Konst och krig, del 1.

Vad ska det bli av detta år som precis börjat? Världen brinner på flera platser. Galna typer slaktar, bombar och lemlästar sina medmänniskor. Maktgalna tokskallar kan med ett litet utfall putta vår jord ur balans. Ska ett tredje världskrig bryta ut? 

En vidrig tid
Det är svårt att ta lätt på saken när man börjar reflektera över världens tillstånd. Var det verkligen så här illa för 10 år sedan? Jag tycker att världen är mer skruvad än någonsin. Det tar mig mycket hårt. Krigen, hatet, miljöförstöringen, arternas utrotning. Varför fjanta runt och ägna sig åt konst när världen är överdjävlig?

The Age of Aquarius. Var? När? Hur?
I musikalen Hair sjöng hippies om att vattumannens tidsålder hade infunnit sig . En tid av harmoni, förståelse, sympati och tillit. Det låter toppen. Ge mig det. Nu!

Vid ytliga efterforskningar (Wikipedia) tycks det råda väldigt delade åsikter bland astrologer om vad vattumannens tidsålder egentligen innebär. Teorierna pendlar från det negativa till det positiva. När denna tidsålder ska infalla är ännu mer obskyrt. Det verkar inte som att vi kan sätta vår tillit till den, i alla fall.

Futuristiska våldshetsare retrostyle
1909 kom det futuristiska manifestet författat av den italienska poeten Marinetti. I manifestet hyllas våldet, maskinerna, industrierna och fartens skönhet. Man ville bekämpa feminism, akademierna, biblioteken och museerna. Kriget som en renande kraft skulle vitalisera hela det italienska samhället. Man ville rasera allt det gamla.

Jag kom först i kontakt med det futuristiska manifestet under min utbildning på Konstfack i slutet av 90-talet. Läraren i konsthistoria läste manifestet högt för oss studenter och vi skrockade åt galenskaperna. Nu fnissar jag inte längre. I höstas stötte jag på manifestet igen, på kursen i konsthistoria i Lund.

Knasigheterna blir verklighet
Det låter i mina öron som om IS (islamiska staten) och en massa andra livsfarliga knäppgökar låtit sig inspireras ganska duktigt av dessa knasigheter. Det låter som om det futuristiska manifestet idag omsätts i praktiken på många ställen i världen.

Detta är ett exempel på hur det ibland slår slint även i konstens värld. Nu tror jag ju inte att talibaner, IS och andra galenpannor faktiskt har läst det futuristiska manifestet. Men de har samma lust att förstöra gamla fina konstverk!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två format inom konstutställningar. Hur konst presenteras i ett rum påverkar så klart upplevelsen och våra vänner Svart och Vitt har naturligtvis ett finger med i spelet!

Hört talas om den vita kuben?
I konstsammanhang talas det om den vita kuben. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Omvärlden stängs ute och konsten får tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta utställningar byts.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box
Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?
I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.

Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

Relaterade inlägg