Att fastna på ett ljuskänsligt material


Anna Riwkin: Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. Bildkälla: Landskrona stad.

Time/Light/Love på Landskrona museum
Landskrona museum pågår utställningen Time/Light/Love till och med 28 januari 2018. Det är en fotoutställning med porträttbilder.

Att fastna på ett ljuskänsligt material
Beskrivningen i katalogen säger: ”Ironiker och voyeurer, de tramsiga och de nedtyngda av sorg, skådespelare och systrar, utklädda och avklädda; här finns de som skyndar sig och de som finpromenerar, de tilltvålade och de med makt, de som poserar och de som aldrig ens begrep att de fotograferades – alla har de fastnat på något slags ljuskänsligt material”.

Utställningen är byggd som ett hem, olika rum representerar olika tema, t ex biblioteket visar självporträtt och matsalen familjealbum. Det är tydligt och smart uppdelat.

Rensa i röran
När jag besöker utställningen är jag samtidigt mitt uppe i en flytt. Jag packar ned mitt bohag och förbannar alla prylar och pinaler som jag samlat på mig genom åren. Mycket har jag rensat bort och kört till Erikshjälpen i Malmö samt återvinningsstationen. Det är skönt att rensa. Att klippa känslomässiga band till föremål som kommit att bli en belastning.

Magiska lådor
Men en sak jag aldrig skulle kunna slänga är mina två stora lådor med fotografier. Superskarpa bilder från mammas barndom med familjen, drängar, umgängeskrets och allt. Ett antal pärmar från min uppväxt, pappas album med svartvita bilder från när han militärtjänstgjorde på Oscar II. Detta mixat med mina egna bilder, från tiden då jag lärde mig fotografera med analog systemkamera och framkalla i mörkrum. Vardagsbilder, högtidsbilder omvartannat.

Min moster Greta med lilla moster Barbro i famnen. Till höger Doris, min mor.

Mor.

 

 

 

Far.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På något oklart sätt har även ett stort antal porträttbilder från Chicago hamnat i min låda. Av kläderna att döma är de från sent 1800-tal. På baksidan är fotografernas ateljélogotyper tryckta med snirklig stil. Dessa bilder måste ha gått i arv till mina föräldrar. Kanske föreställer bilderna emigrerade släktingar?

Memento mori
När jag besöker Time/Light/Love på Landskrona museum tänker jag mycket på att fotografiska bilder är memento mori, d v s en påminnelse om vår egen dödlighet. Susan Sontag skrev en hel bok om fotografiets betydelse för oss. Boken heter Om fotografi och är mycket läsvärd.

Vad är ett fotografi om inte ett ögonblick som aldrig återkommer och som i sin frusenhet blir en bitterljuv påminnelse om att även mina dagar är räknade? Om man ”fastnat på ett ljuskänsligt material” så har man så att säga blivit tvådimensionellt mumifierad inför framtiden. Min kropp kommer att dö men fotografier kommer att finnas kvar.

Hmm, i alla fall om någon orkar ta hand om dem och inte dumpar allt på återvinningsstationen…

Lev väl och ta vara på dina stunder så hörs vi snart igen!

Tvådimensionellt mumifierad bloggare. Bilden tagen ca 1998 av mig själv!

Relaterade inlägg