Regnet dundrar mot det glas-betäckta taket. Mörka moln cirkulerar vildsint på himlen medan björkarna kröker sig i den annalkande stormen. Jag ligger på en brits på akutrummet på Malmö barnsjukhus. Den instuckna nålen i mitt vänstra armveck skaver mot blodröret. Min mammas oroliga ögon flackar. Jag vet proceduren. Två sjuksköterskor förbereder sig. Jag vet vad som ska hända. På tre ska sjuksköterskorna injicera mig med en substans som stoppar mitt hjärta. Ett. Jag ser en gyllene zebra galoppera. Två. Jag känner doften av nyklippt gräs. Tre. Jag stirrar upp och ser himlavalvet öppna upp sig.
En riktig introduktion
Efter denna synnerligen dramatiska introduktion så tänkte jag presentera mig. Mitt namn är Henrik Rogowski, och jag är serietecknare och konsthistoriker. Jag har tecknat så länge jag kan minnas och på en plats i mitt liv så startade bilderna svetsas samman till berättelser.
Som barn använde jag mina bilder och berättelser för att förstå min omvärld, men också som ett sätt att på djupet finna mig själv. När andra barn ritade streckfigurer över sin familj och ett hus där de tryggt bodde, så ritade jag fylliga karaktärer i en hopblandning av sagor, religion och mytologier.
Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför jag började teckna, men mitt skapande gav och ger mig en mening med livets absurda och många gånger mörka tillfälligheter, men blir också ett sätt att finna kärleken och ljuset i tillvaron.
En djupare analys av något diffust
Om jag skulle förklara mina serier för någon utomstående skulle jag säga att mina berättelser är en surrealistisk blandning av ljus och mörker. Inte gott och ont, utan ljus och mörker. Gott och ont finns inte, men alla människor har ljusa och mörka sidor.
Jag hemsöks ofta av en känsla att jag är döende. Att jag lever på lånad tid. Som att jag måste stressa för att hinna med allt. Det är en nyans av mitt mörker. För att kontextualisera min synnerligen dramatiska introduktion, så har jag ett hjärtproblem. Egentligen inget allvarligt hjärtproblem, men ett ganska ovanligt fysiskt fel vilket gör att mitt hjärta fastnar i en hög puls och kan inte sänkas. I dessa stunder har jag en vilopuls likt någon som sprungit för sitt liv. Efter några sekunder blir det jobbigt, efter några minuter blir det outhärdligt.
Ibland kan jag få problemen varannan dag, ibland kan det gå en hel månad mellan. Nu i vuxen ålder så kan jag ofta tvinga min puls att ”hoppa ner” till en normala hjärtslag igen, genom att lägga mig ner och koppla av, men det kan också pågå i timmar. När jag var barn så kunde jag inte få det att gå över. Första gången jag fick det så var jag tre år gammal. Både sjuksköterskor, såväl som läkare var handfallna. De var tvungna att ringa sina kollegor på kardiologen i Lund. Det enda sättet för att tvinga ner min puls medicinsk var att stoppa mitt hjärta. Och det var detta som de gjorde. Cirka en gång i månaden, ibland fler, mellan det att jag var liten ända fram till tidiga tonåren var jag tvungen att åka in till barnsjukhuset och få mitt hjärta stoppat. Sjuksköterskorna stod beredda med defibrillator om det var så att mitt hjärta inte startade av sig själv.
Jag var död i cirka 10 sekunder varje gång, då mitt medvetande vart vaket och panikartat men mitt hjärta slutade slå, då jag slutade andas, då mina muskler slutade fungera. Sedan började mitt hjärta slå och jag var åter i de levandes värld.
Ett erkännande
När jag började denna text så visste jag inte vad jag skulle skriva. Jag skriver detta blogginlägg som jag skapar mina tecknade serier. Som en stadig ström av tankar. När jag fick förfrågan att skriva detta blogginlägg av Karolina så skrämdes jag av blotta tanken, men jag sade ja. Först ville jag gömma mig bakom komplicerade teorier och symboliska konstverk. Snurra in mig i något så komplicerat så att jag troligtvis inte hittade ut. Men så tänkte jag på min drivkraft. På mitt mörker. På associationerna och drömmarna.
Om jag ska vara ärlig så vet jag fortfarande inte varför jag började teckna, men jag vet att jag inte kunde stoppa mig själv. Det var likt en fördämning som spruckit, vatten vildsint sprutande genom sprickorna, målmedvetet arbetande för att nå ut. För att bli förstådd. För att få en röst. Och det är kanske det som egentligen är det viktigaste?
Henrik Rogowski, serieskapare och konsthistoriker
🍃🕯️🍃 Henrik du tänder Ljus.
Att få ta del av detta känns som en stor Förmån att förvalta.
Jag tänker på vårt första Möte hos Karolina som firade sin Blogg 5 år vill jag minnas.
Vi hamnade bredvid varandra i soffan och samtalet var igång. Förstod genast att detta möta var speciellt…
Det var Ditt sätt att Vara som berörde mig innan vi ens hade börjat prata.
Så berättade du att du tecknar ~ dina serier och jag förstod genast att Du har något viktigt att berätta.
Ett BUDSKAP ~ där vi alla har något att lära.
Detta kunde jag Känna utan att veta vad det handlade om. Att använda alla sina sinnen ~ öppnar upp.
Jag ser fram emot att följa dig vidare och vad sägs om en Fika i Ateljén där du kan berätta mer om denna din värld att lära av.
🍃🕯️🍃Fortsätt Sprida ditt ljus ~ önskar Dig Allt det Bästa av Allt.
Allt Gott
Anneli M
Tusen tack för dina fina ord och tankar Anneli! Betyder mycket att höra dem!
Det var ett speciellt möte då vi träffades hemma hos Karolina, kände genast din nyfikenhet, empati och din vilja att förstå och lyssna in världen.
Än en gång tack för dina ord! De betyder mer än du anar!
Tusen tack för din inbjudan, jag kommer mer än gärna!
Stora kramar,
Henrik