Kandidat i konsthistoria, vad då?

Som jag berättade i förra inlägget har jag nyligen pluggat mer konsthistoria, nämligen kursen som kallas kandidat. Vad man egentligen sysslar med kan kanske verka svårbegripligt för en utomstående. Därför ska jag i dag ge lite exempel på vad mina kurskamrater och jag ägnat oss åt höstterminen 2021.

Undervisning

När man läser kandidatkursen (även kallat c-kurs) i konsthistoria har man en halv termin av föredrag och seminarier. Seminarier är samtal i lite mindre grupper kring konsthistoriska texter. Det är faktiskt ett härligt brokigt urval av texter!

Vissa texter har varit fullständigt obegripliga och krävt en massa huvudbry. Andra har flutit fram som en behaglig flod, fullt förståeliga. Således har jag känt mig ömsom totalt korkad och ömsom smart. Men oftast något mitt emellan.

Här är LUX, den deln av Lunds Universitet där man studerar exempelvis konsthistoria.

Uppsats

Resten av terminen har ägnats åt uppsatsskrivning. Och det innebär att man väljer ett material och diskuterar det utifrån någon eller några lämpliga teorier. Materialet kan vara vitt skilda saker från design till konstkritik. Dessutom kan teorierna variera lika mycket.

Här är det på plats att ge lärarna en eloge för sin enorma förståelse för de mer eller mindre vilda uppsatsförslag vi lagt fram. Därför har de aldrig sagt ”Nänä, det där är ointressant” eller ”Det ämnet faller utanför ramarna”. Tvärtom har de uppmuntrat oss att undersöka och gett oss väldigt bra feedback i vårt sökande.

Några exempel

Exempelvis har mina ”peers” skrivit uppsatserna…

Själv skrev jag uppsatsen Urbana Hängsel+Tornhuset=Sant? Två byggnader i en komplicerad relation. Du kan ladda ner uppsatsen på följande länk.

Även tidigare har jag på denna blogg reflekterat över mina studier i konsthistoria. Du kan läsa om grundkursens vedermödor och fortsättningskursens utmaningar. Dessutom kan du läsa prov på en uppgift från grundkursen (a-kursen) samt en uppgift från fortsättningskursen (b-kursen). Min sammanfattning av fortsättningskursen samt min b-uppsats finns här.

Nu tänker jag faktiskt inte plugga mer på ett bra tag!

Bästa hälsningar
Lina

Relaterade inlägg

En högsensitiv kandidat

Kanske har du märkt att det duggat glest mellan blogginläggen denna höst? Här har du förklaringen: jag har varit upptagen med att förverkliga en dröm. Det har varit både roligt och räligt! I dag berättar jag om att vara högsensitiv.

Så vad har jag ägnat mig åt? Jo, att läsa kandidatkursen i Konsthistoria och visuella studier vid Lunds universitet. Och det innebär en termins intensiva heltidsstudier, varav halva terminen är uppsatsskrivning. Dessutom har jag jobbat extra på ett fantastiskt museum i nämnda stad, Skissernas Museum.

Så tiden har bara svischat förbi. Som den brukar göra när det är roligt! Men allt har inte varit en dans på rosor. I dag tänkte jag berätta lite om hur det är att vara högsensitiv, hantera många intryck och ägna sig åt konst.

Högsenstitiv

Du kanske har hört talas om ”högkänslighet” / ”högsensitivitet”? De flesta känner igen orden men kanske inte riktigt vet vad det innebär. Så låt mig kort sammanfatta:

  • Det är ingen sjukdom eller diagnos, utan ett grundpersonlighetsdrag som man föds med och som kan förstärkas tidigt i livet beroende på hur ens uppväxt ser ut. Ibland används den engelska termen HSP (=Highly Sensitive Persons).
  • Ca 20% av befolkningen beräknas vara högsensitiv.
  • Det innebär bl a att man har en extraordinär förmåga att uppmärksamma detaljer, associera, vara kreativ, känna av stämningar och vara inkännande. Det är positivt!
  • Som högsensitiv har man ofta ett mycket starkt behov av existentiella funderingar.
  • Som högsensitiv får man ofta mycket starka upplevelser av kultur, t ex konstupplevelser.
  • Men alla dessa förmågor kräver enormt mycket energi. Det går åt tid och kraft att processa alla intryck. Som högsensitiv kan man inte bara släppa en tankegång hur som helst, utan går runt och funderar på djupet. Man tar väldigt illa åt sig av hårda ord och dålig stämning. Man kan inte bara ”skaka av sig” och ”gå vidare”. När någon utnyttjar min godtrogenhet är det särskilt svårt. Det tar väldigt lång tid att läka ut svek och lögner som en högsensitiv blivit utsatt för.
  • Det hjälper inte att någon säger ”Var inte så känslig” eller ”Du överreagerar”. Faktum är att det är det värsta du kan säga till en högsensitiv människa, för det ger intrycket av att denna är ”fel”, vilket genererar skuldbeläggande och ännu mer grubbel.

Högkänslig eller högsensitiv?

Jag föredrar ”högsensitiv” framför ”högkänslig”. Det beror på att ”känslig” tyvärr har blivit synonymt med svaghet i vårt samhälle. Det är helt fel! Vad samhället behöver är att bejaka inkännande och empati.

Högsensitivitet, en fördel för en konsthistoriker

Så hur hänger denna egenskap ihop med att plugga konsthistoria? Jag skulle vilja påstå att högsensitivitet är en extrem fördel när det gäller att studera bilder. Just på grund av den högsensitivas talang att se detaljer, samband och göra associationer. På så sätt har det hjälpt mig, framförallt när det gäller att skriva uppsats.

Men dessvärre behövs mycket tid att smälta alla intryck. Och när vi läser avancerade texter på engelska kan jag ofta bli fullständigt överväldigad. Det tar tid att smälta och fundera. Därför är det väldigt tröttande för mig, samtidigt som det triggar mig oerhört.

Tidigare reflektioner

Jag har även tidigare reflekterat över mina studier i konsthistoria här på bloggen. Men det var INNAN jag kände till begreppet högsensitiv. Läs bland annat om hur jag kände mig ”lätt vidbränd” av grundkursen (läs det inlägget här) och ”drabbad” av fortsättningskursen (läs det inlägget här). När jag läste en bok om högkänslighet, Drunkna inte i dina känslor, föll alla bitarna på plats.

I dag kan jag förhålla mig till detta särskilda personlighetsdrag. Jag har slutat skuldbelägga mig själv för att jag känner så mycket. Jag fattar att jag behöver extra mycket tid för att reflektera och varva ner. Och jag är tacksam för det positiva. Faktum är att hela denna blogg nog kommit till just tack vare min högkänslighet och behov att reflektera.

Det var allt jag ville förmedla i dag! Kommentera gärna med dina egna tankar!

Varma hälsningar Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Två fåglar i en smäll med Paris dom

Målningen Paris dom, av Peter Paul Rubens, innehåller både en påfågel och en uggla. I detta inlägg spanar vi på dessa fåglar som båda är attribut till antika gudinnor.

Målningen Paris dom av Peter Paul Rubens.
Paris dom, av Peter Paul Rubens från 1636. Bildkälla: Wikimedia Commons. Tavlan finns att beskåda på National Gallery i London.

Paris dom

Kanske har du hört om myten kring bilden. Kortfattat:

Det ska bli bröllop. Gudinnan Eris blir INTE bjuden. Eris blir sur. Hon tänker sabba bröllopsfesten. Därför kastar hon in ett gyllene äpple på partyt, med inskriptionen ”Till den vackraste”. Och naturligtvis uppstår tjafs. Gudinnorna Minerva (vishetens och krigskonstens gudinna), Venus (kärleksgudinnan) och Juno (gudarnas drottning) börjar gagga om vem som är snyggaste guzzen.

Herden Paris blir ombedd att döma i denna spontana skönhetstävling. Men inte är det fair play. Damerna försöker alla muta Paris. Bästa mutan har Venus. Hon utlovar den vackraste kvinnan på jorden till Paris. Nämligen den Sköna Helena. Trots att denna redan är gift med kungen av Sparta, Menelaus.. Men, men… Venus vinner alltså och det är upprinnelsen till trojanska kriget.

Paris vill givetvis se damerna näcka, så de lättar på sin klädsel inför domaren.

Fåglar som attribut

Att lära sig lite gudar och deras attribut kan vara väl värt mödan för en konsthistoriker. Det beror på att otroligt många motiv i den västerländska konsten avbildar de klassiska myterna. Med hjälp av attributen kan man identifiera gudarna.

Så om du ser en kvinna med hjälm, vapen och en uggla, är det Minerva. I Rubens målning sitter den lilla ugglan uppe i trädet och identifierar på så sätt Minerva.

Minervas uggla.

Och påfåglar är gudinnan Junos attribut. Hon färdas ofta i en vagn dragen av påfåglar. Flott ska det vara! I målningen står påfågeln på marken intill Juno.

Junos påfågel.

Även tidigare har jag skrivit om några antika myter. Läs gärna om Leda och svanen samt Zeus och Ganymedes.

Det var allt för idag!
Lina

Relaterade inlägg

En rolig och uppkäftig affisch av Sture Johannesson

I dag berättar jag om en affisch jag fick av konstnären Sture Johannesson (1935-2018). Affischens budskap beskriver ett kungligt dilemma. Om du är rojalist ska du kanske inte läsa vidare…

Det måste ha varit en dag 2016. Sture Johannesson rullade in på sin permobil i konsthallen där jag arbetade. Därpå överräckte han en särskild gåva till mig. I en papperstub låg en minst sagt uppkäftig affisch, signerad konstnären själv. Jag blev överförtjust över den speciella presenten.

Men faktum är att själva affischen ännu inte hamnat på någon av mina väggar. Jag tycker helt enkelt inte att den passar in. Än så länge bidar den sin tid, instoppad i papptuben.

En affisch som består av både text och bild. Bland annat en blåtonad bild på kungen med Viktoria i dopklänning, en mängd miniatyrbilder på bebisar samt ett oidentifierbart ansikte.
Affischen jag fick av Sture.

Prinsdilemma

Sture Johannesson var en flitig stammis på konsthallen där jag arbetade. Nästan varje dag rullade han in med sin permobil för att socialisera med oss som jobbade där. På så sätt fick jag under årens lopp lyssna till många av hans funderingar.

Exempelvis var han präglad av en svår uppväxt. Därför hade han många sorgliga berättelser från barnhemmet där han växt upp. Men även dusterna med det svenska konst-etablissemanget hade satt sina spår. Trots det var han inte bitter utan det verkade mest som att han hade ett behov av att berätta.

Anti-rojalistiske Sture Johannesson

En dag kom vi att tala om prinsessan Estelles dop. Sture vistades vissa tider på ett vårdhem. Han berättade hur han där bevittnat hur vårdpersonalen följt Estelles dop på TV. Den lilla prinsessan döptes 2012 under pompa och ståt. Men för Sture blev det en absurd krock att se vårdpersonalen följa Tv-bevakningen. Dessa hårt slitande och lågavlönade vård-andar hade ju egna barn. Var inte dessa lika mycket värda som Estelle? Varför skulle vissa ungar vara priviligierade från födseln? Varför detta ståhej kring Estelle?

Hela apparaten kring monarkin stack i Stures ögon. Jag kunde inte annat än hålla med honom! Således tyckte han att jag var värd en speciell gåva, som han skapat på det aktuella temat. Följaktligen rullade han dagen därpå in på min arbetsplats med den nämnda papptuben i högsta hugg. Och innehållet var alltså ett ex av den anti-rojalistiska affischen ”Prins dilemma”.

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Affischen består av både text och bild. Märkligast är ett ansikte som tycks vara ihopsatt av olika ansikten. Sture verkar ha använt Photoshop för att klona ihop ansiktsdrag till ett icke-identifierbart porträtt. Ska det symbolisera hur monarkin fortlever genom avel? Alltså korsning av olika individer i kungastallet?

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Vem vet, en vacker dag hittar jag ett bra ställe att sätta upp affischen på. Den skulle onekligen vara en bra samtals-startare!

Tack för i dag!
/Karolina

PS: Sture Johannesson är mest känd för allmänheten på grund av sin affisch Underground, i dagligt tal kallad Haschflickan. Men han gjorde så mycket mer! Läs här!

PS 2: Har du något konstverk du inte hittat rätt placering för? Skriv gärna och berätta, genom att välja Kommentera nedan.

Veckans pausfågel: Fukase och hans kolsvarta korpar

Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.

Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.

Korpar som terapi

Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.

När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.

Svärta i bild och själ

Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.

Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna ”korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.

/Lina

Relaterade inlägg