Konst och krig, del 1.

Vad ska det bli av detta år som precis börjat? Världen brinner på flera platser. Galna typer slaktar, bombar och lemlästar sina medmänniskor. Maktgalna tokskallar kan med ett litet utfall putta vår jord ur balans. I dagens inlägg funderar jag över konst och krig.

En vidrig tid

Det är svårt att ta lätt på saken när man börjar reflektera över världens tillstånd. Var det verkligen så här illa för 10 år sedan? Jag tycker att världen är mer skruvad än någonsin. Därför tar världsläget mig mycket hårt. Exempelvis krigen, hatet, miljöförstöringen, arternas utrotning.

The Age of Aquarius. Var? När? Hur?

I musikalen Hair sjöng hippies om att vattumannens tidsålder hade infunnit sig. Således skulle det innebära en tid präglad av harmoni, förståelse, sympati och tillit. Det låter toppen. Ge mig det. Nu!

Vid ytliga efterforskningar (Wikipedia) tycks det råda väldigt delade åsikter bland astrologer om vad vattumannens tidsålder egentligen innebär. Teorierna pendlar från det negativa till det positiva. När denna tidsålder ska infalla är ännu mer obskyrt. Det verkar inte som att vi kan sätta vår tillit till den, i alla fall.

Konst och krig enligt futuristerna

1909 kom det futuristiska manifestet författat av den italienska poeten Marinetti. I manifestet hyllas våldet, maskinerna, industrierna och fartens skönhet. Man ville bekämpa feminism, akademierna, biblioteken och museerna. Kriget som en renande kraft skulle vitalisera hela det italienska samhället. Man ville rasera allt det gamla.

Jag kom först i kontakt med det futuristiska manifestet under min utbildning på Konstfack i slutet av 90-talet. Läraren i konsthistoria läste manifestet högt för oss studenter och vi skrockade åt galenskaperna. Nu fnissar jag inte längre. I höstas stötte jag på manifestet igen, på kursen i konsthistoria i Lund.

Knasigheterna blir verklighet

Det låter i mina öron som om IS (islamiska staten) och en massa andra livsfarliga knäppgökar låtit sig inspireras ganska duktigt av dessa knasigheter. Det låter som om det futuristiska manifestet idag omsätts i praktiken på många ställen i världen.

Detta är ett exempel på hur det ibland slår slint även i konstens värld. Nu tror jag ju inte att talibaner, IS och andra galenpannor faktiskt har läst det futuristiska manifestet. Men de har samma lust att förstöra gamla fina konstverk!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

/Karolina

PS: Apropå vattumannen har jag i ett annat inlägg skrivit om en liten skulptur jag har i min ägo, Vilse i Aquarius.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två kända begrepp inom konstutställningar, den vita kuben och den svarta boxen

Hört talas om den vita kuben?

I konstsammanhang är den vita kuben ett välkänt begrepp. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Man stänger ute omvärlden och konsten få tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta de byter utställningar.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box

Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?

I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.


Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

/Karolina

Relaterade inlägg

Wien, mina drömmars stad!

Om det gick att gifta sig med en stad, skulle jag fria till Wien på stående fot!

Jag tillbringade denna jul i Wien. Vistelsen gjorde mig fullständigt blown-away. Jag är kär i Wien! Det har länge varit en hemlig dröm att få spatsera runt på kullerstenarna i denna stad, äta bakelser och kolla in folklivet på Ringstrasse. Framförallt att få vara på plats och fantisera mig tillbaka till 17- och 1800-talen.

Fotografi som visar Karolina i en selfie framför det gula slottet Schönbrunn.

Selfie vid slottet Schönbrunn, Wien.

Så, lyckades Wien infria alla drömmar? Ja, med råge! Här är några saker jag gjorde:

  • Gjorde utflykt till slottet Schönbrunn. Rokoko-bonanza ihop med japaner och amerikaner.
  • Besökte julmarknader och drack varm punsch.
  • Gick guidad tur i stadskärnan och vägrade ställa mig i den ringlande kön till Hotel Sacher för att äta Sacher-tårta.
  • Spanade på pållar som hade rast på Spanska ridskolan och tyckte allmänt synd om dem.
  • Fascinerades av Stefans-domen, en gotisk katedral mitt i city.
  • Såg arkitektur jag läst om på konsthistorien: byggnader av Otto Wagner och Alfred Loos.
  • Såg en fantastisk Brueghel-utställning på Konsthistoriska museet och insåg att jag inte på något sätt i världen skulle orka med att se samlingarna också…
  • Åt friterade räkor på en utomordentlig fisk-snabbmats-kedja (Varför finns inte Nordsee i Sverige?)
  • Såg att wienarna fortfarande begagnar sig av telefonkiosker som fanns i ansenlig mängd i city.
  • Undvek att köpa Klimtsouvenirer (!) vid Hundertwasserhaus.
  • Övertygade en medresenär om att det var oekonomiskt att köpa ett Hundertwasser-paraply för över 500 kr.
  • Besökte en fullspäckad Monet-utställning på Albertina.
  • Såg Klimt och Shiele på Leopold.
  • Såg diverse utställningar på Mumok.
  • Blev hög på alla gräddtårte-fasader i city.
  • Önskade att jag kunde göra en tidsresa till 1800-talet och få ha på mig en frasig gräddtårteklänning med turnyr. Med mera!

Fotografi som visar en mörkt gestalt med kåpa framför byggnaden Secession i Wien.

Döden vid Wiener Secession-byggnaden… I Wien, var annars?

Fotografi som visar fasaden på färgglada Hundertwasserhaus i Wien. Karolina syns i halvfigur i bildens nedre del.

Hundertwasserhaus.

Fotografi som visar Karolina framför byggnader Looshaus i centrala Wien.

Vid Looshaus. Attans nöjd Wien-turist!

Har du en drömstad som du ämnar besöka? Eller har du redan hittat dina drömmars stad? Skriv gärna och berätta!

Vi hörs snart igen!
/Karolina