Växter i konsten, del 11. Midsommar med 7 sorters blommor från konsten

Dags för midsommar, denna underbara högtid! Därför plockar jag med glädje 7 blommor ur konsten, till en minst sagt brokig bukett att lägga under kudden.

Traditionen att fira årstidens ymniga växtlighet har anor mycket långt bak i tiden. Midsommar är fortfarande härligt hednisk. Således finns en stark koppling till naturens krafter. Därför har blommor och växter en central roll i denna ljuva högtid.

Solros

Först ut i buketten, blir en blomma som är svår att ignorera för en konsthistoriker: Det blir en stabil solros av Vincent van Gogh. Ingen kan påstå att van Gogh var botaniskt intresserad. För honom var motiven mest en anledning att få måla. Men om vi konsulterar ett symbollexikon, lär vi att solrosen står för dyrkan och tillbedjan. Eftersom den slaviskt följer solens gång, symboliserar den blind kärlek och beundran. Men den står samtidigt för opålitlighet, eftersom den ständigt byter läge!

Solrosor av Vincent van Gogh, 1889.

Vit iris

Nu plockar jag en blomma målad 1930 av Georgia O´Keeffe. En vit iris. Det cirkulerar en villfarelse att denna konstnärs blomsteravbildningar skulle symbolisera vaginor. Konstnären själv framhärdade i att hennes blomstermålningar inte alls hade med kvinnokroppen att göra, utan var rena rama blomsterstudier.

Trots det, är det fortfarande ett jäkla tjat om vaginor, när O´Keeffe kommer på tal. Det beror på att hennes blivande make, Alfred Stieglitz, 1919 kom med detta påstående, som envist biter sig fast och begränsar tolkningen.

Vit iris av Georgia O´Keeffe, 1930.

Hibiskus

Nu snattar jag några blommor från Andy Warhol. Han brukade själv sno bilder från andra, för att använda i sin egen konst. Denna bild kallade han helt enkelt “Flowers” och förlagan var ett svartvitt fotografi i tidningen Modern Photography, från 1964. Den ursprungliga bilden hade fotograferats av Patricia Caulfield, som sedermera stämde Warhol för stölden.

Flowers av Andy Warhol, 1964.

Kallor

Beskåda dessa utsökt ljussatta och skarpt återgivna kallor! De är fotograferade av en riktig mästare, nämligen Imogen Cunningham. Hon var en del av den banbrytande fotografgruppen f/64 (f betyder flare=bländare och 64 är den allra minsta bländaren, vilken ger det största skärpedjupet). Denna grupp, bildad på 1920-talet, var känd för maximal skärpa och medvetna bildbeskärningar. Men motiven var ofta vardagliga. Genom att tillägna vardagliga objekt så stor omsorg, blev motiven, trots sin enkelhet, skildrade som fascinerande ting.

2 kallor av Imogen Cunningham, 1920.

Önskeväxten: Järnek

Det har kommit önskemål om järnek här på bloggen, vilket har satt min konstvetar-panna i djupa veck! Efter idogt letande visar det sig att den grekiska guden Dionysos förknippas med järneks-kvistar. Här har jag lyckats identifiera Dionysos med järneks-kvistar på en en så kallad kylix. Alltså en vinbägare på fot, i detta fall med dekor av Hermaiosmålaren, ca 520 f Kr.

Kylix med motiv av Dionysos med järneks-kvistar. Ca 520 f Kr.

Tulpan

Vad vore min personliga bukett utan en ljuvlig tulpan? Jag väljer så klart ett exemplar av formgivaren Josef Frank. Han var österrikare men verksam i Sverige och knuten till Svenskt Tenn. Han var mycket intresserad av botanik och designade massor med blomstermönster. Hans tulpanmönster är ett av de mer kända.

(Jag har tidigare skrivit ett inlägg om tulpaner, läs det gärna)

Tulpaner av Josef Frank.

Murakamis blomma

Slutligen vill jag plocka en blomma ur samtiden, men det är inte helt lätt. Det finns faktiskt inte så mycket iögonfallande som lockar mitt skönhetstörstande öga. Det får bli något publikfriande, helt enkelt.

Den japanska konstnären Takashi Murakamis blomma såg dagens ljus 1995. Efter det har det färggranna blomstret gjort segertåg inom både konstvärlden, modevärlden och musikvideovärlden. Kända varumärken som Louis Vuitton och Vans har använt den.

Murakamis blomma kan verka glättig och populistisk. Men som med mycket japanskt finns det en mörk och våldsam aspekt i det hela. Murakami menar, att det japanska folket bearbetar sitt trauma efter andra världskriget genom söta och våldsamma kulturyttringar. Exempelvis så råkar blomman illa ut i Billie Eilish musikvideo (regisserad av just Murakami).

Blommor av Takashi Murakami.

Vet ni vad, nu är det midsommar och detta var sista inlägget i serien om växter i konsten. Nu tar Livet&Konsten ett långt och ljuvligt sommaruppehåll!

Ha en skön midsommar!
Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 10. Art nouveau – En kortlivad revansch

Under en kort period gjorde växterna en bejublad comeback i den västerländska konsten. De var hippa. De var uppburna. De fascinerade. De dekorerade allsköns konst. Därför ska vi i dag titta närmare på Art Nouveau!

Art nouveau, den nya stilen, var ett stil som tog mycket inspiration från djur- och växtriket. Den hade sin storhetstid mellan 1890 och 1910. Stilen hade flera olika uttryck och kallades lite olika, beroende på var i Europa man befann sig. Exempelvis kallades den Jugend i norden.

Art Nouveauv-vas. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Naturens former inspirerar

Inom arkitektur och formgivning skildrade man naturens organiska former i ett stiliserat formspråk. För arkitekturens del, var det faktiskt första gången någonsin som arkitekter ville bryta sig loss från den klassiska traditionen med förlagor i antiken. Resultatet blev byggnader som tycks annorlunda, mjuka och levande.

Några kända arkitekter inom denna stil är Antonio Gaudí och Victor Horta. I likhet med naturens former, böljar och slingrar sig deras byggnader och interiörer. Men det fanns också stramare varianter, som Otto Wagner och Charles Rennie Mackintosh.

Casa Batllò i Barcelona, av Antonio Gaudí, 1904-1906. Bilkälla: Wikimedia Commons.
Interiör från Hôtel Tassel i Bryssel , av Victor Horta. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Majolikahaus i Wien, av Otto Wagner, 1898-1899. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Matsal i “House for an Art Lover” i Glasgow, designat av Charles Rennie Macintosh 1901. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Inom grafisk formgivning var Alfons Mucha kung. Hans affischer är välkända. De föreställer ofta kvinnor omgivna av diverse blommor och blader.

Kvinna bland liljor, av Alfons Mucha, 1898-99. Ur en bok om blomsterspråk. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Reverie, av Alfons Mucha, 1897. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men säg den lycka som varar! Växterna och Art Nouveau var en övergående fluga med sina glansdagar mellan 1890 och 1910. Därefter ratade man den till förmån för stilen Art Deco som var mer geometrisk och stram. Faktum är, att Art Nouveau haft en taskig stämpel under stora delar av 1900-talet. Man ansåg att stilen var insmickrande och dekorativ.

Art Nouveau revival

Kanske har du lagt märke till att hippierörelsen och många rockband införlivade Art Nouveau-stil i sin grafiska image? En känd grafisk formgivare, Wes Wilson, verksam i San Francisco, lät sig inspireras av en katalog från en utställning med Secessionisterna (alltså jugend från Wien) 1965.

En lärare i konsthistoria förklarade, att det var ett sätt att vara visuellt uppkäftig mot smaketablissemanget. Därför kan du se posters med Greatful Dead och Jimi Hendrix som påminner om Art Nouveau, med skarpa konturer, slingrande organiska bokstäver och former. Googla så får du se!

Sammanfattningsvis kan man nog säga, att Art Nouveau var senaste gången som växter lyckades briljera och ta stor plats inom konsten. De var många, snygga och nyskapande. De brände sitt ljus i båda ändarna, men ack så vackert de brann!

Au revoir!
/Karolina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 9. Blomstersymbolik i den viktorianska eran

Tidigare har jag berättat om hur den akademiska konsttraditionen degraderade växter till ett mindre viktigt motiv. Ja, det var verkligen ett tungt slag för de stackars plantorna, att befinna sig längst ned i motivhierarkin. Där framhärdade de tappert, tills dess att kulturella omständigheter återigen gjorde dem intressanta, i form av blomstersymbolik. Vi befinner oss i dag i den viktorianska eran.

Den viktorianska eran och dess blomstersymbolik

Detta var en tid då Drottning Victoria (1819-1901) av England regerade och umgängesformerna för överklassen var minst sagt rigida. Således var etiketten den, att man inte kunde uttrycka sig hur som helst. Därför kom man att använda symbolik i blomsterspråk för att skicka meddelanden.

Blomsterkort från den viktorianska eran. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Floriografi

Visste du att blommornas språk heter floriografi? Man gav ut böcker om detta språk och britterna var experter på att använda det. Exempelvis symboliserade vallmo ro och vila. Därför kunde den ingå i en kondoleansbukett, för att uttrycka medkänsla med andras sorg.

Och så har vi rosorna så klart. En symbol för kärlek. En röd ros stod för djup passion och stark ro­man­s. En vit visade en mer oskyldig kärlek. Rosa betydde att kärleken skulle hemlighållas. En gul ros symboliserade vänskap. Man förknippade tusenskönor med glädje och tacksamhet. Således använde man dem för att muntra upp mottagaren.

Men det var inte britterna som uppfann blomsterspråket. Ända sen de gamla grekernas tid har man tillskrivit blommorna symbolik. Men i viktorianernas stränga umgängeskonventioner, fick blommorna ett särskilt uppsving.

Prerafaeliterna

Prerafaeliterna var en konstnärsgrupp i England som dissade sin samtids målerikonventioner. Istället sökte de inspiration från konsten före Rafael, till exempel i renässansen och medeltiden. De fyllde sina målningar med blomstersymbolism.

En väldigt känd målning är Ofelia, av John Everett Millais. Där finns mycket blomstersymbolik. Vallmo står för död, tusensköna för oskuld, rosor för ungdom, violer för trohet och tidig död samt penséer för olycklig kärlek.

En oljemålning i liggande format som visar Ofelia flytande i vatten. Runt henne syns en mängd olika blommor, som alla har sin speciella blomstersymbolik.
Ofelia av John Everett Millais, målad 1852. Bildkälla: Wikimedia Commons.

En annan dåtida konstnär, William Morris, designade fantastiska blomster- och växtmönster, som återgavs på tapeter och tyger.

Ett mönster av William Morris, från 1876. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Detta var en betraktelse från den viktorianska eran! Nästa gång ska vi se hur växterna, under en kort men intensiv period, gör magnifik comeback i konsten.

Bästa hälsningar från den
Bloggande blomsterpigan

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 8. Metoden cyanotypi och Anna Atkins

Idag vill jag kort berätta om Anna Atkins (1799-1872). Många anser att hon var den första personen i historien som skapade en fotobok och den hade växter som motiv. Atkins gjorde det med hjälp av en teknik som heter cyanotypi.

Fotografisk bild föreställande en blomma, gjord med metoden cyanotypi. Blomman avtecknar sig som en vit siluett mot en blå bakgrund.
Orientalisk vallmo. En av Anna Atkins cyanotypier. Jag köpte detta vykort på V&A i London.

Atkins växte upp i Kent. Hon lärde sig mycket om naturvetenskaper av sin far och samlade själv olika typer av växter, som hon torkade. Både hennes far och hennes make kände Henry Fox Talbot. Han experimenterade med att ta fram fotografiska metoder och visade detta för dem. Anna Atkins började också att laborera. På så sätt förenade hon intresset för botanik med intresset för fotografi. Hon använde de växter hon samlade för att skapa bilder, som sedermera trycktes i böcker.

Cyanotypi, ljus och skugga

Metoden cyanotypi existerar än idag och är ett enkelt och roligt sätt att skapa bilder. Det hela går ut på att placera föremål på en speciell sorts papper som är känsligt för solens UV-strålar. I likhet med metoden fotogram använder man alltså ingen kamera. Trots det, är detta en fotografisk metod. Fotografi betyder ju att “skriva med ljus”.

Således är det UV-strålar som belyser pappret, och där föremålet hindrar ljuset, uppstår en skuggbild. Slutligen, när exponeringen är klar, framkallar man bilden genom att lägga pappret i vatten. Efter några minuter är det färdigt!

Ett svartvitt fotografi som föreställer Anna Atkins, klädd i lång, bylsig klänning.
Anna Atkins, fotograferad 1861. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Metoden heter både cyanotypi och sunprint idag. Följande video visar hur enkelt det är.

I och med detta inlägg har växter rent konkret gjort avtryck i den västerländsk konsthistorien. Det har skett genom skuggbilder på ett ljuskänsligt papper. På konstvetenskapligt språk kallas detta ett “indexikalt tecken“. Allstå något som försvunnit från bilden, men lämnat kvar ett spår.

Ha det bra!
/Karolina



PS: Jag har tidigare skrivit om ett annat experimenterande i fotografins barndom. Läs inlägget om Eadweard Muybridge.

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 7. Akademiskt måleri dissar växter!

I förra inlägget skrev jag om hur poppis växtmotiv var hos köparna under barocken. Trots det kommer på 1600-talet ett hårt slag mot växterna, nämligen framväxten av ett akademiskt måleri. Resultatet blev att man degraderade växter som motiv och förpassade dem till ett strävsamt liv i konstens kulisser. Ett bakslag som faktiskt har verkningar än idag, vill jag påstå! Så vad var det som hände?

Titta på bilden! En liten gosse på 5 år. Han ska strax bli krönt till kung av Frankrike och sedermera kallas solkungen. Alltså är det Ludvig den 14:e vi snackar om. Om man drar det till sin spets, kan man faktiskt anklaga denna knatte för växternas bakslag i konsten.

Ludvig den 14:e, avporträtterad 1643 av Claude Deruet. Bildkälla: Wikimedia Commons.

1648 grundade just denna unge franska kungliga konstakademien. Han var vid tillfället enbart 10 år. Därför kan man anta, att det var diverse rådgivare inblandade.

Akademiskt måleri och dess hierarkier

Denna konstskola utgjorde en verklig maktfaktor. En följd blev att man snart grundade andra kungliga akademier i Europa, med den franska som förebild. På dessa akademier lärde man ut den akademiska traditionen. Det vill säga ett rigoröst synsätt på hur man målar och skulpterar på “det enda rätta sättet”. Och med tydliga hierarkier inom motiv. Det är nu växterna far illa! De hamnar nämligen allra längst ned i rankingen.

Mest ärevördigt var historiemåleriet, där man avbildade bibelns berättelser och de klassiska myterna. Sen kom porträtt. Och efter det landskap. Längst ned i listan hamnade “genremåleriet”, med djurmotiv och stilleben.

Livet i kulisserna

Trots detta nesliga nederlag fortsatte konstnärer att avbilda växter och blommor. På detta vis kunde de stackars växterna med nöd och näppe överleva i konsten. Vid denna tid ansåg man att blomsterstilleben var lämpliga motiv för kvinnliga målare. Resultatet blev att många fina blomsterskildringarna är målade av kvinnor.

Blombukett i ett glas vatten. Konstnär Anne Vallayer-Coster (1744-1818). Bildkälla: Wikimedia Commons.
En oljemålning i rokoko-stil som avbildar ett stort krus med diverse olika blommor. På bordet står också en korg med vindruvor. Till höger syns några persikor. Målningen är exempel på akademiskt måleri.
Blombukett i terrakottavas med persikor och vindruvor, 1776. Konstnär Anne Vallayer-Coster (1744-1818). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Konstnären Elisabeth Vigée Le Brun, som målade åt Marie Antoinette, infogade ofta rosor som sin signaturblomma i målningar. Exempelvis i denna bild:

En oljemålning som föreställer Marie Antoinette i en blå klänning, hållande en ros i handen. Målningen är exempel på akademiskt måleri.
Marie Antoinette med ros, konstnär Elisabeth Vigée Le Brun, 1783. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Jämfört med bibliska och mytologiska skildringar så stod sig alltså växterna slätt i konkurrensen. Sammanfattningsvis kan man säga att växterna nu påbörjade en lång period av kräftgång i konsten. Det akademiska måleriet orsakade en lågkonjunktur för växter i konsten, som skulle hålla i sig ett par hundra år åtminstone, och skapa efterklang än idag.

Det var dagens sorgeblommor!

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg