Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 7: “Jag vill kunna se vad det föreställer”

En del tror att de enbart kan uppskatta konst som föreställer. Varför är det så? Och varför tycker jag det är bekymmersamt att höra folk säga så? Dagens inlägg handlar om detta. 

Folk säger ”Jag vill kunna se vad det föreställer”. Som om bra konst per definition avbildar något. 

Den inställningen tycker jag är sorglig och ytterst begränsande. Det finns ju så mycket konst som får oss att känna, uppleva, förtjusas, förfäras och tänka – utan att vara föreställande!

Vilken miss!

Var kommer denna idé ifrån? Här skulle jag kunna ha en lång utläggning och gräva vidare. Tanken att god konst ska avbilda något i den “yttre verkligheten” har rötter ända tillbaka i antiken och renässansen…

Men detta inlägg handlar inte om det. Jag vill bara flagga för att många människor begränsar sig, när de säger “Jag vill kunna se vad det föreställer”.

Kanske har de som vill kunna se vad det föreställer, missat hela 1900-talet? De har missat installationskonst, abstrakt expressionism och konceptuell konst.

Förmodligen har de aldrig låtit sig sugas in i en monokrom målning av Mark Rothko. De har alltså inte doppat sinnet i färg och känt mjuka, djupa kulörer smeka själen.

De har heller inte drabbats av Ann Edholms dramatiska spetsformer. Inte stuckit sig på kontrasterna.

De har aldrig fått svindel i en målning av Gerhard Richter. Således missat mag-pirr orsakat av dallrande linjer eller mystisk oskärpa.

De har heller aldrig gillat att förlora orienteringen i Yayoi Kusamas prick-universum. Alltså har de missat att få ett visuellt smakprov på evigheten.

Facit till konstupplevelse?

Min teori är, att vissa vill att konst ska gå att avkoda till en enda, korrekt tolkning. Alltså önskar dessa individer känna, att de är kapabla att utföra en sådan avkodning, annars är de “misslyckade”. Därför är det säkrast att avfärda allt icke-föreställande på ett bräde.

Det gör mig irriterad! Eftersom de förminskar sig själva och sin förmåga att uppleva. De begränsar sig. De begränsar konsten. Om en bara släpper lite på kontrollen, väntar förunderliga saker.

Lyssna när konsten talar

Låt sinnet och tanken vandra fritt i konstverket! Du kan alltså lita på att konsten talar, om du lyssnar.

Och vill du inte nöja dig med att känna, utan måste tänka och analysera,
så finns det ju alltid texter om konsten att tillgå. Eller prata med personen som vaktar utställningen, vetja! Alltså, fråga en sådan som jag!

Fotografi som föreställer en liten skylt. Texten lyder "Fråga mig gärna om konsten!"

Tjingeling tills nästa gång!
/Karolina


PS: Nu är denna serie nästan slut… Jag har reflekterat kring olika kommentarer jag ofta får höra. Första delen i serien kan du läsa här.

PS 2: Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte publicera några bilder på konstverk idag. Du får bildgoogla på konstnärerna jag nämner!

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 2: Intervju med Magnus Petersson

Förra gången skrev jag om Magnus Petersson och hans fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien “Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Ödehus som fascinerar

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund. Därmed ärver man av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. På detta sätt är man en del av en kedja. Och ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien “Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Magnus Petersson väcker minnen till liv

Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Alltså att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. Dessa rum var tillbommade och ouppvärmda. Såvida det inte skulle bli kalas.

Ur serien “Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima

Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Därför är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Alltså något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt

Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien “Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!

Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter.
Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan. Därför började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. På så sätt skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. Slutligen uppstår magi när jag ljussätter.

__________________________

Efterord

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket.

Jag är lycklig ägare till ett av Magnus Peterssons fotografiska verk, ”Biblioteket”. Bilden fascinerar och förmedlar en väldigt speciell atmosfär. Således finns all anledning att betrakta bilden närmare.

Bilden Biblioteket.

Bilden jag äger. Titel “Biblioteket”. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären Magnus Petersson.

Övergivna platser

Magnus Petersson gestaltar ofta ödsliga och tysta miljöer. Bland annat bygger han själv upp modeller av interiörer och exteriörer. Därefter ljussätter han och fotograferar. På detta sätt har han gjort serierna ”Avfart”, ”Tillslutet” och ”Arkipelag”.

Ur serien “Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Min bild, ”Biblioteket”, ingår i serien ”Tillslutet”. Också denna serie verkar skildra en övergiven herrgårdsmiljö från förra sekelskiftet. I interiörerna tycks människorna som bott där ha lämnat huset till sitt öde. Exempelvis hänger lakan över möblerna. Och in genom fönsterna lyser ett varmt ljus som kastar långa skuggor över golven.

Ur serien “Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Hört talas om antropocen?

Bilderna ger ett tyst intryck på ett lite kusligt sätt. Och ljuset som sveper in i rummen få mig att tänka att världen utanför kanske gått under eller står i brand. Eller har miljöförstöring gett atmosfären ett eldigt sken.

Mot bakgrund av en annalkande miljökatastrof läser jag på lite om den så kallade antropocen. Det är en benämning på vår nuvarande tidsålder som myntades av den amerikanske biologen Eugene F. Stormer (1934–2012). Tidsperioden antropocen började efter cirka 1800. Under denna tid och framåt har människan förändrat jordens geologi, klimat och ekosystem. Resultatet är att vi helt enkelt fördärvat vår egen livsmiljö och självklart går det hela åt skogen.

Vad kan ha hänt? Var är människorna? Ur serien “Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Tillslutet

Titeln på bildsviten är ”Tillslutet”. Inte ”Till slutet”. Men det skulle också ha passat bra i mina ögon om det nu handlar om undergången.

Konst som terapi?

Är det helt enkelt så, att jag genom att betrakta Peterssons bilder bearbetar min klimatångest? Eller är det så att bilderna skänker tröst inför den förmodade undergången? På så sätt är de både vackra och skrämmande på samma gång. Jag kan inte reda ut dessa tankar, men bilderna fascinerar mig ungefär på samma sätt som jag gillar dystopiska filmer.

Slutligen vill jag avslöja att du i nästa inlägg får veta mer om Magnus konst. Jag har nämligen träffat honom och ställt några frågor!

Hasta la vista!

Ur serien “Arkipelag” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Relaterade inlägg

Men vänta nu, jag blir vidrörd av konst!

Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!

Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.

Del av verket "Men vänta nu".

En del av konstverket “Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Budskap på marken

Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder “Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!

Alldagliga meningar

Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter “Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida. De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.

Del av verket "Men vänta nu".

Ser du meningen? En del av konstverket “Men vänta nu” av Annika Ström.

Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: “Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?

Långtråkigt är bra!

Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta, vänta, invänta. Och få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.

Del av verket "Men vänta nu".

Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.

Del av verket "Men vänta nu".

“Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket “Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Del av verket "Men vänta nu".

En del av konstverket “Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Del av verket "Men vänta nu".

“Det går snart över”. En del av konstverket “Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!

Simma lugnt tills nästa gång!
/Karolina

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 1. Rosa får.

Sommarens besök på Wanås var som vanligt en höjdpunkt. Jag älskar detta ställe och har skrivit om det några gånger tidigare. Denna gång ska det handla om rosa får! Detta får (!) bli starten på en serie spaningar om djur i konstens tjänst.

“If the People hav No Bread Let Them Eat Cake”, 2017. Konstnär: Henrik Plenge Jakobsen.

Låt dem äta kakor!

Konstverket består av ett antal betande får som har fått sin ull rosafärgad samt några stänk av Chanel no. 5. Verket heter If the People have No Bread Let Them Eat Cake, 2017. Konstnär är Henrik Plenge Jakobsen.

Skylt

En informativ skylt försäkrar besökarna om att både fåruppfödare, veterinär och jordbruksverket intygar att fårens hälsa inte påverkats av färg och doft. Således kan vi andas ut!

Den informativa skylten intill verket.


Felcitat

På skylten invid fåren kan man även läsa att verkets titel bygger på ett citat som tillskrivits Marie Antoinette. Men hon lär aldrig ha sagt “If the People hav No Bread Let Them Eat Cake” (Nä. Inte ens på franska!).

Felciterad donna. Marie Antoinette, 1783. Konstnär: Marie Elisabeth Louise Vigee Le brun (1755-1842). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Däremot hade hon och maken, Louis XVI, en fejk-bondgård som hette “Le hameau”. Dit kunde de fly det slitsamma hovlivet och leva som “vanligt folk”. Gården hade även ett litet mejeri, läser jag på skylten. Där lär man ha uppmärksammat hygienförhållanden i produktionen på ett helt nytt sätt. Resultatet skulle komma att sätta standard för tillverkning av ost och smör. Sanningshalten i detta har jag inte kollat upp. Men det låter lite osannolikt i mina öron…

Le Hameau de la Reine. Marie Antoinettes helt “vanliga” bondgård. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Fett med feta

Installationen med fåren i Wanås är ett konstverk som ger många associationer. Exempelvis kan vi fundera på fåren. Alltså djur som ger ost, kött och ull. Vem äter inte feta-ost var och varannan vecka? Men tänker vi ens på var osten kommer ifrån? Dessa ostar har vi fåren att tacka (!) för.

Dessa milda och värdiga djur arbetar som namnlösa slavar i mejeriproduktionen. Genom att färga fåren rosa får vi kanske syn på dem på ett nytt sätt och ger dem lite av den uppmärksamhet de förtjänar. Dessutom är Wanås (förutom en skulpturpark) ett ekologiskt jordbruk. Därför finns det ju kopplingar till platsen också.

Rosigt och rivigt med rosa

Färgen rosa är heller inte helt ointressant i sammanhanget. Varför valde konstnären den färgen? Det finns ju så många andra färger att välja på!

En färg vars symbolik har svängt fram och tillbaka genom tiderna.

Visste du att rosa till en början betraktades som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ”ljusröd”? Därför var det krigarguden Mars färg. Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet. Tidigare ansågs rosa vara en färg för “dandys” och detta fick en återfödelse med de rosa-skjortade stureplans-bratsen.

Två intressanta avsnitt av radioprogrammet Stil behandlar rosa. Lyssna gärna, avsnitten är “Lolita, Baby Doll och rosafärgat – modet som vägrar bli vuxet” (2009) och “Rosa – en rosenrasande färg med klös” (2017). Avsnitten finns så klart också i appen SR Play.

Och så var det konstverkets titel…

Att en kunglighet skulle slänga ur sig dumma citat händer ju faktiskt (Tänk “Stekta sparvar”!). Men Marie Antoinette sa inte att folket kunde äta kakor om brödet var slut, det har vi fått veta.

Men, Wanås är onekligen ett litet slott där privilegierade personer huserat. Därför kan man kanske anta att konstnären anspelar på detta faktum? Och finns det i så fall en inbyggd kritik mot exempelvis adeln?

Som riktigt bra konst blir det många frågor och funderingar!

Au revoir!
/Karolina


relaterade inlägg