Vanitas eller “Och där var tiden ute!”

Så här på nyårsafton kommer lite tankar om tiden som obönhörligt sipprar iväg från oss. Och i natt vid tolvslaget räknar vi ut det gamla året (eller in det nya, om man så vill). 10 sekunder som får extremt mycket uppmärksamhet. Men alla andra sekunder då? Kan “vanitas” hjälpa oss att använda sekunderna i våra liv bättre?

Tiden som inte “finns”

Det här med tid är knepigt för mig att begripa. Så mycket har jag dock förstått att tid egentligen “inte finns” utan bara är ett sätt för oss människor att ordna händelser så att tillvaron blir greppbar. Och Einstein bevisade med sin speciella relativitetsteori att tid tydligen kan gå olika fort. Hjälp!

Timglas har blivit en cool inredningsdetalj. De till vänster är fotograferade i en hipp inredningsbutik på Triangeln, Malmö. De till höger fotograferade jag på Indiska.

Förgänglighet, fåfänglighet och tidens gång

Kan konsten komma till undsättning på något sätt? Tid och tidens gång är klassiska teman i konsthistorien. Exempelvis målningar som ska påminna om tidens flykt och tillvarons förgänglighet var populära på 1600-talet. Vanitas kallas temat med ett finare ord (vanitas=fåfänglighet).

Bland annat finns stilleben med motiv som döskallar och timglas som är övertydliga. Men också mer subtila motiv, med övermogna frukter som dragit till sig en fluga eller en bukett som börjat fälla sina blad.

Ett tydligt vanitas.

“Stilleben med skalle”, konstnär Philippe da Champaigne, ca 1671. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men dessa teman förklarar ju inte den knepiga fysiken. Däremot är det en estetisk snyting som pekar på livets ändlighet.

Kvinnans tre åldrar, detalj. Konstnär Hans Baldung (1480-1545). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Sekunderna

De senaste veckorna har jag fått stifta bekantskap med ett spännande samtida konstverk som också behandlar tidens flykt. Det är filmen Sekunderna av Björn Olsson.


Stillbilder från verket “Sekunderna” av konstnären Björn Olsson. Publicerat med tillstånd av konstnären.

I projektet har Björn Olsson, med hjälp av en analog stillbildskamera, mätt ljuset och exponerat en bild i en skog under årets alla 365 dagar. Bilderna har skannats in och satts ihop i en lång sekvens där varje bild tonar in, visas 6 sekunder och sen tonar ut. Resultatet är en film där man under 40 minuter får uppleva naturens skiftningar under ett år.

Vi visar filmen just nu på konsthallen där jag arbetar. Där loopas den om och om igen så man upplever ingen egentlig början eller slut.

Ett år på 40 minuter

Ett år på 40 minuter. Igen och igen. På så sätt bildar verket en tidsbubbla där tiden aldrig verkar ta slut. Filmloopen är sitt eget slutna kretslopp. Ibland är naturens skiftningar knappt märkbara från bild till bild. Och i andra perioder blir förändringarna mer dramatiska. Men oavsett vad vi lägger märke till, så rinner sekunderna iväg hela tiden.

Försök att visa tidens gång

Jag gillar mycket filmen Sekunderna. Därför att den är vacker, lågmäld och försöker fånga det ogripbara. Det vill säga tiden. Och på ett sätt lyckas den. Dessutom lyckas den äveb med konststycket att trollbinda en hel del av konsthallens besökare. Resultatet blir att de stannar en lång stund för att betrakta naturens skiftningar. En besökare föreslog att den borde användas inom meditation!

Timglas och dödskalle är tydliga symboler inom vanitas.

Vid ett besök i Kristianopels kyrka fotograferade jag denna detalj, en döskalle med ett timglas. Inhugget i ett stenblock på golvet.

Sammanfattningsvis är tiden kanske ett mysterium man får lägga åt sidan. Bättre då att fundera över hur man använder den! Vad gör vi under tiden sekunderna sipprar iväg? Sekunderna som tillsammans bildar minuter, timmar, dagar, veckor. År. Värt att fundera över en dag som denna!

Gott nytt år!

PS: I ett annat inlägg har jag reflekterat över åldrande utifrån två gamla bilder på Qvinnans och mannens åldrar. Läs det gärna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *