wikimedia Commons.

En generös Sten

2015 dog en man vid namn Sten Malmquist. I sitt testamente donerade han 100 000 pund till Tomelilla konsthall. På så sätt regnade det helt oväntat pengar över den lilla kommunala konsthallen! Med tanke på att ingen på Tomelilla konsthall hade hört talas om denna Sten, är det hela ännu mer anmärkningsvärt.

Men det skulle visa sig att denna gentleman hade starka rötter till lilla Tomelilla. Sten Malmquist föddes i Malmö 1920. Endast något år gammal flyttade han tillsammans med sin familj till Tomelilla. Där började hans far som kamrer på Jästfabriken.

Sten lämnade Tomelilla efter sin realexamen och anställning som bankkontorist. Därefter inledde han en mer än 40 år lång anställning vid Trelleborg AB, gummifabriken. Han avslutade sin karriär som finansdirektör vid samma företag 1984 och bosatte sig i England.

Redan i sin ungdom kom Sten i kontakt med konst genom vänskapen med Truls Andrén, vars fader var en välkänd välgörare för unga konstnärer i trakten. Trots att Sten vid sitt frånfälle 2015 bodde i England, valde han att testamentera 100 000 pund till Tomelilla konsthall.

En skänk från ovan blir Artist in Residence

Tomelilla använder kosingen till ett så kallat Artist in Residence. Det är ett vistelsestipendium som innebär att en utländsk konstnär kommer och arbetar 6 veckor i Tomelilla. Och det är här som jag kommer in i bilden!

Michael Whelan.

Michael Whelan, en brittisk konstnär, kommer till Tomelilla detta år. Och han ska genomföra en mängd olika aktiviteter. Exempelvis installera en Camera Obscura, fotvandra längs kommungränsen, skapa fotogram med skolelever, göra fanzines med kulturskolan, gå fotopromenader med äldre och en massa mer. Kort sagt en massa saker som kräver mycket planering. Således behöver han en höger-hand. Och det är här JAG kommer in i bilden!

Som assistent till Michael hjälper jag honom att skapa ett genomförbart program. Resultatet är att jag just nu håller i en salig blandning av trådar som ska vävas ihop till en givande vistelse både för Michael och Tomelillas invånare.

Sammanfattningsvis är mitt uppdrag både utmanande och givande. Jag är tacksam att jag fått denna chans att vara med och möjliggöra att Stens kosing faller i god Tomelilla-jord!

Hälsningar
Lina, för tillfället koordinator för Artist in Residence, Tomelilla konsthall

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Henrik Rogowski: En lätt joggingtur i skymningslandet

Regnet dundrar mot det glas-betäckta taket. Mörka moln cirkulerar vildsint på himlen medan björkarna kröker sig i den annalkande stormen. Jag ligger på en brits på akutrummet på Malmö barnsjukhus. Den instuckna nålen i mitt vänstra armveck skaver mot blodröret. Min mammas oroliga ögon flackar. Jag vet proceduren. Två sjuksköterskor förbereder sig. Jag vet vad som ska hända. På tre ska sjuksköterskorna injicera mig med en substans som stoppar mitt hjärta. Ett. Jag ser en gyllene zebra galoppera. Två. Jag känner doften av nyklippt gräs. Tre. Jag stirrar upp och ser himlavalvet öppna upp sig.

Ett fotografi av Henrik Rogowski.
Gästbloggaren Henrik Rogowski.
Ett tecknat självporträtt av Henrik.

En riktig introduktion

Efter denna synnerligen dramatiska introduktion så tänkte jag presentera mig. Mitt namn är Henrik Rogowski, och jag är serietecknare och konsthistoriker. Jag har tecknat så länge jag kan minnas och på en plats i mitt liv så startade bilderna svetsas samman till berättelser.

Som barn använde jag mina bilder och berättelser för att förstå min omvärld, men också som ett sätt att på djupet finna mig själv. När andra barn ritade streckfigurer över sin familj och ett hus där de tryggt bodde, så ritade jag fylliga karaktärer i en hopblandning av sagor, religion och mytologier.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför jag började teckna, men mitt skapande gav och ger mig en mening med livets absurda och många gånger mörka tillfälligheter, men blir också ett sätt att finna kärleken och ljuset i tillvaron.

Aphalpa & Alphons
The Laughing Woman

En djupare analys av något diffust

Om jag skulle förklara mina serier för någon utomstående skulle jag säga att mina berättelser är en surrealistisk blandning av ljus och mörker. Inte gott och ont, utan ljus och mörker. Gott och ont finns inte, men alla människor har ljusa och mörka sidor.

Jag hemsöks ofta av en känsla att jag är döende. Att jag lever på lånad tid. Som att jag måste stressa för att hinna med allt. Det är en nyans av mitt mörker. För att kontextualisera min synnerligen dramatiska introduktion, så har jag ett hjärtproblem. Egentligen inget allvarligt hjärtproblem, men ett ganska ovanligt fysiskt fel vilket gör att mitt hjärta fastnar i en hög puls och kan inte sänkas. I dessa stunder har jag en vilopuls likt någon som sprungit för sitt liv. Efter några sekunder blir det jobbigt, efter några minuter blir det outhärdligt.

Old Gods

Ibland kan jag få problemen varannan dag, ibland kan det gå en hel månad mellan. Nu i vuxen ålder så kan jag ofta tvinga min puls att ”hoppa ner” till en normala hjärtslag igen, genom att lägga mig ner och koppla av, men det kan också pågå i timmar. När jag var barn så kunde jag inte få det att gå över. Första gången jag fick det så var jag tre år gammal. Både sjuksköterskor, såväl som läkare var handfallna. De var tvungna att ringa sina kollegor på kardiologen i Lund. Det enda sättet för att tvinga ner min puls medicinsk var att stoppa mitt hjärta. Och det var detta som de gjorde. Cirka en gång i månaden, ibland fler, mellan det att jag var liten ända fram till tidiga tonåren var jag tvungen att åka in till barnsjukhuset och få mitt hjärta stoppat. Sjuksköterskorna stod beredda med defibrillator om det var så att mitt hjärta inte startade av sig själv.

Jag var död i cirka 10 sekunder varje gång, då mitt medvetande vart vaket och panikartat men mitt hjärta slutade slå, då jag slutade andas, då mina muskler slutade fungera. Sedan började mitt hjärta slå och jag var åter i de levandes värld.

Hyperion & Donovan

Ett erkännande

När jag började denna text så visste jag inte vad jag skulle skriva. Jag skriver detta blogginlägg som jag skapar mina tecknade serier. Som en stadig ström av tankar. När jag fick förfrågan att skriva detta blogginlägg av Karolina så skrämdes jag av blotta tanken, men jag sade ja. Först ville jag gömma mig bakom komplicerade teorier och symboliska konstverk. Snurra in mig i något så komplicerat så att jag troligtvis inte hittade ut. Men så tänkte jag på min drivkraft. På mitt mörker. På associationerna och drömmarna.

Om jag ska vara ärlig så vet jag fortfarande inte varför jag började teckna, men jag vet att jag inte kunde stoppa mig själv. Det var likt en fördämning som spruckit, vatten vildsint sprutande genom sprickorna, målmedvetet arbetande för att nå ut. För att bli förstådd. För att få en röst. Och det är kanske det som egentligen är det viktigaste?

Henrik Rogowski, serieskapare och konsthistoriker

Se Henriks konst på Instagram och Facebook

Veckans pausfågel: Två snubbar med rovfåglar i Haag

I november 2019 besökte jag museet Mauritshuis i Haag. Det är ett museum som främst fokuserar på den holländska guldåldern. Alltså perioden på 1600-talet då landet var en ledande handelsnation i Europa. I en av salarna hänger två mansporträtt målade av en mycket känd konstnär, Hans Holbein den yngre.

Rum 7 på Mauritshuis

Porträtten hänger bredvid varandra i rum 7. Du kan såklart besöka rummet virtuellt. Mauritshuis var först i världen med att göra en ”gigapixel-variant” av sin samling. På så sätt kan du ta del av deras skatter, bland annat Flicka med pärlörhänge av Vermeer, samt The Goldfinch av Carel Fabritius (som jag redan skrivit om tidigare).

Fördelen med att verkligen ”gå runt” digitalt är att man får en god känsla av konstverkens fysiska storlek. Nog om det. Så här ser rum 7 ut:

Mauritshuis, rum 7.
Rum 7, där dagens porträtt hänger sida vid sida. Vyn kommer från Mauritshuis digitala gigapixel-tour.

Konstnären Hans Holbein var tysk, men flyttade för gott till England 1532. Hans porträtt var mycket poppis bland aristokratin. Och nu ska vi titta närmare på hur två snubbar för nästan 500 år sedan ville framställa sig i bästa dager med hjälp av herr Holbeins skicklighet.

Porträtt av Robert Cheseman, 1533

Just den här mannen, Robert Cheseman, var chefs-falkonerare hos självaste Henry den 8:e. Alltså en väldigt ärorik position.

I bilden ser vi Robert smeka jaktfalken med en öm gest, samtidigt som han blickar fokuserat ut ur bilden till vänster. Holbein var en mästare på att måla fina texturer, vilket särskilt syns i fjäderdräkten och kläderna.

Oljemålning som visar en halvbild av en adelsman.
Hans Holbein, porträtt av Robert Cheseman, 1533. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Okänd adelsman med hök, 1542

Detta lilla porträtt mäter ynka 24×19 cm. Det är en oljemålning på träpanel, vilket vid denna tid fortfarande var gängse underlag att måla tavlor på. Att måla på duk hade ännu inte slagit igenom.

Hans Holbein, porträtt av okänd adelsman, 1542. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Emellertid är inte mannen på bilden identifierad. Men hans utseende, fina klädsel och guldring avslöjar att han tillhör överklassen. Dessutom sysslar han med jakt, vilket höken avslöjar. Förmodligen är det en duvhök, tror en av mina källor inom fågelvärlden.

På bilden har mannen tagit av hökens hätta. Därmed får vi se den mäktiga rovfågelns respektingivande profil. Detta förstärker ytterligare mannens pondus.

Respektingivande rovfåglar

I dessa båda bilder anger rovfåglarna att de avbildade tillhör överklassen och att de sysslar med jakt. Därmed skriver dessa karlar in sig i en bildtradition som skänker status. Men fåglarna tillför även ytterligare dimensioner till de avbildade. Genom sitt mäktiga utseende, skarpa näbbar och kraftiga klor, signalerar de makt och beslutsamhet.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag har redan tidigare skrivit om ett annat Holbein-porträtt: Dam med ekorre och stare.
PS 2: Om du vill veta mer om träpaneler, så har jag i ett annat inlägg intervjuat en forskare, Johannes Edvardsson, som arbetat med att datera sådana.

Relaterade inlägg