Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: “Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Ett av verken som ingick i min komparation.

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

Ett av verken som ingick i min komparation.

“Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

/studenten Karolina


PS: Jag har även publicerat en uppgift från fortsättningskursen i konsthistoria, Facetime med Egon Erwin Kisch. Dessutom kan du ladda ner min B-uppsats i konsthistoria i detta inlägg.

PS2: Och här kan du läsa mer om konsthistoria vid Lunds universitet.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två kända begrepp inom konstutställningar, den vita kuben och den svarta boxen

Hört talas om den vita kuben?

I konstsammanhang är den vita kuben ett välkänt begrepp. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Man stänger ute omvärlden och konsten få tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta de byter utställningar.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box

Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?

I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.


Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

/Karolina

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 4. Svart kvadrat på vit botten av Malevitj.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om hur konstnären Anneli Magnuson gjort svart och vitt till en livsstil. Idag ska jag ta itu med ”Svart kvadrat på vit botten”, en legendarisk målning av Kazimir Malevitj (1878-1935).

“Svart kvadrat på vit botten” av Malevitj, 1915. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Malevitj och suprematism

Den ryske konstnären Kazimir Malevitj utvecklade i början av 1900-talet stilen suprematism. Han har blivit känd för sina abstrakta kompositioner med geometriska former. Svart kvadrat på vit botten (1915) är kanske en av de mest kända. Den är vad det låter som: en svart kvadrat på vit botten.

Suprematism kommer från engelskans supreme vilket betyder suverän. Suprematismen skulle vara en konststil med andlig funktion, helt ren och befriad från föremål. Därför reducerade Malevitj sin målning till så få element som möjligt. Följden blev en svart kvadrat på vit botten. Alltså en målning som var en målning. Och inte en illusion av verkligheten.

En målning med dimensioner

Saker som tidigare varit intressanta för konstnärer, som volym, djup och perspektiv skulle ersättas av en helt platt yta. Denna platta yta skulle ändå inrymma dessa dimensioner fast på ett högre plan, om jag förstått saken rätt. Den svarta ytan skulle vara en oändlig rymd, dock begränsad av den vita ytan runt omkring.

Malevitjs målningar utgjorde en helt ny värld inom måleriet, en ny värld för den nya och moderna människan.

Ett urval av suprematistiska målningar av Malevitj. Notera att “Svart kvadrat på vit botten” hängts på platsen där man traditionellt hänger hemmets ikon. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Kontrasterna samspelar

Abstrakta konstverk kan så klart tala till oss. Väcka stämningar, känslor och associationer. Alla kan göra sin personliga tolkning och det finns inget rätt eller fel. Den abstrakta bilden är fullkomligt vidöppen i sitt tolkningsutrymme. Alltså är den bara sig själv.

Lek med tanken att målningen istället heter Vit ram runt svart kvadrat. Eller Fönster mot rymden. Kanske Evighet? Eller Svart stuga i snölandskap. Vi kan projicera vad som är fruktbart för oss på Malevitjs målning.

I Svart kvadrat på vit botten samspelar plötsligt det svarta och det vita med varandra. Trots kontrasten upplever jag inte målningen som hård eller fientlig. Den bär på något förborgat, kanske till och med en andlig dimension. Kanske kan jag snudda vid målningens innersta kärna, om jag bara tillåter mig lite lugn och ro.

Malevitj möter sitt öde

Att konstnären lanserade en så radikal stil hindrade honom inte från att så småningom återgå till föreställande motiv. Emellertid var det nog ett sätt att fogligt närma sig den av myndigheterna stipulerade konststilen socialistisk realism. Vad hade han att sätta emot? Tur för oss att dessa radikala tavlor trots allt överlevt för att väcka förundran även i vår tid.

/Karolina

PS: I ett annat inlägg har jag skrivit om en annan rysk konstnär som konstruerade en flygmaskin kallad “Letatlin”. Läs det gärna!

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 3. Livsstil – En intervju med Anneli Magnuson.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om några personliga nedslag på en palett. Också idag fortsätter temat. Därför har jag träffat Anneli Magnuson som gjort svart och vitt till sin livsstil.

En träff med svarta madame Anneli Magnuson

Damen som alltid är svartklädd heter Anneli Magnuson. Hon är textilkonstnär, poet och vigselförrättare.

Alltid ytterst tjusigt klädd i fantastiska kreationer sveper Anneli in i ens vardag. Exempelvis pryder hon sig med pälskragar, chica fjäderdekorationer, broderade detaljer svart på svart, följsamma plagg med attityd och alltid en formsäker silhuett. Sammanfattningsvis är hon mycket tjusig!

Anneli har sin högborg i byn Västra Ingelstad söder om Malmö. Där har hon sin ateljé med utställningsrum och bostad som hon delar med maken Anders. När det gäller inredningen i hemmet är allt antingen svart eller vitt. 

Vi sitter i uterummet hos Anneli och jag blir bjuden på lyxskorpor, praliner och te. Att befinna sig hos Anneli är som att kliva in i en annan stämning. Här kan du läsa vad vi pratade om.

På besök i Anneli-land…

Prat med Anneli

Karolina: Hej Anneli! Jag antar att dina favoritfärger är svart och vitt. Har det alltid varit så?
Anneli:
För 35 år sedan hade jag en helt kornblå period. Därefter har det svarta kommit mer och mer. Nu är allt svart i min klädsel. Men jag har detaljer som är vita, till exempel pärlhalsband och även guld och silver.

Jag ser oftast likadan ut, men ändå inte. Jag använder ju olika material t ex olika strukturer, matt och blankt o s v.

Det svarta gör entré

Karolina: Hur kom det svarta in i ditt liv?
Anneli:
Jag tror att jag nog ”hade det i mig” från början, men jag kunde inte uttrycka det. Det beror på att inredning och föremål i svart var mycket ovanlig förr. Nu finns det ju massor! Men då det var en lycka och en förväntan för mig att få leta och längta tills de rätta föremålen dök upp.

Karolina: För många kan svart kanske verka lite skrämmande.  Vad betyder svart för dig?
Anneli:
Det finns inget alternativ för mig! För mig är det svarta vilsamt vackert och jag får en enorm styrka i det svarta. Det beror på att jag ser alla färger i det svarta och hämtar kraft ur det.

Till vänster: En vacker skapelse, en så kallad “karamellsemla” av svandun och pärlor. Till höger ett Anneli-halsband. Allt skapat av Anneli!


Skönhet och mångfald

Karolina: Vackra föremål, skönhet och harmoni är viktigt för dig både när det gäller kläder och heminredning. Men också det vackra i människor och mångfald. Berätta!
Anneli:
Redan som liten bestämde jag mig för att tro på det goda i livet. Att göra gott, att vilja gott. Det kan vara i vilken form som helst.

Min önskan är att alla människor ska förstå att alla kan göra gott, alla kan stråla på sitt sätt. Om jag inte hade valt att se det vackra i livet hade jag inte överlevt i denna brutala värld.

Tyvärr är det mesta sant av hemskheterna som står i tidningarna, men samtidigt händer en massa fina saker och vi får försöka fokusera på det. Någonstans i det fasansfulla kanske man kan orka lyfta blicken och fästa den på en liten ljusglimt.

Svart = Sorg?

Karolina: Många associerar svart till sorgdräkt, vad tänker du om det?
Anneli:
Ja, vid tillfällen som exempelvis begravning, då blir svart en platt färg, säger Anneli och klappar med händerna för att illustrera.

Karolina: Hur fungerar den svarta klädseln när du är vigselförrättare?
Anneli:
Jag brukar alltid bjuda hem de par som jag ska viga på fika. På så sätt kan jag kolla av deras reaktioner om de tycker min klädstil är ok. Vill de ha en vigselförrättare som har färggranna eller blommiga kläder får de helt enkelt ge uppdraget till någon annan. Jag kan inte gå emot mig själv på denna punkt. Däremot, skulle någon be mig vara klädd i helvitt skulle jag gå med på det.

Svart i måleri och på maken

Karolina: Har du stött på någon situation där kärleken till svart varit problematisk?
Anneli:
Jag gick en andlig målerikurs och där man inte fick använda svart! Man skulle meditera först och få inspiration. Därefter skulle man måla det man fått till sig, men alltså utan svart. Därför blev  det svårt för mig…

Karolina: Hur gör du med färger i ditt eget måleri?
Anneli:
Jag använder lite andra färger i mitt måleri men så klart mycket svart när jag får måla som jag vill. Dessutom gillar jag att använda guld, silver och bladguld i mina bilder.

Karolina: Hur fungerar det med din man Anders, har han också anammat det svarta?
Anneli:
Anders är också bara klädd i svart och han har nog blivit inspirerad av mig. Dessutom klär han mycket bra i det!

Anneli Magnuson går sin egen väg

Karolina: Hämtar du inspiration från några speciella modeskapare och stilikoner?
Anneli:
Nej! Jag struntar i trender och modetidningar. På så sätt går jag alltid min egen väg!

Karolina: Berätta om ditt nagellack!
Anneli:
Jag brukar ha ena handens naglar i svart och andra handens i skimrande pärlemor! Det är en vacker symbol för att det som är olika är vackert och att vi ska bejaka det. Både i en själv och i de människor man möter.

Vi måste öppna våra ögon för att se lite mer, lyssna lite bättre och inte vara så tvärsäkra alltid.

Annelis skapelser.

Guldkorn från universum

Karolina: Och det här med svart, vitt och guld kommer också tillbaka på omslaget till din bok, Guldkorn från universum.
Anneli:
För det första har boken svart glänsande omslag. För det andra så står titeln i guld. För det tredje så finns det en liten, enkel vit fjäder. Sammantaget speglar allt detta mig. Och den lilla vita fjädern är en så vacker symbol för det lilla som kanske inte är så stort för världen. Trots det förmedlar fjädern det sköna! Dessutom är bokens kanter guldfärgade och glänser underbart.

Jag inspireras av Annelis syn på livet och skönhet. Med hennes synsätt blir svart en mjuk och vänlig färg som kan ge kraft och mod. Slutligen undrar jag om du har någon favoritfärg som går igenom i ditt klädval och hem? Och vad betyder det i så fall för dig? Skriv och berätta!

/Karolina

PS: Jag har skrivit ett annat inlägg om en dam som blir inspirerad av olika fågelarter i sin klädstil. Läs det gärna!

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 2. Några tankar om svart och vitt på paletten.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om kontrasternas konfrontation i spel- och sportsammanhang. Nu ska jag göra några personliga nedslag på paletten och se vad svart och vitt kan innebära där.

Såsom på paletten så och i livet

Att se allt i svart eller leva i ett vitt skimmer, det är frågan. Knappast någon gör väl enbart det ena eller det andra! Är inte livet mest en grå sörja, ett ekorrhjul av vardagligheter som ibland får krydda av svarta eller vita stänk?

Kanske är livsvisdom erfarenheten av livets alla valörer från djupaste svart till vitaste vitt. Hela gråskalan. Då vet man vad man snackar om.

Man får väl försöka addera lite vitt om paletten är nattsvart. Om man länge målat med svarta toner så kanske man glömt bort de tuber med zinkvitt och titanvitt som ligger längst ned i målarlådan. Konsten är väl att kunna plocka fram dessa färger igen, att hitta något som gör livet mer uthärdligt.

Mina vita tuber består bland annat av umgänge med vänner, katter, humor, biobesök, musik, glass, naturupplevelser och en massa annat som jag vet lättar upp tillvaron. Vad består dina vita färgtuber av?

Svart sväljer mycket vitt

Alla som målat vet att man för att blanda grått utgår från vitt och adderar svart stegvis för att hitta rätt nyans. Att göra tvärtom, addera vitt till svart, är fullkomligt oekonomiskt. Det beror på att det svarta pigmentet bokstavligen sväljer mängder av vitt innan blandningen börjar ljusna.

Känns det bekant? Hur lätt tar inte dysterheterna över och sväljer en med hull och hår? Det kan vara värt att lägga detta på minnet så att man är observant när mörkret sänker sig. Var beredd med mängder av vitt!

“Aldrig svart direkt från tuben!”

Jag gick på två förberedande konstskolor innan jag kom in på Konstfacks bildpedagogiklinje. Ganska tidigt fick vi elever på dessa förberedande skolor höra att man aldrig ska använda färgen svart direkt från tuben. Svart, t ex elfenbenssvart, ska man bryta (blanda) med en annan kulör för att inte ”slå hål” på bilden.

Om ens livsbild känns väldigt mörk så ska man således komma ihåg att bryta det svarta med en annan kulör. Man ska finna något litet i sitt liv som kan blanda upp det svarta med och göra det mer rimligt.

Rent vitt? Ofta osannolikt!

Rent, oblandat vitt på en målning kan man möjligtvis tänka sig i en högdager på ett blankt föremål. I likhet med svart bör man också bryta vitt för ett realistiskt intryck. Om nu realism är rättesnöret. Men det var det oftast när man fick lära sig måla på en förberedande konstskola.

Man ska också akta sig för att bli lurad av dukens vithet medan motivet växer fram. De vita, ännu omålade områdena narrar ögat att uppfatta de målade partierna på ett visst sätt. När de vita fälten undan för undan ”blir ifyllda” kan övriga färger bli påverkade på ett fatalt sätt. I värsta fall “släcker man ner” hela tavlan. På så sätt mister färgskalan sin spänning.

Därför är det bäst att börja sin målning med att blaska ner hela duken med färger som ligger någonstans i mellanskiktet mellan ljust och mörkt. Någon gråton fungerar bra. Därifrån kan man vandra både mot mörker och ljus.

Så här kan det se ut när svart och vitt blandas till grått på paletten.

Fruktbar sörja att utgå ifrån.

Utgå ifrån mellanskiktet på paletten

Att starta från en fond av mellantoner kan således vara en metafor för att se på livets mörka och ljusa stunder. Den gråa, vardagliga sörjan har nu förvandlats till en fruktbar grund att stå på. Livet kommer att addera både svarta och vita penseldrag, var så säker.

Kommentera gärna!

PS: I denna spaning har svart få klä rollen som “the bad guy” på paletten. Så behöver det inte alls vara. Nästa spaning om svart och vitt kommer att avslöja NÅGOT HELT ANNAT, håll ut!

Relaterade inlägg