Gästbloggaren Petter Pettersson, del 2

Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen att ha Petter Pettersson som kroki-lärare. I två inlägg (detta är del 2) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.

Kattfrossa

Katter i garderoberna. Katter i byrålådorna. Katter i köksskåpet. Katter i kartonger över hela huset. Som mest hade vi 28 katter i hushållet. I vår enfald hade vi inte tänkt på att kastrera dem och att avliva kattungar fanns inte på kartan. Nästan vartenda skrymsle var ockuperat av några katter. Och som om det inte räckte drog vi till oss alla sommarkatter som folk hade dumpat. Matkontot blev astronomiskt och till slut tog vi oss samman och började kastrera katterna innan vi slutgiltigt gick på knä.

Med hjälp av räven och en havsörn kom vi slutligen ner på en hanterbar nivå. Och idag har vi tre huskatter och en halvvild som vi ser till att hålla på benen.

Utan katter kan man inte leva…

Resenär

Skönhet och rörelse. En ständigt närvarande och ständigt ogripbar varelse. En gränsöverskridare i ordets yttersta bemärkelse. I gammal tro den varelse där liv och död vägde lika och som med största lätthet kunde passera den tunna hinna som skilde liv och död. Likgiltig på vilken sida den befann sig…

Vinden vänder löv, och vår katt gör en famnande rörelse djupt ur sin sömn…

Blind Willie McTell

Plötsligt slocknde ljuset i vänster öga. Kompakt näthinnelossning. Som måste åtgärdas inom 8 timmar för att ha en chans att rädda synen. På grund av sjukhusstrul fick jag vänta i 3 dagar. Långa dagar.

Samtidigt gick vår gamle katt Svarte Pojken i vägen för en lastbil och blev av med höger öga. Vi vankade omkring som olycksbröder i vår enögda tillvaro. Och stöttade varandra så gott vi kunde. Vi hade åtminstone två ögon tillsammans.

Operationen genomfördes till slut och konvalescensen innebar att ligga blickstill på vänster sida i fem dagar. Katten vek inte från min sida på hela tiden och vi hämtade tröst i Blind Willies hypnotiska gitarr. Tack Svarte Pojken. Jag hoppas du fått ett nytt öga i ditt hinsides liv…

Landmärken

född i Skanör 1942
föräldrar-fiskare och piga
det Skanör som nämns är ett Skanör före Moderaternas intåg…….
Mjölkbud på cykel.
Falsterbo golfklubb, bunkerkrattare.
Sydsvenska Dagbladet, reklamavdelningen,
Beckmans reklamskola, illustration.
Hamnarbetare.
Soptömmare i Malmö.
Konsthögskolan, grafik.
Beckomberga, mentalskötare.
Gebers bokförlag, boklayout.
Psykiatri Kristianstad, mentalskötare
Mentalskötarutbildning.
Barnpsyk, Kristianstad.
Krokiundervisning Kristianstad Konstskola
Karriären avslutas med sju års skogsarbete…..
Pensionär.

Och så vidare… /Petter Pettersson

Det var allt från dagens gästbloggare. I mitt kuriosakabinett finns en fin kattskulptur i brons som jag fått av Petter. Om du kollar filmen i det inlägget, så skymtar kissen förbi!

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Petter Pettersson, del 1

Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen att ha Petter Pettersson som kroki-lärare. I två inlägg (detta är del 1) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.

Sandrevet

Inte mycket mer än en liten sandrevel, en munsbit för havet. Ständigt under belägring av vind och vågor. Och på höstarna försvann allt i ett töcken av dimma, tills höststormarna tog över, och drev strändernas gengångare upp till de kurande boningarna, som redan hade nog av sina egna hemsökelser. Och på de ödsliga hedarna sprang gengångarna fritt i alla väderstreck.

Jag växte upp i min farfars egendomliga hus, med en barlast av rakitis och barnastma. Huset var ett av de få som överlevt de återkommande bränderna och hade blivit tillhåll för alla de vilsna själar som blivit hemlösa.

En magisk uppväxt där man aldrig riktigt visste på vilken sida livet man befann sig. En uppfriskande känsla som befruktat mitt skapande genom hela livet…

Fiskarblues

Blues visste ingen vad det var, men min farfar var ett stycke vandrande blues. En deltabluesfiskare från revet. En fattig fiskare som knappt drog sig fram, men en otrolig musiker, som satte ihop ett litet luggslitet band av drängar och fiskare, och for runt på cykel för att spela på dans och fester.

Lika hög som bred och stark som en björn, totalt flintskallig och med jättelika knävelborrar. På äldre dagar packade han fiskfångsten på sin cykel och beväpnade sig med sitt munspel och drog ut för att uppträda på gatorna. Stepp och munspel.

Favoritstället var framför Pingstkyrkans lokaler som drevs till vansinne av den ogudaktiga musiken. Den tunga rytmen fick husväggarna att vibrera och publiken var i trans, och fisken gick som smör…

Kreativt kaos

Kreativitet var ett måste på det lilla revet. Överlevnadskreativitet. Utan uppfinningsrikedom fick man svälta. Och alla här var mästare på att knåpa ihop livet. Resurserna var små och fick klämmas ur till sista droppen.

Konst ingick i överlevnadskonceptet. Konstnärer däremot stod inte högt i kurs, baskerklädda pipskäggsfjantar. Några sådana hade varit på besök och lämnat bestående men efter sig. Den konstnärlig mångfalden tog sig många uttryck. Man sydde, snidade, vävde, bötade garn, byggde båtar, kokte hembränt, skar reliefer.

Måleriet var förbehållet fiskebodarna och havet, helst i solnedgång. Att tyngdpunkten låg på solnedgångar berodde på att havet låg i väster. Tändstickstavlor låg högst upp i näringskedjan och sågs som det ultimata konstverket.

Undantaget var barberaren som betraktades som rena avantgardet. Han hade finslipat konsten att måla fjällmotiv vilket var en bragd eftersom han inte varit längre hemifrån än 5 kilometer. Verken presenterades tillsammans med en rödbrusig dödskalle som påstods vara hans mammas. Känsligare själar undvek att gå och klippa sig. Efter hans död fick jag ärva dödskallen, men det är en annan historia…

Kreativ kökkenmödding

Min farfars obändiga munspel och den oborstade skaparkraft jag ständigt befann mig i, har varit det kreativa nav jag ständigt återvänt till. En energikälla som aldrig har sinat. Sedan jag upptäckte att allt går att uttrycka sig med. Kolbitar, papperspåsar, anilinpennor, tapeter, rista med en pinne i sanden,taktjära på gamla plankbitar, hönsbajs på nykalkade väggar. Ett skapande som sprang ur nödvändighet och livet själv. Och som livet alltid är, sannerligen inte perfekt.

Livet på revet gav mig också en stark motvilja mot att fösas in i någon som helst fålla, konstnärlig eller annan. Och en motvilja mot att leva på min konst, konst som levebröd gav mig alltid en känsla av att ge upp någon slags frihet. Jag valde i stället att periodvis ägna mig åt ganska tunga yrken, som erfarenhetsmässigt var guldgruvor. Och som gav mig möjlighet att vända på klacken när jag ville, och ta en helt annan riktning.

Inga revir att bevaka, ingen konstnärlig karriär att ängsligt putsa på.

Friheten att kunna kasta bort allt när det är dags…

Jag var med och arrangerade en utställning med Petter Pettersson på konsthallen, Falsterbo Strandbad. Det var innan Vellingemoderaterna valde att lägga ner konsthallen och istället planera för ett Spa och konferensanläggning med en annan Petter (Stordalen). (Karolinas anm.)
Petter Pettersson: Textil med teckning och grafik.

I nästa inlägg blir det katter, akut näthinneavlossning och några personliga landmärken. Missa inte det! (Karolinas anm.)

Relaterade inlägg

Davids samling: En okänd pärla

Håll i hatten, för här kommer ett av mina allra hetaste insider-tips någonsin! Hela detta inlägg är en fullkomligt osponsrad hyllning till Davids samling. I centrala Köpenhamn, med fri entré (ja, du läste rätt) och med fullständigt unika föremål ligger denna för svenskar föga kända musei-pärla.

Är du en av dem som gnäller ”Det är så dyyyyrt att åka över till Köpenhamn!”?
I så fall kontrar jag direkt med mitt starkaste argument:
”Du kommer till en riktigt cooooooool huvudstad utan att betala vare sig flygbiljett, transfer eller hotellvistelse”. Dessutom finns där en massa gratis saker att njuta av. Som Davids samling. Så sluta gnälla för böveln!

Centralt, gratis och alldeles underbart

Davids samling ligger intill Kongens have (även denna är gratis att besöka, liksom Botaniske have i närheten). Köp en 24-timmars-biljett på Skånetrafiken. Då får du nämligen nyttja lokaltrafiken i Köpenhamn. På så sätt får du ut riktigt mycket av kosingen. Exempelvis får du åka metro och havnebussen (en buss som går på vatten, det du!). Läs mer på Skånetrafiken om hur du åker på din skånska biljett i Köpenhamn.

En unik islamisk samling

Museet Davids samling inhyser tre permanenta samlingar. Den islamiska är museets viktigaste, med föremål från 700-talet fram till 1800-talet. Tingen och bilderna kommer från ett stort område, från Spanien i väst till Uzbekistan i Öst och till Jemen i Söder.

Den islamiska samlingen är full av fascinerande föremål. Till exempel kan du beskåda mattor, träsniderier, miniatyrmåleri, optiska mätinstrument, islamisk kalligrafi, keramik och smyckeskonst…

Här kan du strosa omkring länge och förundras över att folk faktiskt framställt sanslösa objekt helt utan tillgång till laserskärare, 3D-program och annan nutida teknik. Alla dessa föremål speglar så klart människans eviga försök att beskriva världen, förstå sin plats i universum och hur förklara hur världen fungerar. Och inte minst: att göra sin omgivning vackrare med konsthantverk.

Så mycket mer har jag inte att säga. Bara åk dit. Du kommer att tacka mig!

Bästa hälsningar från
Lina

PS: Jag har även tidigare delat med mig av några Köpenhamns-tips, Thorvaldsens museum och Klunkehjemmet.

Relaterade inlägg

Befria Hartrappan!

Bianca Maria Barmens skulptur Hartrappan lider, anser jag. Därför uppmärksammar jag i detta inlägg hur dålig situationen är för konstverket på Malmös främsta gågata, Södra Förstadsgatan.

I tysthet uthärdar skulpturen sin tillvaro, fullkomligt dold av restaurang La Couronnes uteservering. Flera gånger har jag passerat och irriterat mig på att skulpturen inte får fylla sitt syfte på den plats den faktiskt är skapad för. Därmed förlorar den sin möjlighet att väcka eftertanke, sprida glädje, att upplevas och beskådas av Malmös fotgängare som strosar på gågatan.

Biancas Maria Barmens skulpturer har en slags aura som sträcker sig utåt och välkomnar betraktare att närma sig. Ofta består skulpturerna av olika delar, precis som i fallet med Hartrappan. På så sätt skapar delarna en dynamik som gör att en åskådare enkelt börjar forma en egen känsla och förståelse av vad skulpturen berättar.

Därför tycker jag att Biancas skulpturer passar synnerligen väl i markplan, där folk i alla åldrar och storlekar kan komma nära. Och till och med känna på den! Jag gissar att själva haren blivit rejält klappad av barn genom åren.

Bianca Maria Barmen: Hartrappan, brons och sten.

Hartrappan – inpackad av utskänkningsintressen

Jag har inget emot uteserveringar, men denna situation måste få en värdig lösning. För att få veta mer mejlade jag Malmö Stad. De svarade att tomten tillhör bostadsrättsföreningen. Följaktligen har kommunen ingen makt över Hartrappans olyckliga villkor.

Efter det telefonerade jag till konstnären, som berättade för mig att skulpturen kom på plats 1998. Då fanns det möjlighet för privata aktörer (i detta fall Bostadsrättsföreningen) att via Statens konstråd placera ut konstverk på platser som mynnar till offentliga rum. Hartrappan ägs i nuläget av bostadsrättsföreningen.

Dessutom berättade hon att det finns ytterligare en skulpturdel som tillhör Hartrappan. Om en betraktare fortsätter in genom valvet så uppenbaras en plantering med lagerhägg. I denna plantering står ett skulpturfundament med ett manshuvud. Jag begav mig till platsen för att dokumentera.

En hemlig skulpturdel, som tillhör Hartrappan, finns i en plantering på innergården.

Jag luskade vidare och stegade in på La Couronne. Den vänliga personalen berättade att bostadsrättsföreningen låtit dem ha sin uteservering uppe hela året runt, p g a pandemin. Och nu hoppades de på att få fortsätta ha det så. Ve och fasa! Det skulle innebära att Hartrappan riskerar att bli dold året runt!

En enkel lösning

Min bästa lösning på situationen: Malmö Stad kontaktar inblandade parter och gör en överenskommelse om att finna en annan lösning för verket, på en plats på kommunens mark. Så klart i samråd med konstnären. Och kanske Malmö Förskönings- och planteringsförening vill vara med och hjälpa till?

Upp till kamp för Hartrappan!
Hälsar Karolina

PS: Jag har tidigare skrivit om offentlig skulptur, till exempel Men vänta nu i Lund och du kan läsa min uppsats om skulpturen Utsikt/Inblick, som finns i Malmö. Jag har också skrivit om Utvandrarmonumentet i Karlshamn och en skulptur i Wanås-parken.

Relaterade inlägg

Venus genom tiderna

Innan sommarens ledighet blir det en spaning på Venus genom tiderna. Dagens inlägg tar avstamp i en graffitimålning som hakar i en lång kedja av konsthistoriska referenser. Slutligen hamnar vi i renässansen och sen tillbaka till 1990-talet!

Röda hund: En graffiti-Venus från 2018, på P-huset Anna i Malmö

Graffitimålningar innehåller ofta dolda budskap till de som är insatta. Det kan handla om stilistiska referenser till andra graffitimålare, om symboler eller om oläslig text som enbart kan avkodas av andra ”graffare”. På så sätt är mycket graffiti otillgänglig att tolka för gemene man. Trots det finns det många föreställande målningar som uppskattas av förbipasserande.

Just målningen nedan refererar till konsthistoriens tradition av Venus-skildringar, och i synnerhet till en kampanj av Guerrilla Girls från 1985.

Det är riktigt smart och roligt att den röda hunden frågar ”Do bitches have to be naked to get into the Pet. Museum?”. Fortsätt läsa så får du veta varför.

Graffitimålning på P-huset Anna, 2018, Malmö. Okänd upphovsperson, kallad ”Röda hund”.

Guerrilla Girls, 1985

Museum of Modern Art i New York hade 1985 en utställning, ”An International Survey of Recent Paintings and Sculpture”. Problemet var att enbart 17 av 169 utställda konstnärer var kvinnor! Således var urvalet mycket ojämlikt.

Därför bildade en stor grupp kvinnor den anonyma gruppen Guerrilla Girls. De hade som syfte att protestera mot gubbväldet i konstvärlden med smart och uppseendeväckande aktivism. De framträdde alltid med gorilla-masker. På så sätt bevarade deltagarna sin anonymitet. Denna bild är ett exempel på hur de skapade uppmärksammade budskap.

Guerrilla Girls, 1985.

Frågan de ställer på affischen handlar om att kvinnor inom konsten tilldelas rollen som naket modellobjekt. Och inte som självständiga konstnärer som tas på allvar.

Venus

En ”Venus” inom den västerländska konsten är inte nödvändigtvis en avbildning av den antika gudinnan Venus. Det beror på att ”venus” kommit att beteckna en nakenstudie av en kvinna helt enkelt. Det är en mycket stor tradition inom konsten att avbilda nakna kvinnor som objekt för den manliga blicken att njuta.

Det finns en räcka kända Venus-målningar som konstnärer och reklammakare refererar till, än idag.

Morimuras take på Manets Olympia, 1988

Det finns så otroligt mycket att säga om bilden nedan. På B-kursen i konsthistoria ägnade vi ett helt seminarium åt en text som försökte reda ut vad konstnären Morimura egentligen ville säga med denna Venus-parafras. Därför ska jag inte gå in på några detaljer. Kortfattat kan dock sägas att konstnären problematiserar kring manligt/kvinnligt, öst/väst, en vit/en ickevit blick på konst, fördomar och konstruktioner om asiatiska män m.m.

Och så klart, bilden refererar till en annan mycket känd Venus-bild. Låt oss därför hoppa ytterligare ett steg tillbaka i tiden.

Morimura: Portrait (Futago), 1988.
Morimura: Portrait (Futago), 1988.

Manets Olympia, 1865

Målningen nedan chockade den pryda 1800-talspubliken när den ställdes ut 1865 i Paris. Inte för att kvinnan är naken, nä då, nakna fruntimmer finns det gott om i konsten. Däremot var det chockerande uppkäftigt att hon tittar rakt ut ur bilden och möter betraktarens blick.

Därmed uppstår direkt kontakt mellan besökarna och den nakna kvinnan, som helt uppenbart var prostituerad (finns en massa symbolik, ska inte gå in på det här, då blir det en novell…).

Manet: Olympia, 1865.
Manet: Olympia, 1865. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vår lärare i konsthistoria hade berättat att det ingick i den borgerliga livsstilen att män besökte prostituerade för att leva ut sin sexualitet. Däremot var det absolut inget det talades högt om. Men alla visste. Och att en sådan kvinna nu genom sin blick helt plötsligt hade offentlig direktkontakt med den borgerliga publiken var oförskämt!

Manet gjorde alltså en helt egen och självständig variant på temat Venus. Men vid denna tid föredrog publiken Venusar av en helt annan typ:

Alexandre Cabanel: Venus födelse, 1863.
Alexandre Cabanel: Venus födelse, 1863. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Nu hoppar vi bakåt igen!

Tizians Venus från Urbino, 1538

Här har vi nått renässansen och en inbjudande venus. Även här finns ting att avkoda, såsom den lilla hunden i sängen som signalerar trofasthet (till skillnad från Morimuras och Manets katter). I bakgrunden finns en brudkista. Denna venus är alltså av en dygdigare sort.

Tizian: Venus från Urbino, 1538.
Tizian: Venus från Urbino, 1538. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Giorgiones Slumrande Venus, 1510

Och här nedan är Giorgiones variant, som Tizian anspelade på. Ytterligare en kvinna vars kropp exponeras för den manliga blicken. I denna variant slumrar Venus. Därmed är det fritt fram för den manliga blicken att njuta kvinnan som objekt.

Giorgione: Den slumrande Venus, 1510.
Giorgione: Den slumrande Venus, 1510. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Slutligen kommer YSL:s variant i en reklamkampanj från 1999…

Har du sett någon speciell Venus-bild som du lagt på minnet? Skriv gärna och berätta genom att välja ”Kommentera” nedan.

Nu tar Livet och Konsten en lång och välbehövlig semester!
Vi ses här i höst igen!
/Lina

Relaterade inlägg