En rolig och rälig affisch av Sture Johannesson

I dag berättar jag om en affisch jag fick av konstnären Sture Johannesson. Affischens budskap beskriver ett kungligt dilemma. Och för dig som inte kan skånska, “rälig” betyder ful, otäck…

Det måste ha varit en dag 2016. Sture Johannesson rullade in på sin permobil i konsthallen där jag arbetade. Därpå överräckte han en särskild gåva till mig. I en papperstub låg en minst sagt uppkäftig affisch, signerad konstnären själv. Jag blev överförtjust över den speciella presenten.

Men faktum är att själva affischen ännu inte hamnat på någon av mina väggar. Jag tycker helt enkelt inte att den passar in. Än så länge bidar den sin tid, instoppad i papptuben.

En affisch som består av både text och bild. Bland annat en blåtonad bild på kungen med Viktoria i dopklänning, en mängd miniatyrbilder på bebisar samt ett oidentifierbart ansikte.
Affischen jag fick av Sture.

Prinsdilemma

Sture Johannesson var en flitig stammis på konsthallen där jag arbetade. Nästan varje dag rullade han in med sin permobil för att socialisera med oss som jobbade där. På så sätt fick jag under årens lopp lyssna till många av hans funderingar.

Exempelvis var han präglad av en svår uppväxt. Därför hade han många sorgliga berättelser från barnhemmet där han växt upp. Men även dusterna med det svenska konst-etablissemanget hade satt sina spår. Trots det var han inte bitter utan det verkade mest som att han hade ett behov av att berätta.

Anti-rojalistiske Sture Johannesson

En dag kom vi att tala om prinsessan Estelles dop. Sture vistades vissa tider på ett vårdhem. Han berättade hur han där bevittnat hur vårdpersonalen följt Estelles dop på TV. Den lilla prinsessan döptes 2012 under pompa och ståt. Men för Sture blev det en absurd krock att se vårdpersonalen följa Tv-bevakningen. Dessa hårt slitande och lågavlönade vård-andar hade ju egna barn. Var inte dessa lika mycket värda som Estelle? Varför skulle vissa ungar vara priviligierade från födseln? Varför detta ståhej kring Estelle?

Hela apparaten kring monarkin stack i Stures ögon. Jag kunde inte annat än hålla med honom! Således tyckte han att jag var värd en speciell gåva, som han skapat på det aktuella temat. Följaktligen rullade han dagen därpå in på min arbetsplats med den nämnda papptuben i högsta hugg. Och innehållet var alltså ett ex av den anti-rojalistiska affischen “Prins dilemma”.

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Affischen består av både text och bild. Märkligast är ett ansikte som tycks vara ihopsatt av olika ansikten. Sture verkar ha använt Photoshop för att klona ihop ansiktsdrag till ett icke-identifierbart porträtt. Ska det symbolisera hur monarkin fortlever genom avel? Alltså korsning av olika individer i kungastallet?

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Vem vet, en vacker dag hittar jag ett bra ställe att sätta upp affischen på. Den skulle onekligen vara en bra samtals-startare!

Tack för i dag!
/Karolina

PS: Sture Johannesson är mest känd för allmänheten på grund av sin affisch Underground, i dagligt tal kallad Haschflickan. Men han gjorde så mycket mer!

PS 2: Har du något konstverk du tycker är för anskrämligt för att ha framme? Skriv gärna och berätta, genom att välja Kommentera nedan.

Veckans pausfågel: Fukase och hans kolsvarta korpar

Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.

Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.

Korpar som terapi

Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.

När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.

Svärta i bild och själ

Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.

Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna “korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.

/Lina

Relaterade inlägg

Mitt kuriosakabinett och jag

Nu är bloggen tillbaka efter en lång och härlig sommar. I dag berättar jag om mitt fina vitrinskåp. Det är till brädden fyllt av prylar. Alltså ett personligt kuriosakabinett. Häng med mig och titta vad som finns på hyllorna!

Tant Gerdas magnetiska vitrinskåp

Jag har alltid älskat att titta in i skåp och glasmontrar. Ett tidigt barndomsminne är när mor och jag besökte en tant som bodde någonstans i Östra Göinge. Tror tanten hette Gerda.

I alla fall, denna dam hade ett vitrinskåp med belysning, i ett hörn i vardagsrummet. Detta skåp var proppfullt med dockor. Och inte vilka dockor som helst utan sådana där med folkdräkter. Alltså souvenirer som var populära att köpa vid charterresor utomlands. Således stod en salig blandning av olika nationaliteter arrangerade bakom glasdörrarna. Bäst minns jag de spanska flamenco-paren i sina bjärta blanka kläder.

Det hela gjorde ett mycket djupt intryck på mig. En följd blev att jag vid besöken hos Gerda drogs till skåpets visuella lockelser med en kraft, som minst sagt var magnetisk!

Fotografi som föreställer mig när jag står framför mitt vitrinskåp.

Och nu i vuxen ålder är jag alltså stolt ägare till ett eget skåp med glasdörrar. För min del börjar skåpets historia någon gång sent 70-tal eller möjligtvis tidigt 80-tal. Det var då min mor ropade in det på auktion. Därefter slipade hon det och målade det vitt invändigt och svart utvändigt (jag har i ett tidigare inlägg berättat om mors insiktsfulla inställning till återbruk).

När jag skulle välja vilka möbler jag ville behålla efter mina föräldrar så var detta vitrinskåp ett självklart val. Och nu fungerar det alltså som mitt alldeles egna kuriosakabinett.

Mitt egna vitrinskåp

Dessa angenäma minnen kommer nu upp till ytan, när jag nu i vuxen ålder reflekterar över mitt eget vitrinskåp och mitt liv. Skåpet har blivit en kär följeslagare i mitt sökande efter mening och fotfäste i en snurrig värld. Det är en plats där föremål sträcker sig bakåt och framåt i tiden, för att hämta fram minnen, känslor och tankar.

Skåpets innehåll

  • Ett gammalt vykort från Egypten
  • En replika av ett etruskiskt brunnslock, “Bocca della Verità”
  • Stenar jag funnit på en safari i Egyptens öken
  • Farbror Helges Brownie (tidig kameramodell från Kodak)
  • Ett av mors nystan med utklippta remsor till trasmattor
  • Morfar Antons Ritbok för folkskolan
  • Mitt studentleg från Konstfack
  • Bilder på mina små pälsklingar Rusty, Cosmo, Sally och Sessan
  • Ett suddgummi som föreställer museet Mauritshuis i Haag
  • Min första nallebjörn
  • Monogram som mor broderat
  • Fars mössband från Oscar II
  • Ett klot med Vånga-granit
  • Fina föremål i glas och metall
  • Ett kassettband med Ulla Billquist
  • En samlartallrik med bild av Utvandrarmonumentet
  • Ett foto på min moster Greta som sågar upp en spettkaka
  • Fars vinster i lokala schacktävlingar
  • Ett urgammalt fotoalbum med kalotypier av släktingar
  • Ett tovat hjärta från Georgien, som en vän gett mig
  • En tallrik jag åt på som barn
  • En kompass för framtiden
  • En bronskatt av Petter Pettersson
  • Ett nyckelhål (!)
  • Ett plåtskelett
  • Souvenirer från Florens, Venedig, Armenien, London, Salamanca, Granada
  • En fin plåtburk med katter utanpå
  • …och mycket mer!

Mitt alldeles egna skåp skänker mig mycket glädje. Dessutom är det verkligen ett conversation piece. Folk som kommer på besök blir förtjusta, inspirerade och ställer frågor.

Fotografi som visar Egypten-relaterade föremål. Bland annat ett vykort på Sfinxen.
Den antika avdelningen i mitt kabinett!
Fotografi som visar bland annat en kattmask från Venedig, ett granatäpple i keramik från Armenien och ett rosa suddgummi föreställande museet Mauritshuis.
Minnen från resor och lite annat!
Fotografi med diverse föremål i metall och glas.
Svanarna längst fram är i själva verket saltkar. Man ska dra vingarna åt sidan och ta salt ur svanens glaskropp med en liten sked. Ungen på bilden är jag.

Kuriosakabinettens historia

Konstvetaren i mig vill nu kort upplysa om vad ett kuriosakabinett är. Som ett sätt att presentera världen i ett nötskal skapades från renässansen och framåt kuriosakabinett. Dessa skåp blev särskilt populära under barocken.

Kuriosakabinetten visade upp märkliga och ovanliga ting från världens alla hörn. Saker från naturen kallades naturalia. Utöver det, förnäma konstföremål som geniala konstnärer och hantverkare skapat, så kallade artificialia.

Förutom att visa upp ting för nöjes skull, skulle kuriosakabinetten också presentera ägarens rikedomar och kunskap om alla nya upptäckter i världen. Dessutom skulle kabinetten väcka förundran över den allsmäktiga gudens märkvärdiga skapelser och påminna om livets förgänglighet. Därför har dessa kabinett samtidigt element av statusmarkör, kunskapsbas och världsåskådning.

Kuriosakabinett från 1600-talet. Bildkälla Wikimedia Commons.
Tyskt kuriosakabinett med koraller. Tidigt 1700-tal. Bildkälla Wikimedia Commons.
Viktor Wynds Museum av kuriositeter, London. Bildkälla Wikimedia Commons.

Har du ett ställe där du samlar minnessaker? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan!

Det var allt för i dag!
Kram Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 11. Midsommar med 7 sorters blommor från konsten

Dags för midsommar, denna underbara högtid! Därför plockar jag med glädje 7 blommor ur konsten, till en minst sagt brokig bukett att lägga under kudden.

Traditionen att fira årstidens ymniga växtlighet har anor mycket långt bak i tiden. Midsommar är fortfarande härligt hednisk. Således finns en stark koppling till naturens krafter. Därför har blommor och växter en central roll i denna ljuva högtid.

Solros

Först ut i buketten, blir en blomma som är svår att ignorera för en konsthistoriker: Det blir en stabil solros av Vincent van Gogh. Ingen kan påstå att van Gogh var botaniskt intresserad. För honom var motiven mest en anledning att få måla. Men om vi konsulterar ett symbollexikon, lär vi att solrosen står för dyrkan och tillbedjan. Eftersom den slaviskt följer solens gång, symboliserar den blind kärlek och beundran. Men den står samtidigt för opålitlighet, eftersom den ständigt byter läge!

Solrosor av Vincent van Gogh, 1889.

Vit iris

Nu plockar jag en blomma målad 1930 av Georgia O´Keeffe. En vit iris. Det cirkulerar en villfarelse att denna konstnärs blomsteravbildningar skulle symbolisera vaginor. Konstnären själv framhärdade i att hennes blomstermålningar inte alls hade med kvinnokroppen att göra, utan var rena rama blomsterstudier.

Trots det, är det fortfarande ett jäkla tjat om vaginor, när O´Keeffe kommer på tal. Det beror på att hennes blivande make, Alfred Stieglitz, 1919 kom med detta påstående, som envist biter sig fast och begränsar tolkningen.

Vit iris av Georgia O´Keeffe, 1930.

Hibiskus

Nu snattar jag några blommor från Andy Warhol. Han brukade själv sno bilder från andra, för att använda i sin egen konst. Denna bild kallade han helt enkelt “Flowers” och förlagan var ett svartvitt fotografi i tidningen Modern Photography, från 1964. Den ursprungliga bilden hade fotograferats av Patricia Caulfield, som sedermera stämde Warhol för stölden.

Flowers av Andy Warhol, 1964.

Kallor

Beskåda dessa utsökt ljussatta och skarpt återgivna kallor! De är fotograferade av en riktig mästare, nämligen Imogen Cunningham. Hon var en del av den banbrytande fotografgruppen f/64 (f betyder flare=bländare och 64 är den allra minsta bländaren, vilken ger det största skärpedjupet). Denna grupp, bildad på 1920-talet, var känd för maximal skärpa och medvetna bildbeskärningar. Men motiven var ofta vardagliga. Genom att tillägna vardagliga objekt så stor omsorg, blev motiven, trots sin enkelhet, skildrade som fascinerande ting.

2 kallor av Imogen Cunningham, 1920.

Önskeväxten: Järnek

Det har kommit önskemål om järnek här på bloggen, vilket har satt min konstvetar-panna i djupa veck! Efter idogt letande visar det sig att den grekiska guden Dionysos förknippas med järneks-kvistar. Här har jag lyckats identifiera Dionysos med järneks-kvistar på en en så kallad kylix. Alltså en vinbägare på fot, i detta fall med dekor av Hermaiosmålaren, ca 520 f Kr.

Kylix med motiv av Dionysos med järneks-kvistar. Ca 520 f Kr.

Tulpan

Vad vore min personliga bukett utan en ljuvlig tulpan? Jag väljer så klart ett exemplar av formgivaren Josef Frank. Han var österrikare men verksam i Sverige och knuten till Svenskt Tenn. Han var mycket intresserad av botanik och designade massor med blomstermönster. Hans tulpanmönster är ett av de mer kända.

(Jag har tidigare skrivit ett inlägg om tulpaner, läs det gärna)

Tulpaner av Josef Frank.

Murakamis blomma

Slutligen vill jag plocka en blomma ur samtiden, men det är inte helt lätt. Det finns faktiskt inte så mycket iögonfallande som lockar mitt skönhetstörstande öga. Det får bli något publikfriande, helt enkelt.

Den japanska konstnären Takashi Murakamis blomma såg dagens ljus 1995. Efter det har det färggranna blomstret gjort segertåg inom både konstvärlden, modevärlden och musikvideovärlden. Kända varumärken som Louis Vuitton och Vans har använt den.

Murakamis blomma kan verka glättig och populistisk. Men som med mycket japanskt finns det en mörk och våldsam aspekt i det hela. Murakami menar, att det japanska folket bearbetar sitt trauma efter andra världskriget genom söta och våldsamma kulturyttringar. Exempelvis så råkar blomman illa ut i Billie Eilish musikvideo (regisserad av just Murakami).

Blommor av Takashi Murakami.

Vet ni vad, nu är det midsommar och detta var sista inlägget i serien om växter i konsten. Nu tar Livet&Konsten ett långt och ljuvligt sommaruppehåll!

Ha en skön midsommar!
Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 10. Art nouveau – En kortlivad revansch

Under en kort period gjorde växterna en bejublad comeback i den västerländska konsten. De var hippa. De var uppburna. De fascinerade. De dekorerade allsköns konst. Därför ska vi i dag titta närmare på Art Nouveau!

Art nouveau, den nya stilen, var ett stil som tog mycket inspiration från djur- och växtriket. Den hade sin storhetstid mellan 1890 och 1910. Stilen hade flera olika uttryck och kallades lite olika, beroende på var i Europa man befann sig. Exempelvis kallades den Jugend i norden.

Art Nouveauv-vas. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Naturens former inspirerar

Inom arkitektur och formgivning skildrade man naturens organiska former i ett stiliserat formspråk. För arkitekturens del, var det faktiskt första gången någonsin som arkitekter ville bryta sig loss från den klassiska traditionen med förlagor i antiken. Resultatet blev byggnader som tycks annorlunda, mjuka och levande.

Några kända arkitekter inom denna stil är Antonio Gaudí och Victor Horta. I likhet med naturens former, böljar och slingrar sig deras byggnader och interiörer. Men det fanns också stramare varianter, som Otto Wagner och Charles Rennie Mackintosh.

Casa Batllò i Barcelona, av Antonio Gaudí, 1904-1906. Bilkälla: Wikimedia Commons.
Interiör från Hôtel Tassel i Bryssel , av Victor Horta. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Majolikahaus i Wien, av Otto Wagner, 1898-1899. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Matsal i “House for an Art Lover” i Glasgow, designat av Charles Rennie Macintosh 1901. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Inom grafisk formgivning var Alfons Mucha kung. Hans affischer är välkända. De föreställer ofta kvinnor omgivna av diverse blommor och blader.

Kvinna bland liljor, av Alfons Mucha, 1898-99. Ur en bok om blomsterspråk. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Reverie, av Alfons Mucha, 1897. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men säg den lycka som varar! Växterna och Art Nouveau var en övergående fluga med sina glansdagar mellan 1890 och 1910. Därefter ratade man den till förmån för stilen Art Deco som var mer geometrisk och stram. Faktum är, att Art Nouveau haft en taskig stämpel under stora delar av 1900-talet. Man ansåg att stilen var insmickrande och dekorativ.

Art Nouveau revival

Kanske har du lagt märke till att hippierörelsen och många rockband införlivade Art Nouveau-stil i sin grafiska image? En känd grafisk formgivare, Wes Wilson, verksam i San Francisco, lät sig inspireras av en katalog från en utställning med Secessionisterna (alltså jugend från Wien) 1965.

En lärare i konsthistoria förklarade, att det var ett sätt att vara visuellt uppkäftig mot smaketablissemanget. Därför kan du se posters med Greatful Dead och Jimi Hendrix som påminner om Art Nouveau, med skarpa konturer, slingrande organiska bokstäver och former. Googla så får du se!

Sammanfattningsvis kan man nog säga, att Art Nouveau var senaste gången som växter lyckades briljera och ta stor plats inom konsten. De var många, snygga och nyskapande. De brände sitt ljus i båda ändarna, men ack så vackert de brann!

Au revoir!
/Karolina

Relaterade inlägg