Gästbloggaren Désirée Lennklo: När postmodernismen kom till Helsingborg, del 2

Helsingborgs centralstation pulveriseras

Sju år gammal bevittnade jag gråtandes hur Helsingborgs centralstation pulveriserades som ett led i den det stora omdaningsprojekt som city stod inför. Fram till dess hade staden haft två järnvägsstationer. En för trafik norrut (Helsingborg F) och en för trafik söderöver (Helsingborg C). Vid den norra stationsbyggnaden angjorde även färjorna som trafikerade HH-leden och på Hamntorget invid hade länsbussarna sina hållplatser.

Det gällde att som resenär planera sitt resande. För den oinvigde var det lätt att hamna på fel station, och förflyttningar mellan de två stationerna innebar ett otympligt kånkande på bagage.

Helsingborgs Centralstation fotograferad från Stadsparken i mitten av 30-talet. Spår och perronger låg bakom byggnaden, väster om stationen. Bildkälla: Wikipedia

Bangårdseländet

Till det kan läggas det faktum att det längs Drottninggatan/Järnvägsgatan gick ett förbindelsespår mellan Helsingborg F och Helsingborg C. Varje gång ett godståg skulle färdas genom centrum gick den SJ-anställda ”Mannen med flaggan” framför tåget och varnade övriga trafikanter.

Problematiken gick under benämningen bangårdseländet och var ett fenomen som alla Helsingborgare var välbekanta med. Alla var därför införstådda med att ”något” måste göras. Men långt ifrån alla insåg vad detta ”något” skulle bli.

Vy över ”bangårdseländet”.

En smärtsam men genial lösning

Lösningen på stadens logistikproblem skulle bli smärtsam, omdebatterad och dyr. Men faktiskt, med facit i hand; Genial. Järnvägsspåren skulle komma att grävas ner mellan Helsingborg C och Helsingborg F och en ny station skulle byggas som förenade alla färdmedel; tåg norrut/söderut, bussar och färjor.

Som vid alla stadsomdanande projekt av vikt utlystes en arkitekttävling. Arkitekt Ivar Krepp knep vinsten och på den vägen var det när Helsingborg fick en ny station och kanske, en av Sveriges viktigaste postmoderna byggnader.

Tåg, bussar, färjor – Smidig lösning i tre plan

Knutpunkten, som det vinnande förslaget kallades, löste elegant logistikproblematiken i vertikala nivåer där alla färdsätten samlades i en gemensam hall. I en tredimensionell lösning placerades tåg under jord, bussar i markplan och färjor överst.

Genom en luftig och överskådlig central hall nåddes enkelt alla färdmedel, samt butiker, restauranger och kontor som också införlivats i stationsbyggnaden. Den centrala hallen med sin enorma takhöjd och böljande glaspartier mot norr, förde tankarna till en flygplats, eller möjligen till en medeltida katedral.

Knutpunkten med böljande glaspartier mot norr.

Interiören kändes generös och högtidlig, och jag minns hur jag som 11-åring bevittnade invigningen av den imponerande byggnaden och senare hur vi i min familj började erövra terminalen. Ta våra första resor över sundet och till Malmö, därifrån.

Att röra sig mellan våningsplanen och navigera i bussterminalen fick mig att känna mig stor på något sätt. Att äta på Mac Donalds blev till ny rutin i samband med resande. Det kändes faktiskt som att man fick vara med och skapa historia! Knutpunkten var den nya tiden personifierad.

Helsingborg – Som en ny stad

Knutpunkten invigdes 1991 och i och med det kan man med fog säga att Helsingborg blev till en annan stad. En ny stad. Med nya möjligheter. Och nya utmaningar. Att byggnaden betydligt förenklat resandet stod snart klart.

Men Knutpunktens omfång vållade kritik. Byggnaden upptar flera stadskvarter och skymmer havsutsikten för husen mittemot. Vidare såg Knutpunkten utvändigt inte riktigt ut som en station. I vart fall inte som stationer ur det förgångna brukade se ut. Vad kritikerna kanske inte förstod var att Knutpunkten på denna och flera andra punkter kvalade in som ett ypperligt exempel på postmodern arkitektur.

Eftersträvansvärd tvetydighet

Utsidan behövde helt enkelt inte skvallra om insidans innehåll. Tvärtom. Att uppnå ett tvetydigt yttre var eftersträvansvärt inom den postmoderna doktrinen. En stationsbyggnad kunde mycket väl förväxlas med ett shoppingcenter eller ett kontorskomplex.

Ännu hellre kunde gränserna för en byggnads ändamål helt suddas ut. Vilket också sker i Knutpunkten där, för stationen, orelaterade företags kontor residerar.

Fräck fragmentering

Att fragmentera en komplex byggnad i flera byggnadskroppar var också ett postmodernt grepp à la Mode år 1991. Knutpunkten består av fyra 3-våningar höga byggnadskroppar utmed Järnvägsgatan. Byggnadskropparna är sinsemellan lika, men inte identiska, och de är alla osymmetriska och har särskiljande detaljer. Detaljer såsom böljande glaspartier eller markerade uppskjutande hörn.

Fasadernas binds ihop av en enhetlig crèmefärg samt en sockel av röd, polerad och opolerad granit. Taksprång och plåtdetaljer är mintgröna. Samtliga byggnadskroppar är konstruerade med ett atrium i mitten.

  • Bevarade detaljer från postmdernismen.

Atriumgårdarnas tak består av glaspyramider, med undantag för byggnadskroppen som innehåller stationsdelens centralhall. Den byggnaden har i stället ett tunnvalvsformat glastak över atriet, vars norra gavel bildar ett slags tympanonfält i vilket en stor klocka är placerad. Utvändigt skulle man kunna säga att klockan är ett av få tecken som tyder på att Knutpunkten är en stationsbyggnad.

Fram till för ett par år sedan bjöd stationens norrsida på en påfallande en visuell koppling mellan de böljande glasvågorna och det intilliggande havets vågor. Norrsidans mjuka former avslutades i ett litet utskjutande takparti ovan den trottoar där taxipassagerare och turistbussresenärer kunde vänta.

Norrsidans utskjutande takparti.

Sveriges viktigaste postmoderna byggnad?

Knutpunkten var, i all sin postmoderna prakt, trots vass kritik, en byggnad som lyckades att uppfylla sitt syfte. Knutpunkten blev byggnaden som löste Helsingborgs logistiska problem och som förde staden in i framtiden. Som en oförutsedd bieffekt kunde Helsingborg dessutom stoltsera med en av Sveriges kanske vackraste och viktigaste postmoderna byggnader.

Men framtiden skulle visa sig vara allt annat än mild och tacksam gentemot en byggnad som Knutpunkten. Förändrade resvanor och nya estetiska ideal skulle mana fram förändringens vindar att ännu en gång blåsa över staden. Knutpunkten skulle helt enkelt uppdateras och resultatet, kan man argumentera, är diskutabelt.

I nästa inlägg får du veta hur Knutpunktens postmoderna kännetecken helt nyligen blivit brutalt och skandalöst misshandlade. Missa det inte!

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Désirée Lennklo: När postmodernismen kom till Helsingborg, del 1

Désirée Lennklo berättar om när postmodernismen anlände till hennes hemstad och chockerade Helsingborgarna. Désirée är konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall. I denna första del beskriver hon bakgrunden till det postmoderna stationsbygget Knutpunkten.

Désirée Lennklo, konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall.

Att vara barn i Helsingborg på 1980- och 90-talen talen innebar en barndom i en stad i vardande. Helsingborg höll på att göra bokslut över sitt förflutna för att ikläda sig en ny kostym. Jag visste det förstås inte då, men klädedräkten som min stad höll på att byta om till var den postmoderna skruden.

Än mindre kunde jag vid den tidpunkten ana att postmodern arkitektur, och kärleken till densamma, skulle komma att bli en stor del av mitt liv. Det jag dock var smärtsamt medveten om var att jag vurmade för gamla hus. Jag vurmade så mycket om kåkar att tårarna rann nedför mina rosaskimrande barnakinder varje gång ett gammalt hus i staden föll offer för rivningskulor och grävmaskinskäftar.

Rivningsraseriet

Rivningar var en tämligen frekvent tilldragelse i 1980-talets Helsingborg. På det mindre bemedlade söder och i det välbärgade city, på industriområdena och i stadens utkanter.

Överallt försvann det hus som hade något att berätta. Hus där liv levats, hus där lager av stadens historia fastnat i väggarna. Hus som skapats med stor hantverksmässig skicklighet och en omsorg om de små detaljerna. Hus i nystilar. Hus i sekelskiftesarkitektur. Hus som en gång hyst stadens fattiga och rika, industrier och små affärer.

Dessa byggnader må ha varit i behov av omvårdnad. Men var det verkligen nödvändigt att riva dem? Och vad kom då i deras ställe? Initialt; gapande hål och grusplaner. Men efterhand, likt plomber i den kariessanerade munnen, anlände byggnader som fyllde igen luckorna. En kavalkad av pasteller och primärfärger. Burspråk, taksprång, fönsterspröjsar, loftgångar, tinnar och torn. Frontoner, flexibelt komponerade kapitäl, böljande former och kolonner utan synbart bärande funktion och en materialkombination som inte sett sitt motstycke sedan barocken. Postmodernismen hade kommit till stan!

Postmodernismen bryter med funkisen

Det kan vara svårt för en nutida människa att inse hur trendbrytande postmodernismen var då den kom. Och varför arkitektoniskt viktiga postmoderna byggnader alltså behöver skyddas. Därför ska jag nu sätta postmodernistisk arkitektur i sin rätta kontext.

I decennier före postmodernismens intåg, hade modernismens funkisartade arkitektur hållit städerna i ett järngrepp. Ett avskalat ideal, där historiska referenser lyste med sin frånvaro, passade som handen i handsken för en tid präglad av framåtsträvande, gemensamma samhällsprojekt och social ingenjörskonst.

En ny tid krävde nya estetiska ideal och det förflutna tilldelades ingen som helst vikt. Funktion och effektivitet överordnades allt annat i såväl stadsplanering som arkitektur.

Stordrift och rationalitet får stryka på foten

Men sen kom 1970-talet. En tid märkt av energikriser och brytningen mellan industri- och tjänstesamhälle. Därtill led Sverige av ett överskott på bostäder, tack vare vår megalomana byggfrenesi som skapat byggnader, stadsdelar och förorter som vi inte lyckades fyllas fort nog med hyresbetalande invånare.

Dessa fenomen i tiden manade till ett ifrågasättande av den stordrift och rationalitet som tagit oss dit. Samtidigt stegar herrar såsom Aldo Rossi, Ricardo Bofill och Robert Venturi upp i strålkastarljuset på den internationella arkitektscenen. Deras idé om en mer fragmenterad, individualistisk och lekfull arkitektur, med lånade historiska attribut, kändes fräsch och intressant.

Kanske vore det när allt kommer omkring inte så dumt att i det gemensamma rummet återinföra vackra och igenkännbara element som skapar förankring och blickfång för de människor som befolkar platsen?

Modernismen imploderar

Den fullkomligt förhärskande teorin om alltings utbytbarhet som kännetecknar modernismen började sakta men säkert skaka i sina grundvalar, för att till slut implodera i ett moln av damm. Ett moln av damm inte olikt de moln av rivningsdamm som så ofta bäddade in min barndoms Helsingborg. Ur rök och aska skulle sedan postmodernistiska arkitekturteorier resa sig och avteckna sig i den samtida arkitekturen.

Less is a bore – Postmodernismen gör entré

Regelrätta stilmässiga regelbrott uppmuntrades. Byggnader kunde plötsligt och oproblematiskt innehålla motstridiga influenser från olika århundranden. Dessutom lät sig postmodernistiska arkitekter ofta inspireras av platsers historier och av intilliggande bebyggelse. Arkitektoniska hyllningar och arkitektoniska parodier samsades, sida vid sida, i en och samma byggnad.

För vem kan egentligen avgöra vad som är en parodi och vad som är en hyllning? Det verkade inte finnas någon som helst hejd på fantasin och expressiva och unika byggnader strösslades ner över städerna. Sinsemellan kunde de vara mycket olika varandra, men en sak hade de gemensamt; Inställningen att allt är tillåtet och att Less is a bore!

I min hemstad blev arkitektonisk humor och historiska hintar alltmer vanligt förekommande i stadsrummet takt med att jag närmade mig mellanstadiet. Jag hade vänner som flyttade in i postmoderna hyreshus á la loftgångsstil, med burspråk, sprängda frontoner, spännande vinklar och vrår och fasaddekorationer. Dessa hus var på insidan ofta något helt annat än vad utsidan avslöjade.

Men ingenting kunde helt förbereda staden på det som komma skulle!

I nästa inlägg får du veta mer…

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Fredrik Strid och Alla fåglar i Sverige

Fredrik Strid är konstnären som känner en fascination över fåglar, men också en frustration över att inte kunna komma dem nära. Han bor på landet, utanför Uppsala. I närheten finns en vassjö med många olika arter. Men Fredrik upplevde att han saknade tålamod att vara ute i fält och skåda. Istället ledde nyfikenheten på fåglar till ett omfattande konstnärligt projekt, Alla fåglar i Sverige. Jag hade glädjen att få prata med Fredrik om det.

Fredrik berättar att det processbaserade verket startade redan 2018. Då beslutade han sig för att ägna sig åt skulptural fågelskådning. Målet var att skulptera alla Sveriges fåglar i naturlig storlek.

Att finna förlagor

Genom att studera Svensk Fågelatlas kunde han komma fram till en generell förlaga för varje art. Svensk Fågelatlas bygger nämligen på Sveriges Ornitologiska förenings inventering och beskrivning av de arter som förekommer här. Dessutom tog han hjälp av andra källor, såsom Fågelguiden (Svensson, Zetterström, Mullarney) och appen Fågelguiden (Collins).

Svensk Fågelatlas beskriver 274 fåglar, varav 17 tillfälligt häckande. Fredrik valde att skulptera 257 arter och utelämna de tillfälligt häckande.

Första steget i processen blev att hitta en avbildning där fågeln tydligt framstår i profil. Sedan modellerade han fågeln till naturlig storlek i lera. Tack vare de skriftliga källorna kunde han få proportioner och storlek korrekt. Alla fåglar sitter på en liten sockel.

När lerfågeln var färdig tog han form på den med silikon och en gipskappa. Därefter kunde han ta loss silikonformen och gjuta fågel med stearin. Han infogade också en ljusveke i fågelns huvud. Själva modellerandet gick ganska fort, men formtagning och gjutning var mödosamt. Det krävdes också att Fredrik finputsade och retuscherade den gjutna fågeln med hjälp av varm stearin.

Sammantaget var processen tidskrävande, men viktig för att skapa närhet till varje fågel och visa den omsorg. På så sätt liknar Fredriks arbete mycket fågelskådarens uthållighet i fält. I snitt har varje fågel tagit tre arbetsdagar att färdigställa.

Att gjuta i stearin

Jag blev nyfiken på stearinets fysiska egenskaper för en konstnär. Till skillnad från exempelvis brons, är stearin ett ovanligt material för en skulptör. Fredrik berättade att det är mycket svårt att gjuta med stearin. Det beror på att det krymper.

En annan utmaning är att det kan spricka, särskilt när det kommer till de större fåglarna. Fåglar större än en spillkråka krävde specialbehandling. Därför göt han stora arter ihåliga. Men mindre arter fungerade att göra helgjutna. På varje sockel har Fredrik fäst en spik med ett litet snöre. I snöret sitter en liten lapp med fågelns svenska, engelska och vetenskapliga namn.

Men varför stearin?

Fredrik berättar att han valde stearin för att det bär på intressanta symboliska egenskaper. På grund av det ofärgade materialet blev fåglarna till en slags vita spöken, en skulptural spegling av naturen. Därtill är stearin utvunnet ur animaliskt fett. Därmed blir skulpturerna en symbol för kretslopp och en slags konstnärlig reinkarnation av naturen.

Sist men inte minst så är stearin ett förgängligt material med potentiellt kort livslängd. Ljusveken i fåglarnas huvuden understryker detta faktum på ett högst påtagligt sätt. Därför ekar verket Alla fåglar i Sverige tillbaka på ett klassiskt motiv i konsten: Vantias. Det vill säga: en påminnelse till människan om att livet är ändligt och att döden är att vänta för oss alla. I renässans- och barockstilleben är just stearinljus som brinner (eller nyss blivit släckta – ibland syns en rökslinga) symbol för livets flyktiga karaktär. Och i dagens kontext med global uppvärmning och artdöd blir symboliken extra aktuell.

Att tända ett ljus är också ett sätt att skapa en stämning, att försätta oss mer i kontakt med våra känslor och fokusera våra tankar. Vi kan tända ett ljus till minne av någon, eller för att samla oss i ett mer harmoniskt känsloläge.

Alla fåglar i Sverige på Skissernas museum

Fåglarna bildar tillsammans ett gemensamt verk. Det visas i ett hyllsystem som bildar ett enkelt kabinett. Därmed blinkar verket åt traditionen med museernas naturaliesamlingar och även kuriosakabinetten. Där skulle åskådarna förundras och imponeras över naturens skapelser, snarare än att faktiskt lära sig något.

Fredriks verk visas på Skissernas Museum 21 mars – 22 september i år (2024), i utställningen Making Nature. Där visar han också det platsbyggda skulpturverket Eko. Det består av mattsvarta pallkragar med en svart gegga som letar sig ut från pallkragarnas glipor och rinner ner mot golvet.

Till skillnad från de bräckliga stearinfåglarna är Eko monumentalt och massivt. På ett symboliskt sätt pekar det på museernas samlande och klassificerande. Den glansiga geggan som rinner ut kanske berättar om människans hopplösa projekt att med vetenskapliga system försöka fånga, och göra sig herre, över naturen. Eko är en slags svart skugga av en nedpackad museisamling. En samling av kunskap och föremål som ständigt behöver skrivas om, aktualiseras, sättas i ny kontext.

Boken Alla fåglar i Sverige av Fredrik Strid

Fredrik Strid har också gett ut en egen fågelbok, som handlar om projektet. Den heter så klart Alla fåglar i Sverige och innehåller bilder från arbetet med fåglarna ateljén, tagna av Mattias Lindbäck. Jonas Örtemark, Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Leif Holmstrand har bidragit med texter. Den går att köpa i Skissernas shop.

Andra fågelverk

Vi samtalade i över en timme och pratade också om en annan känd konstnär som gav sig själv i uppdrag att skildra ett lands alla fåglar, nämligen John James Audubon (läs gärna mitt tidigare inlägg om honom).

Dessutom tipsade Fredrik om Öjvind Fahlströms ljudverk Fåglar i Sverige som sändes i Sveriges Radio 1963. Verket är en komposition eller dikt där konstnären utgått ifrån Erik Rosenbergs klassiska fälthandbok i ornitologi, Sveriges fåglar. I den formulerade författaren för första gången onomatopoetiska transkriptioner av fåglarnas läten. Det innebär försöka översätta ett läte till text. Fredrik berättade också att han gärna lyssnar på fågelrelaterade radioprogram, till exempel P2-fågeln.

Några dagar efter vårt mycket givande samtal fick jag med posten hem Fredriks fina bok, med en personlig hälsning till mig. Liksom Fredriks fåglar har den ett ofärgat omslag, med en präglad fågelsiluett på framsidan.

Pressvisning på plats

Som final gick jag på pressvisningen och fick träffa Fredrik på Skissernas. Det kändes speciellt att se alla fåglar på plats. I utställningen visas även en mycket informativ film där Fredrik berättar om sin process under tiden han skapar en fågel. Det är fascinerande att se hur en fågels karaktär faller på plats genom exakt rätt storlek och böj på näbben.

Skissernas ordnar en mängd arrangemang under utställningens gång. Det kan du läsa om i deras kalender. Du kan läsa mer om Fredriks konstnärskap på hans hemsida.

Och fina tidskriften Vår Fågelvärld (nr 2/2024) har gett mig möjligheten att skriva en artikel igen, du hittar den som pdf nedan.




Det var allt för denna gång!
Bästa hälsningar
Bloggerskan

Relaterade inlägg

Öden och äventyr med Livet och Konsten

Idag bjuder jag på några minnesvärda och smått absurda ögonblick ur min personliga minnesbank som bildpedagog, konstvetare och bloggare.

Göra väsen

I början var bloggen ett sätt för mig att ta ett eget utrymme i en tillvaro som faktiskt var ganska dyster. Av olika anledningar hade jag förlorat mig själv och min självkänsla. En klok person uppmanade mig att ”göra mer väsen” av mig. Alltså uttrycka mig så att andra kunde ta del av mina tankar. Till exempel genom att blogga.

WordPress

I samma veva gick jag en kurs i WordPress. Vi var ett litet gäng på tre personer som tappert framhärdade med icke fungerande Wi-fi på Skanörs bibliotek. De andra deltagarna var en pensionerad sjuksköterska samt en äldre herre som presenterade sig som ”musdoktor”.

Vad ”musdoktor” innebär har till stor del förblivit ett mysterium och lett till vilda spekulationer, men vi gissar nu att han sysslade med läkemedels-laborationer. Hur som helst, det var där jag lärde mig WordPress.

Från gagg till snärt – förhoppningsvis…

I början publicerade jag långa och gaggiga inlägg. På den tiden fattade jag inte att man ska skriva på ett visst sätt för webben. Men med tiden har jag lärt mig mer och mer, bland annat genom så kallad sökmotors-optimering (SEO) och läsbarhetsanalys. På så sätt har inläggen förhoppningsvis blivit mer snärtiga och lättillgängliga.

En vän och f d kollega lärde mig att trixa med Google Search Analytics för att Livet och Konsten ska hamna högt upp när folk googlar. På så sätt har jag lyckats bräda både Per Morberg och hans kokbok samt en bok om Jenny Nyström.

Kontaktad av Pierre Schori

Ett minnesvärt ögonblick för Livet och Konsten skedde när ingen mindre än Pierre Schori kontaktade mig. Han hade läst ett av mina inlägg (det om Utvandrarmonumentet i Karlshamn). Eftersom han skrev på en bok om Amerika-emigranterna, ville han veta mer och bad mig ringa upp! Inte varje dag man blir kontaktad av en sosse-pamp. Tyvärr var jag så överväldigad att jag nog inte lyckades konversera på något lyckat sätt…

Skärmdump på Pierre Schoris kommentar från mars 2020.

Öden och äventyr: Att reparera en mekanisk hyena

Under mina år som intendent och konstpedagog har jag hamnat i flera absurda och roliga sammanhang. Som till exempel den gången jag tillsammans med vår utställningstekniker fick operera en mekanisk hyena av konstnären Lars Brunström. Min uppgift blev att smeta in hyenans päls med lervälling.

Jag lagar en mekanisk hyena tillsammans med utställningsteknikern Ed Menton på konsthallen vid Falsterbo Strandbad, 2016. Observera att hyenorna var konstgjorda och inte uppstoppade.

Öden och äventyr: Att jobba som Skurgumma

Att installera konstutställningar är superspännande. Det beror på att varje utställning genererar en helt ny uppsättning utmaningar att lösa. Därför får man hela tiden lära sig nya saker, träffa nya människor och tänka utanför boxen. Tvärtemot vad många tror, är jobbet sällan lugnt och problemfritt. Folk kanske får den uppfattningen eftersom att den färdiga utställningen ser väl avvägd ut, har fin installation och så vidare. Jobbet bakom syns inte!

Exempelvis tillbringade jag flera dagar på Trelleborgs museum med att tvätta bort ritkol från konsthallens väggar. Vi var ett litet tappert gäng som mot klockan frenetiskt kämpade med dammsugare och skumgummisvampar för att skura bort den gamla utställningen. Den konstnärliga friheten skapar ibland oanade konsekvenser…

Medan jag stod och gnodde bort ritkol, spatserade Trelleborgs påfåglar utanför och tittade nyfiket in genom salens fönster.

Öden och äventyr: Stammisar

Under mina år i Falsterbo lärde jag känna många snälla och intressanta besökare. Jag har tidigare beskrivit när jag fick en synnerligen bisarr affisch av konstnären och stammisen Sture Johannesson. Läs gärna!

Livet och Konsten på högskolan

Helt nyligen har Livet och Konsten agerat som referensläsning för studenter vid Högskolan i Halmstad. Närmare bestämt i kursen Design och Arkitektur. Det var en lärare som googlat sig fram och hittat mitt inlägg om miljonprogrammet. Hon tyckte det skulle kunna inspirera hennes studenter att titta närmare på sin närmiljö!

Kransnedläggning på kyrkogård

2022 hade jag det roliga uppdraget att koordinera en stipendiat-vistelse på Tomelilla konsthall. Det har jag berättat om i ett tidigare inlägg. På invigningsdagen var det högtidligt med pressvisning, lokala politiker och stipendiaten Michael Whelan. I uppdraget ingick att lägga ner en krans på donatorn Sten Malmquists föräldragrav. Även förra året fick jag samma uppdrag. Då var det den polska konstnären Magdalena Kleszynska som gästade Tomelilla. Ett kul, omväxlande och kreativt uppdrag. Magda är en underbar person och vi blev goda vänner.

På väg till kyrkogården. Till höger Michael Whelan, stipendiaten.
Här står Michael och jag med breda leenden på Tomelilla kyrkogård. En märklig bild, med tanke på miljön. Men vi tror att även donatorn Sten Malmquist log i sin himmel, nöjd över att hans generösa donation kommer Tomelilla till godo.

Gästbloggare

För att vidga bloggens innehåll och perspektiv har jag nöjet att få bjuda in intressanta gästbloggare med jämna mellanrum. Henrik Rogowski, Anneli Magnuson, Ulf Westerberg och Petter Pettersson har hittills berikat Livet och Konsten med sina berättelser. Och fler gäster är på ingång, kan jag avslöja redan nu.

Det var allt jag ville hälla ut från minnes-säcken idag!
/Karolina

Relaterade inlägg

Retro-design i en tid av kaos

Nu kan det väl inte bli värre, tänker jag ofta. Men jo då. Varje dag blir världen värre och värre. Krig, miljöförstöring, hat och hot. Vi lever sannerligen i otrygga tider. Vad ska en liten människa göra? Svaret kan vara: Trösta dig med nostalgi!

På sistone har jag också tänkt en del på begreppet retro. Alltså ting som är nytillverkade, men ska ge en känsla av äldre stil. På ett sätt hänger de här tankegångarna ihop (oroliga tider och retrovurm), om vi ska tro en viss Adrian Forty.

När jag läste fortsättningskursen i Konsthistoria hade vi ett avsnitt om formgivning. Adrian Forty har skrivit en klassiker på ämnet, “Objects of Desire – Design and society since 1750”.
Den boken gav en tankeställare.

Form follows function – Not?!

Kanske har du hört begreppet “Form follows function”. Det är en tes som betyder att formgivningen måste underkasta sig funktionaliteten hos ett föremål, en byggnad o s v. Men Adrian Forty är skeptisk till att den principen skulle vara så allenarådande. Därför visar han exempel på hur andra aspekter har styrt utformningen av bruksföremål. Hans tes är att ekonomi, historia och samhällskrafter påverkar formgivning mycket mer än vi är medvetna om.

Industrialismen

Adrian Forty är särskilt intresserad av industrialismen. Orsaken är att masstillverkade ting blev vanliga då. Det vill säga att vardagsföremål som tidigare tillverkats för hand började produceras i fabriker. Maskiner slog ut småskaligt hantverk. Med det följde standardisering och ny arbetsfördelning.

Men på 1800-talet upplevde många de stora omvälvningarna som hotfulla. Förändringarna gick för fort! Det viktorianska samhället ville ha inbäddade och mjuka hem som inte påminde om arbete och industri. Inom konsten vände sig prerafaeliterna sig tvärt emot tiden. De sökte sig till en gammal stil, inspirerad av myter, sagor och kristna berättelser.

En typisk historiserande prerafaelit-målning. Jungfru Maria som barn, oljemålning av Dante Gabriel Rossetti från 1849.

Maskerade ting

En följd blev alltså att titta bakåt och “förklä” de nytillverkade föremålen i en historisk dress. Ett exempel är material som försökte efterlikna äldre tiders stoff. Som saltglaserat stengods som imiterar agat. Tryckt dekor på porslin skulle se handmålat ut. Urnor i basalt var kopior och pastischer på antika dito.

Ja, särskilt antiken var något man suktade efter. Således var nyklassicism högsta mode. För att inte tala om alla nystilar inom möbeltillverkning: nyrenässans, nybarock, nyrokoko…

En snabbt snurrande värld kräfva denna retro

Vår tid då? Hjulen spinner så fort, hinner vi ens reflektera över det som omger oss? Men öppnar vi ögonen så finns det massor av saker idag som ska signalera “gammalt”. Ofta tillverkat på ett snabbt, slarvigt och slentrianmässigt sätt.

Det är bara att beträda Espresso house så får du en dos av formgivning som ska se gammal ut. Ingenting där är egentligen kopior på något gammalt, men sammantaget försöker de skapa en nygammal miljö med mörke, tunga läderfåtöljer, rustika trämöbler, nakna glödlampor, flätade krukor och jutesäckar.

I Malmö kan vi få en air av klassicism genom att fika på Hollandia. Pizzerior har en lång kärlekshistoria med fejkat tegel. Det ska (försöka) se gammalt och murat ut. På ICA Malmborgs plockar kunden nybakade kakor i påsar som ser ut som gamla tidningssidor.

Blodig påle skänker trovärdighet?

Något som särskilt fångat min uppmärksamhet är hur nutida raknings- och frisörinrättningar för män också försöker anspela på äldre traditioner. Gatubilden är nedlusad med “Barber´s pole”, som visar att här finns en riktig barberare minsann.

Men de flesta känner förmodligen inte till historien bakom denna vit-blå-röda cylinder. Ty det är en historiskt omtvistad symbol med kopplingar till åderlåtning, blodiglar och kirurgi, men även den grekiska guden Hermes (ah- antiken, igen!).

På medeltiden var nämligen barberaren också den som utförde kirurgi och åderlåtning! Den röd-blå-vita staven var troligen till för de arma klienterna att hålla fast i, medan blodet tappades. Ursprungligen ska det även ha funnits en kopparbehållare överst, där blodiglarna förvarades. Ränderna på staven ska förmodligen föra tankarna till en annan känd stav, nämligen guden Hermes ”kaducé”.

Jag undrar hur många av dagens salonger som känner till det. Men förmodligen spelar det ingen som helst roll. Barber´s pole ska idag helt enkelt signalera ”gammalt”, ”trovärdigt” och ”tryggt”.

Retro?!

Men är allt som försöker anspela på äldre tider retro? Nu när jag sitter här vid tangentbordet blir jag mer och mer förvirrad. Retro ska vara nyproducerat, fast i äldre stil. Därmed är det något helt annat än vintage. Men av någon anledning förknippar jag ordet ”retro” med 1900-talsstilar. Vi skulle knappas kalla en nysydd vikingadräkt för retro. Snarare historiserande.

Och nu har vi ordet steampunk för den nutida stil som vurmar för den industriella revolutionens former och material. Ingen har väl heller missat inredningstrenden shabby chic? Det finns även dielsepunk, cottage core, grandmacore och säkert en massa andra tillbakablickande trender som jag sannerligen inte har koll på. Allt det här hör säkerligen ihop med begreppet nostalgi. Att fly bakåt i tiden är väl en av de få snuttefiltarna vi har kvar, när den nutida omvärlden är för jävlig.

Det var allt för idag!

/Karolina

PS: Livet och Konsten har tidigare berört begreppet nostalgi. Läs inläggen
Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket
Miljöer med Magnus, del 2: Intervju med Magnus Petersson
Och läs om mitt vitrinskåp. Läs även mitt inlägg om en interiör från slutet av 1800-talet i Köpenhamn: Klunkehjemmet.

Relaterade inlägg