Etikettarkiv: gästbloggare

Gästbloggaren Petter Pettersson, del 2

Publicerat av
Svara

Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen att ha Petter Pettersson som kroki-lärare. I två inlägg (detta är del 2) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.

Kattfrossa

Katter i garderoberna. Katter i byrålådorna. Katter i köksskåpet. Katter i kartonger över hela huset. Som mest hade vi 28 katter i hushållet. I vår enfald hade vi inte tänkt på att kastrera dem och att avliva kattungar fanns inte på kartan. Nästan vartenda skrymsle var ockuperat av några katter. Och som om det inte räckte drog vi till oss alla sommarkatter som folk hade dumpat. Matkontot blev astronomiskt och till slut tog vi oss samman och började kastrera katterna innan vi slutgiltigt gick på knä.

Med hjälp av räven och en havsörn kom vi slutligen ner på en hanterbar nivå. Och idag har vi tre huskatter och en halvvild som vi ser till att hålla på benen.

Utan katter kan man inte leva…

Resenär

Skönhet och rörelse. En ständigt närvarande och ständigt ogripbar varelse. En gränsöverskridare i ordets yttersta bemärkelse. I gammal tro den varelse där liv och död vägde lika och som med största lätthet kunde passera den tunna hinna som skilde liv och död. Likgiltig på vilken sida den befann sig…

Vinden vänder löv, och vår katt gör en famnande rörelse djupt ur sin sömn…

Blind Willie McTell

Plötsligt slocknde ljuset i vänster öga. Kompakt näthinnelossning. Som måste åtgärdas inom 8 timmar för att ha en chans att rädda synen. På grund av sjukhusstrul fick jag vänta i 3 dagar. Långa dagar.

Samtidigt gick vår gamle katt Svarte Pojken i vägen för en lastbil och blev av med höger öga. Vi vankade omkring som olycksbröder i vår enögda tillvaro. Och stöttade varandra så gott vi kunde. Vi hade åtminstone två ögon tillsammans.

Operationen genomfördes till slut och konvalescensen innebar att ligga blickstill på vänster sida i fem dagar. Katten vek inte från min sida på hela tiden och vi hämtade tröst i Blind Willies hypnotiska gitarr. Tack Svarte Pojken. Jag hoppas du fått ett nytt öga i ditt hinsides liv…

Landmärken

född i Skanör 1942
föräldrar-fiskare och piga
det Skanör som nämns är ett Skanör före Moderaternas intåg…….
Mjölkbud på cykel.
Falsterbo golfklubb, bunkerkrattare.
Sydsvenska Dagbladet, reklamavdelningen,
Beckmans reklamskola, illustration.
Hamnarbetare.
Soptömmare i Malmö.
Konsthögskolan, grafik.
Beckomberga, mentalskötare.
Gebers bokförlag, boklayout.
Psykiatri Kristianstad, mentalskötare
Mentalskötarutbildning.
Barnpsyk, Kristianstad.
Krokiundervisning Kristianstad Konstskola
Karriären avslutas med sju års skogsarbete…..
Pensionär.

Och så vidare… /Petter Pettersson

Det var allt från dagens gästbloggare. I mitt kuriosakabinett finns en fin kattskulptur i brons som jag fått av Petter. Om du kollar filmen i det inlägget, så skymtar kissen förbi!

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Petter Pettersson, del 1

Publicerat av
Svara

Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen att ha Petter Pettersson som kroki-lärare. I två inlägg (detta är del 1) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.

Sandrevet

Inte mycket mer än en liten sandrevel, en munsbit för havet. Ständigt under belägring av vind och vågor. Och på höstarna försvann allt i ett töcken av dimma, tills höststormarna tog över, och drev strändernas gengångare upp till de kurande boningarna, som redan hade nog av sina egna hemsökelser. Och på de ödsliga hedarna sprang gengångarna fritt i alla väderstreck.

Jag växte upp i min farfars egendomliga hus, med en barlast av rakitis och barnastma. Huset var ett av de få som överlevt de återkommande bränderna och hade blivit tillhåll för alla de vilsna själar som blivit hemlösa.

En magisk uppväxt där man aldrig riktigt visste på vilken sida livet man befann sig. En uppfriskande känsla som befruktat mitt skapande genom hela livet…

Fiskarblues

Blues visste ingen vad det var, men min farfar var ett stycke vandrande blues. En deltabluesfiskare från revet. En fattig fiskare som knappt drog sig fram, men en otrolig musiker, som satte ihop ett litet luggslitet band av drängar och fiskare, och for runt på cykel för att spela på dans och fester.

Lika hög som bred och stark som en björn, totalt flintskallig och med jättelika knävelborrar. På äldre dagar packade han fiskfångsten på sin cykel och beväpnade sig med sitt munspel och drog ut för att uppträda på gatorna. Stepp och munspel.

Favoritstället var framför Pingstkyrkans lokaler som drevs till vansinne av den ogudaktiga musiken. Den tunga rytmen fick husväggarna att vibrera och publiken var i trans, och fisken gick som smör…

Kreativt kaos

Kreativitet var ett måste på det lilla revet. Överlevnadskreativitet. Utan uppfinningsrikedom fick man svälta. Och alla här var mästare på att knåpa ihop livet. Resurserna var små och fick klämmas ur till sista droppen.

Konst ingick i överlevnadskonceptet. Konstnärer däremot stod inte högt i kurs, baskerklädda pipskäggsfjantar. Några sådana hade varit på besök och lämnat bestående men efter sig. Den konstnärlig mångfalden tog sig många uttryck. Man sydde, snidade, vävde, bötade garn, byggde båtar, kokte hembränt, skar reliefer.

Måleriet var förbehållet fiskebodarna och havet, helst i solnedgång. Att tyngdpunkten låg på solnedgångar berodde på att havet låg i väster. Tändstickstavlor låg högst upp i näringskedjan och sågs som det ultimata konstverket.

Undantaget var barberaren som betraktades som rena avantgardet. Han hade finslipat konsten att måla fjällmotiv vilket var en bragd eftersom han inte varit längre hemifrån än 5 kilometer. Verken presenterades tillsammans med en rödbrusig dödskalle som påstods vara hans mammas. Känsligare själar undvek att gå och klippa sig. Efter hans död fick jag ärva dödskallen, men det är en annan historia…

Kreativ kökkenmödding

Min farfars obändiga munspel och den oborstade skaparkraft jag ständigt befann mig i, har varit det kreativa nav jag ständigt återvänt till. En energikälla som aldrig har sinat. Sedan jag upptäckte att allt går att uttrycka sig med. Kolbitar, papperspåsar, anilinpennor, tapeter, rista med en pinne i sanden,taktjära på gamla plankbitar, hönsbajs på nykalkade väggar. Ett skapande som sprang ur nödvändighet och livet själv. Och som livet alltid är, sannerligen inte perfekt.

Livet på revet gav mig också en stark motvilja mot att fösas in i någon som helst fålla, konstnärlig eller annan. Och en motvilja mot att leva på min konst, konst som levebröd gav mig alltid en känsla av att ge upp någon slags frihet. Jag valde i stället att periodvis ägna mig åt ganska tunga yrken, som erfarenhetsmässigt var guldgruvor. Och som gav mig möjlighet att vända på klacken när jag ville, och ta en helt annan riktning.

Inga revir att bevaka, ingen konstnärlig karriär att ängsligt putsa på.

Friheten att kunna kasta bort allt när det är dags…

Jag var med och arrangerade en utställning med Petter Pettersson på konsthallen, Falsterbo Strandbad. Det var innan Vellingemoderaterna valde att lägga ner konsthallen och istället planera för ett Spa och konferensanläggning med en annan Petter (Stordalen). (Karolinas anm.)
Petter Pettersson: Textil med teckning och grafik.

I nästa inlägg blir det katter, akut näthinneavlossning och några personliga landmärken. Missa inte det! (Karolinas anm.)

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Henrik Rogowski: En lätt joggingtur i skymningslandet

Publicerat av
2

Regnet dundrar mot det glas-betäckta taket. Mörka moln cirkulerar vildsint på himlen medan björkarna kröker sig i den annalkande stormen. Jag ligger på en brits på akutrummet på Malmö barnsjukhus. Den instuckna nålen i mitt vänstra armveck skaver mot blodröret. Min mammas oroliga ögon flackar. Jag vet proceduren. Två sjuksköterskor förbereder sig. Jag vet vad som ska hända. På tre ska sjuksköterskorna injicera mig med en substans som stoppar mitt hjärta. Ett. Jag ser en gyllene zebra galoppera. Två. Jag känner doften av nyklippt gräs. Tre. Jag stirrar upp och ser himlavalvet öppna upp sig.

Ett fotografi av Henrik Rogowski.
Gästbloggaren Henrik Rogowski.
Ett tecknat självporträtt av Henrik.

En riktig introduktion

Efter denna synnerligen dramatiska introduktion så tänkte jag presentera mig. Mitt namn är Henrik Rogowski, och jag är serietecknare och konsthistoriker. Jag har tecknat så länge jag kan minnas och på en plats i mitt liv så startade bilderna svetsas samman till berättelser.

Som barn använde jag mina bilder och berättelser för att förstå min omvärld, men också som ett sätt att på djupet finna mig själv. När andra barn ritade streckfigurer över sin familj och ett hus där de tryggt bodde, så ritade jag fylliga karaktärer i en hopblandning av sagor, religion och mytologier.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför jag började teckna, men mitt skapande gav och ger mig en mening med livets absurda och många gånger mörka tillfälligheter, men blir också ett sätt att finna kärleken och ljuset i tillvaron.

Aphalpa & Alphons
The Laughing Woman

En djupare analys av något diffust

Om jag skulle förklara mina serier för någon utomstående skulle jag säga att mina berättelser är en surrealistisk blandning av ljus och mörker. Inte gott och ont, utan ljus och mörker. Gott och ont finns inte, men alla människor har ljusa och mörka sidor.

Jag hemsöks ofta av en känsla att jag är döende. Att jag lever på lånad tid. Som att jag måste stressa för att hinna med allt. Det är en nyans av mitt mörker. För att kontextualisera min synnerligen dramatiska introduktion, så har jag ett hjärtproblem. Egentligen inget allvarligt hjärtproblem, men ett ganska ovanligt fysiskt fel vilket gör att mitt hjärta fastnar i en hög puls och kan inte sänkas. I dessa stunder har jag en vilopuls likt någon som sprungit för sitt liv. Efter några sekunder blir det jobbigt, efter några minuter blir det outhärdligt.

Old Gods

Ibland kan jag få problemen varannan dag, ibland kan det gå en hel månad mellan. Nu i vuxen ålder så kan jag ofta tvinga min puls att ”hoppa ner” till en normala hjärtslag igen, genom att lägga mig ner och koppla av, men det kan också pågå i timmar. När jag var barn så kunde jag inte få det att gå över. Första gången jag fick det så var jag tre år gammal. Både sjuksköterskor, såväl som läkare var handfallna. De var tvungna att ringa sina kollegor på kardiologen i Lund. Det enda sättet för att tvinga ner min puls medicinsk var att stoppa mitt hjärta. Och det var detta som de gjorde. Cirka en gång i månaden, ibland fler, mellan det att jag var liten ända fram till tidiga tonåren var jag tvungen att åka in till barnsjukhuset och få mitt hjärta stoppat. Sjuksköterskorna stod beredda med defibrillator om det var så att mitt hjärta inte startade av sig själv.

Jag var död i cirka 10 sekunder varje gång, då mitt medvetande vart vaket och panikartat men mitt hjärta slutade slå, då jag slutade andas, då mina muskler slutade fungera. Sedan började mitt hjärta slå och jag var åter i de levandes värld.

Hyperion & Donovan

Ett erkännande

När jag började denna text så visste jag inte vad jag skulle skriva. Jag skriver detta blogginlägg som jag skapar mina tecknade serier. Som en stadig ström av tankar. När jag fick förfrågan att skriva detta blogginlägg av Karolina så skrämdes jag av blotta tanken, men jag sade ja. Först ville jag gömma mig bakom komplicerade teorier och symboliska konstverk. Snurra in mig i något så komplicerat så att jag troligtvis inte hittade ut. Men så tänkte jag på min drivkraft. På mitt mörker. På associationerna och drömmarna.

Om jag ska vara ärlig så vet jag fortfarande inte varför jag började teckna, men jag vet att jag inte kunde stoppa mig själv. Det var likt en fördämning som spruckit, vatten vildsint sprutande genom sprickorna, målmedvetet arbetande för att nå ut. För att bli förstådd. För att få en röst. Och det är kanske det som egentligen är det viktigaste?

Henrik Rogowski, serieskapare och konsthistoriker

Se Henriks konst på Instagram och Facebook