För mig är svart och vitt en kombination som väcker motstridiga känslor. Det är estetiskt snyggt men samtidigt hårt och kallt. Därför ska jag i en serie spaningar fundera lite på kontraster och olika sätt att se på svart och vitt tillsammans.
Duell på liv och död
Finns det någon tydligare symbol för konfrontationen mellan svart och vitt än den som schackspelet erbjuder? Knappast. Min pappa älskade att spela schack och han var hyfsat duktig. En period var han aktiv i en schackklubb.
Laddat för duell.
Trots det har jag aldrig lärt mig spela schack. Dessutom har jag alltid ogillat spel och lekar där man konfronterar sin motståndare ensam. Överlag ogillar jag konfrontationer väldigt mycket. Varför måste en vinna och en annan förlora? Måste det handla om svart eller vitt? Jag vill att alla ska vinna och att alla ska vara glada.
Folk med vinnarskalle skrämmer mig. Varför är det så viktigt att vinna?
Har du kommit för att hämta mig?
I filmen ”Det sjunde inseglet” (1957) spelar riddaren schack med Döden för att få lite uppskov innan det är dags att lämna in. För mig är denna klassiska scen en av filmhistoriens mest snygga och sorgliga. Jag kan inte se ett schackspel utan att denna scen flimrar fram i mitt medvetande. Riddaren kämpar för att vinna tid, men som vi alla vet ges inga uppskov när det väl är dags att gå till de sälla jaktmarkerna.
Men det svartvita spelet med sina symboliska pjäser är vackert och magiskt ungefär som en tarotlek. Jag kan inte avfärda det trots att jag ogillar spelets stentuffa gång.
Duell i lagform med svartvitt klot av läder
Det blir inte bättre av att konfrontationen sker i lag, som i fotboll. För att återvända till min pappa så älskade han fotboll. I sin ungdom var han en lovande spelare tills att han blev allvarligt skadad i knät av denna hobby. Några misslyckade operationer gjorde att han fick lägga av med spelandet. Men han följde entusiastiskt det lokala fotbollslaget in i det sista.
Pappas fotbollslag, förmodligen sent 40-tal. Pappa sitter längst fram, längst ut till vänster. Fotografiet togs av ”Bröderna Persson, Kaffatorp”.
Inte heller fotbollsintresset lyckades han överföra på mig. På Spängerskolan i Arkelstorp, där jag gick fram till årskurs 6, var fotboll en slags religion. Den som var duktig i fotboll blev automatiskt populär. Alla raster ägnades åt detta spel. Jag begrep ingenting men försökte vara med ändå. Det gick inget vidare.
Pappa-memorabilia.
Vinna eller förlora
Fotbollens charm går mig helt förbi. Många av de som sitter på åskådarplatserna förbryllar mig med sitt beteende. Överentusiastiska fotbollsfans skrämmer mig, precis som folk med vinnarskalle. Vad är det för märkliga krafter som griper tag i dessa personer och får dem att skrika och explodera av adrenalin i upphetsning över sitt lags framgångar och motgångar? Vad är det i matchens konfrontation som tjusar?
Jag borde göra en seriös fältstudie och närvara vid en fotbollsmatch så jag kan omvärdera min syn på sporten.
Stympad ikosaeder. Bildkälla: Wikipedia Commons.
En stympad ikosaeder
Den klassiska fotbolls-bollen är en så kallad ”stympad ikosaeder”, en geometrisk kropp som består av 12 svartfärgade pentagoner och 20 vita hexagoner. Kampen mellan två lag återspeglas i fotbollens grafiska form. Svart eller vitt, kamp mellan två krafter, ett spel på liv och död för vissa.
Varför måste man tävla? Jag vill hellre att vi pratar om saken. Låt alla bli vinnare!
Hälsningar
Karolina
PS: Jag har även skrivit serier på andra teman, som Djur i konstens tjänst och Växter i konsten. Läs gärna!
Hej. Vilket fint inlägg och så lik din pappa du är. Ha en riktigt mysig helg/Sophie
Tack Sophie! Ja, tydligen finns det likheter, så har jag inte sett det själv, utan mer tyckt att jag liknat mamma. Hade önskat att jag ärvt pappas underbara svarta hår, istället blev det ”råtta”. Tur att det finns hårfärg att piffa upp sig med!